Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.
Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.
I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.
Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.
Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.
Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.
Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.
Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.
Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.
Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.
Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.
När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.
I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.
Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.
I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.
Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.
Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.
Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.
Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.
Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.
Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.
Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.
Chelsea vann totalt med 5–1 efter 3–1 (1–1) i kväll. Mål av Fran Kirby (2) och Ramona Bachmann.
Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.
I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.
Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.
Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.
Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.
En blogg om internationell damfotboll 
Kan (bör) tilläggas att anledningen till att Andersson var utanför matchtruppen är att hon är cup-tied och inte får spela..
Självklart. Tänkte inte på det.
O.k. jag ska ge Manchester City Women två riktiga eloger (och det handlar inte om en eller annan shejk): 1. De gjorde mål väldigt effektivt och dessutom snyggt. 2. De spelade fotboll, ställde upp i trianglar, rörde sig utan boll, slog crossbollar osv. Helt klart skolade spelare, kompetenta och duktiga – bra coachning också, samt rätt attityd. Så de var riktigt bra på Linköping Arena.
(i händelse av något bisarrt intresse för att se mina kommentarer på första mötet får man gå till Rainers rullor).
Pingback: En underhållsam kväll i Linköping | Hattrick
Att man valde Lantz framför Kildemoes i din första matchen berodde sannolikt på att den sistnämnde är matchotränad efter skadebekymmer under försäsongen vilket man också kunde se vid ett antal tillfällen i gårdagens match.
Man kan också se att LFC kommer vara känsliga för skador/sjukdomar/avstängningar i backlinjen då man har 5 backar med damallsvensk rutin i laget. Oskarsson saknades något enormt till höger och det är förstås ingen tillfällighet att Lawley (City’s anfallare till vänster) låg bakom 3 av målen i matchen.
Jag är i alla fall positiv över att LFC gjorde ett allvarligt försök att vända på matchen istället för att som Rosengård gå in för en hedersam förlust i returen. 0-4 i paus är förstås inga roliga siffror men spelmässigt var det ändå ett stort lyft jämfört med matchen i Manchester.
Det udda med uppställningen förra veckan var ju att Arnth/Lantz var mittbackar och att Kildemoes spelade vänsterback. Jag upplevde det som att Walfridson såg det som bästa möjliga backlinje.
Självklart saknades Oskarsson i går, även om jag tycker att Lennartsson klarade sig undan med fullt godkänt betyg. Hon blev ju inte överspelad vid något av målen.
Det första var ett inlägg som Arnth i första hand får ta på sig – hon tappar bort Ross.
0-2, 0-3 och 2-5 är samtliga mål där avslutet kommer från ytor som innermittfältet ska täcka. Firma Asllani/Angeldahl hade ingen stor dag i försvarsspelet.
0-4 var ett hörnmål. Och som sagt, försvaret på hörnor var minst sagt virrigt. City hade bud på ytterligare två-tre hörnmål.
Alltid knepigt att peka på enskilda spelares insatser eller tillkortakommanden som avgörande för en matchs utgång. Lite lättare med lagdelar, men i ett välfungerande lag understödjer lagdelar varandra. Om man ändå tittar på LFC:s ordinarie backlinje skulle jag nog sätta Oscarsson främst. Där har förlusten av Samuelsson synts mindre än väntat. Sedan Kildemoes som tidigare har visat betydligt bättre kvaliteter både offensivt och defensivt än på sistone. Landström är fortfarande något av en doldis som inte helt övertygar, men kan glimta till ibland. Tyvärr rankar jag Arnth sist i backlinjen. Medan Oscarsson och Kildemoes fortfarande har utvecklingspotential (möjligen även Landström) tror jag att Arnth har nått sin topp. Om tränaren haft riktigt bra alternativ istället för Arnth hade han nog använt dem. Eftersom Arnth är lagkapten blir saken extra delikat att hantera. Kan man ställa över lagkaptenen? Är det inte samma sak som att säga att nu är det dags att lämna?
Jag måste säga att jag är förvånad över att inte LFC har värvat en mittback i vinter. Man tappade ju Magdalena Eriksson i somras, och Kristine Minde som vikarierat i mitt försvaret vid behov. Nu känns mittförsvaret väldigt darrigt.
Jag tror att Arnth håller, om hon har rätt spelare bredvid, och framför sig. Nu är problemet att backlinjen dels är osäker och gärna faller, dels saknas en utpräglad bollvinnare på defensivt mittfält, vilket Manchester City inte var sena att utnyttja.
Marcus Walfridson kommer inte att få ett lätt jobb att bygga ihop laget.
Vet inte om kommentaren hamnar rätt nu men faktum är ju att en anledning till att LFC saknade bollvinnare på defensivt mittfält den här matchen var att den ena spelade högerback och den andre satt på bänken. Det är alltså underskattade Emma Lennartsson och Tove Almqvist jag talar om för även om Tove inte är så stor fysiskt så är hon ettrig och snabb vilket gör att hon kan fungera som någon som stör motståndarna när de vill gå på avslut eller försöka sig på instick/inlägg. Med facit i hand kanske hon skulle fått starta igen precis som i bortamötet.
Man ska ju komma ihåg att LFC redan ifjol saknade Claudia Neto under hela hösten och därmed fick lära sig spela utan hennes förmåga att suga åt sig bollar. Vad gäller värvningar så kanske LFC borde värvat en mittback, jag anser dock att man gjorde rätt som prioriterade en offensiv värvning då det annars hade varit väldigt tunt där.
Jag tror också att försvarsspelet kommer bli bättre när Kildemoes kommer i matchform för hon har som sagt varit skadad under nästan hela försäsongen vilket man kunde se i den här matchen. Hon bildade ju ifjol ett stabilt mittlås tillsammans med Arnth och jag ser ingen anledning till varför de inte skulle kunna göra det igen.
Den värvningen man kan fundera över är ju Filippa Angeldahl. Hon är absolut en utmärkt offensiv innermittfältare. Men på centralt mittfält hade LFC rätt många alternativ, medan backlinjen känns tunn.
Det häller jag definitivt med om och jag måste säga att jag är lite besviken så här långt efter hennes fina inledningsmatch mot LB07. Hon känns lite seg i vissa moment och är just nu fjärdevalet för mig bakom Kosse, Maanum och Almqvist. Backlinjen är däremot tunn som sagt och man borde nog prioriterat annorlunda för att vara bredare i den lagdelen också. Angeldahl har ju inte varit här så länge ännu i o f s så det kan förstås bli bättre där framöver.
Medan damallsvenskans topplag halkar efter topplagen i nämnda europeiska ligor tror jag fortfarande står sej väl vad gäller seriens styrka som helhet. I Frankrike och Spanien är det 2-3 lag som håller hög klass medan resten är slagpåsar. Det kan förändras på sikt när fler av klubbarna som har starka herrlag skaffar damlag som etablerar sej i högsta serierna. I Italien skulle Juventus redan idag stå sej väl mot damallsvenskans toppklubbar.
Den tyska ligan känns ju klart jämnast och starkast. Där håller lag 3–8 riktigt hög klass, och man har inga riktigt dåliga lag.
WSL i England känns också jämnare och starkare än damallsvenskan. Där håller lag 3–7 bra klass.
När det gäller D1 Feminine i Frankrike är den ligan extremt uppdelad i år. De tre topplagen har i princip dubbelt så många poäng som lagen bakom. Noterbart att det jättejämnt mellan platserna 4–12. Vilken nivå de lagen håller kontra lag 4–12 i damallsvenskan är svårt att uppskatta. Men jag skulle tippa på att det är rätt jämnt.
När det gäller den spanska ligan har jag rätt dålig koll. Men när man ser Barca spela jämnt med Lyon, och Barca bara ligger tvåa samt inte har vunnit de senaste två åren, förstår man ju att toppen är starkare än den i damallsvenskan.
Hur klassen är bakom är vansinnigt svårbedömt. Primera División Femenina, eller Liga Iberdrola som den också kallas, har 16 lag, och det är ändå hyfsat jämnt. Att tredjejumbon Huelva lyckades kryssa mot Barca häromveckan är ju ett tecken på att även bottenlagen har viss kvalitet.
Men visst. Damallsvenskan håller uppe lägstanivån på ett bra sätt. Med tanke på att alla tre fjolårets topplag bygger nytt i år kan det bli en riktigt jämn och oviss serie. Och ur publiksynpunkt brukar det ju vara positivt om det spelas många viktiga matcher.
Mer analyserande och kommenterande är nog överflödigt i sammanhanget. Lätt att se hur stora resurser – pengar, faciliteter – ger resultat. Så länge inte de bästa svenska damfotbollslagen (Linköping, Rosengård, K/Göteborg, Eskilstuna) får materiella förutsättningar åtminstone i närheten av vad deras brittiska, tyska eller franska motsvarigheter har, ja, så kommer ”vi” att fortsätta dala på rankinglistan. Förhoppningsvis utan att Damallsvenskan blir en s.k. gärdsgårdsserie på det globala planet…
Apropå materiella förutsättningar. Det snackades en hel del före returen i Linköping om att Manchester var obekväma på konstgräs och att detta skulle ge hemmalaget en viss fördel. Jo, pyttsan! De himmelsblå speedade på som om just plastfiber och gummigranulat skulle vara deras naturliga spelunderlag. Ett lag av ”Citys” kaliber gör bra ifrån sig på alla underlag, grus och snö ej undantagna. Ta del av lagkaptenen Steph Houghtons bloggkommentar före matchen: ”We’ve arrived in Sweden excited and seen what the pitch is like – it’s a lovely pitch and stadium – and now we can´t wait to kick-off.”
”A lovely pitch and stadium” (grattis till betyget, Linköping Arena) och Manchester City visade ju att man trivdes som fisken i vattnet…
Lag som City, som försöker spela sig ur alla situationer, gynnas förstås av bra underlag. Tror att de var rätt tacksamma över att få spela på konstgräs – och inte på någon potatisåker.
I WSL tycker jag att det ser ut som att vissa planer håller rätt dålig standard. Kanske kan underlaget var den stora orsaken till att City har haft en liten svacka nu när planerna är som sämst.
Nej, Sverige kommer naturligtvis att fortsätta dala i rankingen som damfotbollsnation, ii jämförelse med övriga världen och inte minst Europa. Allt fler klassiska storheter/klubbar inom (herr)fotbollen ser stora möjligheter att höja prestigen genom att satsa på kvinnliga lag. Senast i raden är Manchester United – och fler kommer att följa efter, var så säker.
Överfört till svenska förhållanden är inte trenden direkt påtaglig. Vilka allsvenska klubbar BORDE ha damelitlag i högsta serien, i Damallsvenskan? Geografiskt, nerifrån och upp, börjar vi med Malmö FF, som borde ha haft kvar sitt Malmö FF Dam. Nu klarar sig visserligen FC Rosengård ganska bra ändå, utan nådegåvor från MFF. I Småland fanns ett allsvenskt damlag i Östers IF, men det sjabblades bort av olika anledningar. Över till Göteborg och ”Blåvitt”, alltså IFK Göteborg, som envist har viftat bort alla idéer om ett eget damlag, men nu lär det visst blåsa andra vindar, enligt ryktena.
Borås, Borås… Och IF Elfsborg. Det är trögt, för att inte säga hopplöst, med intresset för att sätta Borås på kartan som damfotbollsstad. För tillfället kämpar Bergdalens IK:s damer tappert om att lyfta sig från division 1 till Elitettan. Må det lyckas. Annars är det få ljuspunkter på vägen mot ett Boråslag som kämpar om SM-guld mm. Varför inte ett ”Borås DFK” med Johan Rydén som ansvarig för det mediala? 🙂
IFK Norrköping. Borde kännas frusterande för Östergötlands fotbollsstad nr 1 som att inte ha ett damlag som kan utmana Linköpings FC. Fast nu blåser nya vindar därifrån, har vi anat oss till genom beslutet att släppa in damerna i organisationen igen. Stort lycka till, IFK Dam!
Stockholm är förstås värsta exemplet i detta sorgliga sammanhang. Tre ärevördiga klubbar, AIK, Djurgården och Hammarby, men alla med minsta möjliga intresse för att satsa helhjärtat på egna damfotbollslag, oavsett vad som pliktskyldigast sägs när det passar. Visst får damerna sola sig i glansen, men ”no money, so sorry, be happy!”