Etikettarkiv: Fanny Hjelm

Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Publicerad den av
12

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Analys av tolv damallsvenska matcher

Publicerad den av
7

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Tankar från premiäromgången

Publicerad den av
14

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Kaisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

Champions League nästa – då stannar Karlsson i Italien

Publicerad den av
Svara

Svensklaget Bardolino Verona vann med 4–0 i Como igår. Därmed slutade laget tvåa i ligan, och lade beslag på en plats i höstens Champions League.
I dagens BT berättar den ena svenskan, Maria Karlsson, att hon bestämt sig för att stanna kvar i Verona i ytterligare en säsong:

”Vi kom överens i veckan som gick om ett nytt kontrakt, och jag ska snart skriva på. Jag ville absolut stanna i klubben, eftersom jag har kommit in bra i laget, staden och språket. Och nu vet jag var de bästa glassbarerna i Verona finns, så det hade känts fel att lämna Italien nu…”

Karlsson och Stephanie Öhrström spelade hela matchen i Como. Här är bilder från den.

* I damallsvenskan blev Sofia Karlsson, som ju är Marias lillasyster, målskytt för Jitex borta med Umeå. Till slut blev det ju 1–1 där sedan Fanny Hjelm kvitterat på övertid, ett resultat som sannolikt båda lagen är rätt nöjda med.

Mer om gårdagens matcher senare i kväll. För nu flyttas mitt damfotbollsfokus till Tyskland. Idag avgörs sannolikt ligan där. Blir det guld till Antonia Göransson, Margret Lara Vidarsdottir och Alex Singer i Potsdam? Båda matcherna Wolfsburg–Frankfurt och Duisburg–Potsdam direktsänds på Dfb-tv från 14.00.