Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Ge Lindahl diamantbollen

I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.

Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.

Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?

Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.

På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.

Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.

Caroline Seger

Caroline Seger

Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.

Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.

Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.

Pernille Harder

Pernille Harder

Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögran bästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.

Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.

Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.

På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.

Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.

En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.

* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.

Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.

Rosengård har skönt skrälläge

FC Rosengård gladde på många sätt i dag. 1–1 borta mot Wolfsburg är ett kanonresultat som gör att det är svenskt avancemang vid avspark på konstgräset i Malmö nästa helg.

Om det är det vi slutsignalen är mer oklart, men pressen är i alla fall hård på Wolfsburg, som måste göra mål. Hård press är ju något som de i och för sig har klarat av förr. Men nog känns det väl nu som att Rosengård ändå har 50-procentig chans till avancemang?

Jag har i skrivande stund bara sett den andra halvleken, en stark halvlek av Rosengård. Jag gillar att Markus Tilly tänkte taktiskt och syniskt och ställde upp en 5-3-2-uppställning från start. Jag gillar också Zecira Musovic som har alla förutsättningar att bli vår nästa stormålvakt – och att Tilly vågar släppa fram henne i så här stora matcher.

Något man också måste gilla var anfallet som Rosengård gjorde sitt mål på. Det var högsta klass från Amanda Ilestedt:s avancemang fram i planen, lyftning, nednicken från Ramona Bachmann till Anja Mittag, som i sin tur snyggt serverade Marta. Avslutningen var klinisk av Marta som i stora matcher visar vilken stor spelare hon fortfarande är.

Under den halvlek jag såg hade Rosengård totalt sett ganska god defensiv kontroll trots att det var 7–1 i hörnor och 4–1 i avslut mot mål i halvleken. Malmölaget hjälptes ju dock av ett domslut. För som jag ser det är utvisningen på Caroline Graham Hansen i 70:e minuten en rejäl domarmiss. Tyvärr är det för många sådana på högsta nivå inom damfotbollen. Alldeles för många.

Hur det såg ut i Linköping vet jag inte. Jag hörde delar av matchen på radio, men för små delar för att ha någon aning. Dock kan jag konstatera att jag inte hade trott att Bröndby skulle leda halvvägs in i dubbelmötet.

Dock är 0–1 det bästa förlustresultatet man kan drabbas av på hemmaplan, vilket gör att Linköping bör ha goda chanser att vända nästa vecka – även om det riskerar bli spel på ojämnt gräs då.
Det som oroar, utan att ha sett något av dagens match, är att LFC inte gjort mål i de två senaste matcherna. Samma LFC led ju av ganska extrem måltorka under några veckor i höstas – veckor som kostade deltagande i höstens Champions League. Vi får hoppas att min oro är obefogad.

De båda matcherna utan svenska lag är däremot avgjorda. Frankfurt avgjorde mot Bristol i går och PSG vann med 2–0 borta mot Glasgow i dag. Det vänder aldrig skotskorna på bortaplan.

Bilder från damallsvenskan 2014

I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.

Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.

Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.

Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.

Här är först ett bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:

Damallsvenskan 2014 och 2015

Året är snart slut och det är hög tid för min sammanfattning av damallsvenskan 2014. Jag passar på att slå två flugor samtidigt genom att kombinera tillbakablicken med en koll på hur lagen ligger till i silly season.

Dessutom stämmer jag av med mina förhandstips. Där fick jag rätt på ettan och på de tre sista lagen. Fast de tre jumbolagen placerade jag ändå på fel placering i och med att jag inte förutsåg Tyresös konkurs…

När det gäller silly season finns fortfarande ett stort antal svenska spelare ute på marknaden, inte minst ett gäng målvakter i Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg samt landslagsaktuella spelare som Lisa Dahlkvist, Marija Banusic, Emma Lundh och Hanna Folkesson. Det blir intressant att se var de hamnar nu när klubbarnas spelarbudgetar börjar ta slut.

FC Rosengård, svenska mästarinnor 2014

FC Rosengård, svenska mästarinnor 2014

1) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Att pricka Rosengårds placering den här säsongen var tyvärr (för seriens skull) lite för lätt – och inget tyder på att det blir svårare 2015. Den stora frågan för nästa år är om de kan klara av att bryta Wolfsburgs dominans i Champions League.

2014 var överlägsenheten i damallsvenskan så stor att den största dramatiken var att man skiftade i klubbledningen. Först lämnade klubbchefen Niclas Carlnén för MFF vid seriestart och under sommaruppehållet gick tränaren Jonas Eidevall till danska Lyngby. Under sommaren hade man även ganska stor genomströmning i truppen, sannolikt väl så stor som det blir nu i vinter.

Efter säsongen har man nämligen tvingats hålla lite i plånboken. Det innebär dock inte att man försvagat truppen. På minuskontot finns att man har tappat underskattade karaktärsspelaren Katrin Schmidt och användbara Elin Rubensson.

Det vägs upp av att man värvat den snabba mittback som saknats i Emma Berglund och skrivit långtidskontrakt med Marta. Dessutom finns en hel hög duktiga, unga talanger och bankar på dörren.

När jag såg Rosengård slå Göteborg med 3–2 i höstas var känslan att storstjärnorna Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag och i viss mån även Therese Sjögran inte hade hittat rätt rollfördelning. Jag tyckte mest att de var felvända och att alla samlades kring bollen.

För tränare Markus Tilly är utmaningen att hitta rätt roller för alla stjärnor, och få dem att turas om att springa i djupled. Klarar han det kan Rosengård nå riktigt långt, för Tilly har numera en trupp som är redo att vinna internationella titlar. Rosengård har exempelvis tre spelare på min lista över världens 20 bästa det här året. Bara Wolfsburg, Lyon och Seattle Reign har lika många.

Sarah Michael

Sarah Michael

2) KIF Örebro
Mitt tips: 3

Många tyckte att det var en skräll att Kif lade beslag på Sveriges andra Champions Leagueplats. Jag tillhörde dock den skara som inte chockades.

Med tanke på den stabilitet som Örebro visade 2013 och att man hade kvar både succétränaren Rickard Nilsson och i princip hela truppen så förväntade jag mig att laget skulle slåss i toppen. Utöver premiärförlusten mot Eskilstuna var också Kif precis så stabilt som jag väntat mig. Och när man i somras först bortaslog Linköping med 4–0 och sedan även vann hemmareturen med 2–0 förstod man att det stora silvret troligen skulle hamna i Närke.

Kif har fortsatt kontinuitet på tränarsidan och det ser även ut som att man skall kunna få behålla hela spelartruppen vilket gör att om bara skyttedrottningen Sarah Michael håller sig frisk är målvaktsfrågan det enda hotet mot att det blir toppstrid även nästa år.
Det mesta talar ju för att årets succémålvakt Stephanie Labbé kommer att ingå i Kanadas storsatsning inför hemma-VM, vilket innebär att hon först kan vara aktuell för damallsvenskan efter sommaren.

Om ersättaren heter Kristin Hammarström lär det jublas både i Örebro och i förbundsborgen i Solna. För det skulle ju även gynna en svensk VM-satsning. I övrigt hoppas garanterat Kif-ledningen på att Lisa Dahlkvist flyttar hem.

Uppdaterat i efterhand: Ungefär samtidigt som det här inlägget publicerades stod det klart att Kif Örebro har löst målvaktsfrågan. Det blir Carola Söberg som tar över efter Stephanie Labbé, en lösning som bör kunna bli bra för laget.

Maren Mjelde

Maren Mjelde

3) Göteborg FC
Mitt tips: 5

I går skrev GP:s Johan Rylander att GFC floppade i allsvenskan i år. Jag tycker tvärtom att de lyckades klart bättre än vad man kunde förvänta sig.

Laget genomgick ju en närmast total förvandling efter förra säsongen och inför avspark ställde jag mig frågande till om man skulle kunna få ihop sitt nya lag tillräckligt tidigt för att blanda sig i toppstriden. Starten var sensationellt bra, men efter ett par omgångar blev det tydligt att man hade problem på det centrala mittfältet.

De problemen löstes under sommaren när Maren Mjelde anlände från Potsdam. Mjelde får sällan några stora rubriker, men jag skulle definitivt ranka henne som en av damallsvenskans tre toppvärvningar under året – kanske den allra bästa.
Tyvärr klarade inte juniorlandslagets lagkapten Julia Wahlberg av att bära laget under våren. På hösten fick Wahlberg bara fyra inhopp på totalt 20 minuter. Förhoppningsvis kan Wahlberg lära sig av Mjelde så att det förväntade lyftet kommer under 2015.

Göteborg hade greppet om den viktiga andraplatsen inför bortamötet med Kristianstad i näst sista omgången. Förlusten där kostade dock en Champions Leaguesatsning inför nästa år. Nu kommer budgeten inför 2015 att ligga på samma nivå som årets, vilket innebär att GFC återigen lär slåss med Linköping och Örebro om Sveriges andra Champions Leagueplats.

I somras anslöt även Lisa Ek och efter säsongen har Sabrina Viguier (Saint-Etienne) och Annica Sjölund tvingats lämna, medan man värvat Elin Rubensson, Filippa Curmark och Adelina Engman. De värvningarna antyder att man tänker spela Mjelde som mittback kommande säsong. Eller är det även en mittback på väg in?

Intressant också att man säger att man ser Rubensson som yttermittfältare, medan det nog är som ytterback hon kan slå sig in i en VM-trupp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

4) Linköpings FC
Mitt tips: 2

Fjärdeplatsen var helt klart en missräkning för Linköpings talangfulla lag som får trösta sig med att man vann cuptiteln och är kvar i Champions League.

I damallsvenskan visade det sig att laget var för ojämnt för att sluta topp två – man hade en otroligt hög högstanivå men kunde också spela väldigt dåligt.

Efter att det portugisiska passningsgeniet Claudia Neto anslöt i somras gick laget som tåget i en månad och vann fem raka matcher. Bland annat besegrades Rosengård på bortaplan. Då talade det mesta för att man skulla ta hand om andraplatsen. Men på senhösten slutade man göra mål och 0–0 hemma mot Eskilstuna och 1–1 borta mot AIK förstörde Europadrömmen.

Utöver Neto var som väntat norska Kristine Minde ett kanontillskott som användes i en mängd olika roller. Dessutom fick Fridolina Rolfö ett lyft in i rampljuset och landslaget. Jag lanserade Rolfö till nationselvan för flera år sedan, bland annat i det här inlägget från hösten 2012. När hon bytte från Jitex till ett topplag insåg även landslagsledningen Rolfös storhet. Kul.

Mindre kul var att följa Stina Blackstenius utveckling under året. Jag skrev inför avspark att talangen borde kunna göra 15–20 mål i år. Det blev tre – och ganska mycket tid på bänken. Nu behöver inte det här vara ett minus för 18-åringen, för de spelare som har psyke att resa sig efter motgångar är också de som har möjlighet att nå hela vägen.

Under silly season har LFC hittills tappat fyra spelare utan att ha fyllt på med någon ny. Dock ingick ingen av de fyra i den ordinarie elvan, vilket innebär att förlusterna inte bör betyda så mycket. LFC kommer att vara med och slåss topp fyra även nästa år. Förhoppningsvis kan de pricka in nästa formtopp redan i mars när Bröndby väntar i WCL-kvartsfinal.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

5) Kristianstads DFF
Mitt tips: 9

KDFF stod för ett av årets stora positiva lyft. Man studsade tillbaka upp på tabellens övre halva efter den stora besvikelsen ifjol. Framför allt kom lyftet eftersom tränare Elisabet Gunnarsdottir lyckades hitta receptet för hur man skulle täta till i defensiven.

43 insläppta mål 2013 sjönk till fina 18 under 2014. I snitt innebar det att man gick från 1,95 insläppta per match till 0,90 – en förändring som självklart gör det lättare att vinna matcher.

Klubben har länge brottats med ekonomiska besvär. Den brottningsmatchen är långt ifrån över med följd att man har svårt att behålla uppvaktade nyckelspelare, samtidigt som man har svårt att ge sig in i dragkamper om tänkbara, attraktiva ersättare.

Man har tappat Hedvig Lindahl, Therese Björck, Marija Banusic och höstlånet Becky Edwards efter säsongen. Dessutom lär man inte kunna räkna med gravida Sif Atladottir.
Man har hittills ersatt med talangfulla spelare från lägre divisioner och så har man fått tillbaka Margret Lara Vidarsdottir – vilket bör garantera en fortsatt vass offensiv.

Skall man bli ett lag för den övre tabellhalvan även 2015 bör man självklart även hitta en stabil ersättare till Lindahl samt ytterligare någon eller några defensiva kuggar.

Tillagt i efterhand: Så här löser KDFF målvaktsfrågan.

Emma Berglund

Emma Berglund

6) Umeå IK
Mitt tips: 4

UIK hamnade precis mitt i tabellen, vilket var lite sämre än både jag och klubben själv hade trott och hoppats.

Laget var inledningsvis väldigt stabilt och målsnålt, något som gav hopp om att man skulle kunna blanda sig i striden om andraplatsen. Men under sommaren visade det sig att UIK inte räckte till mot de fem topplagen. Från den 8 juni och tre månader framåt vann man inte en enda match, utan inkasserade sju raka förluster och föll som ett sänke genom tabellen.

En hyfsad avslutning gjorde att man ändå hamnade på sjätte plats – ett hack sämre än 2013. Risken är att man faller ytterligare något snäpp till nästa år. För även om man har en fin talangutveckling är det oroande att man tappar sin stora ledare Emma Berglund och att Emmelie Konradsson lägger av. Dessutom har det funnits uppgifter om att även Hanna Folkesson skulle kunna vara på väg bort. Där har bland annat Piteå nämnts.

Klart är att man byter tränare för andra året i rad. Jonas Wikström lämnar över till Maria Bergqvist. Några fler nykomlingar har man inte presenterat, men man får i alla fall behålla skyttedrottningen Jenny Hjohlman och talangen Lina Hurtig. Hurtig fick inte det lyft man hoppats på och hade ett mellanår precis som sina kollegor i det svenska F19-EM-laget Wahlberg och Blackstenius.

Precis som för de två andra får vi hoppas att Hurtig får sitt lyft nästa år i stället. Det lär ju inte minst UIK-ledningen hoppas på, för Hurtig har potential att lyfta laget upp på den övre tabellhalvan.

Malin Diaz

Malin Diaz

7) Eskilstuna United
Mitt tips: 8

Inför avspark tyckte jag att Eskilstuna kändes som en riktigt intressant nykomling och chansade genom att tippa dem så högt upp som på åttonde plats. Det visade sig tidigt att jag borde ha tagit i lite till.

För Eskilstuna fick en kanonstart där de inledde med att besegra Örebro och Tyresö och man spelade seriefinal mot Rosengård i mitten av maj. Därefter tappade man som väntat lite fart, men det var aldrig någon fara för kontraktet.

Eskilstuna hade värvat förnuftig. Backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson var stabil och framåt gav Gaelle Enganamouit nödvändig tyngd. Efter Tyresös konkurs anslöt dessutom Malin Diaz med kreativitet och teknik.

Framför allt hade man sin hemmapublik som ett extra vapen. Snittet på 1940 åskådare var kanske årets roligaste nyhet i damallsvenskan. Förhoppningsvis var det inte bara nyhetens behag utan vi får hoppas att man kan ligga kvar på över 1500 i snitt även nästa år.

Under silly season har man förstärkt truppen ytterligare genom tillskotten av Glodis Perla Viggosdottir, Petra Larsson och Olivia Schough. Enda tyngre förlusten hittills är Kim Arodin som slutar. Eskilstuna blir minst ett stabilt mittenlag 2015.

Minna Meriluoto

Minna Meriluoto

8) Vittsjö GIK
Mitt tips: 7

Nordskånskorna hade en riktigt tung vår och tog bara åtta poäng under de första tolv omgångarna. Man var således länge under någon form av nedflyttningshot – om man nu kan prata om något sådant i år. Efter sommaren växlade Vittsjö dock upp och man tog 15 poäng på de sista åtta omgångarna vilket ledde till en slutlig åttondeplats.

Efter säsongen har det dock varit väldigt oroligt i leden. På tränarsidan lämnar Simon Sjöfors och ger plats till Denise Reddy bredvid Thomas Mårtensson. Man tappar också en hel hög bärande spelare i Minna Meriluoto, Hayley Lauder, Sofie AnderssonMandy van den Berg, Elin Nilsen och underskattade Emma Sjödahl.

Visst blir Antonia Göransson nästan som ett nyförvärv och man har hittills även knutit upp Linda Sällström och ett par talangfulla spelare. Men det lär behövas fler etablerade nytillskott om man skall kunna undvika att vara indraget i nedflyttningsstriden hela nästa år.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

9) Piteå IF
Mitt tips: 10

Piteå fick en bra start och hade 14 poäng och tätkänning efter åtta omgångar. Sedan tappade man lite av den defensiva stabiltet som man hade inledningsvis och laget föll sakta men säkert genom tabellen. Det var aldrig så man var illa ute, men hösten blev som en enda lång transportsträcka.

Trots att det bara blev sju poäng på de sista tolv omgångarna noterade man fina 1130 i publiksnitt, seriens tredje bästa bakom Eskilstuna och Linköping.

Den starka våren gjorde att såväl Emilia Appelqvist, Josefin Johansson som Hilda Carlén fick känna på landslagsluften. Carlén finns med även i 2015 års första trupp, något som överraskar mig. Jag har nämligen aldrig sett den Ystadsbördiga målvaktens storhet, men förhoppningsvis får jag möjlighet att upptäcka den framöver.

Lagbygget inför nästa år tyder hittills på att laget blir ungefär jämnstarkt med årets – alltså ett lag just över nedflyttningsstrecket. Nyckeln blir att lösa defensiva nyckelspelaren Faith Ikidi. I övrigt har man ett intressant nyförvärv i Sunnanås Nina Jakobsson.

Det har alltså ryktats om att Hanna Folkesson skulle vara på väg in, något som skulle innebära ytterligare ett lyft för en Piteåtrupp som har många unga, talangfulla framtidsnamn.

AIK

AIK

10) AIK
Mitt tips: 11

Jag tippade AIK näst sist och så blev det. Fast genom Tyresös konkurs slapp man nedflyttning. Solnalaget var väldigt tunt och blekt under våren. Efter halva serien stod man på sex poäng och hade målskillnaden 5–28. På hösten hittade man lite mer stabilitet, även om det bara blev åtta poäng och 8–20 i målskillnad under de sista tio omgångarna.

Klart är att laget måste höja sig minst en klass om man skall spela kvar i damallsvenskan även 2016. Faktum är ju att Tyresös nämnda konkurs borde kunna innebära ett lyft för AIK och Hammarby, då de är de enda damallsvenska lagen från Stockholmsregionen.

Bland de nämnda namnen i det här inläggets ingress skulle nog flera helst vilja spela i Stockholmsklubbar, fast under förutsättningen att man gör rätt satsning. Vad jag förstått har tyvärr inte AIK de musklerna.

Värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi är lovande. Nordin kommer in med stabilitet och Kemppi är en snabb kontringsspelare.
På minuskontot finns Emma Lundh som har deklarerat att hon tänker lämna. Det borde vara ett stort avbräck att tappa en landslagsspelare, men personligen har jag uppfattat Lundh som en stor besvikelse. Hon gjorde ju exempelvis bara två mål på hela säsongen.

Emily Zurrer

Emily Zurrer

11) Jitex BK
Mitt tips: 12

Var given jumbo på förhand och infriade förväntningarna… Men att Mölndalslaget skulle sluta på noll poäng hade jag inte trott. Tvärtom tippade jag ju att de skulle kämpa till sig så många pinnar att de fick bättre facit än 2013 års jumbo Sunnanå.

Jitex stora brist var att man var i total avsaknad av spets. Defensivt skötte man sig oftast riktigt bra. Jennifer Falk är en klassmålvakt och Emily Zurrer en mittback av världsklass. Fast inte ens duktiga försvarsspelare klarar av att hålla emot när man i match efter match tvingas tillbringa minst 85 minuter på egen planhalva.

Så var det för Jitex i år. Bristen på duktiga forwards gjorde att man aldrig fick fast bollen på offensiv planhalva. Målchanserna bestod oftast i fasta situationer, gärna slagna mot nickstarka Zurrer.

Inför årets säsong tappade Jitex hela laget. Trots att det blir nedflyttning har man bättre kontinuitet den här vintern. Visst tappar man Falk och Zurrer samt Filippa Curmark, men i övrigt blir de flesta kvar. I en elitetta som i nuläget känns rätt öppen kanske Jitex unga lag kan hävda sig väl.

Förbundskapten Pia Sundhage brukar ju för övrigt så ofta hon får chansen plädera för att klubbar skall satsa på unga svenska spelare. Jitex följde hennes önskemål och släppte fram en mängd talangfulla juniorlandslagsspelare – facit blev alltså att man tog noll poäng.
Matchen på Åbyvallen mellan Jitex och AIK, som ju också satsar ungt och svenskt, är den sämsta damallsvenska match jag sett på väldigt många år. Hoppas inte Sundhage vill att vår högsta serie skall hålla den nivån.

Fabiana

Fabiana

12) Tyresö Fotboll
Mitt tips: 6

Vad kan man säga mer än att Tyresö stod för det historiskt stora fiaskot inom svensk damfotboll. Som första klubb någonsin tvingades man dra sig ur allsvenskan mitt i säsongen till följd av konkurs. Det är förstås ett rekord som inte kan slås – bara tangeras.

Jitex tog alltså noll poäng, vilket också är svårslaget. Men man hade i alla fall vettet att dra i den ekonomiska handbromsen innan man gick under. Mölndalsklubben släppte alla dyra spelare och körde ungt och billigt. Tyresö däremot gick in i året med tomt bankkonto och miljonskulder – ändå värvade man in fyra dyra brasilianska spelare under januari.

Dyrast av de fyra var Fabiana, som man inte lyckades få arbetstillstånd till innan klubben försattes i rekonstruktion. Där fick således vi skattebetalare stå för en lön till en spelare som inte tilläts spela en minut i sin svenska klubb.

På frågan om framtiden sa ordförande Hans Lindberg gång på gång att det inte var någon risk för att man skulle tvingas lägga ner verksamheten. Han försäkrade bland annat på den damallsvenska upptaktsträffen att Tyresö skulle ha ett elitlag även 2015.

Jag var skeptisk och fick lite skit i bloggens kommentarsfält från supportrar som tyckte att jag gjorde osmakliga övertramp mot Tyresöledningen. Tyvärr visade det sig att situationen till och med var värre än jag hade befarat.

Svenska Fotbollförbundet tvingades gå in och betala klubbens resa till Lissabon och Champions Leaguefinalen. Redan på kvällen efter att Tyresö hade förlorat med 3–2 mot Wolfsburg splittrades laget. Och ytterligare några dagar senare var konkursen och urdragningen ur damallsvenskan ett faktum.

Nykomlingarna:

Eilish McSorley

Eilish McSorley

Mallbackens IF Sunne
Vann elitettan

Mallbacken imponerade genom att omgående marschera tillbaka till högsta serien. Värmländskorna var väldigt stabila hela säsongen – om man undantar en märkligt riktigt djup svacka i somras där man med några dagars varsel föll med 7–1 mot Djurgården och 5–0 mot Hammarby.

Utöver de båda rasen gick man som tåget och vann serien på starka 59 poäng. Eftersom man var uppe så sent som 2013 är såväl klubbledning som ett stort antal spelare medvetna om vad som krävs för att klara sig i damallsvenskan.

Mimmi Larsson är en klasspelare, Jennifer Falk ett utmärkt nyförvärv på målvaktssidan och skotska Eilish McSorley känns intressant. Men att Julia Karlenäs lämnar för Hammarby var inte bra för klubben. I nuläget känns Mallbacken som en given avstigningskandidat.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Hammarby IF Damfotboll
Tvåa i elitettan

Hammarby låg bara fyra i elitettan efter halva serien, men var starkast av alla på hösten där man bland annat tog in fyra poäng på suveräna Mallbacken.

Som jag skrev om AIK ovan finns det goda öppningar för satsningar för lagen från Stockholmsregionen. Och sedan uppflyttningen blev klar har Söderbönorna förstärkt truppen på ett mycket intressant sätt. Katrin Schmidt är en riktig klassmittfältare som inte minst blir ovärderlig vid fasta situationer med sitt starka huvudspel. Julia Karlenäs borde kunna bli ett klockrent komplement till Schmidt på centralt mittfält.

Man har även värvat Clara Markstedt som ju är en riktig murbräcka framåt. Känslan är att Bajen så smått börjar få ihop ett lag som kanske kan klara kontraktet.

Styrkebesked av Rosengård

Rosengård krossade Piteå med 6–1 och såg till att gå till damallsvensk halvtidsvila med 3,5 poängs försprång till tvåan Örebro.

Samtidigt säkrade Linköping sin finalplats i svenska cupen genom att slå Umeå med 2–0 (Stina Blackstenius och Pernille Harder) i den andra semifinalen. Den första vann ju Kristianstad mot just Örebro för några veckor sedan. Finalen spelas i Linköping den 7 augusti.

Linköpings match har jag inte sett. Däremot bänkade jag mig för att se mötet Rosengård–Piteå, en match som på pappret kändes som ett möte mellan två av seriens allra bästa försvar.
Så blev det dock inte. Tvärtom präglades matchupptakten av försvarsmissar. Rosengård stod för den första när Anita Asante missbedömde en långboll, träffades i nacken, och gjorde ett klantigt självmål.

Där hade man en liten förhoppning om att det skulle bli en match med nerv. Fast det hoppet var snart borta. Framför allt beroende av Ramona Bachmann, Anja Mittag och försvarsmissar från Piteå.

Det var avgjort efter Mittags billiga 3–1-mål i 27:e minuten. Tyvärr tvingades en av de stora attraktionerna, Bachmann, kliva av strax därefter. Men det hindrade inte att Rosengård fortsatte att imponera. Piteå däremot skall nog glömma det här snabbast möjligt. För 6–1-förlusten var ingen rolig historia för norrbottniskorna.

Nu har båda lagen semester. Och som jag varit inne på några gånger tidigare så är det ett ovanligt intressant transferfönster den här sommaren. Många spelare är ute på marknaden, men få klubbar har pengar.

Sofia Anker-Kofoed

Sofia Anker-Kofoed

Rosengård är en av de klubbar som kommer att förändras lite under sommaren. Idag var det sista matchen med gänget för tränaren Jonas Eidevall samt spelarna Thora Helgadottir, Paula Radtke, Lisa Ek och Sofia Anker-Kofoed. Tränarrollen tar som bekant assisterande tränaren Markus Tilly över. Och före detta Bayern Münchenspelaren Kathrin Längert har tänkt att ta över målvaktshandskarna.

Men det finns många frågor som ännu inte är besvarade kring svenska toppspelare. Det kommer säkerligen att finnas anledning att återkomma till dem.

Men kanske att svaren dröjer någon vecka till. Det kommer ju att spelas fyra damallsvenska matcher till innan hela serien går i sommardvala.