Etikettarkiv: Jenny Hjohlman

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Publicerad den av
32

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Analys av tolv damallsvenska matcher

Publicerad den av
7

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Publicerad den av
11

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng Shimeng – Luo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai Qingwei – Zhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li Ying – Wang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Lång rapport från jordens baksida

Publicerad den av
6

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

”Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år”

https://www.instagram.com/p/B7JGiIFAXZt/

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Utspelet: ”Emma Kullberg till landslaget”

Publicerad den av
2

I går tillbringade jag alltså eftermiddagen på Valhalla IP för den damallsvenska toppmatchen mellan de lag som låg etta och trea inför den nionde omgången, Göteborg och Kif Örebro.

Underhållningsmässigt var det en okej match, men inte mycket mer. Mållösa tillställningar når sällan de riktigt höga fotbollshöjderna.

Det var Emma Berglund:s första damallsvenska match på drygt två år. Tyvärr blev det inte mer än 15 minuter på planen för den meriterade mittbacken. Efter matchen bytte jag några ord med en mycket besviken Berglund, som konstaterade att hon hade haft för bråttom in i spel efter sin bristning.

Hon hade tränat för fullt under hela veckan utan att ha känt något, men när det blev match gick det inte. Det hade inte dragit till lika hårt som när hon fick lårskadan, men det lär ju ändå dröja några veckor innan hon är tillbaka i spel igen.

Den kvarten hon gjorde var dock väldigt lovande. Berglund tog nämligen huvudrollen i matchupptakten. Hon frispelade först skyttedrottningen Rebecka Blomqvist i nionde minuten. En minut senare hade Berglund själv ett fint volleyskott. Båda avsluten räddades dock fint av matchens klart bästa spelare i den första halvleken – Örebros målvakt Danielle Rice.

Blomqvists friläge fick mig att börja specialstudera Kif Örebros försvarsspel. Jag reagerade nämligen på att friläget uppstod direkt på en långpassning från Berglund. Bollen gick från Göteborgs backlinje och över hela Örebros lag. Så lätt skall det inte vara att få frilägen.

Det kändes lite överraskade att ett lag som släppt in så lite mål som Örebro tillät Göteborg att få ett så ”enkelt” friläge i matchupptakten.

Örebro spelade 3–5–2 med en ganska utpräglad trebackslinje. Just 3–5–2 känns numera som trenden i damallsvenskan, som det vanligaste spelsystemet. Lite intressant här är ju att det var 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade i VM. Alla semifinallag spelade 4–2–3–1 och alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinje.

Göteborg spelar ju ett 4–4–2, där man offensivt ofta har ett centrerat mittfält för att öppna för sina löpstarka och offensiva ytterbackar. Längst fram har man vassa duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund.

Örebros försvarsspel var verkligen otroligt modigt. När Blomqvist i 24:e minuten fick sitt andra friläge tänkte jag att Örebro tog väldigt stora risker i sin försvarsuppställning. Ofta klev vänsterbacken Maja Regnås upp mot Elin Rubensson, vilket lämnade Frida Abrahamsson och Emma Kullberg ensamma mot de båda målfarliga Göteborgsanfallarna.

När Berglund frispelade Blomqvist mötte dessutom Hammarlund bollen, och drog med sig Kullberg uppåt. Så när passningen slogs var två av tre Örebrobackar på väg uppåt. Att lyfta backlinjen när man inte har press på bollföraren brukar vara lite av en självmordstaktik, framför allt om motståndarna har snabba djupledsforwards.

Men de två gånger Göteborg hittade frilägen stod Danielle Rice i vägen. Dessutom hade Örebro lite flyt. Returen på det första friläget gick nämligen rakt till Hammarlund, som dock inte hann styra bollen mot målet. Tränare Stefan Ärnsved kommenterade risktagandet i försvarsspelet så här:

”Så har vi spelat hela tiden. Vi gjorde exakt likadant mot Eskilstuna, där det blev två mot två mot Felicia Rogic och Loreta Kullashi. Det löste sig då med. Sedan är det livsfarligt ibland, och Dani (Rice) höll oss kvar i matchen i första halvleken i dag. … Vi har en defensiv organisation som tjejerna tror stenhårt på. Det var sjätte nollan av nio nu. Vi får energi av att ju längre matcherna går, att vi tror på vårt försvarsspel.”

I paus var det 8–1 i avslut till Göteborg, och jag hade räknat till 3–0 i hundraprocentiga målchanser. Göteborg fortsatte att äga matchen under den andra halvlekens första kvart, där skapade man ytterligare två fina målchanser. Gästerna såg slitna ut, och man satt bara och väntade på hemmalagets ledningsmål. Framför allt hade Örebro svårt på mittfältet, som blev genomspelat lite för lätt.

Då gjorde Ärnsved ett par byten. In kom Ellen Karlsson och Sara Lilja Vidlund, och man flyttade ner Heather Williams på mittfältet. Plötsligt fick gästerna mycket bättre defensiv kontroll. Den sista halvtimman var det Örebro som var närmast ett segermål. Ärnsved igen:

”Vi har några rejäla chanser. Vi är hyggliga i vårt omställningsspel. Vi behöver bara bli ännu bättre på att göra mål på våra chanser. När Heather får komma ner och spela åtta och Ellen, som haft en lite överansträngd baksida, får komma in och tillföra energi blir vi starka på mittfältet. Vi fick lite effekt av det bytet. Likadant när Jenna (Hellstrom) går ut när hon blir trött och Emma Lindén kommer in med energi på högerkanten. 0–0 borta mot ett Champions Leaguelag får vi vara stolta över.”

Sara Lilja Vidlund är 17 år (fyller 18 i september) och fanns med på den lista över landets 13 största talanger födda 2001–03 som Expressen publicerade i fredags. Enligt rubriken har man tagit ut de 15 största talangerna, men listan innehåller bara 13 namn.

Noterbart är att det är en lista där sex av 13 spelare kommer från Stockholmsområdet och fyra från Skåne. Ingen av talangerna kommer från norr om huvudstaden. Dessutom saknas det målvakter och mittbackar på den lista som förstås toppas av Hanna Bennison, med Evelina Duljan som tvåa. Noterbart också att de har blandat ihop Hanna Lundkvist med Hanna Lundqvist.

Sara Lilja Vidlund

Lilja Vidund är på sjätte plats. Och hon visade igår att hon är värd den placeringen. Hon gav Örebro ett bra djupledshot, inte minst sista kvarten när Göteborg flyttade fram och gick för seger.

Hon hade också den andra halvlekens bästa målchans, men frispelad av Williams fick inte Lilja Vidlund ordning på benen, och det blev ett halvdant avslut rakt på Jennifer Falk.

När vi ändå är inne på unga talanger gillade jag vad jag såg av 19-åriga Jonna Dahlberg. Det är en bolltrygg mittfältare med bra blick. Dock såg det ut som att hon har en hel del att lära i försvarsspelet.

Jag har gnällt på flera domarinsatser på sistone. Den här gången fanns det inte mycket att gnälla på, utan Laura Rapp klarade alla viktiga situationer bra. Det var väl egentligen bara en gång hon var lite illa ute.

Vid en inläggsfrispark 80:e minuten kolliderade Jennifer Falk och Beata Kollmats, och båda blev liggande. Göteborg valde dock att spela vidare, Blomqvist hade ett bra kontringsläge. Domare Rapp lät spelet gå. Men när Emma Kullberg bröt och det blev anfall åt andra hållet blåste hon av. Det kändes lite tveksamt.

Kullberg är däremot inte tveksam för tillfället. 27-åringen ansågs ju vara en jättetalang när hon kom fram i moderklubben Umeå IK. Men det riktiga lyftet kom inte. Och på senare år har hon varit runt, bland annat ett par säsonger i division I för Umeå Södra/Team TG.

Emma Kullberg

Men när jag såg henne i Kungsbacka i fjol tyckte jag att hon var klart bättre än jag sett tidigare. Då spelade hon defensiv innermittfältare och bar KDFF upp i damallsvenskan. I år i Kif Örebro har hon flyttat runt lite. De senaste matcherna har hon spelat i mitten av trebackslinjen och är en väldigt stor anledning till att Kif nu har fem raka nollor.

När jag pratade med tränare Ärnsved efter matchen sa han:

”Man får ju skicka en passning till Gerhardsson: Emma Kullberg till landslaget. Det är det enda jag har att tillägga i det här. Alla bollar bakom löser hon liksom.”

Lagkapten Frida Abrahamsson var också otroligt imponerad av sin backlinjekollega. Efter genrepet i våras pratade jag just med Abrahamsson. Då gällde min fråga var i tabellen man skulle tippa Kif Örebro. Svaret löd:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

Nu ligger Kif på medaljplats, med bara 3,5 poäng till serieledning och 2,5 till en Champions Leagueplats. Och man kommer som sämst ligga femma efter nio omgångar. Ner till elfte plats har man 13 poäng. Trots det har inte lagkapten Abrahamsson formulerat om målsättningen. Hon säger:

”Vår målsättning är fortfarande att hålla oss kvar. Att det har gått så här bra känns som en bonus. Det är skitkul. … Det är väldigt många matcher kvar, och vi måste fortsätta att ta en match i taget, det är klart att det känns jättebra i nuläget. … Vi bytte ut elva spelare från förra året, så det tog några matcher innan vi lärde känna varandra på planen. Men jag har ändå känt från början att vi har haft en bra kemi och gruppdynamik. Vi har hela tiden haft kul ihop, och jag tror att det gör att man vill jobba stenhårt för varandra – och då får man en känsla av att: ‘Vi tror på det här’.”

I mars var nog Örebrospelarna ganska ensamma om att tro på sitt lag. Då trodde alla experter att de skulle få slåss med LB och Kungsbacka om nytt kontrakt. Men nu är det inte längre någon som tror att Kif Örebro skall åka ur. Frågan är hur långt det kommer att bära. Övre halvan?

Det ser i alla fall bra ut på spelarsidan. I backlinjen är återvändaren Sejde Abrahamsson på väg tillbaka efter sin korsbandsskada. Hon har gjort två korta inhopp under sommaren, men en liten känning i baksida lår gjorde att hon blev kvar på bänken hela matchen i går. Även Emma Östlund är på väg tillbaka.

För Göteborg blev det en tung lördagseftermiddag. Frida Abrahamssons bästa kompis Pauline Hammarlund ansåg att 0–0-matchen kändes som en förlust. Och det kan man förstå, för Göteborg hade ju 5–0 i klara målchanser efter 60 minuter. Men i en så här jämn och oviss serie måste man ta sina chanser. Man har inte råd att missa två rena frilägen.

Med sju–åtta minuter kvar av matchen tappade man dessutom serieledningen. Då gjorde nämligen Glodis Perla Viggosdottir 2–1 till Rosengård mot Kungsbacka, vilket innebar att Malmöklubben numera är överst i tabellen.

Kanske att det hade med att det var 30 grader varmt och lördag – men det kom bara 711 åskådare till Malmö IP och 965 till Valhalla. Inför matchen i Göteborg hade GP ett par artiklar om vilken effekt VM skulle ha på publiktillströmningen.

Eller snarare vilken effekt VM inte skulle ha. Göteborg FC:s ordförande Peter Bronsman sa så här till Göteborgs-Posten:

”Visst, det kom 35 000 till Avenyn, men det är landslaget. Vi får göra vår egen grej. Det är jättesvårt att rida på och kopiera andras framgångar.”

Så är det ju. Men frågan är om Göteborgs grej, med fri entré är rätt grej. Jag har varit skeptisk från början. I en krönika skriver GP:s Mattias Balkander om att VM inte har något med damallsvenskan att göra, om att den damallsvenska produkten måste bära sig själv. Han skriver också att så här om fri entré:

”Vem skulle välja bort en match på grund av en hundring? Även här handlar det om att leverera en produkt – och sända signaler att man tror på den.”

Det är bara att hålla med. Jag noterar att Portland Thorns lockade 3 420 betalande åskådare till en träningsmatch i våras. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch. Och det långt innan USA tog VM-guld.

I kväll avslutas omgång nio med matcherna Linköping–Piteå och Djurgården–Eskilstuna. Jag noterar att Piteå satt 14 timmar i buss i går på grund av inställt flyg. Klubben visar att man är bättre förberedda än vad LB07 var i våras. Vi får se om bussresan sitter i benen, eller om den kanske tvärtom kan bli tändvätska för norrbottningarna.

I övrigt noterar jag nyheter kring våra svenska Italienproffs. Lagkapten Julia Molin tackade i går för sig i Verona. Vart hon är på väg skrev hon däremot inte.

Det blir även klubbyte för Jenny Hjohlman. Efter 1,5 säsonger lämnar hon Florentia för nykomlingen Empoli:

Jag noterar också att den svenska nyförvärvsduon nu har checkat in hos Wolfsburg:

Ekroth nickade in guldmål i Italien

Publicerad den av
1

Petronella Ekroth

Petronella Ekroth nickade in 1–0-målet borta mot Verona och ledde därmed sitt Juventus mot 3–0-seger och säkrat ligaguld.

Inför dagens avslutande omgång var det tre lag som hade chansen att vinna ligan. Juventus ledde med 53 poäng, Fiorentina var tvåa på 52 och Milan trea med 51.

I påskaftonens omgång vann alltså Juventus sin match – vilket innebär att klubben tog sin andra raka ligatitel. Det var den första titeln i Italien för Petronella Ekroth, som ju även har varit med och vunnit damallsvenskan. Det gjorde hon med Linköping 2009. Den säsongen spelade hon i tre matcher. Den här har hon spelat elva ligamatcher för Juventus (åtta från start) och gjort två mål. Det andra kom alltså i dag, i den 32:a minuten.

Stort grattis Petronella Ekroth.

Det är även läge att skicka ett litet grattis till Stephanie Öhrström, vars Fiorentina slutade tvåa och därmed säkrade en plats i höstens Champions League. Öhrström vaktade Fiorentinas mål när laget vann med 2–1 hemma mot Roma i dag.

Det tredje laget i toppstriden, Milan föll däremot oväntat mot Chievo med 2–1. Inget Champions League för Milan alltså. Däremot var det dubbel Milanseger i skytteligan. Valentina Giacinti vann med 21 mål närmast före Daniela Sabatino på 17. Vad jag kan hitta blev Ekroth enda svenska målskytt i ligan den här säsongen.

Julia Molin var den svenska spelare som fick med speltid i ligan. Hon gjorde 18 matcher (1620 minuter) som lagkapten för Hellas Verona. Hon deltog dock inte i dagens match.

Jenny Hjohlman spelade 17 matcher (1168 minuter) för Florentia och Stephanie Öhrström stod i 13 matcher (1170 minuter) för Fiorentina och slutligen stannade Saga Fredriksson på tre matcher (237 minuter) för Sassuolo. Hennes senaste match var i mitten av oktober.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Publicerad den av
3

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året:

Straffar var helgens melodi

Publicerad den av
Svara

Här kommer helgens internationella genomgång. Den börjar i Italien där det var ren guldfinal sent på söndagskvällen.

I Italien funkar det ju så att om två lag slutar på samma poäng i toppen skall de spela ren final om guldet. Så blev det i år, och i går gjorde därför Juventus och Brescia upp om guldet i Novara om titeln.

Det blev en riktig rysare som slutade 0–0 efter 90 minuter. Det var även mållöst efter en halvtimmes förlängning, vilket innebar straffläggning. Även den var jämn. Efter grundomgången stod det 4–4.

Men i första särskjutningsomgången gjorde Juventus mål, medan Brescia missade sin. Guldet således till Juventus.

Turinklubbens första år med damlag får således klassas som en stor succé. Laget vann 20 av 22 matcher och tog alltså hem guldet. Det blir spännande att se hur Juve satsar vidare, om det exempelvis kommer att bli några svenska spelare i laget framöver. I år har man haft nordiskt i form av norska Ingvild Isaksen och finska duon Tuija Hyyrynen och Sanni Franssi.

När det gäller svenskt i Italien har Jenny Hjohlman haft en kanonhelg. Hon spelade nämligen en huvudroll när hennes CF Florentia gick upp i serie A efter 3–0-seger i den direkt avgörande kvalmatchen mot Roma CF.

Hjohlman drog upp anfallet som ledde till 1–0-målet och hade flera högklassiga chanser före paus, dock utan att lyckas förvalta någon. Efter paus klev dock svenskan fram och fixade 2–0 med ett riktigt solomål.

I och med segern gör Hjolman Stephanie Öhrström och Julia Molin sällskap i serie A till hösten.

Så till Tyskland, och ett nytt straffdrama. I lördags avgjordes den tyska cupfinalen mellan Wolfsburg och Bayern München. Och precis som i den italienska ligafinalen var det 0–0 efter såväl 90 som 120 minuter.

Jag har inte sett matchen, men utifrån de två klipp med höjdpunkter jag sett, så fick de 17 692 i Köln uppleva en match med fullständigt fantastiskt målvaktsspel.

Både Manuela Zinsberger och Almuth Schult höll alltså dels nollan i själva matchen, sedan räddade de två straffar vardera i straffläggningen. Eftersom Bayern dock även drog en straff i ribban blev det 3–2 till Wolfsburg – och Nilla Fischer fick återigen höja pokalen.

Det var fjärde året i rad som Wolfsburg tog hem den tyska cupen, DFB-pokal. Höjdpunkter från finalen finns dels här, dels här:

Nästa anhalt blir England, där WSL nu är färdigspelad. Det blev Manchester City som tog den andraplats som leder till Champions League. Laget vann med 3–0 hemma mot Everton och höll därmed undan med en poängs marginal för Arsenal.

Citys svenska spelare, Julia Spetsmark, har bara spelat 72 minuter i ligan, och hon har bara ingått i matchtrupperna två gånger de senaste tre månaderna. Klubbyte på gång?

Chelsea var ju redan klara mästarinnor. När de vann sin avslutningsmatch med 3–2 i Liverpool var Magdalena Eriksson enda svenska i startelvan. Jonna Andersson byttes in i 59:e i underläge 2–0 och fick således vara med om lagets vändning.

Chelsea har rullat en del på spelare. Eriksson var den svensk som spelade flest, med 15 av 18 ligamatcher. Hedvig Lindahl och Andersson spelade tio matcher vardera.

Den sista svenska spelaren i ligan är ju Arsenals Jessica Samuelsson. Hon hann bara med två ligamatcher innan hon drog på sig den fotskada hon nu skall vara så gott som frisk från.

Skytteligan vanns av Birminghams Ellen White på 15 mål närmast före Citys Nikita Parris på elva och Liverpools Beth England med tio mål.

Jonna Andersson blev bästa svenska målskytt med fyra fullträffar. Magdalena Eriksson gjorde två. Ingen mer svensk blev målskytt i WSL den här säsongen.

Vidare till Frankrike där alltså helgens toppmatch spelades redan i fredags, då Lyon och PSG spelade 0–0, bland annat efter straffräddning från PSG:s Tiane Endler.

Således kommer både Lyon och Wolfsburg till torsdagens Champions Leaguefinal med mållösa matcher i ryggen. Blir det nytt straffdrama då, tro?

I lördags tog Montpellier sista halmstrået för att snuva PSG på andraplatsen genom att vinna med 2–0 borta mot Lille. Det var en seger som verkar ha suttit hårt inne, då båda målen kom under de sista tio minuterna.

Såväl Linda Sembrant, Sofia Jakobsson som Stina Blackstenius ingick i Montpelliers startelva. De två förstnämnda spelade 90 minuter, medan Blackstenius fick kliva av efter en halvtimma. De båda svenska forwardarna har lidit av lite måltorka på sistone. För båda kom senaste ligamålet mot PSG den 1 april.

Inför slutomgången är dock Blackstenius kvar på fjärde plats i skytteligan med sina tolv fullträffar. Skytteligan leds fortsatt av Ada Stolsmo Hegerberg på 30 mål.

Norskan har missat två omgångar på grund av skada, det bidrar till att hon får svårt att slå slå ut sig själv från topp fem när det gäller flest gjorda mål på en säsong i D1 Feminine. Den topplistan ser ut så här:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16

Slutligen skickar jag ett stort grattis till finsk damfotboll. I dag avgörs ju nämligen F17-EM. I kväll är det final mellan Tyskland och Spanien.

Men redan vid lunchtid har man för ovanlighets skulle spelat en match om tredje plats, det brukar ju inte förekomma bronsmatcher i Europamästerskap. Den matchen spelades eftersom Europa bara har tre platser i höstens F17-VM i Uruguay, det var alltså en ren VM-kvalmatch mellan England och Finland.

England tog en tidig ledning, men Finland vände till 2–1-seger – och är VM-klart. Kul.

Internationell utblick: Darrande topplag och avbrutet mästerskap

Publicerad den av
1

Hammarby leder damallsvenskan. Och nu är även deras tyngsta nyförvärv på plats. Australiens Elise Kellond-Knight, som kommit med i allstarlaget i de två senaste VM-slutspelen, har dessutom hunnit ge sin första intervju om sitt korttidskontrakt i Stockholm.

Med det har det blivit dags för en internationell utblick från de senaste dagarna. Det största har förstås varit semifinalerna i Champions League.

Där lyckades Manchester City avsluta Lyons segersvit. Inför söndagens 0–0-matchpå Academy Stadium i Manchester hade Lyon 28 raka segrar i tävlingsmatcher den här säsongen.

City blev således första laget att såväl nolla som snuva Lyon på poäng sedan fjolårets final i Champions League, då ju Lyon–PSG blev just 0–0. Jag har inte sett något klipp med höjdpunkter, men noterar att det totalt var 24–5 i avslut till Lyon, men bara 6–3 i avslut mot mål. Om någon är intresserad av att se hela matchen, där Julia Spetsmark blev kvar på bänken, finns den här:

City är för övrigt dessutom senaste lag att besegra Lyon. Man vann ju borta i fjolårets semifinal med 1–0 den 29 april i fjol. Då hade dock Lyon vunnit med 3–1 i England, vilket räckte för avancemang totalt sett. Jag hade Lyon som favoriter till 90–10 inför dubbelmötet. Lyon är fortsatt favoriter, men jag sänker oddsen till 70–30 nu.

I den andra semifinalen såg jag Wolfsburg som favoriter till 60–40 mot Chelsea inför söndagens möte. Efter att tyskorna vann i London med 3–1 har självklart deras favoritskap ökat. Nu skulle jag säga att det är 90–10.

Även från den här matchen saknar jag klipp med höjdpunkter, däremot går den att se i sin helhet här:

Om vi tar svenskkollen först så spelade trion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Nilla Fischer hela matchen. Jonna Andersson fick ta plats på läktaren eftersom hon redan har spelat Champions League för Linköping den här säsongen.

Annars startade det ju otroligt bra för Chelsea. Redan i tredje minuten drog Fran Kirby upp ett anfall på högerkanten och spelade in bollen till Ji So-Yun. Sydkoreanskan vände bort Sara Björk Gunnarsdottir och placerade in ledningsmålet i bortre hörnet.

https://twitter.com/WSUasa/status/988103798336950272

Björk Gunnarsdottir fick sin revansch en kvart senare. Hon tryckte sig in framför Magdalena Eriksson och kunde nicka in Lara Dickenmann:s fina inlägg i tomt mål till 1–1.

https://twitter.com/WSUasa/status/988107897421946883

Wolfsburgs ledningsmål kom i den 42:a minuten och var ett självmål från Millie Bright. Mittbacken som gjorde mer eller mindre klara självmål i samtliga Englands tre matcher i She Believes Cup tidigare i vår har verkligen haft missflyt med styrningar i eget straffområde den här våren.

https://twitter.com/WSUasa/status/988115034197946371

1–3-målet i 67:e minuten var ett riktigt konstnummer av Dickenmann. Otroligt starkt av schweiziskan att hinna ställa om kroppen till den volleyn efter att inlägget skarvats.

https://twitter.com/WSUasa/status/988123706886098945

Båda returerna spelas på söndag.

Apropå Chelsea blev Fran Kirby på måndagen första spelare att ta emot PFA:s nya pris till årets bästa spelare i England. PFA är ju spelarnas egen organisation, så det är alltså spelarna som röstat fram Kirby.

I en intervju med Kirby såg jag att hon kommenterade priset med att:

”Det känns skönt att veta att motståndarna inte blir arga över att jag gör mål på dem lite då och då…”

Här är en annan, färsk intervju med henne:

https://twitter.com/SportswomenSky/status/988752257956052992

Dags för ett litet ligasvep. Och vad passar bättre än att börja i just England. Där har Arsenal nu spelat båda sina hängmatcher i WSL, och sannolikt försvann guldchansen när man spelade 0–0 borta mot tabelljumbon Yeovil i lördags. Yeovil har på 14 omgångar inte lyckats göra ett enda ligamål. Men två kryss har man nu fått till.

Dagens 3–0-seger mot Liverpool var klen tröst, då Arsenal hade behövt sex poäng för att riktigt skugga toppduon Chelsea och Manchester City. Nu ser tabelltoppen ut så här:

Chelsea               14      35–  9     32
Manchester City  13      36–13     29
Arsenal                14      28–13     28

WSL avgörs över 18 omgångar. I dag gjorde för övrigt Jordan Nobbs två mål för Arsenal, hennes 50:e och 51:a för Londonlaget.

Jordan Nobbs

Arsenal är inte det enda topplag som darrade i de europeiska toppligorna i helgen. I Frankrike var det svensklaget Montpellier som tappade två otroligt viktiga poäng genom att spela 0–0 borta mot Bordeaux.

Fast det kunde ha blivit förlust. Bordeaux slog nämligen en straff stolpe och ut, en straff de fått sedan Linda Sembrant fått bollen på handen.

Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen, medan Stina Blackstenius blev utbytt i 65:e minuten hos Montpellier.

Poängförlusten innebär sannolikt att Montpellier tappade chansen att spela Champions League i höst. Nu är det i princip bara är ett mirakel som kan göra att kustlaget passerar PSG i tabelltoppen:

Lyon              18      88–  4     54
PSG              18      51–11     46
Montpellier    19      57–21     44

PSG måste tappa minst fem poäng på sina fyra sista matcher för att Montpellier skall kunna passera. Där möter Emma Berglund:s lag Fleury och Lyon hemma samt Bordeaux och Soyaux borta.

Så till Tyskland, där Bayern München mycket oväntat spelade 0–0 hemma mot tabelljumbon Jena. Resultatet innebär att Freiburg återigen är uppe jämsides med Bayern.

Det innebär också att Wolfsburg nu leder ligan med två poäng trots att man har två matcher färre spelade. Fridolina Rolfö spelade hela matchen för Bayern, en match som sågs av blott 433 åskådare.

I klassikermötet mellan Potsdam och Frankfurt vann Amanda Ilestedt:s lag på ett snyggt frisparksmål från Svenja Huth:

https://twitter.com/WoSoComps/status/987727796888854531

Ilestedt spelade hela matchen. Och segern innebär att Potsdam plötsligt bara är två poäng bakom Bayern och Freiburg i kampen om den åtråvärda andraplatsen.

Wolfsburg   15   40–  6    40
Bayern        17   44–11    38
Freiburg      17   40–11    38
Potsdam     17   38–11    36

I Italien inträffade det ovaliga att de båda topplagen Juventus och Brescia förlorade i samma omgång. Tidigare hade de bara förlorat mot varandra. Men nu föll Juventus borta mot Stephanie Öhrström:s Fiorentina med 2–1 och Brescia föll hemma mot Mozzanica med 3–2. Med tre omgångar kvar att spela ser det fortfarande ut att bli skiljematch om guldet, då Juve och Brescia står kvar på samma poäng.

I botten har Julia Molin och Verona fått lite andrum i kampen om nytt kontrakt. Man har nu sju poäng ner till Zaccaria på kvalplats. Just Zaccaria och Sassuolo är tänkbara motståndare för Jenny Hjohlman i kvalet. Hennes CF Florentia vann i helgen med 12–1 mot Luchese och är därmed klara seriesegrare i andraligan, vilket innebär kval mot högsta divisionen.

Så till Spanien där topplagen Atletico och Barca vann i helgen. Atletico leder fortsatt med en poäng med tre omgångar kvar att spela.

Det är dock inte deras matcher som hamnar i mitt fokus, utan från den spanska ligan vill jag hellre passa på att hylla den här fantastiska tunneln från teknikern Jessica Silva:

Slutligen till Nordamerika och NWSL, där North Carolinas Merritt Mathias drog i väg den här bomben i helgen:

Från Nordamerika kommer också tråkiga nyheter. Kontinentens U17-mästerskap avbröts i söndags på grund av det osäkra säkerhetsläget i arrangörslandet Nicaragua.

I aktuellt U17-mästerskap mönstrade Kanada en stark trupp där A-landslagsspelaren Jordyn Huitema ingick. Kanada meddelade i går att deras trupp hade kommit hem oskadd.

Från det där U17-mästerskapet har jag kollat lite höjdpunkter. Och i Haitis lag kände jag igen ett av namnen, Melchie Dumornay.

Hon imponerade på mig i det nordamerikanska U20-mästerskapet tidigare i år, en mittfältare med ett fantastiskt bra skott och bra huvudspel. När jag kollade upp Dumornay visade det sig att hon är född den 17 oktober 2003 – hon är alltså bara 14 år.

Där snackar vi supertalang.

Slutligen har BBC nominerat de fem kandidaterna till deras pris till världens bästa bästa spelare.

Lucy Bronze, Pernille Harder, Sam Kerr, Dzsenifer Marozsan och Lieke Martens är en rätt stark kvintett.

Tankar om att Kif Örebro åker ur

Publicerad den av
1

Djurgården vann i kväll i Örebro med 3–0, ett resultat som innebär att stockholmarna har en god chans att sluta trea i årets serie.

Man är nu femma med två poäng upp till Eskilstuna och fyra mål upp till Piteå. För Djurgården återstår bortamatch mot Göteborg och hemmamatch mot just Piteå. Med tanke på att Eskilstuna har kvar en resa till Linköping kan sex Djurgårdspoäng räcka till litet silver.

Men ok då, huvudnyheten kring dagens resultat är förstås att Kif Örebro bara har damallsvensk status i ytterligare två matcher. Sedan blir det att bygga om truppen för elitettan.

Skall man ge en anledning till att den klubb som spelade i Champions League för två år sedan nu åker ner i elitettan är det just alla ombyggen.

Sarah Michael

I sista omgången 2014 säkrade Kif Örebro de stora silvermedaljerna via 2–0-seger hemma mot Eskilstuna. Närkingarnas startelva såg ut så här: Stephanie Labbé – Susanna Lehtinen, Marina Pettersson Engström, Eve-Marie Nault, Elin Magnusson – Lucie Martinkova, Irena Martinkova, Annika Kukkonen, Ogonna Chukwudi – Sanna Talonen, Sarah Michael. Laget leddes av prisade tränaren Rickard Nilsson.

Hanna Folkesson

Redan till 2015 tappade man flera av spelarna i 2014 års startelva. Men på förhand såg ersättarna spännande ut. Tvillingarna Martinkova ersattes exempelvis av duon Hanna Folkesson och Lisa Dahlkvist. Men Folkesson drog av korsbandet inför seriestart, och gjorde inte en enda match för Örebro. Och Dahlkvist stack till PSG på sommaren.

När Kif Örebro på hösten spelade 1–1 hemma (5976 åskådare) och 0–0 borta mot just PSG i Champions League stod alltså lagets stora prestigevärvning på motsatt planhalva. Trots att laget var brandskattat blev det en femteplacering i damallsvenskan 2015.

Men fallet skulle fortsätta. Efter PSG-matcherna slutade tränare Nilsson, under vintern blev Kif även av med traditionsbärare som Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Plus att Sarah Michael missade hela den damallsvenska säsongen 2016 till följd av en korsbandsskada.

Sanna Talonen

Följden av alla förändringar blev att laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden under våren. Men trots att man var på uppgång, och tog åtta poäng på de fyra sista omgångarna innan OS-uppehållet, fick nye tränaren Giorgos Papachristou lämna under sommaren. I det läget hade Örebro 14 poäng, och låg fem poäng över nedflyttningsstrecket.

Officiellt uppgavs att det dels var ekonomiska skäl, dels en organisationsförändring som låg bakom. Dock hade klubben ekonomi nog att värva hem Lisa Dahlkvist igen dagarna innan tränarbytet.

Ny tränare blev Martin Skogman. Under hans ledning tog Örebro nio poäng på säsongens tio sista omgångar. Med totalt 23 poäng slutade man på åttondeplatsen, med god marginal ner till nedflyttningsstrecket.

I vintras väntade nya ommöbleringar i truppen. Tanken var att Kif Örebro skulle spela helsvenskt under 2017. Så har det också varit, med ett undantag. I somras värvade man in amerikanska målvakten Nora Abolins som reserv till Carola Söberg. Abolins har spelat en halvlek i årets allsvenska.

Men trots att Örebro har använt hela nio spelare som var uttagna i landslagstrupper under Pia Sundhage har laget inte räckt till.

När nedflyttningsplatsen i kväll blev klar såg startelvan ut så här: Söberg – Hanne Gråhns, Emelie Andersson, Petterson Engström, Freja Olofsson – Julia Spetsmark, Dahlkvist, Fanny Andersson, Michelle de Jongh – Jenny Hjohlman, Emma Jansson.

Marie Hammarström

In byttes Frida Svensson och comebackande Marie Hammarström-Liljesson. Av de 13 som spelade i kväll fanns alltså bara Pettersson Engström kvar från startelvan i sista omgången för tre år sedan. Det är verkligen en otroligt stor omsättning på spelare.

En andra spelare från den där 2014-elvan ledde laget. I dag gjorde ju Elin Magnusson sin första match som damallsvensk tränare.

Martin Skogman fick som bekant lämna efter 6–1-förlusten mot Hammarby senast. Hans facit på på 29 damallsvenska omgångar som Örebrotränare blev 21 poäng.

Jag har förvånats över att han inte valde att ändra i sitt mittförsvar, för jag tycker att man tappat många poäng på brister i mittlåset. Jag noterar att Magnusson tycks hålla med, för hon testade ju ett nytt mittförsvar i dag. Sett till höjdpunkterna från damallsvenskan.tv blev det dock ingen förbättring.

I övrigt är jag inte man att säga hur mycket som hängt på tränaren och hur mycket som berott på spelarna. Men klart är att ett lag med så många landslagsaktuella spelare borde klara av att hänga kvar i damallsvenskan.

Spontant kan man nog hävda att Sundhage har övervärderat några av spelarna. Samtidigt tycker jag att Örebro har flera väldigt intressanta spelare i truppen. Spelare som borde kunna göra väldigt mycket bättre resultat än de gjort.

Lisa Dahlkvist

Personligen har jag exempelvis trott mycket på Michelle de Jongh, och jag hoppas fortfarande på henne. Men i år har det tyvärr inte lyft ett dugg för mittfältaren.

En annan spelare som haft det tungt är Dahlkvist. Jag hörde henne på radion för en stund sedan. Där gjorde hon klart att hon inte spelar i elitettan nästa år.

Det blir intressant att se var hon hamnar. Personligen tycker jag att hon borde kunna bli en bra mittback. Hon har en bra speluppfattning, och när hon får tid har hon väldigt bra spelvändningar. Och som mittback har man oftast lite mer tid med bollen än som central mittfältare.

Dahlkvist lär inte bli den enda som lämnar Örebro. De spelare som fortfarande drömmer om landslaget bör ju spela i damallsvenskan.

Under sina 15 raka säsonger i damallsvenskan har Kif Örebro byggt en damfotbollstradition i Närke. En tradition som bör vara en tillgång i det här läget. Å andra sidan finns en liknande tradition i Umeå, och som bekant blev UIK söndervärvat i vintras.

Örebro lär som sagt också få bygga om laget igen i vinter. Här gäller det för klubbledningen att både visa fingertoppskänsla och vara handlingskraftig, att snabbt visa att man har som mål att omgående återvända till hösta serien. I så fall kan sejouren i näst högsta serien bli kortvarig.

* I övrigt i dag har Rosengård förlängt kontraktet med Zecira Musovic fram till och med 2020. Enligt den här långa intervjun kommer både Erin McLeod och Ella Masar McLeod att lämna Malmöklubben. Den förstnämnda har inte erbjudits nytt kontrakt, medan Masar McLeod sägs välja att flytta till ny europeisk klubbadress.

Enligt den här artikeln i Sydsvenskan är det även osäkert med Anita Asante:s framtid i Rosengård. Även om det är på en annan nivå än i Örebro krävs det nu fingertoppskänsla även från Rosengårds klubbledning. För två raka andraplatser utan att ens vara nära guldet är inte godkänt i Malmö.

 

Ett litet grepp om bottenstriden

Publicerad den av
6

Med fyra omgångar kvar att spela är det bottenstriden som är överlägset mest intressant i damallsvenskan. Ur publiksynpunkt är det tråkigt, för rafflande bottenmöten drar inte tillnärmelsevis lika många åskådare som heta toppmatcher.

I nuläget ligger det damallsvenska publiksnittet på 873, och det mesta talar väl för att det kommer att ligga kvar ungefär på den nivån även efter seriespurten. Det finns ju nämligen inga självklara publikmatcher kvar.

I toppstriden tar Linköping den här helgen emot Kristianstad (sänds av SVT), medan Rosengård skall till Göteborg. Båda matcherna spelas på söndag klockan 16.30. För LFC:s del noterades i onsdagens Champions Leaguespel att Claudia Neto var tillbaka i startelvan igen efter 1,5 månaders frånvaro. Det är förstås väldigt viktigt för laget.

Claudia Neto

Hos Rosengård har man fått igång målskyttet igen efter en tung start på hösten. Däremot fortsätter det att vara frågetecken kring Lotta Schelin, som inte var på plats på Malmö IP i onsdags. Man förstår självklart att det är en mentalt sett jättetung situation för henne, men vore det inte smartast att kliva fram och berätta hur läget är? Inte minst för att slippa hålla på att gömma sig.

Toppstriden i all ära. Så länge LFC leder med sju poängs marginal är det ju inte så mycket till strid. Däremot är det vansinnigt tufft i botten.

Det här är den 30:e upplagan av damallsvenskan. Jag har kollat de 29 tidigare sluttabellerna. Alla upplagor har haft tolv lag, dock var det en annorlunda nedflyttning under sju av åren (1995–2001) där man flyttade ner de tre sist placerade lagen.

Under den perioden noterades det numera närmast oslagbara poängrekordet för nedflyttade lag. 1998 tog nämligen klassiska Öxabäcks IF hela 24 poäng, men åkte ändå ut. 1997 och 2000 blev Lotorps IF respektive BK Kenty trea från slutet och åkte ut på 18 poäng.

När det återstår fyra omgångar i år ligger Göteborg under nedflyttningsstrecket med 17 poäng, en poängsumma som räckt till nytt kontrakt de flesta av de 22 damallsvenska säsongerna. I fjol hängde exempelvis Kristianstad kvar på 15 poäng.

De lag som slutat näst sist i damallsvenskan på fler än 17 poäng har varit:

* Hammarby åkte ut på 18 poäng 2015.
* Djurgården åkte ut på 19 poäng 2012.
* Bälinge åkte ut på 19 poäng 2004.
* Mallbackens IF åkte ut på 20 poäng 1990.
* Trollhättans IF åkte ut på 14 poäng 1989 i tvåpoängssystem, man hade tagit 18 poäng med nuvarande räkning.

Det innebär alltså att ”bylagen” Mallbacken och Öxabäck är de enda någonsin som åkt ur damallsvenskan trots att de tagit 20 poäng. I år finns risken att vi får ett tredje lag som åker ur på 20 poäng eller fler.

Här är min bild av den damallsvenska bottenstriden: Lag 1–6 har 24 poäng eller fler, vilket bör räcka för nytt kontrakt.

7) LB07 23 poäng, 21–36 i målskillnad
Återstående program: Kvarnsveden (h), Kristianstad (b), Piteå (b) och Linköping (h).

Risk att åka ut: 1 procent

Segern senast mot Örebro var otroligt viktig. Nu finns chansen att LB07 klarar kontraktet även om man går poänglöst genom de fyra avslutande omgångarna.

Det krävs ju nämligen att man får väldigt många resultat emot sig för att släppa förbi fyra lag. Men den svaga målskillnaden är ändå lite oroande. Med tanke på den bör man nog för säkerhets skull ta någon poäng till, helst redan i morgon mot Kvarnsveden.

Jag tror att LB fixar kontraktet, för helt poänglöst skall man inte behöva bli. Hittills under serien har man som sämst tagit fyra poäng under en ”fyramatchperiod”, det gjorde man dels i säsongsupptakten och dels i höstupptakten.

8) Vittsjö GIK 20 poäng, 20–25 i målskillnad
Återstående program: Djurgården (b), Hammarby (h), Kif Örebro (h) och Eskilstuna (b).

Risk att åka ut: 19 procent

Vittsjö har dålig form de senaste veckorna, och bara gjort mål i en av de fyra senaste damallsvenska matcherna. Man föll väldigt tungt mot Göteborg senast, vilket gjorde att nedflyttningsstrecket återigen har kommit jobbigt nära.

Har nordskånskorna maximalt flyt räcker de 20 poängen man redan har samlat ihop. Men med tanke på att vilja brukar slå klass under seriespurterna skall nog inte Vittsjö räkna med det. Man behöver nog minst tre–fyra poäng till för att kunna känna sig säkra på damallsvenskt spel även 2018. Och det är rimligt att tro att man skall kunna fixa det.

Vittsjö har ju nämligen saken i egna händer. Man har kvar hemmamatcher mot bottenkonkurrenterna Hammarby och Kif Örebro – två matcher som inte får förloras, för då kan det bli riktig kris.

9) Hammarby 19 poäng, 19–24 i målskillnad
Återstående program: Örebro (h), Vittsjö (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Risk att åka ut: 20 procent

Hammarby är damallsvenskans allra mest svårtippade lag. Man har vunnit både mot Rosengård och Eskilstuna, och man snodde ju poäng senast mot Linköping.

Däremot har det målsnåla Stockholmslaget bara vunnit en av matcherna mot de tre lag man har bakom sig i tabellen. Dock har övriga fyra matcher slutat med kryss. Och håller den förlustfria sviten även över morgondagens otroligt viktiga hemmamatch mot Örebro förstärks Bajens chanser att hänga kvar.

Inför serien tippade jag att Hammarby skulle komma sist. Man inledde också svagt med en poäng på fyra omgångar. Men sedan har man överraskat positivt, mycket beroende på ett mycket bra försvarsspel. Problemen finns i offensiven, där man bara har gjort 19 mål – näst minst av alla.

Laget har dock alltså sprattlat till vid ett par tillfällen där man inte trott på dem. Jag tror att Hammarby kommer skrälla minst en gång till. Ett rimligt utfall i slutomgångarna är tre–sex poäng. Något som bör innebära goda möjligheter att hänga kvar.

10) Kvarnsveden 18 poäng, 38–45 i målskillnad
Återstående program: LB07 (b), Linköping (h), Rosengård (h) och Kristianstad (b).

Risk att åka ut: 35 procent

När Kvarnsveden spelar är det målgaranti. I snitt har det blivit 4,6 mål per match när Borlängelaget varit på planen. Positivt är att man gör massor av mål framåt – bara LFC och Rosengård har gjort fler. Negativt är att man har släppt in klart flest.

Kvarnsveden har ju ett fantastiskt vapen i måldrottningen Tabitha Chawinga. Hon måste nog prestera på sin absoluta topp i den damallsvenska slutspurten, för på pappret har Kvarnsveden det svåraste spelschemat av alla bottenlagen.

Tabitha Chawinga

De hemmamatcher man har kvar är mot LFC och Rosengård, har dessutom kvar bortamatch mot formstarka Kristianstad. Formstarka är dock ett ord som även gäller Kvarnsveden. Laget har bara en förlust på de sex senaste omgångarna.

Och i morgon väntar ödesmatch mot LB07 i Malmö. Där behöver nog Kvarnsveden ta en trepoängare, annars kan det bli en väldigt jobbig höst.

Jag var ju på Vallhalla och såg Kvarnsveden för två veckor sedan. Då hade man en mycket tunn trupp, bara 14 spelare var med i Göteborg. Det var intressant att kolla in Tabitha Chawinga live. Jag kan inte säga att jag blev extremt imponerad, bland annat valde hon väldigt dumma utgångspositioner i den andra halvleken. Men hon gjorde ändå ett mål, och mål är ju det fotboll handlar om.

Jag var även lite spänd på att kolla in Lova Lundin, ledaren av damallsvenskans i och för sig högst opålitliga assistliga. Det jag sett av henne på damallsvenskan.tv tycker jag att hon borde kunna vara en spelartyp för större uppgifter. Tyvärr var dock 18-åringen (fyller 19 om drygt två veckor) sjuk, och missade Göteborgsmatchen.

Efter matchen pratade jag en stund med tränare Jonas Björkgren. Hon konstaterade att laget hade gjort självmål både mot Eskilstuna och Göteborg, två självmål som båda betydde 2–2-kvitteringar och därmed tunga poängförluster.

11) Göteborg 17 poäng, 23–39 i målskillnad
Återstående program: Rosengård (h), Eskilstuna (b), Djurgården (h) och Kif Örebro (b).

Risk att åka ut: 40 procent

Göteborg är riktigt illa ute. Trots fyra poäng i de två senaste omgångarna är man kvar under nedflyttningsstrecket. Och i de kommande tre matcherna väntar lag på tabellens övre halva, lag man tog noll poäng och hade målskillnaden 0–8 mot i våras.

Det går ju knappast att räkna med att såväl Hammarby som Kvarnsveden kammar noll i de tre kommande omgångarna. Således måste nog Göteborg ta minst en trepoängare under den perioden – annars riskerar Västsverige att vara utan damallsvenskt lag 2018.

Sedan avslutas alltså serien med bortamatch i Örebro i slutomgången. Det skulle kunna bli tidernas ångestmatch för Göteborg FC.

Positivt för klubben är ändå att man vann senast mot Vittsjö och således borde ha fått in lite självförtroende.

Mycket av eländet för laget började när målvakten Jennifer Falk drabbades av en hjärnskakning på en träning i våras. Jag pratade med henne i samband med matchen mot Kvarnsveden, och hon berättade att hon fortfarande hade besvär, framför allt dagen efter träningar. Tråkigt. Hon berättade också att hon i situationen inte upplevde det som någon fara, utan först tänkte träna vidare.

Det måste förstås vara rätt ångestladdat att följa laget från läktaren den här säsongen. Man har ju darrat rätt rejält defensivt, inte minst har laget varit väldigt känsligt för kontringar. Men under hösten har även offensiven hackat.

Pauline Hammarlund som inledde säsongen med att göra fyra mål på de fem första omgångarna har bara gjort ett mål på hela hösten. Hon behöver nog kliva fram nu om Göteborg skall kunna klara kontraktet.

Pauline Hammarlund

Jag hör för övrigt alltfler uppgifter om samarbeten mellan Göteborg FC och IFK Göteborg. Det blir intressant att se vad det leder till. Intressant också att se om Stefan Rehn blir kvar på tränarposten. Inför säsongen skrev han ett kontrakt på 1+2 år.

12) Kif Örebro 12 poäng, 18–35 i målskillnad
Återstående program: Hammarby (b), Djurgården (h), Vittsjö (b) och Göteborg (h).

Risk att åka ut: 90 procent

Förra helgen gick allt emot Örebro. Man tappade pausledning till förlust mot LB07, samtidigt som både Göteborg och Kvarnsveden vann och Hammarby tog poäng mot Linköping.

Därmed är det ett otroligt dystert läge för Kif inför slutomgångarna. Det är sex poäng och tio plusmål upp till Kvarnsveden på fast mark.

Och visst, om Örebro har man maximalt flyt med de andra resultaten kan det räcka med sex poäng i slutomgångarna för att hänga kvar. Men då får varken Göteborg eller Kvarnsveden ta några fler poäng. Och det troliga är väl att minst ett av dem kommer att inkassera någon trepoängare under slutspurten.

Det mest troliga är att Örebro måste ta minst nio poäng på de avslutande omgångarna för att klara kontraktet, kanske till och med tolv. Med tanke på att man bara vunnit två av de 18 första matcherna är det inte speciellt mycket som talar för att det skall bli minst tre segrar på de sista fyra matcherna.

Ser man till namnen i Örebros trupp så borde man ha ett lag för den övre tabellhalvan. Ganska många har varit med i A-landslagstrupper under de senaste åren. Ingen av de spelarna har dock lyckats kliva fram och bära laget. Det stora problemet har legat i målskyttet. Örebro har gjort minst mål av alla. Tänkta affischnamnet Jenny Hjohlman har exempelvis bara lyckats göra ett mål. Även defensivt har man haft brister, ofta har det svajat i mittförsvaret, där inte minst Frida Svensson haft det väldigt tufft.

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Publicerad den av
18

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

Nyheter från alla världsdelar – Bachmann, Hjohlman och Nordkorea

Publicerad den av
7

I det här inlägget tänkte jag ta en sväng runt jordklotet genom att fundera lite kring nyheter från alla världsdelar.

Jag startar i Europa, för gårdagens stora nyhet i damfotbollsvärlden var ju att Ramona Bachmann lämnar Wolfsburg och går till Chelsea. Vissa kallade det för en bomb. Personligen kan jag inte säga att jag var jätteöverraskad.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann har inte varit så dominant som man kanske trodde hon skulle vara i Wolfsburg, och ryktena säger ju att Pernille Harder kommer att presenteras som nyförvärv i den tyska storklubben vilken dag som helst.

Man hade således lite på känn att Bachmann var på väg bort. Med tanke på vilken lönenivå hon haft i Wolfsburg fanns det inte många alternativ – ingen damallsvensk klubb har exempelvis råd med Bachmann. Engelska ligatvåan Chelsea var ett av de alternativ som var rimligt, även om det förstås innebär att schweiziskan tar ett trappsteg ner, rent kvalitetsmässigt.

Samtidigt är det tydligt att England som damfotbollsnation hela tiden flyttar fram positionerna. WSL-lagen blir allt starkare, och Chelseas laguppställning håller numera hög kvalitet. Det blir intressant att se hur Bachmann lyckas i Londonklubben. Klubbmässigt har hon ännu så länge bara lyckats visa sin enorma kapacitet i damallsvenskan. Både i USA och Tyskland har det gått lite halvdant för den spelare som jag tycker i sina bästa stunder kandiderar om titeln världens bästa spelare.

Dagens svenska övergång är Jenny Hjohlman:s flytt från Umeå till Kif Örebro. Inte heller det var någon skräll. Örebro håller på att bygga ett riktigt vasst gäng, medan Umeå nu har tappat alla sina landslagsaktuella toppspelare.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

*  Nästa anhalt på min lilla sväng runt jorden blir Oceanien. För det blev ju Nordkorea som tog hem guldet i F20-VM, anmärkningsvärt och imponerande med tanke på att det ju inte är så länge sedan nationen även vann F17-VM.

F20-segern var definitivt inte oförtjänt. Nordkorea hade kanske inte den största maxkapaciteten i turneringen, men man hade helt klart den högsta lägstanivån.

Jag tycker att bronsmedaljörerna Japan var det lag som hade högst toppkapacitet, men japanskorna hade en akilleshäl – mittförsvaret. De få gånger det japanska laget sattes under press blev det väldigt virrigt centralt i backlinjen. Det är för övrigt en tendens jag sett hos fler japanska landslag. Det fantastiskt välspelande F17-laget hade också den bristen, och även i A-landslaget skriker man efter starka mittbackar.

Även Spanien visade hög kapacitet, man besegrade ju Japan i gruppspelet och hade Nordkorea på gaffeln i kvartsfinalen. Även spanjorskorna hade dock lite för djupa dalar.

Tillbaka till Nordkorea. Världsmästarlaget är väldig passningsorienterat och bollskickligt. Jag skulle säga att man vann F20-VM på god organisation. Ibland tyckte jag nog att laget var lätt ”sönderorganiserat”, med det menar jag att man alltid sökte passningar – även i lägen där spelarna borde ha tagit individuella initiativ.

Just det faktumet att spelarna sällan tar individuella initiativ gör att det oftast krävs rätt många tv-matcher för att hitta spelare som glänser i det här nordkoreanska laget. Men i den här upplagan hittade jag snabbt en favorit i mittbacken och tillika lagkaptenen Choe Sol Gyong. Hade hon spelat i Japans lag är jag säker på att japanskorna skulle ha tagit guldet.

Sol Gyong höll ihop det nordkoreanska försvaret på ett imponerande sätt. Framför allt var hon aggressiv, stark i luftrummet och tillräckligt elak för att sätta sig i respekt. Det blir intressant att följa henne framöver.

Det blir även intressant att följa Nordkorea i framtiden. I bloggen Hattrick kunde man häromdagen läsa en intressant notering om att risken är att spelarna inte kommer att nå så mycket längre än så här eftersom Nordkorea spelar för få tuffa matcher och spelarna är fast i hemlandet. Det låter rimligt, det är ju i tuff konkurrens som man kan ta de där extra stegen.

Sammanfattningsvis var det lagen från Europa och Asien som imponerade mest i F20-VM, tyvärr med undantag för Sydkorea och Sverige. Det blev ganska tydligt hur vi halkat efter rent spelmässigt. Stina Blackstenius kraft räckte inte, även om hon tog en fin tredjeplats i skytteligan på samma antal mål (fem) som ettan Mami Ueno från Japan och tvåan Gabi Nunes från Brasilien. Ueno och Nunes placerades som etta och två beroende på att de hade fler assister än Blackstenius.

Apropå Blackstenius väntar vi ju med spänning på hennes besked om framtiden. Det borde väl snart komma.

Caitlin Foord

Caitlin Foord

* Så till Asien där man i helgen korade kontinentens bästa spelare 2016. Det priset gick till Australiens Caitlin Foord – ett välförtjänt pris till en rejält allsidig spelare. Hon är lika bra som central spjutspets som hon är som högerback. Kul att allsidighet kan betala sig.

* Nästa anhalt blir USA, där den haussade collegecupen NCAA avgjordes i helgen. Segern gick till USC Trojans från Los Angeles. Vid en koll på vinnarskolans trupp noteras ett svenskt namn, före detta Djurgårdenspelaren Olga Langenskiöld. Hon var dock inte med i slutspelet, och jag är osäker på hur mycket hon har spelat i mästerskapet.

En som har spelat en huvudroll är Katie Johnson. 22-åringen visade att hon är en iskall avslutare när hon rullade in det 2–1-mål som avgjorde finalen. Sedan punkterade hon även finalen med sitt 3–1-mål. Johnson är intressant eftersom hon är en av många amerikanskor som valt att spela landslagsfotboll för Mexiko. I F20-VM visade ju Mexiko att man är ikapp USA på ungdomssidan, mycket eftersom man lyckats fånga upp många amerikanskor med mexikanskt påbrå.

Mexikanska Johnson blev alltså matchvinnare, men de två största stjärnorna i NCAA-finalen var från Kanada. I det förlorande laget, West Virginia University ingick nämligen de båda OS-bronsmedaljörerna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence.

Här är ett något USC-vinklat finalklipp:

* Nästa hållplats blir Afrika. Där vann Nigerias Super Falcons återigen de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via 1–0-seger mot Kamerun inför 40 000 åskådare i Kameruns huvudstad Yaounde.

Vad jag sett var den nigerianska segern en stöld. Kamerun dominerade matchen stort och radade upp målchanser – utan att hitta rätt. I stället avgjorde Desire Oparanozie för Nigeria i slutminuterna. Se målet här:

I Nigerias segrande lag ingick flera Sverigebekantingar: Rita Chikwelu och Faith Ikidi och Ngozi Okobi. Dessutom var Perpetua Nkwocha assisterande förbundskapten.

* Så ett litet stopp till i Sverige. I veckan har blivande förbundskaptenen Peter Gerhardsson varit på besök hos podden Fotbollsarena Radiosporten. Hör honom här.

Det jag tyckte var mest intressant var snacket om att ett aggressivt försvarsspel är modernt. Det låter intressant, men rent spontant känns det som att det nog skulle vara kostsamt för ett svenskt damlandslag med ett relativt långsamt mittförsvar.

Vi får se vilken typ av spel Gerhardsson kommer att förorda när han har bättre koll på sitt material. Det blir även spännande att se vilka har tänker har runt sig. Jag tycker att det skulle vara önskvärt med nya ansikten på de assisterande posterna också.

* Slutligen återstår en kontinent att besöka, Sydamerika. En spelare därifrån, Venezuelas Daniuska Rodriguez, har blivit den andra kvinna någonsin att nå finalen i Puskas Award – priset för årets snyggaste mål.

Det är verkligen en fin prestation hon gör, och det är kul med damfotbollsmål i en sådan här final, men jag kan faktiskt inte säga att hennes mål tillhör någon av mina favoriter.

Genomgång av damallsvenskan 2016

Publicerad den av
16

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

Lyon har alla de bästa spelarna

Publicerad den av
5

I dag presenterade UEFA de tio spelare som kan bli Europas bästa spelare säsongen 2015/16. Vinnaren tas ut bland alla spelare som antingen representerar ett europeiskt klubb- eller landslag.

Bland de tio kandidaterna finns ingen svensk spelare. Däremot finns nio spelare med koppling till Lyon. Även om Lyon är Europas klart bästa lag känns det lite överdrivet.

De tio spelarna är för övrigt:

Camille Abily (Lyon)
Ada Hegerberg (Lyon)
Amandine Henry (Lyon/Portland)
Saki Kumagai (Lyon)
Eugenie Le Sommer (Lyon)
Amel Majri (Lyon)
Dszenifer Marozsán (Frankfurt/Lyon)
Louisa Cadamuro, före detta Nécib (Lyon)
Alexandra Popp (Wolfsburg)
Wendie Renard (Lyon)

Noterbart alltså att tyska mästarlaget Bayern München inte fick med en enda spelare.

Högst placerade spelare från damallsvenskan var Pernille Harder, som slutade på elfte plats. De svenska spelare som fick röster var Caroline Seger (delad 15:e plats), Nilla Fischer (delad 19:e), Lotta Schelin (delad 19:e) och Olivia Schough (delad 34:e).

Övriga damallsvenska spelare på listan var Marta (18:e) och Sara Björk Gunnarsdottir (delad 19:e).

Min vinnare är Ada Stolsmo Hegerberg, närmast före Saki Kumagai.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så några fler ord om tränarsoppan i Umeå. Sedan förra inlägget har det skrivits två öppna brev. Dels har tränartrion skrivit ett, där de berättar om spelet bakom kulisserna under våren. Dels har ett antal bärande spelare skrivit ett där de ger sitt stöd till de sparkade tränarna.

De bärande spelarna är Lisa Lantz, Lina Hurtig, Rita Chickwelu, Malin Reuterwall, Jenny Hjohlman, Hanna Sandström, Tove Enblom och Amanda Berglund. De skriver att de inte varit informerade och:

”Ordförande och styrelsens beslut har nu gjort oss mycket tveksamma till vår framtid i klubben.”

Det känns väl som att UIK:s klubbledning har tagit ett högst olyckligt beslut här – ett beslut som inte var förankrat hos spelarna. Och att klubbledningen kommer att få lite jobb med att lugna ner stämningen.

För om UIK skall vara ett damallsvenskt lag även framöver behöver man de där spelarna.

* Utöver de svenska OS-spelare som spelade på Malmö IP i lördags spelade även Hedvig Lindahl ligamatch i helgen. Hennes Chelsea åkte på en tung 2–1-förlust, trots att Arsenal bjöd på ett högst anmärkningsvärt självmål i början.

Slutligen två klipp från lördagens landskamp, Frankrike–Kina: