Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Mia, Mia och två matchanalyser

Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.

 

En väntad första halvlek

Det är halvtid i den svenska cupfinalen, och ställningen är 0–0 mellan Rosengård och Linköping. Matchbilden har varit den väntade.

Linköping backar hem, jobbar hårt och prioriterar försvarsspelet. Tränare Henrik Jensen tycks ha dragit samma slutsatser som jag, alltså att ytterbackarna Anna Oskarsson och Elin Landström är bättre på offensiv planhalva än på uppspel. Därför drar han ner Kosovare Asllani som vänsterback i uppspelsfasen. Hittills har det inte varit någon jättesuccé, utan Asllani känns stressad av Rosengårds höga press. Mycket beroende av att hon ofta tvingas slå uppspelen med sin vänsterfot.

Offensivt har Linköping i princip inte haft något. Det närmaste en målchans man kommit var när Glodis Perla Viggosdottir gick in hårt mot Natasha Dowie i eget straffområde. Men en eller två chanser brukar man alltid få i matcher, hur underlägset man än är. När den/de chanserna kommer måste LFC visa effektivitet – då kan man sno den här titeln.

Rosengård leder hörnorna med 5–0 och har 3–0 i min räkning av klara målchanser. Men det är inte speciellt många chanser med tanke på att jag gissar att mer än 75 procent av halvleken spelades på Linköpings planhalva.

Rosengård har hittat en bra yta mellan Lisa Lantz och Landström i LFC:s vänsterförsvar. Men som sagt, ännu så länge har Malmöklubben inte klarat av att omsätta sitt massiva spelövertag i målchanser. Det blir mest halvlägen.

Personligen tycker jag nog att Rosengård borde spela lite rakare efter paus. Nu känns det periodvis som att man rullar runt i evigheter utanför Linköpings straffområde. Man borde nog blanda upp rullandet med lite distansskott och inlägg om man vill ha hål på Linköping.

Manchester City gav LFC två lektioner i fotboll

Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.

Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.

I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.

Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.

Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.

Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.

Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.

Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.

Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.

Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.

Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.

När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.

I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.

Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.

I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.

Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.

Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.

Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.

Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.

Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.

Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.

Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.

Chelsea vann totalt med 5–1 efter 3–1 (1–1) i kväll. Mål av Fran Kirby (2) och Ramona Bachmann.

Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.

I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.

Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.

Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.

Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Henry, Galabadaarachchi, landslaget och lite till

God fortsättning. Julhelgen har varit lugn ur damfotbollssynpunkt, både när det gäller matcher och nyheter.

En intressant nyhet kom dock i dag, nämligen att Amandine Henry kommer att spela för PSG under tre månader nu på våren. Uppgifter om det här har florerat under en tid, men nu skall det alltså klart.
Det ger förstås PSG ytterligare möjlighet att hålla undan för Henrys tidigare klubb Lyon i tabelltoppen. Det lär även innebära att PSG:s chanser att slå ut Bayern München ur Champions League ökar.

Lite verksamhet på hög nivå har det dock trots allt varit under helgen. I Japan vann Inac Kobe Leonessa finalen i Empress’s Cup mot Albirex Niigata efter straffläggning. Inac Kobe Leonessa försvarade därmed sin titel från i fjol.

Cupfinalen spelades på juldagen, och här är höjdpunkter:

En av världens bättre ligor har också rullat under julhelgen, W-league i Australien. Det är en liga som känns allt starkare för varje år, inte minst eftersom många duktiga amerikanska spelare dubblerar i både NWSL och W-league. I år är även den australiska ligan väldigt jämn, vilket är kul.

I fjol gick ju Melbourne City FC fram som en ångvält. Det nybildade laget gick igenom sin premiärsäsong obesegrade. De tog full poäng i grundserien, vann semifinalen på straffar och vann finalen klart. I höst höll de sin segersvit levande i fyra omgångar, men sedan har laget tappat.

I dag spelade man sin sjunde match, och åkte på tredje raka förlusten. En av mina favoritspelare, Samantha Kerr, gjorde de två avgörande målen när nya serieledarna Perth Glory vände 2–1-underläge i Melbourne till 3–2-seger.

I Melbourne City hade inhopparen Jacynta Galabadaarachchi ett skott i ribban.

Galabadaarachchi är en mycket intressant spelare, och då tänker jag inte bara på att hon har ett efternamn som kan få tv- och radiokommentatorer att gråta. Hon är nämligen bara 15 år, född den 6 juni 2001, och anses vara en riktig megatalang. Jag har sett klipp på hennes bollbehandling, och den är högklassig. Det skall bli spännande att se hur 15-åringen, som spelat med killar fram till väldigt nyligen, utvecklas i framtiden.

Så till lite nyheter från innan jul. Den 23 december blev jag lite förvånad när Lisa Lantz presenterades som nyförvärv av Linköpings FC. Jag har inte specialstuderat Lantz tillräckligt mycket för att ha en 100-procentigt klar analys av henne, men det jag sett tycker jag att hon är lite överskattad. Dock är det ju stor skillnad på att spela i Umeå och Linköping, och det är möjligt att Lantz har potential att växa med omgivningen.

Linköpings lagbygge inför 2017 är för övrigt intressant på många sätt. Mest intressant just nu är ju förstås vem eller vilka som skall leda laget, samt frågan om Stina Blackstenius stannar. Jag såg att Corren skrev att Jonas Eidevall är en kandidat till tränarjobbet. Det är en intressant kandidat, som både är påläst och som har erfarenhet från både Champions League och toppen av damallsvenskan.

* Den 23 december presenterades också den senaste världsrankningen. Där hade Sverige återigen fallit ner till vår sämsta placering någonsin, den åttonde. Så trots att 2016 har innehållit det som bör rankas som svensk damfotbolls största framgång någonsin – OS-silvret – har vi tidernas sämsta världsranking.

För andra året i rad slutar vi nämligen på åttonde plats på rankingen. 2015 var vi som bäst femma, medan sexa är vår bästa placering på rankingen i år. Poängmässigt har det varit ett litet lyft. Vi inledde nämligen 2016 med 1973 rankingpoäng och avslutar med 1977.
Det skall dock påtalas att sedan rankingsystemet för damer infördes 2003 hade Sverige inte legat under 2000 poäng förrän i fjol.

Medaljmässigt har Pia Sundhage varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. För ser man till resultaten match för match har hon alltså inget bra facit.

Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men hittar inte rätt spelsystem till de spelare hon har.

Här tycker jag att det är dags att göra val. Fast det är inte lätt. Handbollens förbundskapten Henrik Signell valde bort en av sina stjärnor inför EM dels för att hon var gnällig, dels för att han ville spela på ett sätt där hon inte passade in.

Sundhage har valt en annan väg. Hon har utgått från sina favoritspelare, och sedan försökt bygga ett spelsystem utifrån dem. Det positiva där är ju att hon slipper kritik från åsidosatta stjärnor, det negativa är att hon riskerar att få ställa upp med flera likadana spelare på planen.

Den risken har ökat igen, nu när Sofia Jakobsson äntligen gör mål igen. Jakobsson har varit direkt usel i landslaget i år. Däremot har hon varit väldigt bra i Montpellier i höst, vilket förstås är glädjande. Att hon leder den franska skytteligan över helgerna måste förstås stärka hennes självförtroende rejält.

Jakobssons styrka är att hon är snabb, löpstark, irrationell och normalt sett en mycket bra avslutare. Däremot är hon direkt svag i luftrummet och hon är inte heller något vidare som passningsspelare, vilket gör att hon är svår att samarbeta med. Hon är inte heller något vidare på att slå inlägg, vilket gör att hon inte funkar speciellt bra som yttermittfältare.

Det värsta för Pia Sundhage är att ytterligare flera av Sveriges bästa forwardsalternativ är nästan samma spelare. Jag tänker då i första hand på Lotta Schelin och Stina Blackstenius. I den trion är Schelin den bättre passningsspelaren, medan Blackstenius utmärker sig genom störst styrka och bäst huvudspel. Men alla tre är väldigt svåra att samarbeta med. Det jobbiga är att även två av alternativen, Pauline Hammarlund och Olivia Schough, på många sätt liknar de andra tre.

Och den bittra sanningen är att det är svårt att ha fler än en eller max två av nämnda fem på planen samtidigt – i varje fall om du vill ha ett bra passningsspel med långa anfall. Här är jag inte avundsjuk på Sundhage, för valet är inte lätt.

Nästa problem här är att vi saknar riktigt bra yttermittfältare. Då blir det lätt att sätta ut någon av de här snabba forwardarna på kanterna. Fast jag tror att vårt spel mår dåligt av en sådan lösning. Då tycker jag att det är bättre att spela med fyra innermittfältare, både när det gäller defensiv och bollinnehav.

Det blir spännande att se hur Sundhage väljer att formera sitt anfall vid januarisamlingen när hon har tillgång till hela kvintetten Jakobsson, Schelin, Blackstenius, Hammarlund och Schough samt den forward som verkligen sticker ut, Fridolina Rolfö.

I min värld bör Rolfö spela med en av de andra fem. Men som bekant brukar ju Sundhage sällan följa mina åsikter…

* Slutligen lite mediefunderingar. Först var det en liten sportjournalistbomb den 22:a när BK Häcken presenterade GT/Expressens och Cmores Malin Jonson som nyförvärv. Det var även ett tungt tapp för svensk damfotbollsbevakning. Även om Jonson kommer från handbollen rankar henne som en av de allra bästa damfotbollsskribenterna.

Apropå Expressen hade de en lista över Sveriges 100 hetaste idrottare under 2016. På den listan var det väldigt många kvinnor. Bland annat var de sex kvinnor bland de tio högst placerade, och Sundhages fotbollslandslag hamnade högre än Zlatan Ibrahimovic. Tyvärr är det ju så att sådana här listor sällan stämmer med verkligheten.

I sitt vardagliga arbete tycker ju inte Expressen att damidrott är speciellt hett. Det är inte många dagar på året som någon kvinna är hetare än Zlatan. I verkligheten var det förstås männen, med Zlatan i täten, som vi svenska idrottsjournalister tyckte var hetast även under 2016. Men när man gör sådana här årslistor passar man på att kvotera in en massa kvinnor för att det skall se bra ut.

Allra sist. Här är ett kul reportage från Helsingborgs Dagblad, som har sammanfört två gamla klasskompisar från gymnasietiden som numera är lagkaptener för varsitt fotbollslandslag, Caroline Seger och Andreas Granqvist.

God jul

Så här dan före dan har Lisa Lantz presenterats som nyförvärv av Linköping, Sverige har åter fallit ner till åttonde plats på världsrankningen och en fotbollspod har röstat fram Ada Stolsmo Hegerberg som världens bästa spelare 2016.

Jag återkommer med kommentarer om de sakerna i ett senare inlägg. Då blir det även lite funderingar kring att Sofia Jakobsson haft en grym vinter, och firar jul som klar ledare av den franska skytteligan – grattis.

Nu riktar jag mitt fokus någon dag på julfirande. Och som jag ser det finns det inget bättre sätt att inleda julfirandet än att njuta av den här låten. God jul.

Lyon har alla de bästa spelarna

I dag presenterade UEFA de tio spelare som kan bli Europas bästa spelare säsongen 2015/16. Vinnaren tas ut bland alla spelare som antingen representerar ett europeiskt klubb- eller landslag.

Bland de tio kandidaterna finns ingen svensk spelare. Däremot finns nio spelare med koppling till Lyon. Även om Lyon är Europas klart bästa lag känns det lite överdrivet.

De tio spelarna är för övrigt:

Camille Abily (Lyon)
Ada Hegerberg (Lyon)
Amandine Henry (Lyon/Portland)
Saki Kumagai (Lyon)
Eugenie Le Sommer (Lyon)
Amel Majri (Lyon)
Dszenifer Marozsán (Frankfurt/Lyon)
Louisa Cadamuro, före detta Nécib (Lyon)
Alexandra Popp (Wolfsburg)
Wendie Renard (Lyon)

Noterbart alltså att tyska mästarlaget Bayern München inte fick med en enda spelare.

Högst placerade spelare från damallsvenskan var Pernille Harder, som slutade på elfte plats. De svenska spelare som fick röster var Caroline Seger (delad 15:e plats), Nilla Fischer (delad 19:e), Lotta Schelin (delad 19:e) och Olivia Schough (delad 34:e).

Övriga damallsvenska spelare på listan var Marta (18:e) och Sara Björk Gunnarsdottir (delad 19:e).

Min vinnare är Ada Stolsmo Hegerberg, närmast före Saki Kumagai.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så några fler ord om tränarsoppan i Umeå. Sedan förra inlägget har det skrivits två öppna brev. Dels har tränartrion skrivit ett, där de berättar om spelet bakom kulisserna under våren. Dels har ett antal bärande spelare skrivit ett där de ger sitt stöd till de sparkade tränarna.

De bärande spelarna är Lisa Lantz, Lina Hurtig, Rita Chickwelu, Malin Reuterwall, Jenny Hjohlman, Hanna Sandström, Tove Enblom och Amanda Berglund. De skriver att de inte varit informerade och:

”Ordförande och styrelsens beslut har nu gjort oss mycket tveksamma till vår framtid i klubben.”

Det känns väl som att UIK:s klubbledning har tagit ett högst olyckligt beslut här – ett beslut som inte var förankrat hos spelarna. Och att klubbledningen kommer att få lite jobb med att lugna ner stämningen.

För om UIK skall vara ett damallsvenskt lag även framöver behöver man de där spelarna.

* Utöver de svenska OS-spelare som spelade på Malmö IP i lördags spelade även Hedvig Lindahl ligamatch i helgen. Hennes Chelsea åkte på en tung 2–1-förlust, trots att Arsenal bjöd på ett högst anmärkningsvärt självmål i början.

Slutligen två klipp från lördagens landskamp, Frankrike–Kina:

Bilder från damallsvenskan 2014

I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.

Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.

Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.

Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.

Här är först ett bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:

Heimersson, Ericsson, Ek, Prytz, Kaurin, Hoffenheim och lite till

Det har hänt en del sedan jag senast fick ur mig ett inlägg. Här är en spretig sammanfattning av de nyheter jag kommit över.

Den klart tråkigaste nyheten är förstås att Linköpings talang Tilda Heimersson tvingas lägga av. Den landslagsmeriterade mittfältare är därmed en av många spelare som har stoppats av knäskador i ett alldeles för tidigt skede i karriären. Det är förstås riktigt, riktigt tråkigt.

* I tisdags kom uppgifterna att Magdalena Ericsson:s knäskada handlade om ledband, och cirka två månaders frånvaro. Det skulle även göras en magnetkameraundersökning. Något resultat från den har jag inte sett, men förhoppningsvis stämmer det att Ericsson kan vara tillbaka till seriestart.

* Apropå Linköping spelar de träningsmatch mot Åland United i morgon (fredag), klockan 15.00. Den sänds direkt på den här länken.

* När vi ändå är inne på knäskador har tyska Hoffenheim haft ett par tunga dagar på forwardssidan. Först drog Silvana Chojnovski av sitt korsband häromdagen. Sedan skadade kanadensiska nyförvärvet Tiffany Cameron ett ledband i knät, vilket gör att hon missar stora delar av vårsäsongen.

Christen Press

Christen Press

* Tyresö vann i går mot Kif Örebro med 5–0 (3–0) efter att formstarka Christen Press gjort ett äkta hattrick under den första halvleken. Jag minns att motsvarande träningsmatch i fjol slutade 3–3.

Med storförlusten mot Linköping på näthinnan har Örebro haft en tung vecka. Det är dock för tidigt på försäsongen för att kunna dra några slutsatser av det. Kif kan fortfarande vara ett lag för tabellens övre halva om några veckor.

Apropå Christen Press så gjorde Los Angeles Times häromdagen ett reportage om henne och Whitney Engen, och om hur de är uppväxta i samma område, och om hur deras karriärvägar flera gånger har korsats. Nu är de ju lagkamrater både i Tyresö och i landslaget. Texten finns att läsa på den här länken.

* FC Rosengård är på träningsläger i Turkiet. Där besegrade de i dag serieledarna i Kazakstans liga, Biik Kazygurt, med 5–2. Lisa Ek gjorde sin första match från start på nästan 1,5 år – och blev tvåmålsskytt. Kul.

En lång intervju från i fjol om Eks kamp mot skadorna finns på den här länken. Jag har faktiskt bara hunnit läsa inledningen ännu så länge. Men den känns lovande…

* Även Göteborg FC är utomlands. På deras läger på Kanarieöarna har man en provspelare, nämligen amerikanska Maegan Kelly som har draftats av Kansas City FC. Som så många andra amerikanska spelare har hon en video med höjdpunkter från collegetiden på youtube. Den kan du se här:

* Kristianstad spelade i dag träningsmatch mot nykomlingen i elitettan, Halmia. KDFF vann med 5–1. Några uppgifter om målskyttar har jag inte. Däremot noterade jag att Marija Banusic gjorde målet när KDFF föll med 6–1 mot Mjällbys P16 i lördags.

* Vittsjö har värvat den gamle mittfältaren Robert Prytz som forwardstränare. När han var med i Mästarnas mästare skojades det om att han pratade tre språk samtidigt. Bland annat skulle han blanda skånsk svenska och skotsk engelska. Det borde ju dock vara en framgångskombination i skånsk-skotska Vittsjö.

Prytz konstaterade till Skånska dagbladet att han direkt såg på planen vilka de skotska spelarna var – det var de som tränade i kortbyxor även i skånskt vinterrusk.

* I Umeå har UIK hämtat en ny mittback, Lisa Lantz, hos lokalkollegan Umeå Södra. Dessutom har man en portugisisk provspelare på besök. Det återstår att se om Catarina Sousa är bra nog för att få ett kontrakt. Hon lär ju i alla fall vara seriös. För hon har betalat resan till Umeå själv, och enligt bloggen Spelare12 valde hon bort Portugals VM-kvalmatch mot Albanien för att komma maximalt förberedd till Umeå.

* I Norge har fotbollsförbundet valt att lämna Kaurinfallet utan åtgärd. Det blir alltså ingen bestraffning för sexuella trakasserier från förbundet för Stabaektränaren Öyvind Eide. Om det kan man läsa i den här artikeln. Kanske är det här sista avsnittet av den här tragiska historien. Kanske inte…

* I helgens spelades det matcher i den franska cupen. Det franska förbundet har gjort precis som de gör i ligan, alltså satt ihop en målkavalkad från matcherna. Det är således en hel hög mål som finns på det här klippet. En del riktigt snygga:

* Som jag tidigare berättat blev Maria Karlsson målskytt vid Veronas 3–0-seger mot Firenze i helgen. Hon drog även på sig en straff – som dock känns väldigt feldömd. Då fick Stephanie Öhrström visa att hon är värd sin landslagsuttagning. Hon gjorde nämligen en riktigt snygg straffräddning.

Se Karlssons mål, Öhrströms straffräddning och en snygg frispark från kanadensiskan Alyssa Lagonia på det här klippet:

* Slutligen har jag letat höjdpunkter från förra veckans fyrnationsturnering i Kina, Yongchuan cup 2014. Några sådana har jag inte hittat. Däremot har jag hittat länkar med hela matcherna, som här Kina–Nya Zeeland 1–0:

Och på länken nedan kan man se finalen, Kina–Nordkorea, som för övrigt vanns av Kina med 1–0. I matchen om tredje pris vann för övrigt Mexiko med 2–1 mot Nya Zeeland.