Äppelträd och fallfrukt – uppföljningen

Gott nytt år alla följare av den här bloggen. Efter veckans alla absurt chockartade vändningar från Göteborg tänkte jag avsluta det här konstiga året lite lättsamt.

I den här bloggens barndom hade jag ett inlägg där jag listade spelare med föräldrar som varit elitidrottare. I något slags ambition att skoja till uttrycket ”Äpplet faller inte långt från päronträdet” kallade jag det där inlägget från 2012 för ”Äppelträd och fallfrukt”.

Det senaste året är det många spelare som har föräldrar med elitmeriter som har utmärkt sig. Det fick mig att börja spåna på en uppdaterad lista. Det mesta av jobbet gjorde jag redan i somras. Men i coronaångorna lyckades jag tappa bort inlägget. När jag härom dagen gick igenom de uppslag till nya inlägg som jag sparat i min utkastkorg upptäckte jag att det här inlägget var opublicerat.

Men bättre sent än aldrig. Så här är det som ett slags nyårspresent istället. Fokus har legat på svenska spelare, och spelare i damallsvenskan. Jag har säkert missat flera exempel, så hjälp mig med att bygga ut listan. Även internationella exempel välkomnas.

* Jag börjar i Umeå, där Lisa Dahlkvist sedan länge har passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål. Pappa Sven spelade allsvenskt för AIK och Örebro, och gjorde 4 mål på 39 landskamper. Lisa har nått 11 mål på 139 landskamper, och kommer ju sannolikt efter karriären mest bli ihågkommen för sina avgörande straffmål mot USA och Brasilien i OS 2016.

Lisa Dahlkvist

* Apropå Umeå IK har syskonen Kullberg, Emma Kullberg (nu Göteborg) och Sanna Kullberg (nästa år i Örebro) en pappa som heter Stephan Kullberg. Han var en gång i tiden en riktigt duktig back, som bland annat spelade för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF. Med Blåvitt tog han SM-guld både 1983 och 1984, samt var med och nådde semifinal i Champions League (som då hette Europacupen) våren 1986. Så trots årets guld ligger Emma ett efter pappa.

Emma Kullberg

* Till Växjö, där höstens succémittback Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att nå legendarstatus som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om slitvargen Krister Nordin – som både är svensk och dansk mästare. Han blev även årets mittfältare 1999.

Jennie Nordin är ju för övrigt en av de spelare som ännu inte presenterat sin nya klubbadress. Var dyker hon upp 2021?

Tillagt i efterhand: Några dagar in på det nya året blev det klart att Nordin spelar för Piteå IF under 2021.

Jennie Nordin

* Apropå Djurgården har BP-förvärvet Frida Boriero spelat där i år. Hennes pappa heter Lino Boriero och nådde såväl allsvenskan som U21-landslaget under sin karriär. Pappa Boriero spelade allsvenskt för Öster och Helsingborg. På senare år har han varit materialförvaltare i just Helsingborgs IF.

Även Frida Borieros mamma har spelat elitfotboll. Föräldrarna skall ha träffat när de båda spelade i Östers IF.

* Systrarna Amanda Nildén (Eskilstuna) och Matilda Nildén (BP) är tredje generationen elitspelare. Både pappa David Nildén och farfar Jim Nildén spelade i allsvenskan med AIK. David Nildén gjorde bara fyra matcher i högsta serien, medan Jim är en riktig AIK-legendar. Han spelade för klubben i högsta divisionen såväl i bandy, ishockey som fotboll. I fotboll noterades han för 8 A-landskamper och 126 allsvenska matcher.

* Eskilstuna har fler spelare med kända pappor. Felicia Rogic:s pappa är ju även hennes tränare, Magnus ”Munken” Karlsson. Som spelare tog han SM-guld med IFK Norrköping, och var även allsvensk i Örebro SK.

Felicia är ju dessutom gift med en elitspelare, AIK:s Filip Rogic.

Felicia Rogic

* En tredje Eskilstunaspelare med känd pappa är Fanny Andersson. Pappa heter Ola Andersson, och är kanske mest känd som ”Rit-Ola” från sin tid som tv-expert. Som spelare var Ola Andersson mittfältare i AIK, och fick även göra två A-landskamper. Efter karriären har han utöver tv-expert även varit sportchef i AIK och är numera sportchef i Sirius.

Fanny Andersson

* Även Göteborgs talang Evelyn Ijeh har en välkänd pappa. Det handlar förstås om den allsvenska skytteligavinnaren från 2002, Peter Ijeh. Pappa Peter spelade bland annat för Malmö FF, IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Han gjorde dessutom någon enstaka landskamp för Nigeria.

Evelyn Ijeh

* I Vittsjö håller oftast Ebba Hed till på vänster på mittfältet. Samma position hade även pappa Mattias Hed under sina 13 år i Halmstads BK. Mattias Hed hette Karlsson i efternamn fram till och med SM-guldet 1997. Året efter bytte han efternamn till Hed.

Ebba Hed

* En annan som går i pappas fotspår är Växjös Stina Lennartsson. Pappa Per Lennartsson är stor svensk bandyprofil med ett VM-guld (1987) samt tre SM-guld med Vetlanda, där han spelade hela sin karriär. Pappa Lennartsson dubblerade med fotboll i Myresjö i näst högsta serien.

Stina Lennartsson har också dubblerat med bandy. Den spelade hon i Skirö AIK, och hon var så bra att hon utnämndes till årets junior i svensk bandy 2015.

Stina Lennartsson har också två äldre bröder som båda varit elitidrottare. Philip Lennartsson har spelat elitbandy i Vetlanda och Petter Lennartsson gjorde några allsvenska fotbollsmatcher för Kalmar FF, där han ingick i guldtruppen 2008.

Stina Lennartsson

* Så till Örebro, där talangen Emilia Pelgander har en pappa som heter Jonas Pelgander och i många år var defensiv innermittfältare i allsvenskan för Örebro SK, men som även spelade i superettan för Häcken och Falkenberg.

* Djurgården lånade under 2020 ut backen Kim Sundlöv till Sandviken i elitettan. Därmed spelar hon inte långt ifrån Gävle, där pappa Michael Sundlöv en gång i tiden var hyllad ishockeymålvakt i Brynäs. Pappa Sundlöv var bland annat andremålvakt bakom Tommy Salo i det svenska landslag som tog OS-guld vid de olympiska vinterspelen i Lillehammer 1994. Han har även ett SM-guld och ett VM-silver.

Amanda Edgren

* Vad jag vet har inte Amanda Edgren i Kristianstad några elitidrottande föräldrar. Men enligt Wikipedia hette hennes morfar Lars Larsson. Han kom från Kristinehamn och spelade allsvensk fotboll i Degerfors under 1950-talet. Dessutom gjorde han en A-landskamp.

Edgren har även en känd kusin från Kristinehamn, nämligen Sara Mattsson – mer känd som Sara Larsson, som hon hette under sin karriär. Hon har 112 A-landskamper på meritlistan och hennes prisskåp finns både VM-silver och VM-brons.

Tove Almqvist

* När jag ändå gör utvikningar från ämnet genom att ta upp morföräldrar och kusiner kanske det kan vara kul med en liten syskonkoll. Vittsjös korsbandsskadade speluppläggare Tove Almqvist har en lillebror som utmärkt sig i herrallsvenskan i år. Han heter Pontus Almqvist och var kvick forward i IFK Norrköping innan han såldes till ryska FK Rostov.

Amanda Ilestedt

* Så till utlandsproffsen. Bayern Münchenproffset Amanda Ilestedt:s mamma Madeléne Ilestedt spelade i högsta divisionen för Öster. Ilestedt kommer från en stor idrottssläkt som framför allt innehåller en mängd ishockeyspelare, bland annat är Amanda kusin med NHL-stjärnan Oliver Ekman-Larsson. På lite längre håll skall hon även vara släkt med Sven Tumba och cykellegendarerna Fåglum från Vårgårda.

Mimmi Löfwenius

* I norska Lyn har vi Mimmi Löfwenius. Hennes mamma Lotta Löfwenius har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF.

Jonna Andersson

* Chelsea- och landslagsbacken Jonna Andersson har en pappa som heter Niklas Andersson och som spelade för Åtvidabergs FF på 1980-talet. Här är jag lite osäker på om han någon gång spelade i allsvenskan, eller om han bara nådde andradivisionen.

* Ett av Sveriges senaste utlandsproffs är Sundsvallstjejen Sophie Brundin i italienska Sassuolo. Hennes pappa heter Michael Brundin och har bland annat ett SM-guld med AIK på meritlistan.

Petronella Ekroth

* Petronella Ekroth är inte längre utlandsproffs, utan har vänt hem till Hammarby, där hon nu rehabtränar efter korsbandsskada. Båda Nellas föräldrar är före detta elitidrottare. Pappa Peter Ekroth var fruktad hockeyback i elitserien för bland annat Djurgården, Södertälje (tog SM-guld 1985) och Frölunda. Mamma Yvonne Ekroth spelade fotboll i högsta serien för Trollhättans IF och för AIK. Hon är nu chef på fotbollsförbundet för avdelningen landslag U23/Flick Elit.

Lillebror Oliver Ekroth har inte spelat på högsta fotbollsnivån ännu. Men han är på väg. Han är nämligen lagkapten för nästa års allsvenska nykomling, Degerfors IF.

Sif Atladottir

* I Kristianstad är lagets isländska backklippa Sif Atladottir landslagsspelare för tredje generationen i rad. Farfar Evald Mikson var målvakt för Estland på 1930-talet. Och både pappa Atli Edvaldsson och farbror Johannes Edvaldsson spelade i Islands landslag under 1970- och 1980-talet. Pappa Atli var dessutom utlandsproffs med åtta säsonger i Bundesliga för Dortmund, Düsseldorf och Bayer Uerdingen på meritlistan.

* Ett sista namn på listan blir Hammarbys Frida Petersdotter Thörnqvist. Som hennes första efternamn berättar är hon dotter till Peter Thörnqvist, som gjorde fem säsonger i just Hammarby på mitten av 1990-talet. Utöver spel i allsvenskan var han med och tog SM-guld i förlagan till futsal, det som hette five-a-side.

Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.