Äppelträd och fallfrukt – uppföljningen

Gott nytt år alla följare av den här bloggen. Efter veckans alla absurt chockartade vändningar från Göteborg tänkte jag avsluta det här konstiga året lite lättsamt.

I den här bloggens barndom hade jag ett inlägg där jag listade spelare med föräldrar som varit elitidrottare. I något slags ambition att skoja till uttrycket ”Äpplet faller inte långt från päronträdet” kallade jag det där inlägget från 2012 för ”Äppelträd och fallfrukt”.

Det senaste året är det många spelare som har föräldrar med elitmeriter som har utmärkt sig. Det fick mig att börja spåna på en uppdaterad lista. Det mesta av jobbet gjorde jag redan i somras. Men i coronaångorna lyckades jag tappa bort inlägget. När jag härom dagen gick igenom de uppslag till nya inlägg som jag sparat i min utkastkorg upptäckte jag att det här inlägget var opublicerat.

Men bättre sent än aldrig. Så här är det som ett slags nyårspresent istället. Fokus har legat på svenska spelare, och spelare i damallsvenskan. Jag har säkert missat flera exempel, så hjälp mig med att bygga ut listan. Även internationella exempel välkomnas.

* Jag börjar i Umeå, där Lisa Dahlkvist sedan länge har passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål. Pappa Sven spelade allsvenskt för AIK och Örebro, och gjorde 4 mål på 39 landskamper. Lisa har nått 11 mål på 139 landskamper, och kommer ju sannolikt efter karriären mest bli ihågkommen för sina avgörande straffmål mot USA och Brasilien i OS 2016.

Lisa Dahlkvist

* Apropå Umeå IK har syskonen Kullberg, Emma Kullberg (nu Göteborg) och Sanna Kullberg (nästa år i Örebro) en pappa som heter Stephan Kullberg. Han var en gång i tiden en riktigt duktig back, som bland annat spelade för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF. Med Blåvitt tog han SM-guld både 1983 och 1984, samt var med och nådde semifinal i Champions League (som då hette Europacupen) våren 1986. Så trots årets guld ligger Emma ett efter pappa.

Emma Kullberg

* Till Växjö, där höstens succémittback Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att nå legendarstatus som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om slitvargen Krister Nordin – som både är svensk och dansk mästare. Han blev även årets mittfältare 1999.

Jennie Nordin är ju för övrigt en av de spelare som ännu inte presenterat sin nya klubbadress. Var dyker hon upp 2021?

Tillagt i efterhand: Några dagar in på det nya året blev det klart att Nordin spelar för Piteå IF under 2021.

Jennie Nordin

* Apropå Djurgården har BP-förvärvet Frida Boriero spelat där i år. Hennes pappa heter Lino Boriero och nådde såväl allsvenskan som U21-landslaget under sin karriär. Pappa Boriero spelade allsvenskt för Öster och Helsingborg. På senare år har han varit materialförvaltare i just Helsingborgs IF.

Även Frida Borieros mamma har spelat elitfotboll. Föräldrarna skall ha träffat när de båda spelade i Östers IF.

* Systrarna Amanda Nildén (Eskilstuna) och Matilda Nildén (BP) är tredje generationen elitspelare. Både pappa David Nildén och farfar Jim Nildén spelade i allsvenskan med AIK. David Nildén gjorde bara fyra matcher i högsta serien, medan Jim är en riktig AIK-legendar. Han spelade för klubben i högsta divisionen såväl i bandy, ishockey som fotboll. I fotboll noterades han för 8 A-landskamper och 126 allsvenska matcher.

* Eskilstuna har fler spelare med kända pappor. Felicia Rogic:s pappa är ju även hennes tränare, Magnus ”Munken” Karlsson. Som spelare tog han SM-guld med IFK Norrköping, och var även allsvensk i Örebro SK.

Felicia är ju dessutom gift med en elitspelare, AIK:s Filip Rogic.

Felicia Rogic

* En tredje Eskilstunaspelare med känd pappa är Fanny Andersson. Pappa heter Ola Andersson, och är kanske mest känd som ”Rit-Ola” från sin tid som tv-expert. Som spelare var Ola Andersson mittfältare i AIK, och fick även göra två A-landskamper. Efter karriären har han utöver tv-expert även varit sportchef i AIK och är numera sportchef i Sirius.

Fanny Andersson

* Även Göteborgs talang Evelyn Ijeh har en välkänd pappa. Det handlar förstås om den allsvenska skytteligavinnaren från 2002, Peter Ijeh. Pappa Peter spelade bland annat för Malmö FF, IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Han gjorde dessutom någon enstaka landskamp för Nigeria.

Evelyn Ijeh

* I Vittsjö håller oftast Ebba Hed till på vänster på mittfältet. Samma position hade även pappa Mattias Hed under sina 13 år i Halmstads BK. Mattias Hed hette Karlsson i efternamn fram till och med SM-guldet 1997. Året efter bytte han efternamn till Hed.

Ebba Hed

* En annan som går i pappas fotspår är Växjös Stina Lennartsson. Pappa Per Lennartsson är stor svensk bandyprofil med ett VM-guld (1987) samt tre SM-guld med Vetlanda, där han spelade hela sin karriär. Pappa Lennartsson dubblerade med fotboll i Myresjö i näst högsta serien.

Stina Lennartsson har också dubblerat med bandy. Den spelade hon i Skirö AIK, och hon var så bra att hon utnämndes till årets junior i svensk bandy 2015.

Stina Lennartsson har också två äldre bröder som båda varit elitidrottare. Philip Lennartsson har spelat elitbandy i Vetlanda och Petter Lennartsson gjorde några allsvenska fotbollsmatcher för Kalmar FF, där han ingick i guldtruppen 2008.

Stina Lennartsson

* Så till Örebro, där talangen Emilia Pelgander har en pappa som heter Jonas Pelgander och i många år var defensiv innermittfältare i allsvenskan för Örebro SK, men som även spelade i superettan för Häcken och Falkenberg.

* Djurgården lånade under 2020 ut backen Kim Sundlöv till Sandviken i elitettan. Därmed spelar hon inte långt ifrån Gävle, där pappa Michael Sundlöv en gång i tiden var hyllad ishockeymålvakt i Brynäs. Pappa Sundlöv var bland annat andremålvakt bakom Tommy Salo i det svenska landslag som tog OS-guld vid de olympiska vinterspelen i Lillehammer 1994. Han har även ett SM-guld och ett VM-silver.

Amanda Edgren

* Vad jag vet har inte Amanda Edgren i Kristianstad några elitidrottande föräldrar. Men enligt Wikipedia hette hennes morfar Lars Larsson. Han kom från Kristinehamn och spelade allsvensk fotboll i Degerfors under 1950-talet. Dessutom gjorde han en A-landskamp.

Edgren har även en känd kusin från Kristinehamn, nämligen Sara Mattsson – mer känd som Sara Larsson, som hon hette under sin karriär. Hon har 112 A-landskamper på meritlistan och hennes prisskåp finns både VM-silver och VM-brons.

Tove Almqvist

* När jag ändå gör utvikningar från ämnet genom att ta upp morföräldrar och kusiner kanske det kan vara kul med en liten syskonkoll. Vittsjös korsbandsskadade speluppläggare Tove Almqvist har en lillebror som utmärkt sig i herrallsvenskan i år. Han heter Pontus Almqvist och var kvick forward i IFK Norrköping innan han såldes till ryska FK Rostov.

Amanda Ilestedt

* Så till utlandsproffsen. Bayern Münchenproffset Amanda Ilestedt:s mamma Madeléne Ilestedt spelade i högsta divisionen för Öster. Ilestedt kommer från en stor idrottssläkt som framför allt innehåller en mängd ishockeyspelare, bland annat är Amanda kusin med NHL-stjärnan Oliver Ekman-Larsson. På lite längre håll skall hon även vara släkt med Sven Tumba och cykellegendarerna Fåglum från Vårgårda.

Mimmi Löfwenius

* I norska Lyn har vi Mimmi Löfwenius. Hennes mamma Lotta Löfwenius har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF.

Jonna Andersson

* Chelsea- och landslagsbacken Jonna Andersson har en pappa som heter Niklas Andersson och som spelade för Åtvidabergs FF på 1980-talet. Här är jag lite osäker på om han någon gång spelade i allsvenskan, eller om han bara nådde andradivisionen.

* Ett av Sveriges senaste utlandsproffs är Sundsvallstjejen Sophie Brundin i italienska Sassuolo. Hennes pappa heter Michael Brundin och har bland annat ett SM-guld med AIK på meritlistan.

Petronella Ekroth

* Petronella Ekroth är inte längre utlandsproffs, utan har vänt hem till Hammarby, där hon nu rehabtränar efter korsbandsskada. Båda Nellas föräldrar är före detta elitidrottare. Pappa Peter Ekroth var fruktad hockeyback i elitserien för bland annat Djurgården, Södertälje (tog SM-guld 1985) och Frölunda. Mamma Yvonne Ekroth spelade fotboll i högsta serien för Trollhättans IF och för AIK. Hon är nu chef på fotbollsförbundet för avdelningen landslag U23/Flick Elit.

Lillebror Oliver Ekroth har inte spelat på högsta fotbollsnivån ännu. Men han är på väg. Han är nämligen lagkapten för nästa års allsvenska nykomling, Degerfors IF.

Sif Atladottir

* I Kristianstad är lagets isländska backklippa Sif Atladottir landslagsspelare för tredje generationen i rad. Farfar Evald Mikson var målvakt för Estland på 1930-talet. Och både pappa Atli Edvaldsson och farbror Johannes Edvaldsson spelade i Islands landslag under 1970- och 1980-talet. Pappa Atli var dessutom utlandsproffs med åtta säsonger i Bundesliga för Dortmund, Düsseldorf och Bayer Uerdingen på meritlistan.

* Ett sista namn på listan blir Hammarbys Frida Petersdotter Thörnqvist. Som hennes första efternamn berättar är hon dotter till Peter Thörnqvist, som gjorde fem säsonger i just Hammarby på mitten av 1990-talet. Utöver spel i allsvenskan var han med och tog SM-guld i förlagan till futsal, det som hette five-a-side.

Bilder av damallsvenskan 2019 – andra delen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som jag berättade i förra veckan har jag ju närmare 400 opublicerade bilder från fjolårets damallsvenska. Nyligen släppte jag de 130 första bilderna. Här kommer andra inlägget av tre. Här är således 130 bilder till. Håll till godo.

På väg mot rekord i korsbandsskador?

I dag har det rapporterats två nya korsbandsskador i damallsvenskan. De drabbade är Umeåduon Johanna Nyman och Zabibu Nduwimana.

Därmed räknar jag till att det totalt blivit minst elva stycken korsbandsskador i damallsvenskan under kalenderåret 2020, och då har vi bara passerat halvårsgränsen med två veckor.

Här är den tråkiga listan:

Djurgården: Maria Hovmark
Göteborg: Beata Kollmats
Kristianstad: Moa Olsson och Elise Kellond-Knight
Piteå: Selina Henriksson 
Vittsjö: Tove Almqvist
Växjö: Elin Karlsson, Emma Jeppsson och Stina Lennartsson
Umeå: Johanna Nyman och Zabibu Nduwimana

Dessutom drog Piteås Linnea Selberg av sitt korsband i november, och är inte tillbaka i spel ännu. Djurgårdens Kim Sundlöv och Växjös Tilde Johansson är på väg tillbaka från korsbandsskador de ådrog sig förra säsongen. Sundlöv har suttit på bänken, men inte spelat ännu. Och Johansson skall ha ungefär en månad kvar tills hon är spelklar.

Korsbandsskador är ett riktigt elände. Och elva korsbandsskador är väldigt mycket, men det är inte rekord. Jag minns att jag räknade till 16 korsbandsskador under mardrömsåret 2012 (de flesta redovisas här), men enligt den här forskningsrapporten var det så många som 18. Och då fortsatte korsbandseländet även under våren 2013.

Sedan dess känns det som att de damallsvenska klubbarna har blivit mer medvetna om att kvinnor måste jobba mer med förebyggande träning, som knäkontroll, eftersom deras kroppsbyggnad gör att risken för knäskador är väldigt mycket större än för män.

Men nu kan vi alltså tyvärr vara på väg mot ett nytt bottenrekord igen. Sannolikt är det annorlunda säsongsupplägget en stor bov i dramat. En bov som gör att spelarna slits på ett annat sätt än deras kroppar är vana vid – och då ökar skaderisken rejält.

Vi får verkligen hoppas att vi har sett den sista korsbandsskadan i årets damallsvenska. Men tyvärr tror jag inte på det. Jag tror tråkigt nog att vi kommer att få se ytterligare minst en handfull allvarliga knäskador under hösten.

I elitettan har jag inte samma koll på utfallet. Den serien drog ju igång utan träningsmatcher, vilket borde göra att spelarna löpte ännu större risk. Någon som vet hur utfallet med korsbandsskador ser ut i elitettan i år?

Vittsjö, Växjö och Umeå vill nog ha stängd serie

Dags att sammanfatta en eftermiddag framför Sportbladet Play. Först kan man konstatera att Göteborg är nya serieledare efter 1–0-seger i Örebro några timmar efter att Linköping spelat 2–2 i Piteå.

Sedan blickar man mot botten, där trion Vittsjö, Växjö och Umeå står kvar på varsin poäng. Vittsjötränaren Thomas Mårtensson driver sedan maj månad frågan om att stänga serien från nedflyttning i år, och utöka till 14 lag till nästa år.

Jag har förstått att Mårtensson tar alla chanser att framför den uppfattningen. Till tidningen Norra Skåne säger Vittsjötränaren att han skall göra en egen variant av den romerske senatorn Cato:s cirka 2200 år gamla citat:

”Cato lär ju ha avslutat alla sina tal i senaten med att säga ‘För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras’. Jag får köra en variant på det och alltid avsluta med ‘För övrigt anser jag att ligan bör stängas’.”

Jag är som bekant en förespråkare för att utöka damallsvenskan till 14 lag. Så jag kan inte säga att jag är någon direkt motståndare till Mårtenssons förslag. Möjligen att jag skulle kunna tycka att jumbon i damallsvenskan skulle kunna få kvala mot trean i elitettan.

Att göra förändringar av förutsättningarna under pågående serie följer ju inte ordinarie protokoll. Men det här är ju ett speciellt år, och så länge inte något lag drabbas negativt skulle det ju kunna gå. Jag tror exempelvis inte att någon av klubbarna i damallsvenskan skulle protestera.

Mårtensson började alltså propagera för stängd serie redan en månad innan seriestart. Men hans lags nuvarande läge lär ju inte minska hans energi i frågan.

För plötsligt är Vittsjö riktigt illa ute. Jag bytte till deras match när det var spelat 68 minuter. Jag fick se ett otroligt tröttkört Skånelag förlora i slutminuterna för tredje gången den här säsongen.

Linda Motlhalo frälste Djurgården i 86:e. Stockholmarna tycks ha gjort en riktigt bra match igen, och kan kanske börja titta uppåt i tabellen. För Vittsjö är det betydligt jobbigare. Av det lilla jag såg verkade spelarna helt slut. Och det är ju nu som det riktigt jobbiga börjar.

Det här var den första omgången av åtta fram till den 17 augusti. Den närmaste månaden skall det alltså spelas sju matcher till. En månad där fysiken kommer att bli otroligt viktig.

Det här var alltså dagen då man stämplade kris på Vittsjö. Ännu värre är det för Umeå. Laget föll tungt med hela 3–0 i nykomlingsmötet i Uppsala. Jag såg en liten stund i den andra halvleken, en stund där Uppsala gick från 1–0 till 3–0. Under den perioden var Uppsala det klart bättre laget.

Och tyvärr för Umeå bjöd man återigen på ett mål efter en grov målvaktstavla. Den här gången var det Tove Enblom som tappade bollen framför fötterna på Sara Olai.

Med tanke på att Umeå i de kommande sju omgångarna möter alla de sex klubbar som var på övre halvan i fjol så har UIK verkligen hamnat i en jobbig situation redan så här tidigt på säsongen.

Uppsala däremot har fått en kanonstart och har lagt en grund till ett nytt damallsvenskt kontrakt. Apropå kontrakt känns det närmast ofattbart att Umeå inte erbjöd Ebere Orji nytt kontrakt. Orji gjorde två mål till i dag, och är precis den målfarliga spets som UIK hade behövt.

Jag antar att nigerianskan inte kan ha varit lika bra ifjol som hon varit hittills den här säsongen. Klart är att Umeå säkert ställer sig positivt till Thomas Mårtenssons förslag om att stänga damallsvenskan för nedflyttning i år.

Mårtensson har säkert även Växjö DFF:s röst. Smålänningarna åkte i dag på sin första hemmaförlust under Magnus Olsson:s och Maria Nilsson:s ledning. Växjö var klart bättre än senast i Göteborg. Men ändå inte så bra att jag skulle tippa laget på ensiffrig slutplacering.

Innan jag går på toppstriden så var det ett dramatisk tänkt mittenmöte i Eskilstuna i dag. Den matchen bytte jag över till med drygt tio minuter kvar. Därmed fick jag se Eveliina Summanen rulla in Kristianstads segermål till 3–2. Summanens avslut var lika iskallt som Anna Welin:s framspelning var precis. Ett klassmål.

Jag såg alltså det avgörande målet live. I efterhand har jag även sett situationen som blev matchavgörande, den i tolfte minuten där Elise Stenevik räddade med händerna, fick rött kort – samtidigt som Kristianstad fick straff.

Spontant hade jag fått för mig att det inte automatiskt skulle bli målchansutvisning när man dömer straff. Men vid en snabbkoll i reglerna hittar jag bara formuleringar om lindring vid tacklingar. Det är således fullt möjligt att domare Sara Persson tog ett korrekt beslut.

När vi ändå är inne på domarna så är det värt att ta upp två andra domslut för hands i straffområdet. Både i Piteå och Örebro inträffade situationer där bollen träffade en medspelares arm när en försvarare försökte rensa bort bollen. Både Tess Olofsson och Pernilla Larsson blåste straff.

Personligen tycker jag inte att någon av situationerna borde vara straff. För i båda fallen missgynnas ju det försvarande laget av att rensningarna stoppas av armar. Men det är inte jag som skriver reglerna.

Handsregeln är inte okomplicerat formulerad. Men i de här fallet känner jag mig ändå rätt säker på att Olofsson gjorde rätt som blåste straff till Piteå, medan Larsson gjorde fel som blåste straff till Göteborg.

I båda fallen kom bollen snabbt från kort avstånd, vilket är förmildrande omständigheter vid hands. Dock är det så att all hands ovanför axelhöjd skall bestraffas. Och Frida Maanum hade sin arm ovanför axlarna i Piteå, medan Frida Abrahamsson:s arm var i brösthöjd i Örebro.

Nu skipades ändå rättvisa då Moa Öhman snyggt räddade Göteborgs feldömda straff (slagen av Vilde Böe Risa) i 15:e minuten. Faktum är att Göteborg även slog en straff i ribban två minuter tidigare. Göteborg vann till slut efter att Natalia Kuikka nickat in segermålet efter en hörna i den andra halvleken.

Tillagt i efterhand: Jag såg att göteborgarna själva var osäkra på vem som gjorde målet. Det skulle kunna antyda att Kuikka inte är på bollen., utan att det är ett självmål av Karin Lundin. Emma Kullberg har fått det officiellt. Hon har en touch på bollen, men den är ju innan Kuikka och Lundin går upp i sin duell. Så Kullberg kan aldrig räknas som målskytt. Antingen är det Kuikka eller självmål. Målet ser du 1.55 in i det här klippet.

Trots att det var 0–0 i paus tycker jag på många sätt faktiskt att Göteborg spelade bättre i den första halvleken i dag än man gjorde före paus senast, då man ledde med 3–0 mot Växjö. Det kändes lite lugnare och lite mer koncentrerat i dag.

Och trots att Göteborg nu är nya serieledare undrar jag om inte tränarduon Mats Gren och Jörgen Ericson har lite huvudvärk över hur de skall formera sitt anfall. De två senaste matcherna har fjolårets skyttedrottning Rebecka Blomqvist fått börja på bänken.

Istället har Stina Blackstenius gått in i startelvan. Och utöver att hon sprang offside minst en handfull gånger redan före paus så känns Blackstenius pigg och het. Bättre än jag sett henne på länge.

Ändå känns det inte givet att matcha Blackstenius på topp. Hon är ju nämligen inte en forward som samarbetar med övriga laget. Hon gör sin löpning för att få bollen i djupled, något hon är bra på. Men med Blomqvist längst upp på topp får Göteborg ett bättre lagspel. Tredje kuggen Pauline Hammarlund känns mer anpassningsbar än de andra två, och bör nog ha en ganska säker startplats.

Tränarna skall alltså välja mellan Blackstenius tyngd och Blomqvists smartness. Det är verkligen inget lätt val. För den som väljs bort riskerar att tappa självförtroendet.

En som har tappat mycket av självförtroendet är Rosengårds Anna Anvegård. I dag blev hon dock bokförd för ett mål. Hennes straff gick dock i ribban och ut, och målskytten bör ändras i protokollet till självmål. Om bollen inte träffat i målvakt Katie Fraine:s rygg skulle det ju aldrig ha blivit mål.

Kanske ändå att Anvegård kan få lite självförtroende av att ha varit sista utespelare på bollen vid ett mål. Jag hade Växjö–Rosengård på mobilen som andramatch fram till och med Mimmi Larsson:s hela matchavgörande 2–0-mål.

Rosengård gjorde ingen stormatch. Men det var ändå tydligt att de jobbat på att få till ett lite rakare och direktare anfallsspel. Länge saknades den rätta tajmingen, men känslan är ändå att Malmöklubben har lokaliserat sina problem och börjat agera för att åtgärda dem. Och fördubblad målskörd lär ju kännas skönt för laget.

Slutligen till Piteå och dagens första match. Det var en intressant historia, där taktiken stod i fokus i den chansfattiga första halvleken. LFC valde att vara lite mer försiktigt i uppspelsfas än tidigare. Kanske berodde det på att Nilla Fischer satt på bänken. Men man sköt inte upp ytterbackarna på samma sätt som tidigare, och man tog inte heller ner Petra Johansson som vänsterback. Det såg rätt statiskt ut i början, Piteå var det något bättre laget de första 20 minuterna.

Sedan hörde man LFC-ledningen ropa ut instruktioner om att man skulle vrida på mittfältstriangeln så att spetsen pekade framåt. Plötsligt tog LFC över. Och även om det var jämnt och chansfattigt var det inte helt ologiskt att gästerna gjorde ett ledningsmål i halvlekens slutminut.

Det var Ebere Orji som akrobatiskt nickade in Frida Maanums precisa hörna. Om nu bollen verkligen var inne. På tv-bilderna är det omöjligt att se vilken väg bollen tog från ribban till Guro Pettersen:s famn. Min spontana känsla var att bollen inte var inne. Men eftersom ingen Piteåspelare protesterade antar jag att min känsla var fel, och att domarna hade rätt.

Efter paus öppnade sig matchen. Linköpingsbacken Johanna Alm blev lite av nyckelperson. Först var hon inblandad i ett missförstånd i eget straffområde, och nickade fram Nina Jakobsson till 1–1. Strax efter gjorde Alm en grym räddning bakom egen målvakt när Fernanda Da Silva bara skulle peta in ledningsmålet i tom kasse.

Och precis när matchklockan passerat 60 minuter slog Maanum en läcker genomskärare som friställde Alm på högerkanten. Linköpingsbacken slog ett precist inspel till Orji, som petade in sitt femte mål för säsongen.

Just Frida Maanum och Ebere Orji är klasspelare som gör att LFC hela tiden känns sylvasst framåt. Till slut fick jag det till 7–7 i klara målchanser, vilket gör att 2–2 både kändes logiskt och rättvist. Men faktum är att jag imponerades av både Piteå och Linköping. När det blev toppmöte visade båda lagen hög klass. Det blir spännande att följa båda framöver.

Slutligen har jag ju skrivit lite om Sportbladet Play och deras kommentatorer. I dag var han som skötte snacket från Örebro riktigt bra. Och Marcus Bühlund är ju alltid både påläst och stabil. Men de som kommenterade från de andra arenorna får bakläxa.

Det är ju tydligt att de inte läser den här bloggen, för då hade det inte varit så vansinnigt många namnfel i dag. Huvuddelen av dagens kommentatorer hade inte tagit Bengt Skött:s uttalskurs. Och han som kommenterade från Piteå var jobbigt dåligt påläst på LFC. Bland annat kallade han Ebere Orji som Orji Ebere.

Nu är han inte den enda som tror att hon heter så. Men Ebere är förnamn och det står Orji på tröjan eftersom det är efternamn. Här är förbundets databas en bov i dramat, där står det just Orji Ebere. Men det har till slut gått att få rätt på Halimatu Ayinde:s namn i den databasen. Så kanske att någon kan fixa så att även årets ena skytteligaledare får rätt namn i de officiella papperna framöver?

Tillagt i efterhand. Ser på förbundets hemsida att Loreta Kullashi till slut fått sina ”saknade” mål, och nu står på fem i den officiella skytteligan. Bra jobbat av den som fixade det.

Tillagt i efterhand 2: Tyvärr är det nu bekräftat att Växjös Stina Lennartsson har drabbats av en korsbandsskada och därmed har spelat klart för i år.

Analys av tolv damallsvenska matcher

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Dåliga domslut, skador och silly sommar

Vi har kommit tre omgångar in i damallsvenskan. Och den här låten går varm i Linköpingstrakten:

Personligen har jag jobbat hemifrån ett tag, och jag har inte haft möjlighet att vara på plats på en enda elitfotbollsmatch sedan seriespelet drog igång. Men jag har sett väldigt mycket på tv, och här kommer en liten genomgång av mina noteringar.

Jag börjar med de två riktigt tråkiga punkterna. Den ena är tyvärr domarinsatserna. Domarna i damelitfotbollen är tyvärr flera klasser sämre än spelarna. Det är sagt många gånger tidigare, och det blir inte bättre. Det är dags att både EFD och förbundet börjar ta frågan på allvar.

För den nivån som hålls nu är inte acceptabel. Jag skrev redan i förra inlägget om grova missar i både damallsvenskan och elitettan. I den tredje omgången av damallsvenskan var det assisterande domare som fallerade. Två solklara mål dömdes bort – ett för Göteborg och ett för Linköping.

Göteborgs mål kom på övertid och betydde inte så mycket för matchen mot Växjö – den var avgjord sedan länge. Men det kan bli en målskillnadsaffär i den jämna serien, och då kan varje mål bli viktigt.

På skärmdumpen nedan har man ju inte bästa vinkeln, men trots det är det väldigt tydligt att målskytten Pauline Hammarlund befinner sig ett par meter bakom bollen vid inspelet. Jag är dålig på att rita i bilder, men förlänger man målområdeslinjen ser man att Anna Cziki befinner sig framför den linjen när hon slår till bollen, medan övriga göteborgare som synes är en bit bakom. Om assisterande domaren tänker fel borde hen ha uppmärksammats av huvuddomaren Ulrica Löv. För det här är en grov miss.

Göteborgs bortdömda mål mot Växjö.

Positionen av frisparken antyder att assisterande domaren kan ha vinkat för bollen fram till Cziki. Men det är i så fall en ännu grövre miss. För som synes nedan var ju ungerskan inte ens nära offside när Rebecka Blomqvist slog fram passningen. Inte ens nära.

Göteborgs bortdömda mål mot Växjö.

Misstaget i Linköping är minst lika grovt. Det målet kom i 24:e minuten och hade betytt 2–0. På skärmdumpen nedan är bollen redan spelad, och både huvuddomare Laura Rapp och den assisterande domaren har så bra placering att de bör uppfatta att Uchenna Kanu är ett par meter på rätt sida. Men det gjorde domarna inte.

Linköpings bortdömda mål mot Djurgården

Duktiga huvuddomare hade kunnat räddat situationerna. Men vad jag ser av klippen verkar tyvärr inte någon av dem ens fundera över besluten. I Linköping blåste Rapp till och med av innan Kanu hann rulla in bollen. Det är tyvärr stora svaghetstecken hos matchledarna.

Och som sagt. Domarnivån i damallsvenskan och elitettan är för låg. Om förbundet tar damfotbollen på allvar måste de agera både snabbt och rejält. Ett nytt upplägg för vilka som får döma i de två högsta divisionerna känns nödvändigt.

Den andra riktigt tråkiga punkten är förstås alla skador. För det har varit alldeles för många allvarliga skador i säsongsupptakten. Alldeles för många.

Redan innan den andra omgången drog Göteborgs nyförvärv Annika Schmidt på sig en muskelbristning i vaden. Drygt elva minuter in i matchen i Eskilstuna drabbades lagkapten Emma Berglund av samma typ av skada. Det känns väl som att Göteborg skall fundera lite över hur de tränade den där veckan.

Rapporten för Berglund sa att hon skulle vara borta i tre veckor, varav en redan passerat. Hon bör alltså snart vara tillbaka på planen igen.

Det är däremot inte Kristianstads prestigevärvning Elise Kellond-Knight. Australiskan blev korsbandsskadad tidigt i Skånederbyt mot Rosengård – och är således borta hela säsongen.

Även Växjös Stina Lennartsson befaras ha dragit på sig en korsbandsskada i den andra omgången. Det var i 86:e minuten av hemmamatchen mot Uppsala som Cassandra Korhonen gick in ovårdat bakifrån i en duell med Lennartsson.

Växjö är stenhårt drabbade av korsbandsskador. Redan innan Lennartssons olyckliga skada hade man tre korsbandsskadade spelare. Tilde Johansson skall kunna vara tillbaka i spel under hösten. Men både Elin Karlsson och Emma Jeppsson är borta hela säsongen.

Även i elitettan har vi fått minst en korsbandsskada. Det är Hammarbys Jonna Ståhl som missar resten av den här säsongen.

I den tredje omgången blev jag orolig för Ebba Hed:s knäs skull. Det såg inte bra ut när hon blev liggande i straffområdet i matchen mot Kristianstad. Strax efter låg även Sabrina D’Angelo och tog sig för sitt ena knä. Det kunde ha varit en dubbel mardrömsperiod för Vittsjö, men kanadensiskan kunde i alla fall resa sig och spela vidare.

Vi får verkligen hoppas att skadeeländet snart är över. För hittills i säsongsupptakten har det varit lite för många tunga skador.

Skadorna har gjort att klubbarna tvingas bredda sina trupper nu i sommar. Många klubbar valde från början att gå in i den här säsongen med ganska smala, men starka trupper. Nu måste man alltså bredda. Och frågan är vilken effekt det kommer att få på klubbarnas ekonomi. Vi får hoppas att inte den här säsongen blir ett sänke som hänger med i många år framöver.

Kollar vi på den senaste tidens värvningar så finns de alla på bloggens nya silly seasonsida. På den kan man se att hälften av klubbarna redan har gjort klart med sommarvärvningar innan fönstret har öppnat. Under dagen har Rosengård lånat hem Ali Riley och Vittsjö värvat australiska landslagsforwarden Emily Gielnik.

Det är ingen avancerad gissning att det kommer att bli fler värvningar. Värst känns läget för Vittsjö. Jag vet inte exakt hur illa det är med alla deras skadade spelare. Men klart är att Vittsjö i nuläget knappt har några utespelare att sätta på bänken. Och det är ju förstås en ohållbar situation med hela 19 omgångar kvar att spela.

Utöver värvningar i damallsvenskan har vi sett lite rörelse bland utlandsproffsen. Hedvig Lindahl har skrivit på ett tvåårskontrakt med Atletico Madrid. Det är bara att hoppas att hon får rejält med speltid i den spanska ligan.

I dag blev det även klart att Lindahl och Hanna Glas får spela kvartsfinalerna i Champions League för sina nya klubbar. Glada nyheter för duon.

När det gäller svenska proffs som flyttar på sig har även Amanda Nildén (Eskilstuna) och Petronella Ekroth (Hammarby) valt att flytta hemåt igen.

När jag började skriva det här inlägget hade jag även tänkt att gå igenom matcherna i andra och tredje omgångarna. Men här känner jag att det här inlägget hade blivit jobbigt långt i så fall. Så det får vänta till ett senare inlägg.

Det här inlägget avslutas istället med en liten internationell utblick. Norska toppserien är igång. I första omgången ställdes de senaste årens mästarinnor från LSK Kvinner mot nya Rosenborg. Det slutade 1–1 efter att Rosenborg fått sitt historiska, första ligamål på en riktig målvaktstavla. LSK:s ledningsmål kom i elfte minuten och gjordes av svenska Mimmi Löfwenius.

Det var premiäromgången. I andra matchen vann LSK med 1–0 mot Sandviken. Löfwenius har startat båda matcherna, medan Cathrine Dahlström fått se båda från bänken.

Även de båda målvakterna Louise Högrell (Avaldsnes) och Moa Edrud (Arna-Björnar) har fått se premiäromgångarna från bänken. Däremot har Emelie Lövgren spelat två gånger 90 minuter för Arna-Björnar.

Innan jag lämnar Norge bjuder jag på kandidaterna till andra omgångens mål. Kandidat två av Kolbotns Eline Hegg är sevärt:

I Danmark var det cupfinal förra helgen. Det sensationella där var att varken Fortuna Hjörring eller Bröndby spelade i finalen. De var nämligen både utslagna av FC Nordsjælland i tidigare omgångar.

Just ligatrean Nordsjælland fick även fira en historisk cupseger. Kanske att det är klubben som skall skaka om de båda suveränerna i ligan framöver?

Även i Tyskland var det cupfinal förra helgen. Till slut vann storfavoriten Wolfsburg. Men Essen bjöd ett riktigt starkt motstånd. Och Lea Schüller gav uppstickarma ledningen redan efter tolv sekunder.

Det var 3–3 efter ordinarie tid och förlängning. Wolfsburg tog hem straffläggningen med 4–2 och vann således totalt med 7–5. Fridolina Rolfö spelade de första 71 minuterna, medan Hedvig Lindahl satt kvar på bänken hela finalen.

Ni som vill hänga med på alla övergångar i engelska WSL kan klicka er in på den här twittertråden. Där samlar ligans officiella twitterkonto länkar till klubbarnas spelarnyheter. Framför allt till nyförvärv, men även till förluster. Bland annat noteras att Ramona Bachmann lämnar Chelsea för PSG.

En kontraktslös spelare är belgiska landslagsforwarden Tessa Wullaert. Hon kanske är för dyr för våra damallsvenska klubbar. Med det hade varit spännade att se henne i Sverige.

Den senaste veckans hetaste nyförvärv har gjorts av Manchester United. Man har hämtat in Birminghams landslagsmittfältare Lucy Staniforth. Tungt för Birmingham som tappat massor av starka spelare de senaste två säsongerna.

Apropå WSL får Liverpool vänta på sin lagkapten den stundande säsongen. Sophie Bradley-Auckland känner sig nämligen tvungen att lägga all sin kraft på den vårdinrättning som hon driver.

 

Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Kaisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.