Etikettarkiv: Millie Bright

EM-guld till England inför rekordpublik

Publicerad den av
27

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen

Publicerad den av
3

Här är en rejäl guide till söndagens stora match – finalen i UEFA Women’s Champions League 2020/21:

Chelsea FC–FC Barcelona

Söndag den 16 maj klockan 21.00
Plats: Gamla Ullevi, Göteborg
Domare: Riem Hussein, Tyskland.
Assisterande domare: Katrin Rafalski, Tyskland och Sara Telek, Österrike.
Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.
Reserv till de assisterande domarna: Julia Magnusson, Sverige.

VAR-domare: Bastian Dankert, Tyskland. Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland.

Julia Magnusson

TV: TV6 och Viaplay 21.00.
Tips: 49,9–50,1
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
Vad jag kan hitta har lagen aldrig mötts tidigare i tävlingssammanhang. Däremot spelade man 1–1 i en träningsmatch i augusti 2018.

Troliga startelvor:
Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.

FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 3 Laia Codina, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För första gången arrangeras en Champions Leaguefinal i Sverige. Vi har varit värdland för europeiska cupfinaler på herrsidan, men det har aldrig handlat om Champions League, och enkelmöte.

Innan damernas europeiska cupturnering bytte namn till Champions League spelades förstås flera finalmatcher i Sverige, men då var det dubbelmöte, vilket ju är något annat.

Klart är att vi efter fem års närmast total dominans från Lyon får en helt ny vinnare. Varken Chelsea eller Barcelona har ju tidigare lyft trofén.

Det är också första gången på 14 år segrarlaget inte är en fransk eller tysk klubb. Det här är 20:e gången damernas mästarcup avgörs. De 19 tidigare upplagorna har slutat så här:

* Nio tyska slutsegrare – fördelat på fyra klubbar: FFC Frankfurt (3 segrar), Turbine Potsdam (2), FCR 2001 Duisburg (1) och VfL Wolfsburg (3).
* Sju franska slutsegrare – samtliga sju gånger Olympique Lyonnais.
* Två svenska slutsegrare – båda gångerna Umeå IK.
* En engelsk slutsegrare – Arsenal WFC

Spanien har alltså ingen seger. Men av finalisterna är Barcelona det mer erfarna laget på den här nivån. Man var i final mot Lyon för två år sedan, och i fjol föll man snöpligt i semifinalen mot Wolfsburg.

Barcelonas finalförlust den 18 maj 2019 är nog en match de helst vill glömma. Shanice van de Sanden susade gång på gång förbi Barcas vänsterförsvar och Lyon ledde med 3–0 efter 19 minuter. Och i minut 30 gjorde matchens drottning Ada Hegerberg 4–0 – och fullbordade samtidigt ett äkta hattrick.

Barca gjorde en rätt bra andra halvlek, men då var det ju redan avgjort. Det slutade 4–1 sedan Asisat Oshoala gjort Barcas tröstmål. Hon blev samtidigt första afrikanska spelare att göra mål i en UWCL-final.

I fjol var det Fridolina Rolfö som sänkte Barcelonas drömmar om snabb revansch. Vad jag minns från den semifinalen var den katalanska storklubben bättre än Wolfsburg rent spelmässigt, men tyskorna var bättre på att göra mål – vilket ju är högst relevant i fotboll.

Nu drömmer alltså Barcelona om tredje gången gillt.

För Chelsea är finalplatsen klubben bästa prestation hittills i Champions League. Som bästa tidigare resultat hade man en semifinaler, först 2018 – då föll man totalt med 5–1 över två matcher mot Wolfsburg. I år fick Chelsea revansch på Wolfsburg genom att vinna med exakt samma siffror i kvartsfinalen. Chelsea föll även i semi 2019, då var det Lyon som vann med totalt 3–2.

Gamla Ullevi och Göteborg kommer alltså att få en väldigt speciell plats för en av de här två klubbarna. Utöver att matchen spelas i Sverige finns det rätt mycket Sverigekoppling i de båda lagen.

Mest förstås i Chelsea, som ju har tre svenska spelare i truppen: Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Även om ingen av dem har spelat i Göteborg är ju Gamla Ullevi damernas nationalarena, så trion kommer garanterat att känna sig som hemma.

Lagkapten Eriksson var med på dagens virtuella presskonferens. Där sa hon ungefär så här:

”Det är overkligt att spela final här. Lite konstigt. Vi har ju spelat så många landskamper här. Men jag är både glad och stolt över att vi tagit oss hit.”

”Att få spela en Champions League-final är en stor dröm. Det är många saker som gjort att vi tagit oss hit. Det har varit en lång process. Men vi har den bästa truppen vi haft. Och vi har en bra sammanhållning och gemensamma mål. Vi har även en förmåga att få ut maximalt av alla spelare.”

”Det enda som grumlar känslan är att det inte är någon publik. Det hade varit fantastiskt att få spela inför familj, vänner och supportrar. Men vi får ta oss till en final till, så att de också får uppleva det.”

”Barcelona har gjort en fantastisk säsong, precis som vi. De har fantastiska spelare på topp, men vi har en bra plan för hur vi skall stoppa dem. Vi har ett bra försvar – och en bra målvakt.”

Utöver de tre svenskorna finns det ytterligare flera finalister som har gjort säsonger i damallsvenskan. Hos Chelsea har vi ju även Pernille Harder, samt långtidsskadade Maren Mjelde.

Mjelde har ju faktiskt till och med haft Göteborg som sin hemmaplan. Under 2014 var hon lagkamrat där med Lieke Martens, som ju vi nu har i Barcelona. Martens är den finalist som haft Göteborg som hemstad längst tid – hon spelade för klubben i två år. I Barca har även Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso spelat i damallsvenskan, båda gjorde det för Tyresö FF.

I de båda klubbar som gör upp i en stor final på svensk mark finns det alltså totalt åtta spelare som har haft svenska klubbadresser. När kommer vi nästa gång få uppleva en Champions Leaguefinal med så stor Sverigekoppling?

Vad blir det då för slags final vi kommer att få se?

Det är förstås en fråga där man bara kan gissa svaret. Det känns verkligen vidöppet. Måste jag tippa, så håller jag Barca som mycket, mycket knapp favorit – mest med tanke på att laget har lite större rutin och meriter i Champions League. Men även för att Barca avfärdade Manchester City ganska behagligt i kvartsfinalen, och där visade att man kan hantera engelskt motstånd. Det sagt med vetskapen om att City och Chelsea skiljer sig rätt mycket åt sett till spelsätt.

Det blir för övrigt väldigt spännande att se om det blir stängt och försiktigt spel i finalen, eller om båda lagen gasar från start. Det är i grunden två rätt så olika spelsätt som ställs mot varandra.

Även om Chelsea förstås tvingas föra spelet i en hel del matcher hemma i ligan, skulle jag säga att Londonklubben i första hand är ett kontringslag – i varje fall i den här typen av matcher. Man vill gärna stå ganska lågt, och sedan slå om och anfalla blixtsnabbt i djupled.

Man har en hel hög otroligt kompetenta anfallshot för den typen av fotboll. Framför allt har duon Fran Kirby och Sam Kerr briljerat den här säsongen. De är urtypen av det som förr i tiden kallades för ett radarpar.

Kirby leder skytteligan i Champions League, och Kerr vann skytteligan hemma i WSL. Där gjorde australiskan 21 mål och sju assist, medan Kirby kom trea på 16 mål och elva assist.

Magdalena Eriksson och Pernille Harder

Skulle det inte stämma för radarparet så har man även en van matchvinnare i Pernille Harder. Trots att hon totalt har gjort 30 mål på 37 matcher i Champions League har hon en biroll bakom Kerr och Kirby i Chelseas anfall. Exempelvis gjorde danskan ”bara” nio mål och tre assist i WSL.

Men vad jag kan hitta är Harder den enda Chelseaspelare som spelat en Champions Leaguefinal. Hon har till och med gjort två, och ett mål. I övrigt uppgår Chelseas finalrutin till att Ann-Katrin Berger satt på bänken för PSG 2014.

Chelsea utgår ifrån ett 4–3–3 i både försvar och anfall. I uppspelsfas trycker de upp sina ytterbackar och låter de tre mittfältarna turas om att komma ner och hjälpa mittbackarna. Det gör att det ofta ser ut som ett mellanting mellan 2–5–3 och 3–4–3.

Manager Emma Hayes roterar sällan speciellt mycket i sin elva. Det lilla frågetecken som finns i Chelsea gäller ytterbacksplatserna, och framför allt om nummer 25 Jonna Andersson skall få plats i startelvan.

Jonna Andersson

Mjölbys stolthet har varit ordinarie under större delen av säsongen. Men på sistone har Hayes valt att spela Niamh Charles som högerback och flytta över Jessica Carter till vänster. Om Andersson spelar gör hon det på vänstersidan, sannolikt innebär det att Carter spelar högerback.

Klart är att Chelseas vänsterback kommer att ha en nyckelroll i matchen, då en stor del av Barcelonas målchanser startar med Graham Hansen ute på deras högerkant. Den av Andersson och Carter som får förtroendet står alltså inför en tuff utmaning.

Det mesta talar för att Chelsea kör med det mittfält och det anfall som jag lagt in i den preliminära laguppställningen. Andra spelare som ibland får manager Hayes förtroende är (11) Guro Reiten och (22) Erin Cuthbert.

Reiten startade i den första semifinalen mot Bayern München, men det berodde på att Magdalena Eriksson saknades och att Sophie Ingle därför var nedflyttad i backlinjen. Av de tre ordinarie mittfältarna är Ji Soyun och Melanie Leupolz de mer offensiva, medan Ingle oftast ligger kvar som sexa.

Manager Hayes kör alltså stenhårt med sin startelva. Hon är den typen av tränare som vill att spelarna skall spela till sig rätt kemi på planen. Ett upplägg som funkar utmärkt säsonger där man har få skador. Och Chelsea har varit rätt förskonat från skador den här säsongen, vilket gör att det är en samspelt elva som kommer till spel i finalen.

Emma Hayes är för övrigt första kvinnliga manager i final sedan Martina Voss-Tecklenburg ledde FCR 2001 Duisburg till seger 2009 – alltså för tolv år sedan. Då hette turneringen för övrigt UEFA Women’s Cup, så på sätt och vis är Hayes första kvinna att leda ett lag i en Champions Leaguefinal.

Martina Voss-Tecklenburg

Hayes var förstås också med på dagens presskonferens. Där sa hon bland annat att hon varit en stor vän av den förändring som sker i Champions League inför höstens upplaga, med gruppspel för 16 lag. Det här är ju den sista turneringen där det är ren utslagningsturnering från åttondelsfinal och framåt.

Hayes fick också en fråga om varför Magda Eriksson är lagkapten när Chelsea har så många superstjärnor längre fram i planen. Svaret löd:

”Från att jag såg henne i Linköping kände jag att hon är en framtida lagkapten i Chelsea – och Sverige. Det är ofrånkomligt. Hon är en naturlig ledare, som ställer höga krav på sin omgivning. Men hon är också en bra lyssnare och har hög status i gruppen. Jag vet vilken vinnare hon är, och jag skulle inte byta henne mot någon annan.”

Fina ord om Eriksson.

Chelsea har haft en supersäsong med ligaguld och seger i ligacupen. Dessutom är man kvar i FA-cupen, så chansen finns att man tar hem fyra titlar den här säsongen.

Även för Barcelona är det här en makalös säsong. Trots att man har åtta matcher kvar i ligan har man redan säkrat guldet. Barca har radat upp makalösa 26 raka segrar med målskillnaden 128–5. Det innebär att man snittar 5–0 i ligan.

Man kör ett ganska klassiskt 4–3–3, där anfallsspelet bygger på ett fint passningsspel och stort bollinnehav. Samt på ett otroligt vasst kantspel. Till höger har man Graham Hansen som jag bedömer vara världens bästa ytterforward. Hon har en makalös förmåga att göra sin back och ta sig runt på utsidan.

Lieke Martens

På vänster har man huvudsakligen spelat med 9 Mariona Caldentey den här säsongen. Men i senaste semifinalen mot PSG var det Lieke Martens som fick förtroendet. Den tidigare Göteborgs- och Rosengårdsspelaren tackade genom att göra två mål. Oavsett vem av dem som spelar är de mer kantspelare som går inåt i planen för att avsluta med högerfot mot bortre hörnet.

Vem av Mariona och Martens som startar är inte det enda frågetecknet i Barcas anfallslinje. Egentligen är det bara Caroline Graham Hansen som är given. I mitten står det mellan Asisat Oshoala och Jennifer Hermoso.

Där står nigerianskan för snabbhet i djupled, medan Hermoso är en smart straffområdesspelare. Med tanke på att Chelsea har lite brister i snabbhet i backlinjen tror jag att Oshoala hade varit självskriven, om hon inte skadad under våren.

I båda semifinalerna startade Hermoso, medan Oshoala gjorde inhopp på cirka 15 minuter. Min gissning ovan om att Oshoala startar bygger på att hon fått två veckor till att läka sedan senaste PSG-mötet. Men det är en gissning, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om Hermoso är uppsatt i Barcas startelva i morgon.

För övrigt kommer turneringens skytteliga att avgöras i finalen. Inför avspark leder Kirby och Hermoso på sex mål vardera. På delad tredjeplats finns Martens med fem, och bland de tio spelare som gjort fyra mål återfinns Harder, Oshoala – och Rosengårdsduon Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard. Slutligen har Kerr och Beth England gjort tre mål vardera.

Sandra Panos

Tillbaka till Barcelonas lag. Längst bak finns rutinerade målvakten Sandra Panos. Jag håller Chelsea som vinnare i målvaktsmatchen, eftersom Panos gör lite fler misstag än Berger. Och att Berger dessutom gör lite fler ”idioträddningar”. Men Panos är ändå ett stabilt kort.

Noterbart är att om inte mittbacken Andrea Pereira hade varit avstängd för två varningar mot PSG skulle Barca troligen ha startat med exakt samma målvakt och fyrbackslinje som i finalen för två år sedan.

I backlinjen har Mapi (Maria Pilar) Leon en huvudroll. Dels för att hon har en väldigt bra vänsterfot som både kommer till nytta i uppspel och vid frisparkar. Men framför allt för att Leon har en snabbhet som kommer att krävas när Chelsea ställer om.

Kanske att avstängningen av Pereira öppnar för 21-åriga Laia Codina. Hon är den enda utpräglade mittbacken i truppen vid sidan av Leon och Pereira. Men Codina är orutinerad så jag är långt ifrån säker på att hon får spela. Det känns nästan troligare att man flyttar in någon ytterback, eller drar ner någon central mittfältare.

Medan Barca har tunt på mittbacksplatsen vimlar det av bra ytterbackar. Utöver förstavalen Marta Torrejon och Leila Ouahabi så har man ytterbackar i form av nickstarka schweiziskan Ana Maria Crnogorcevic, rutinerade Melanie Serrano och den offensivt skickliga, 19-åriga talangen Jana Fernandez.

Klart är alltså att Mapi Leon kommer att få en ny lekkamrat i mittförsvaret. Det gäller att Mapi tar stort ansvar, och att hon klarar löpduellerna, men också att inte Barca tappar bollen i positioner där man riskerar snabba Chelseakontringar.

För övrigt gäller ju även motsatt, för som sagt har även Chelseas mittförsvar brister i snabbhet.

När det gäller Barcas mittfält känns bollskickliga duon Patri Guijarro och Alexia Putellas given. Patri är ett offensivt hot med sitt fina distansskott, medan tekniska Alexia gärna kombinerar sig fram. Patri tycks för övrigt vara ett alternativ på den lediga mittbacksplatsen. I varje fall tippar Uefa att den offensivt skickliga mittfältaren vikarierar i mittförsvaret i kväll.

Spelskickliga 23-åringen Aitana Bonmati har varit förstavalet på den tredje mittfältspositionen bredvid Patri och Alexia den här säsongen.
Här utgörs alternativen av 10 Kheira Hamraoui, lagkaptenen 6 Vicky Losada och kanske även här av Mariona Caldentey. Om Patri flyttas ner i backlinjen öppnar det för någon ur trion i startelvan.

Mariona Caldentey

Slutligen några ord från Barcas presskonferens under sena lördagseftermiddagen. De som var med var manager Lluis Cortés, samt målvakten Sandra Panos och rutinerade Vicky Losada, den sistnämnda lär i första hand vara tänkt som inhoppare.

Det var en ganska typisk internationell presskonferens såtillvida att de flesta frågorna gick till managern. Det var även en ganska typisk presskonferens såtillvida att den tolk som översatte till engelska inte hade sina rötter i idrottsvärlden.

Det är tyvärr ganska vanligt att översättningen blir närmast obegripbar genom att sporttermer översätts galet. I dag skulle manager Cortés tydligen ha använt ordet ”sensation” i diverse olika sammanhang. Det känns inte så troligt.

Det jag uppfattade från managern var:

”Chelsea behöver inte ha bollen för att vinna fotbollsmatcher. Men vi är förberedda på att vi kommer att behöva hitta ytor mot ett kompakt försvar. Vi är också förberedda på att vi skall försöka kontra på deras kontringar.”

”Klubbens målsättning är att vara Europas bästa lag. Det är det vi jobbar mot, och det vore fantastiskt om vi vann. Men det vore inte heller någon katastrof om vi förlorar. För vi kommer att jobba vidare, fortsätta att utvecklas och flytta fram våra positioner.”

Jag uppfattade inte att spelarna sa något värt att rapportera vidare, mer än möjligen att Losada berättade att klubbpresident Joan Laporta kommer till Gamla Ullevi för finalen.

Silly season och Champions League

Publicerad den av
9

Vid midnatt på tisdag stänger det svenska transferfönstret för den här sommaren. De flesta damallsvenska klubbarna passade på att göra sina justeringar under VM-uppehållet, så jag räknar inte med att det blir speciellt många nya övergångar de här sista dagarna.

I dag har jag dock uppdaterat och fräschat till silly seasonsidan. I arbetet med den upptäckte jag flera förändringar i LB07:s trupp som jag inte hört talas om tidigare. Bland annat har Eveliina Parikka lämnat för HJK.

LB07 är verkligen genomuselt på att nå ut med information i etablerade, eller sociala medier. Däremot uppdaterar man truppen på sin hemsida bra, så kollar man in den lite då och då kan man ibland upptäcka att någon spelare är borta, eller att någon ny har tillkommit.

Torsdagens största svenska transfernyhet var att Emma Lundh lämnar Vittsjö för elitettan och sin ungdomsklubb, BP.

Den näst största svenska transfernyheten var att Göteborg inte skall värva några fler spelare. I början av VM-uppehållet pratades det om tre sommarförvärv. Och någon vecka efter att Emma Berglund hade värvats hörde jag att en spelare till var på väg in. Men nu förklarar tränare Marcus Lantz att man istället kommer att flytta upp spelare från egna led.

I den länkade GP-artikeln står det för övrigt att Evelyn Ijeh är permanent uppflyttad. Jag är lite osäker där. Hon har ju ingått i matchtrupperna på sistone, men hon finns inte med i A-truppen på klubbens annars väluppdaterade hemsida. Fast det kan ju bara vara en miss, precis som FC Rosengård har missat att ta med Anam Imo i sin spelartrupp.

Med start i kväll drar den andra halvan av damallsvenskan igång. Det spelas bara en match i dag, den mellan nian Växjö och tian Djurgården. Växjö får räknas som favoriter med tanke på att de tagit sju poäng på de tre senaste omgångarna, medan Djurgården kammat noll. Men stockholmarna vann vårmötet med 3–0 så det finns ändå anledning att gardera.

Övriga fem matcher i omgången spelas i morgon lördag. De på pappret mest intressanta är sexpoängsmatcherna Kif Örebro–Piteå och Linköping–Kristianstad. I båda de matcherna behöver bortalaget vinna för att inte riskera att hamna fem–sex poäng från Champions Leagueplats. Jag håller Piteå och Linköping som knappa favoriter, då båda lagen sett allt bättre ut på sistone.

I övrigt är Vittsjö, Göteborg och Rosengård klara favoriter på hemmaplan mot LB07, Kungsbacka respektive Eskilstuna. För övrigt är det ett litet lurigt upplägg på årets serie. Oftast brukar man antingen vända den, så att samma lag möts både i omgång 11 och 12. Eller så gör man så att de lag som möttes i omgång 1 också möts i höstens första omgång.

I årets damallsvenska är det däremot lite både och. Göteborg–Kungsbacka, Rosengård–Eskilstuna och Örebro–Piteå är lag som möttes även i första omgången, medan Vittsjö–LB07 möts två gånger i rad.

I elitettan drar 17:e omgången i gång i kväll med västerbottniskt derby mellan Umeå och Morön. UIK leder serien med tre poäng efter att Lova Lundin nickat in det här segermålet på övertid senast mot BP:

I övrigt har tvåan Hammarby och trean AIK hemmamatcher mot sjätteplacerade Assi och sjundeplacerade Lidköping, medan Uppsala tar emot tolvan BP. I botten är det ett viktigt möte mellan tian Mallbacken och elvan Asarum.

Från elitettan till Champions League. Årets turnering drog i gång i onsdags, och fortsätter i morgon. Jag skummade igenom laguppställningarna för de 40 lag som deltar och gjorde lite noteringar. Norska LSK vann som väntat mot nordirländska Linfield.

Det mest anmärkningsvärda i 4–0-segern var att den tidigare EM-finalisten Cathrine Dekkerhus byttes in i 62:a minuten. Det var nämligen comeback efter cirka två års skadefrånvaro.

Cathrine Dekkerhus

En annan typ av comeback stod finländska PK-35 Vantaa för. Laget kom i 2–0-underläge mot estniska Flora Tallinn i början av den andra halvleken. Reduceringen kom i 56:e minuten, kvitteringen i 86:e – och så vann PK-35 på ett självmål på övertid.

Jag kan inte historiken fullt ut, men PK-35 Vantaa borde vara det första andradivisionslaget någonsin i Champions League. Och som division II-klubb är man ännu obesegrad i turneringen. Fast risken är att första förlusten kommer i morgon mot kazakiska mästarlaget BIIK Kazygurt.

Många av klubbarna har rakt igenom inhemska spelare. Men man noterar också en och annan småsatsningar här och där i Europa. Lite oväntat hade exempelvis albanska Vllaznia fyra amerikanskor i sin startelva i 3–1-segern mot irländska Wexford Youth.

Några bekanta spelare dök upp i oväntade miljöer. Den thailändska VM-spelaren Miranda Nild spelar exempelvis för litauiska Gintra-Universitetas och den tidigare Vittsjö- och Mallbackenspelaren Nkem Ezurike håller numer till i israeliska Asa Tel-Aviv.

Omgångens stormatch var portugiska mästarinnorna Sporting Braga mot österrikiska tvåan Sturm Graz. Där vann Braga en regnig match med 2–0, bland annat efter mål av fjolårets Kalmarspelare Shade Pratt.

Utöver Pratt hittade jag även den venezuelanska jättetalangen Daniuska Rodriguez, som hunnit bli 20 år, samt den nigerianska VM-spelaren Chinaza Uchendo hos de portugisiska mästarinnorna.

De spelar för övrigt gruppfinal i morgon mot Apollon Limassol med svenska Matilda Abramo. Skånskan byttes in efter 60 minuter när de cypriotiska mästarinnorna vann med 10–0 mot lettiska Riga FS. Här är några bilder som jag fått inskickade som visar Abramo i onsdagens match:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Noterbart var att Apollon bara hade en cypriotisk spelare i startelvan. Däremot fanns där tre amerikanska, två engelska och två grekiska.

Första gruppomgångens spelare var den 34-åriga georgiska forwarden Gulnara Gabelia. Hon gjorde fem mål, bland annat ett äkta hattrick på fem minuter, för tidigare nämnda BIIK Kazugurt från Kazakstan när laget vann med 9–0 mot EBS/Skala från Färöarna.

Det som var extra anmärkningsvärt var att Gabelia gjorde alla sin fem mål i den första halvleken, och skytteligaledaren blev sedan utbytt i paus.

Tre lag som går in i Champions Leagues sextondelsfinal fick se sig besegrade av Montpellier i en fyrnationsturnering i Frankrike. Marija Banusic:s lag vann nämligen finalen mot PSG efter straffläggning. Det blev 1–1 i själva matchen. Sedan lyckades Montpellier göra mål på fyra av sex straffar, medan PSG bara satt hälften av sina sex.

Trots att det var en träningsturnering noteras att Montpelliers spelare verkade väldigt nöjda med att vinna mot PSG:

Banusic startade för Montpellier i finalen, men ser ut att ha bytts ut i paus i underläge med 1–0, för hon ingick i den elva som startade den andra halvleken. Hos PSG startade Hanna Glas, medan Annahita Zamanian byttes in i slutminuterna.

I tredjeprismatchen vann Bayern München med förkrossande 5–0 mot Chelsea. Hos Bayern spelade svenska Ali Riley hela matchen, medan Amanda Ilestedt byttes ut i minut 74.

Chelsea ser ut att ha startat med starkast möjliga lag. Bland annat spelade trion Magdalena Eriksson, Millie Bright och Maria Thorisdottir i backlinjen.

Transferfönstret stänger på olika dagar i olika länder i Europa. Det engelska fönstret stängde redan i går. Innan stängning hann Reading värva den norska VM-spelaren Amalie Eikeland från IL Sandviken. Toppseriespelare har varit heta på marknaden i det här fönstret.

Apropå England noteras trevliga nyheter för de som är intresserade av att följa WSL i vinter. Samtliga matcher skall tv-sändas, och det trevligaste är att det är både gratis och att det inte skall vara geoblockat.

https://twitter.com/ElaineBucko/status/1158716416977178625

I Italien är fönstret öppet ytterligare ett tag. Det hindrade inte Fiorentina för att presentera Lisa De Vanna som nyförvärv under torsdagen. Klubben har haft en bra vecka. I fredags fick de nämligen italienska VM-spelaren och tillika ”Violas” lagkapten Alia Guagni att förlänga sitt kontrakt.

Guagni uppgavs vara väldigt nära att skriva på för spanska svensklaget CD Tacon/Real Madrid, men 31-åringen valde till slut att stanna i Florens, där hon spelat hela sin karriär. En anledning till att hon inte flyttade på sig sägs vara att Fiorentinas klubbpresident ringde henne och bad henne stanna.

Veckans tråkiga nyhet kommer från USA och NWSL, där Orlandobacken Toni Pressley har drabbats av bröstcancer. Hon är redan opererad, och uppmanar via sitt Twitterkonto folk att inte tycka synd om henne.

Slutligen lite mer resultat. I Cosafa-mästerskapet är det nu finalklart. Zambia vann torsdagens första semifinal med klara 4–0 mot Botswana. Därmed tog sig Shepolopolo, som Zambias landslag kallas, för första gången till final i Cosafa Womens Cup.

Motståndaren och värdnationen Sydafrika har däremot spelat i alla de sex tidigare finalerna. Fem gånger har de vunnit, och Banyana Banyana måste räknas som storfavorit till att ta en sjätte titel på söndag. I sin semifinal vann Sydafrika med 3–1 mot Zimbabwe.

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den av
15

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Publicerad den av
7

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Den stora guiden till kvartsfinalerna

Publicerad den av
4

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Den stora VM-guiden – grupp D

Publicerad den av
Svara

Det är två grupper som sparkas i gång under söndagen. Tidigare har jag presenterat lagen i  grupp C. Men det spelas även en match i grupp D.

I den gruppen vi har en het kandidat till titeln VM:s sämsta lag – Argentina. Vi har även två brittiska lag och ett ombyggt Japan. Här är bloggens stora genomgång av grupp D:

England

England

Världsranking: 3

Guldchans: 15–20 procent.

Nyckelspelare: Fran Kirby. Chelseas tekniska spelgeni bär huvudrollen i Englands anfallsspel. Hon skall stå för kreativiteten. Kirby berättade för övrigt nyligen om hur det var att förlora sin mamma i tidig ålder. Den gripande berättelsen går att se här:

Spelare med Sverigekoppling: Karen Bardsley har spelat för Linköping och Jodie Taylor för Göteborg.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Carly Telford – Lucy Bronze, Steph Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Lucy Staniforth, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Jodie Taylor.

Kommentar: England har tagit brons i lagets två senaste mästerskap. I VM 2015 var det en stor framgång, medan det var mer väntat i EM 2017.

Det hade kunnat bli ännu bättre nu, för det engelska laget är bra. Men jag är rädd att knäskadan på viktiga kreatören Jordan Nobbs kan bli kostsam för Lionesses – som laget kallas. Just kreatörer är lite av en bristvara i England, och med Nobbs på läktaren blir pressen väldigt stor på att Fran Kirby skall prestera.

Samtidigt försvåras läget för Kirby, eftersom det är mycket lättare för motståndarna att rikta in sitt försvarsspel mot en speluppläggare än mot två.

Annars blir det spännande att se hur Phil Neville agerar i sitt första världsmästerskap. Hittills har han rullat vilt i startelvan. Det har i princip aldrig varit samma elva två matcher i rad. Vi får se om han kör samma upplägg i VM.

Jämfört med den elva som mycket överraskande föll med 1–0 mot Nya Zeeland i genrepet gissar jag att trion Jill Scott, Jade Moore och Millie Bright får chansen i VM-premiären mot Skottland stället för Staniforth, Walsh och McManus. Kanske även att Neville satsar på Ellen White som forward. I den rollen har nämligen Jodie Taylor nu gått mållös av planen i åtta raka landskamper. Samtidigt behöver nog England få igång Taylors målskytte om det skall bli någon VM-succé.

Utöver Fran Kirby skulle jag säga att målvakten Karen Bardsley är en nyckelspelare. Det känns lite som att England står och faller med den skadeförföljda Manchester Citymålvakten. Jag vet att många tycker att Carly Telford är bra. Men jag måste säga att jag inte är så imponerad av Telford. Jag tycker att hon är svag i luftrummet, och den retur hon släppte vid Nya Zeelands segermål i genrepet ingår inte i målvaktsspel av internationell klass.

Minns ni förresten hur England åkte ur det förra världsmästerskapet? Det var ju mittbacken Laura Bassett som gjorde ett oturligt självmål på övertid av semifinalen mot Japan. Det var en match där England var det klart bättre laget. Men där Japan vann med 2–1 utan att ha ett enda avslut mot mål i själva spelet. Man vann på en feldömd straff och på Bassetts grymma självmål.

Orsaken till att jag tar upp det där målet är att Laura Bassett härom dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. I sitt ”avskedsbrev” skriver den 35-åriga mittbacken om hur stolt hon är över hur hon hanterade det där otroligt jobbiga självmålet. Hon blev ju dock inte lottlös i Kanada. England vann ju bronsmatchen mot Tyskland några dagar efter semifinalförlusten.

Tillbaka till årets VM. Där kan det vara läge att poängtera att turneringen även gäller som OS-kval för Europa. De tre bäst placerade europeiska lagen får åka till Japan nästa sommar. För fyra år sedan deltog inte Storbritannien i OS-fotbollen. Det kommer de däremot att göra nästa år – om de kvalar in.

Och det är just England som kvalar för Storbritanniens skull. Skottland räknas alltså inte in i kvalet, även om deras spelare kommer att vara aktuella för Team GB om det blir OS-spel nästa år.

Mitt tips är att England fixar en OS-plats, att laget återigen går till semifinal – och kommer hem med bronsmedaljer. Med Jordan Nobbs i laget hade det blivit minst ett snäpp bättre än så.

Sofia Jakobsson jagar Kim Little

Skottland

Världsranking: 20

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Kim Little – speluppläggare och målskytt i ett. Det finns inget VM-lag där inte Arsenalstjärnan hade platsat.

Spelare med Sverigekoppling: Fiona Brown (Rosengård) och Shannon Lynn (Vittsjö) spelar i damallsvenskan. Dessutom har Lee Alexander (Mallbacken), Hayley Lauder (Mallbacken och Vittsjö) och Jane Ross (Vittsjö) spelat i vår högsta serie.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Lee Alexander – Kirsty Smith, Rachel Corsie, Jennifer Beattie, Nicola Docherty – Lisa Evans, Kim Little, Caroline Weir, Claire Emslie – Erin Cuthbert – Jane Ross.

Kommentar: Äntligen får fantastiska Kim Little spela ett mästerskap för sitt Skottland. 28-åringen har varit med i ett mästerskap – hon spelade ju OS 2012 för Storbritannien. Men när Skottland tog sig till sitt första mästerskapsslutspel – fjolårets EM – drog storstjärnan av korsbandet, och fick följa spelet från sidan.

Under EM var för övrigt Skottland extremt skadedrabbat. Man saknade även Lizzie Arnot, Jennifer Beattie och Emma Mitchell. Och i öppningsmatchen mot England skadades även Jane Ross.

För ett lag med tunn topp var det förstås förödande. Trots att skotskorna inledde EM med ett 6–0-ras mot England och förlust mot ett svagt Portugal var Skottland mycket nära avancemang. Man tog nämligen en fin seger mot Spanien i avslutningsmatchen och var till slut bara ett mål från kvartsfinal.

Nu är Skottland två år bättre, och två år friskare. Och laget känns faktiskt som en liten outsider i det här mästerskapet. Skottland har nämligen en stark startelva, med kapacitet att ställa till det för alla motståndare.

Framför allt har man en högklassklassig anfallslinje med Little, Ross och Erin Cuthbert. Den sistnämnda är en personlig favorit. För två år sedan blev hon Skottlands första målskytt någonsin i ett mästerskap. Nu är hon 20 år och spelar en huvudroll i såväl Chelseas som Skottlands offensiv. Ihop med Little och målfarliga Ross kan Cuthbert ställa till problem för alla försvar i VM.

På centralt mittfält har Caroline Weir fina kvaliteter, bland annat som frisparksskytt. Och på kanterna har skotskorna fart med Lisa Evans, Arnott och Claire Emslie. Den sistnämnda gjorde övrigt nyligen klart med Orlando Pride.

Även i sitt andra stora mästerskap ställs Skottland mot storasyster England i öppningsmatchen. Den här gången kommer det inte att bli 6–0. I mitt tips gav jag skotskorna 40 procents chans att ta poäng i den matchen.

De har ännu större chans mot Japan och skall bara vinna mot svaga Argentina. Jag tror absolut att Skottland kommer att ta sig vidare till åttondelsfinal, minst som en av de bästa grupptreorna. I åttondelen kan man bli en jobbig motståndare för vilket lag som helst. De har absolut skrällpotential. Men det troliga är ändå att Skottland åker hem efter fyra spelade matcher.

Nadeshiko

Japan

Världsranking: 7

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Saki Kumagai – Guldhjältinnan från 2011 har ett mycket bra passningsspel och är väldigt viktig för laget i uppspelsfas.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Ayaka Yamashita – Risa Shimizu, Saki Kumagai, Moeka Minami, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Nana Ichise, Hina Sugita, Yui Hasegawa – Kumi Yokoyama, Yuka Momiki.

Kommentar: Japan har spelat i de två senaste VM-finalerna. För fyra år sedan hade man flyt på vägen fram. Sedan dess har laget byggts om.

Det Japan som kommer till Frankrike är ett intressant och väldigt spelskickligt lag. Däremot finns stora frågetecken för den offensiva tyngden. Sedan den tidigare ungdomsförbundskaptenen Asaka Takakura fick uppgiften att föryngra landslaget har man spelat 18 matcher mot motstånd på världsrankingens topp tio. På de 18 matcherna har man tre segrar, fyra kryss och elva förluster.

Japans tekniska lag har helt enkelt vägt för lätt mot toppmotstånd. Därför skall vi inte räkna med någon ny finalplats för Nadeshiko – som landslaget kallas. Personligen ser jag det som en framgång för laget om det tar sig till kvartsfinal.

I laget finns flera riktigt spännande spelare. 20-åriga mittbacken Moeka Minami var exempelvis lagkapten i det japanska lag som vann U20-VM i fjol. 22-åriga Yui Hasegawa är kortvuxen, men ändå en stor spelare. Hennes touch och blick för spelet håller hög klass. Sannolikt kommer mycket av Japans anfallsspel att starta på kanterna, hos Hasegawa och Emi Nakajima.

En annan kortvuxen spelare med central roll är den tekniska, centrala mittfältaren Hina Sugita. Men just längden kan bli ett japanskt problem.

I såväl VM 2011 som 2015 och i OS 2012 hade japanskorna flera nickstarka spelare i Homare Sawa, Azusa Iwashimizu, Mizuho Sakaguchi och Yuki Nagasato. Dessutom hade man en fantastisk hörn- och frisparksläggare i Aya Miyama. Av de fem är bara Sakaguchi med i årets trupp, och hon är långt ifrån säker på en plats i startelvan.

Fasta situationer kan således bli ett stort problem i båda riktningar för Japan. Jag räknar ändå med att japanskorna tar sig till åttondelsfinal. Sannolikt räcker det ju med att vräka in mål på svaga Argentina för att ta en slutspelsplats. I utslagsmatcherna har Japan chans mot alla lag, och med jackpot kan man ta sig hela vägen. Men jag tror ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal.

 

Argentina

Världsranking: 37

Guldchans: Mindre än promillechans.

Nyckelspelare: Sole Jaimes. Forwarden som värvades till Lyon vid årsskiftet måste vara i absolut toppform om Argentina skall ha minsta chans att ens göra något mål i VM.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Solana Pereyra – Adriana Sachs, Augustina Barroso Basualdo, Aldana Cometti, Eliana Stabile – Vanesa Santana, Ruth Bravo – Mariana Larroquette, Estefania Banini, Maria Bonsegundo – Soledad Jaimes.

Kommentar: Argentina skall vara chanslöst. Laget är sannolikt det sämsta i turneringen. Huvudkonkurrent till titeln sämst i VM är Thailand.

Argentina är ett av de många länder som bara har landslag i samband med mästerskap. Det argentinska laget spelade bara en enda landskamp mellan sommaren 2015 och april 2017.

Lagets affischnamn är kreativa Estefania Banini, med flertalet år i USA och Spanien bakom sig, och forwarden Soledad Jaimes, som värvades till Lyon i vintras. Jaimes visade vägen till VM genom att göra fem mål i Copa America i fjol. Där kom laget på tredje plats vilket innebar att man fick spela playoff mot den nordamerikanska fyran Panama. Där vann Argentina med totalt 5–1 över två matcher.

Utöver Jaimes gjorde Banini och Florencia Bonsegundo tre mål vardera i Copa America. Banini och Bonsegundo spelar båda i Spanien. Det gör även backarna Aldana Cometti, Augustina Barroso Basualdo och Ruth Bravo samt mittfältaren Mariela Coronel och forwarden Yael Oviedo.

Huvuddelen av spelarna är dock hemmabaserade. Och efter VM-avancemanget har tyvärr inte förbundet givit sitt landslag speciellt bra förutsättningar under uppladdningen. Vad jag kan hitta har de bara spelat fyra landskamper sedan november. Tre av de var i en fyrnationsturnering i Australien mot Sydkorea, Nya Zeeland och Australien. Där blev Argentina mållöst efter förluster med 5–0, 2–0 och 3–0.

Senast Argentina spelade VM var 2007. Då kom man allra sist med noll poäng och målskillnaden 1–18. Från den truppen är målvakten Vanina Correa även med i årets VM-trupp.

Jag räknar med att Argentina lämnar även det här världsmästerskapet utan poäng. Deras huvudmål måste nog i första hand vara att göra något mål – samt att undvika att även den här gången bli sist i hela mästerskapet.

 

Kunglig presentation av Englands VM-trupp

Publicerad den av
2

Englands VM-trupp håller just nu på att presenteras på sociala medier.

Phil Neville valde en lite annorlunda väg att meddela sitt lag. Han lät 23 kändisar släppa varsin spelare. Först ut var ett kungligt budskap om att lagkapten Steph Houghton är med.

Efter prins William har bland annat även Emma Watson, James Corden, Olly Murs, Alex Scott, Ian Wright, Raheem Sterling, Ellie Goulding, Alan Shearer och David Beckham presenterat varsin spelare under förmiddagen.

Det här är ett lysande PR-knep som gör att VM-truppen når ut långt utanför den vanliga damfotbollskretsen. Dessutom gör upplägget att man blir lika nyfiken på vilka som får presentera spelare som vilka som kommer med.

Hur truppen ser ut?

Här är de 23 spelarna:

Målvakter (3): Karen Bardsley (Manchester City), Carly Telford (Chelsea) och Mary Earps (Wolfsburg, Tyskland).

Backar (8): Stephanie Houghton, Abbie McManus och Demi Stokes (Manchester City), Lucy Bronze (Lyon, Frankrike), Leah Williamson (Arsenal), Alex Greenwood (Manchester United), Millie Bright (Chelsea), Rachel Daly (Houston Dash, USA),

Mittfältare (6): Jill Scott, Georgia Stanway och Kheira Walsh (Manchester City), Karen Carney (Chelsea), Jade Moore (Reading) och Lucy Staniforth (Birmingham).

Forwards (5): Fran Kirby (Chelsea), Beth Mead (Arsenal), Toni Duggan (Barcelona, Spanien), Nikita Parris (Manchester City), Ellen White (Birmingham) och Jodie Taylor (Seattle Reign, USA).

Det är en stark trupp som domineras av spelare från Manchester City – åtta stycken. Chelsea har med fyra, medan det engelska mästarlaget Arsenal bara har två. Vi har med två spelare som varit i damallsvenskan, dels målvakten Karen Bardsley (Linköping) dels forwarden Jodie Taylor (Göteborg).

Noterbart också att fem spelare har klubbadress utanför England.

Bland de spelare som lämnas utanför truppen märks Lyons Izzy Christiansen och Manchester Citys talangfulla målvakt Ellie Roebuck. Det blir inte heller plats för USA-baserade Chioma Ubogagu, som ju testats under vintern.

Christiansen skadade foten i mars, och opererades kort därefter. Många trodde att hon trots det skulle vara med i truppen. Men förbundskapten Neville vågade tydligen inte chansa på att hon skulle bli fullt återställd i tid. En annan spelare som missar VM på grund av skada är ju Arsenals korsbandsskadade mittfältare Jordan Nobbs.

England spelar i grupp D mot i tur och ordning Skottland, Argentina och Japan.

Ingen svensk i Champions Leaguefinalen

Publicerad den av
3

Söndagens semifinaler i Champions League slutade med förluster för svensklagen. Därmed får vi i år en final helt utan svenskintresse. Det är första gången sedan 2009 det inte är en enda svensk spelare i finallagen.

Jag hade på en massa matcher under söndagen, men vet inte om jag såg någon av dem speciellt noga. Det blev mest att man tittade upp när kommentatorn höjde rösten.

I mötet Barcelona–Bayern München fick vi den matchbild jag trodde det skulle blivit i första matchen i München. Alltså ett Bayern som pressade på och radade upp målchanser.

Vid 0–0 hade Melanie Leupolz årets hårdaste ribbskott. Hemmamålvakten Sandra Panos gjorde flera fina räddningar både före och efter ledningsmålet.

Barcas segermål kom på straff genom Mariona Caldentey efter att Gina Lewandowski dragit ner Lieke Martens. Det innebar att Bayern behövde göra två mål för att gå vidare på bortamålsregeln.

Och chanser saknades inte. Jag tycker att klippet från Barca-tv ovan är lite missvisande. För som jag minns det hade Bayern klart fler öppna chanser. Bland annat sköt Sara Däbritz utanför från mycket nära håll. Skall man vända semifinaler i Champions League har man inte råd att missa sådana chanser.

För Bayern blev det lite tröst att söndagens ligaresultat innebär att andraplatsen är säkrad – klubben får alltså en ny chans i höst.

Men det blev Barcelona som vann semifinalen med totalt 2–0 och fick fira ett historiskt avancemang. Barca blir ju den första spanska klubben någonsin i Champions Leaguefinal.

I finalen väntar Olympique Lyonnais. Inför 4670 åskådare i London tog sig Lyon till sin fjärde raka final. Söndagens match slutade 1–1, vilket innebär att Lyon vann mot Chelsea med totalt 3–2. Fast det satt rätt hårt åt för den franska superklubben.

Lyon fick ett tidigt ledningsmål, ett turligt sådant från Eugenie Le Sommer. Hennes avslut hade nog nämligen gått en bit utanför om det inte styrt på Maren Mjelde och in i mål.

Chelsea kvitterade på en underbar frispark från sydkoreanska mittfältsstjärnan Ji So-Yun. Ett Chelseamål till hade inneburit förlängning. Och det fanns chanser, bland annat ett skott insidan av stolpen från Karen Carney och en volley från nära håll från Millie Bright.

Men Lyon vann och spelar final. Chelsea kan summera en säsong där man kommit nära, men inte nått final någonstans. Och klubbens nästa chans att nå Champions Leaguefinal ligger ett par år framåt. Laget får nämligen inte spela turneringen i höst.

För Chelsea startade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson. Hedvig Lindahl satt på bänken. Hon gjorde det för sista gången på hemmaplan. För under måndagsmorgonen meddelade vår landslagsmålvakt den väntade nyheten att hon lämnar Londonklubben efter 4,5 år.

Vi får se vart det bär för Lindahl. Jag tycker att hon borde vara intressant för de flesta storklubbar. Jag har inte sett henne göra några stora misstag det senaste året.

När vi ändå är i England så är det dags att gratulera Arsenal. Laget säkrade nämligen ligaguldet i söndags. Efter sju år i skymundan av Chelsea och Manchester City är Englands genom tiderna mest framgångsrika damfotbollsklubb tillbaka på tronen.

Man säkrade guldet via 4–0-seger mot Brighton, och de tre första målen är i högsta grad sevärda. Det är helt enkelt tre riktiga guldmål.

Skyttedrottningen Vivianne Miedema bombade in 1–0-målet och hade den fina assisten till 2–0. För henne blev det en dubbel guldkväll.

Efter matchen prisades hon som ligans bästa spelare vid PFA-galan, alltså av den engelska spelarorganisationen.

Vid samma gala blev Manchester Citys mittfältsstjärna Georgia Stanway korad till ligans bästa unga spelare.

Så till Sverige. I damallsvenskan vann FC Rosengård stort på lördagen. På söndagen vilade förstås Malmöklubben, ändå kändes den även som söndagens vinnare. Alla tänkta huvudkonkurrenter om guldet tappade ju nämligen poäng.

Vittsjö vann mot Linköping med 2–0 på en mjuk och blöt gräsplan. Det var ingen tvekan om att hemmalaget bemästrade det svåra underlaget bäst. LFC har det fortsatt tungt på egen planhalva.

Fast av det jag såg från matchen kändes det nog ändå som att domaren hade det nog allra tuffast. I och för sig bidrog vätan till att skapa svåra situationer. Men jag upplevde det som att det silades mygg och svaldes kameler.

Vittsjös seger var dock hur rättvis som helst. Hemmalaget verkade ha större vilja, och Linköping var inte lika vasst och effektivt som i de två första omgångarna.

Några mil från Vittsjö spelade sedan tänkta topplagen Kristianstad och Göteborg 2–2. Även där avgjordes matchen på ett blött gräs.

Göteborg hade rört om lite i startelvan, möjligen för att spara spelare till den cupfinal aktuella lag emellan som avgörs i morgon, den 1 maj.

En av de nya spelarna i elvan var Emma Pennsäter, som drog på sig en till synes onödig straff vid 1–0-ledning. Straffen gav hemmalaget energi, och några minuter senare var det 2–1.

Göteborg fixade en poäng i en spelmässigt sett ganska medioker toppmatch. Göteborgstränaren Marcus Lantz var inte nådig i SVT efteråt. Han sa:

”Sämre än så här kan vi inte spela i alla fall.”

Han ansåg att passningsspelet var under all kritik, och var inte nöjd med något. Han ville inte heller skylla på underlaget.

I morgondagens cupfinal blir det konstgräs. Matchen har ju flyttats från Gamla Ullevi till Valhalla. Konstgräs är ett underlag som borde passa Göteborg bäst. Jag håller därmed hemmalaget som favoriter till 60–40 i finalen. Men Kristianstad är ett tungt lag att möta, så jag hade nog helgarderat om jag tippat matchen.

Slutligen vann Växjö med 1–0 i Eskilstuna inför 1198 åskådare. Matchens enda mål kom tidigt, efter att Halimatu Ayinde tappat bollen i eget straffområde, och Emmi Alanen skickat upp den i nättaket.

Sett till matchbilden kändes kryss egentligen som det mest logiska resultatet. Men givetvis skönt med en bortaseger för det Växjölag som ju tog huvuddelen av sina poäng på Myresjöhus arena i fjol.

Efter nästan tre spelade omgångar är Rosengård nu ensamt om full poäng, och man har tre poängs lucka i tabelltoppen. Piteå har chansen att gå upp på sju poäng och ta hand om andraplatsen om man vinner den hängmatch man fick i och med att LB07 inte tog sig upp till Norrbotten i lördags. I botten är fortsatt Kungsbacka och LB07 utan poäng.

I dag har EFD meddelat hur de certifierat elitklubbarnas talangutveckling. Där vinner AIK ganska klart före Rosengård och Umeå. De tre klubbarna får högsta betyg.

Noterbart är att Linköping, som ju numera bara har ett damlag, får högre poäng än Kungsbacka och Göteborg. Antar att LFC riskerar att tappa lite till nästa år.

Till Italien, där Petronella Ekroth slog till igen i söndags. Hon visade vägen till cupseger för Juventus genom att nicka in 1–0-målet i cupfinalen mot Fiorentina. Juventus vann till slut med 2–1. Otroligt imponerande av Ekroth att kliva fram i de allra viktigaste matcherna.

Det är för övrigt cupfinalstider. Den svenska och den tyska avgörs under onsdagen. I Tyskland är det Wolfsburg och Freiburg som möts. Och till helgen spelar Manchester City och West Ham engelsk FA-cupfinal på Wembley.

Slutligen till USA, där Sverigebekantingen Christen Press gjorde ett läckert mål i helgen. Det är bara att njuta och imponeras av hur hon vänder och tar emot bollen i samma aktion.

Internationell utblick: Darrande topplag och avbrutet mästerskap

Publicerad den av
1

Hammarby leder damallsvenskan. Och nu är även deras tyngsta nyförvärv på plats. Australiens Elise Kellond-Knight, som kommit med i allstarlaget i de två senaste VM-slutspelen, har dessutom hunnit ge sin första intervju om sitt korttidskontrakt i Stockholm.

Med det har det blivit dags för en internationell utblick från de senaste dagarna. Det största har förstås varit semifinalerna i Champions League.

Där lyckades Manchester City avsluta Lyons segersvit. Inför söndagens 0–0-matchpå Academy Stadium i Manchester hade Lyon 28 raka segrar i tävlingsmatcher den här säsongen.

City blev således första laget att såväl nolla som snuva Lyon på poäng sedan fjolårets final i Champions League, då ju Lyon–PSG blev just 0–0. Jag har inte sett något klipp med höjdpunkter, men noterar att det totalt var 24–5 i avslut till Lyon, men bara 6–3 i avslut mot mål. Om någon är intresserad av att se hela matchen, där Julia Spetsmark blev kvar på bänken, finns den här:

City är för övrigt dessutom senaste lag att besegra Lyon. Man vann ju borta i fjolårets semifinal med 1–0 den 29 april i fjol. Då hade dock Lyon vunnit med 3–1 i England, vilket räckte för avancemang totalt sett. Jag hade Lyon som favoriter till 90–10 inför dubbelmötet. Lyon är fortsatt favoriter, men jag sänker oddsen till 70–30 nu.

I den andra semifinalen såg jag Wolfsburg som favoriter till 60–40 mot Chelsea inför söndagens möte. Efter att tyskorna vann i London med 3–1 har självklart deras favoritskap ökat. Nu skulle jag säga att det är 90–10.

Även från den här matchen saknar jag klipp med höjdpunkter, däremot går den att se i sin helhet här:

Om vi tar svenskkollen först så spelade trion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Nilla Fischer hela matchen. Jonna Andersson fick ta plats på läktaren eftersom hon redan har spelat Champions League för Linköping den här säsongen.

Annars startade det ju otroligt bra för Chelsea. Redan i tredje minuten drog Fran Kirby upp ett anfall på högerkanten och spelade in bollen till Ji So-Yun. Sydkoreanskan vände bort Sara Björk Gunnarsdottir och placerade in ledningsmålet i bortre hörnet.

https://twitter.com/WSUasa/status/988103798336950272

Björk Gunnarsdottir fick sin revansch en kvart senare. Hon tryckte sig in framför Magdalena Eriksson och kunde nicka in Lara Dickenmann:s fina inlägg i tomt mål till 1–1.

https://twitter.com/WSUasa/status/988107897421946883

Wolfsburgs ledningsmål kom i den 42:a minuten och var ett självmål från Millie Bright. Mittbacken som gjorde mer eller mindre klara självmål i samtliga Englands tre matcher i She Believes Cup tidigare i vår har verkligen haft missflyt med styrningar i eget straffområde den här våren.

https://twitter.com/WSUasa/status/988115034197946371

1–3-målet i 67:e minuten var ett riktigt konstnummer av Dickenmann. Otroligt starkt av schweiziskan att hinna ställa om kroppen till den volleyn efter att inlägget skarvats.

https://twitter.com/WSUasa/status/988123706886098945

Båda returerna spelas på söndag.

Apropå Chelsea blev Fran Kirby på måndagen första spelare att ta emot PFA:s nya pris till årets bästa spelare i England. PFA är ju spelarnas egen organisation, så det är alltså spelarna som röstat fram Kirby.

I en intervju med Kirby såg jag att hon kommenterade priset med att:

”Det känns skönt att veta att motståndarna inte blir arga över att jag gör mål på dem lite då och då…”

Här är en annan, färsk intervju med henne:

https://twitter.com/SportswomenSky/status/988752257956052992

Dags för ett litet ligasvep. Och vad passar bättre än att börja i just England. Där har Arsenal nu spelat båda sina hängmatcher i WSL, och sannolikt försvann guldchansen när man spelade 0–0 borta mot tabelljumbon Yeovil i lördags. Yeovil har på 14 omgångar inte lyckats göra ett enda ligamål. Men två kryss har man nu fått till.

Dagens 3–0-seger mot Liverpool var klen tröst, då Arsenal hade behövt sex poäng för att riktigt skugga toppduon Chelsea och Manchester City. Nu ser tabelltoppen ut så här:

Chelsea               14      35–  9     32
Manchester City  13      36–13     29
Arsenal                14      28–13     28

WSL avgörs över 18 omgångar. I dag gjorde för övrigt Jordan Nobbs två mål för Arsenal, hennes 50:e och 51:a för Londonlaget.

Jordan Nobbs

Arsenal är inte det enda topplag som darrade i de europeiska toppligorna i helgen. I Frankrike var det svensklaget Montpellier som tappade två otroligt viktiga poäng genom att spela 0–0 borta mot Bordeaux.

Fast det kunde ha blivit förlust. Bordeaux slog nämligen en straff stolpe och ut, en straff de fått sedan Linda Sembrant fått bollen på handen.

Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen, medan Stina Blackstenius blev utbytt i 65:e minuten hos Montpellier.

Poängförlusten innebär sannolikt att Montpellier tappade chansen att spela Champions League i höst. Nu är det i princip bara är ett mirakel som kan göra att kustlaget passerar PSG i tabelltoppen:

Lyon              18      88–  4     54
PSG              18      51–11     46
Montpellier    19      57–21     44

PSG måste tappa minst fem poäng på sina fyra sista matcher för att Montpellier skall kunna passera. Där möter Emma Berglund:s lag Fleury och Lyon hemma samt Bordeaux och Soyaux borta.

Så till Tyskland, där Bayern München mycket oväntat spelade 0–0 hemma mot tabelljumbon Jena. Resultatet innebär att Freiburg återigen är uppe jämsides med Bayern.

Det innebär också att Wolfsburg nu leder ligan med två poäng trots att man har två matcher färre spelade. Fridolina Rolfö spelade hela matchen för Bayern, en match som sågs av blott 433 åskådare.

I klassikermötet mellan Potsdam och Frankfurt vann Amanda Ilestedt:s lag på ett snyggt frisparksmål från Svenja Huth:

https://twitter.com/WoSoComps/status/987727796888854531

Ilestedt spelade hela matchen. Och segern innebär att Potsdam plötsligt bara är två poäng bakom Bayern och Freiburg i kampen om den åtråvärda andraplatsen.

Wolfsburg   15   40–  6    40
Bayern        17   44–11    38
Freiburg      17   40–11    38
Potsdam     17   38–11    36

I Italien inträffade det ovaliga att de båda topplagen Juventus och Brescia förlorade i samma omgång. Tidigare hade de bara förlorat mot varandra. Men nu föll Juventus borta mot Stephanie Öhrström:s Fiorentina med 2–1 och Brescia föll hemma mot Mozzanica med 3–2. Med tre omgångar kvar att spela ser det fortfarande ut att bli skiljematch om guldet, då Juve och Brescia står kvar på samma poäng.

I botten har Julia Molin och Verona fått lite andrum i kampen om nytt kontrakt. Man har nu sju poäng ner till Zaccaria på kvalplats. Just Zaccaria och Sassuolo är tänkbara motståndare för Jenny Hjohlman i kvalet. Hennes CF Florentia vann i helgen med 12–1 mot Luchese och är därmed klara seriesegrare i andraligan, vilket innebär kval mot högsta divisionen.

Så till Spanien där topplagen Atletico och Barca vann i helgen. Atletico leder fortsatt med en poäng med tre omgångar kvar att spela.

Det är dock inte deras matcher som hamnar i mitt fokus, utan från den spanska ligan vill jag hellre passa på att hylla den här fantastiska tunneln från teknikern Jessica Silva:

Slutligen till Nordamerika och NWSL, där North Carolinas Merritt Mathias drog i väg den här bomben i helgen:

Från Nordamerika kommer också tråkiga nyheter. Kontinentens U17-mästerskap avbröts i söndags på grund av det osäkra säkerhetsläget i arrangörslandet Nicaragua.

I aktuellt U17-mästerskap mönstrade Kanada en stark trupp där A-landslagsspelaren Jordyn Huitema ingick. Kanada meddelade i går att deras trupp hade kommit hem oskadd.

Från det där U17-mästerskapet har jag kollat lite höjdpunkter. Och i Haitis lag kände jag igen ett av namnen, Melchie Dumornay.

Hon imponerade på mig i det nordamerikanska U20-mästerskapet tidigare i år, en mittfältare med ett fantastiskt bra skott och bra huvudspel. När jag kollade upp Dumornay visade det sig att hon är född den 17 oktober 2003 – hon är alltså bara 14 år.

Där snackar vi supertalang.

Slutligen har BBC nominerat de fem kandidaterna till deras pris till världens bästa bästa spelare.

Lucy Bronze, Pernille Harder, Sam Kerr, Dzsenifer Marozsan och Lieke Martens är en rätt stark kvintett.

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Publicerad den av
15

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Toni Duggan
Kadidiatou Diani
Ellen White
Millie Bright
Sari Van Veenendaal
Lotta Schelin
Nederländsk glädje
Elise Bussaglia
Sverige
Stefanie van der Gragt
Grace Geyoro
Danielle van de Donk
England
Vivianne Miedema
England firar
Danielle van de Donk
Sandie Toletti
Renate Jansen
Lieke Martens
Sakina Karchaoui
Camille Abily
England
Jill Roord
Jill Roord
Lucy Bronze
Vivianne Miedema
Sverige laddar för kvartsfinal.
Danielle van de Donk och Lieke Martens.
Kika van Es
Casey Stoney
Kika van Es, Jackie Groenen och Sheila van den Bulk.
Laura Bassett
Orange segerjubel
Nederländsk glädje
Steph Houghton
Camille Abily
Jodie Taylor
Isobel Christiansen
Lieke Martens
Nederländsk glädje
Alex Greenwood
Lieke Martens
Fran Kirby
Eugenie Le Sommer
Steph Houghton, Sarah Bouhaddi, Amandine Henry och Laura Georges.
Jill Roord
Bibiana Steinhaus
Stefanie van der Gragt
Sarah Bouhaddi
Jill Scott
Sverige laddar för kvartsfinal.
Kika van Es, Lieke Martens och Jackie Groenen
Vivianne Miedema
Jill Roord och Anouk Dekker.
Jade Moore
Shanice van de Sanden
Anouk Dekker
Marie-Laure Delie och Amandine Henry
Stefanie van der Gragt och Vivianne Miedema.
Stina Blackstenius
Stefanie van der Gragt
Jackie Groenen och Kika van Es
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Sisca Folkertsma
Eugenie Le Sommer
Carly Telford
Alex Scott
Jodie Taylor
Sveriges EM-elva mot Nederländerna
Kosovare Asllani
Lieke Martens och drygt halva den svenska truppen.
Eugenie Le Sommer
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö.
Esther Staubli
Belinda Brem
Sisca Folkertsma och Liza van der Most.
England firar
Jordan Nobbs
Karen Carney
Kosovare Asllani med bollen.
Kika van Es
Nederländerna och Sverige
Josanne Potter
Jackie Groenen
Besviken Nilla Fischer
Louisa Necib Cadamuro
Sakina Karchaoui, Eugenie Le Sommer och Griedge Mbock Bathy.
Shanice van de Sanden
Sherida Spitse
England
Nederländerna
Vivianne Miedema
England
Sverige är utslaget
Lieke Martens, Hanna Folkesson, Emma Berglund och Lotta Schelin
England firar
Sheila van den Bulk
Jordan Nobbs
Nederländskt segerjubel
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö
Demi Stokes
Desiree van Lunteren
Bibiana Steinhaus
Sari van Veenendaal
Sarina Wiegman
Stephanie Houghton
Lucy Bronze
Jo Potter och Casey Stoney
Jackie Groenen
Nederländskt segerjubel
Sakina Karchaoui
Vivianne Miedema och Renate Jansen.
De svenska ledarna deppar
Vivianne Miedema
Shanice van de Sanden
Camille Abily med nästa generation
Lieke Martens
Angela Christ och Vanity Lewerissa.
England firar
Kadidiatou Diani
Loes Geurts och Pauline Hammarlund.
Claire Lavogez och Amandine Henry
Sakina Karchaoui
Jackie Groenen
Kadidiatou Diani
Laura Georges
England värmer upp
Izzy Christiansen
Gaetane Thiney
Karen Bardsley
Anouk Dekker
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Frankrike
Sveriges startelva i EM-kvartsfinalen.
Jill Roord och Renate Jansen
Nederländerna
Elodie Thomis
England värmer upp
Lieke Martens
Eugenie Le Sommer
Sarah Bouhaddi
Lucy Bronze
Kika van Es, Sherida Spitse och Sarina Wiegman
Fara Williams, Alex Greenwood, Karen Carney, Lucy Bronze och Alex Scott.

Stor dag för Mittag och Jakobsson

Publicerad den av
13

Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.

Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.

I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:

3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.

Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.

Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:

https://twitter.com/WSUasa/status/918163429067837446

Och det andra målet kom på retur efter att Blackstenius nickat i ribban:

https://twitter.com/WSUasa/status/918168449863516164

Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.

Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.

De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.

Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.

Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.

Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.

Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.

För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.

Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.

Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.

https://twitter.com/WSUasa/status/918190738512412672

Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.

https://twitter.com/WSUasa/status/918192172335271936

Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.

https://twitter.com/WSUasa/status/918194330833219584

I 95:e minuten fick Bayern in ett 3–1-mål. Fast det blev bortdömt på något som jag upplever som mycket vaga grunder.

https://twitter.com/WSUasa/status/918195717478461443

Det är tydligt så att Champions League inte är Bayern Münchens turnering.

https://twitter.com/wosocomps/status/918274724299530240

Den officiella EM-drömelvan – plus min

Publicerad den av
6

Nu vid lunchtid har Uefa presenterat sin drömelva från EM. Det är en elva som innehåller fem spelare från det segrande nederländska laget.

Jag skulle även säga att det är en elva med flera konstiga uttagningar. Den officiella EM-elvan ser ut så här:

Sari van Veenendaal – Lucy Bronze, Anouk Dekker, Steph Houghton, Verena Aschauer – Theresa Nielsen, Jackie Groenen, Sherida Spitse, Lieke Martens – Pernille Harder och Jodie Taylor.

Kollar vi på det lagdel för lagdel är van Veenendaal inget dåligt val. Men personligen tycker jag att Österrikes Manuela Zinsberger var EM:s bästa målvakt. Hon släppte alltså bara in ett mål på fem matcher i ett lag få trodde på inför mästerskapet.

I backlinjen är Bronze även mitt val på högerbacken, i första hand i konkurrens med Theresa Nielsen. Jag är även med på uttagningen av Aschauer som vänsterback. Det är för övrigt den position där det är klart sämst konkurrens, väldigt få vänsterbackar imponerade på mig under EM.

Kollar vi mittbackarna tar jag bort Dekker direkt. Den platsen ger jag till Simone Boye Sörensen. Houghton är jag splittrad till. När jag tryckte publicera på det här inlägget var hon med i min drömelva. Men sedan tänkte jag lite, och kom på att hon ju hamnade rätt snett mot Nederländerna. Följden blev att jag plockade bort henne. In i stället kom hennes stabila mittbackskollega Millie Bright, men det var även nära att Carina Wenninger fick platsen bredvid Boye Sörensen.

Nu till mittfältet. Där är utnämningen av Nielsen närmast oförklarlig, framför allt eftersom hon oftast spelade högerback. Högerytter skall självklart Shanice van de Sanden vara. Eller hur? Här är det dock hård konkurrens, för jag hade gärna fått med både Jordan Nobbs och Laura Feiersinger i en drömelva.

I övrigt på mittfältet köper jag utnämningarna av Groenen och Martens rakt av. Däremot platsar inte Spitse in min startelva. Hon var lysande i finalen, men sett över hela turneringen håller jag Amandine Henry och Jill Scott som bättre.

Forwardspositionen är som vanligt den med allra tuffast konkurrens. Harder och Taylor är bra val, men här vill jag egentligen också ha med Vivianne Miedema, Nina Burger och Ramona Bachmann.

Mitt drömlag enligt 4–4–2 blir: Zinsberger – Bronze, Boye Sörensen, Bright, Aschauer – van de Sanden, Groenen, Henry, Martens – Miedema och Harder.

På bänken sätter jag: Karen Bardsley, van Veenendaal, Nielsen, Wenninger, Wendie Renard, Feiersinger, Nobbs, Spitse, Scott, Bachmann, Taylor och Burger.

Den svenska spelare som var närmast en plats är Stina Blackstenius, men konkurrensen på forwardssidan är såpass tuff att hon ändå inte var riktigt nära.

Personligen tycker jag att jag fått ihop ett riktigt välkomponerad trupp med god balans mellan offensiva och defensiva egenskaper. Vad tycker ni? Har jag glömt någon självklar kandidat? Det vore förresten kul att se era EM-elvor.

I går satte SVT:s expertpanel ihop sin drömelva från mästerskapet. De körde 3–4–3 och fick med följande spelare:

Zinsberger – Bronze, Wenninger, Boye Sörensen – van de Sanden, Nobbs, Groenen, Martens – Miedema, Harder, Taylor.

Här snackar vi en hyperoffensiv elva som antagligen inte är tänkt att tillbringa många minuter på egen planhalva.

Den stora guiden till EM-semifinalerna

Publicerad den av
2

Av EM återstår nu fyra lag och tre matcher. Två av matcherna spelas under torsdagen. Här är min guide till de båda semifinalerna:

18.00 Danmark–Österrike
Rat Verlegh Stadion, Breda

TV: SVT 2 och Eurosport 1.
Tips: 49–51

Troliga laguppställningar: Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Line Röddik Hansen – Sanne Troelsgaard Nielsen, Line Sigvardsen Jensen, Frederikke Thögersen, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Österrike: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Sarah Puntigam, Verena Aschauer – Viktoria Schnaderbeck – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Nadine Prohaska – Nina Burger.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina

Kommentar: Det här är verkligen en vidöppen historia. Jag tippar Österrike eftersom jag känner att Österrikes omställningsspel borde passa det danska laget dåligt. Men egentligen känns väl Danmark som knappa favoriter, och jag hade garanterat helgarderat den här matchen på stryktipset. För det här kan både gå till förlängning och straffar.

Jag såg Danmark två gånger på plats, och imponerades av laget. Men det gjorde jag även av Österrike, som jag såg spela 1–1 mot Frankrike. Den härliga glädje som de österrikiska spelarna visade efter den matchen gjorde att jag tog laget till mitt hjärta.

Österrike och Danmark stötte på varandra i genrepet inför EM, då vann Österrike med 4–2 efter att ha varit totalt överlägset. Det var garanterat en match som gav det österrikiska laget mycket av det självförtroende som redan tagit dem till en historisk EM-medalj.

Men inför semifinalen har sannolikt Danmark större nytta av det där genrepet än Österrike. Dels vet de hur bra motståndarna är, dels har de kunna reparera de brister som fanns vid det tunga nederlaget.

För Österrikes del saknas förstås Lisa Makas, som ju drog på sig en korsbandsskada i kvartsfinalen. Jag läste att det var hennes tredje korsbandsskada på två år. Grymt tungt. Hos danskorna är ju Janni Arnth borta till följd av en stressfraktur.

Kollar vi på de båda lagen känns det som att Danmark börjar hitta rätt i sitt lagbygge. Man är starkare i offensiven än i defensiven, men har ändå bara släppt in två mål på fyra matcher mot högklassigt motstånd.

Lagets nyckelspelare är förstås speluppläggaren Pernille Harder, men även försvarsjätten Simone Boye Sörensen är väldigt viktig. Den senare har verkligen varit grymt bra under EM.

De största frågetecknen finns för vem som skall spela vänsterback och vem som skall spela bredvid Line Jensen på centralt mittfält. Jag tippar att Line Röddik Hansen och Frederikke Thögersen får förtroendet på bekostnad av Cecilie Sandvej och Maja Kildemoes. En notering kring det danska laget är att det har sett väldigt tröttkört ut sista tio minuterna i alla matcher.

Österrike är mästerskapsdebutanter, och har således aldrig förlorat en mästerskapsmatch. Man har EM-turneringens hittills bästa målvakt i 21-åriga Bayern München-spelaren Manuela Zinsberger. Hon har bara släppt in ett mål, en nick på hörna från Frankrike och Amandine Henry. Där var i och för sig Zinsberger lite snett ute, men det var ingen grov tavla. Och den österrikiska målvakten har vägt upp den lilla missen med flera högklassiga räddningar, samt allmänt mycket stabilt spel.

Och senast blev ju Zinsberger även straffhjälte:

Österrike har en mycket tydlig spelidé, både i defensiven och i offensiven. Defensivt ställer man upp 4–1–4–1 så länge man ligger högt i planen, men när man närmar sig eget straffområde faller man ner i 5–4–1. Man har ett väl inarbetat presspel, med många spelare som är väldigt duktiga på att sätta den där pressen. Bäst skulle jag säga att löpstarka Nicole Billa är. Hon stressar fram många misstag från motståndarna.

När Österrike vinner bollen vill de snabbast möjligt sätta upp den på starka Nina Burger, som i sin tur brukar få fint understöd av löpstarka mittfältare som Billa, Laura Feiersinger och Sarah Zadrazil. I Makas frånvaro blir det nog Nadine Prohaska som tar den sista mittfältsplatsen. Ett alternativ skulle vara att sätta in Virginia Kirchberger i backlinjen och flytta fram spelskickliga lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck.

Trots att Österrike i första hand utmärkt sig för sin fina defensiv är laget vasst i offensiven, och man har faktiskt både gjort fler mål och släppt in färre än Danmark. Österrikes målskillnad så här långt i EM är 5–1 medan Danmarks är 4–2.

Som sagt, det här är en vidöppen semifinal, som kan sluta precis hur som helst. Kollar man lagens inbördes historik har man mötts tre gånger på 2010-talet. Österrike har två vinster mot Danmarks enda, noterbart är att hemmalaget har vunnit alla gånger. Men i det här fjärde mötet har ju inget av lagen hemmaplan.

20.45 Nederländerna–England 
De Grolsch Veste, Enschede – under EM kallas arenan FC Twente Arena.

TV: TV 12, Eurosport 2 och Cmore Fotboll.
Tips: 40–60

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
England: Siobhan Chamberlain – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Ellen White, Jade Moore, Fara Williams, Jordan Nobbs – Fran Kirby och Jodie Taylor.
Domare: Stephanie Frappart, Frankrike

Kommentar: Det här är matchen mellan de enda två lag i turneringen som står på fyra raka segrar. Mellan de två lag som gjort flest mål, och släppt in minst.

Det skulle alltså kunna vara den moraliska finalen. Men i det här skrällmästerskapet kanske man inte skall ta för givet att vinnaren i den här matchen även tar hem pokalen på söndag.

Som jag ser det har England varit EM:s bästa och mest homogena lag, och de får räknas som favoriter mot värdnationen. Det här är ju två lag med klös, båda kallas ju för lejonhonorna. Det engelska laget har ju rakt av smeknamnet ”Lionesses” medan de nederländska laget lägger till en färg och kallas ”Oranje Leeuwinnen”.

Jag har sett Nederländerna två gånger live och England en. I det nederländska laget har jag noterat några svagheter, det har jag inte i det engelska. Framför allt är det brister i snabbhet i det nederländska mittförsvaret som jag tänker på. Brister som borde få det att vattnas i munnen på en engelsk skyttedrottning vid namn Jodie Taylor.

Hon avgjorde senast de båda lagen möttes. Det var i november, och England vann med 1–0. Totalt har lagen mötts fyra gånger på 2010-talet. England har två vinster och så har det blivit två kryss. Noterbart även att lagen möttes även i EM-semifinal 2009, då vann England efter förlängning.

Här är bilder från mötet i november:

Nu har ju dock mycket hänt i Nederländerna sedan dess. Inte minst har man ju bytt förbundskapten till Sarina Wiegman, ett byte som givit laget ett jättelyft.

Det som i första hand talar för hemmalaget är att de är på hemmaplan och är inne i ett slags glädjerus. Nederländerna har också en mycket vass anfallslinje sannolikt det bästa i turneringen. Och de nederländska spelarna strålar av självförtroende, inte minst vassa yttrarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden.

På presskonferensen efter segern mot Sverige fick succémittfältaren Jackie Groenen frågan om hur hon skulle se på att få möta flera av sina gamla klubbkompisar i Chelsea.

”Det skall bli roligt att träffa dem, och sedan se till att de får åka hem”

För Nederländerna var det otroligt viktigt att skyttedrottningen Vivianne Miedema fick göra mål mot Sverige. I henne har värdnationen haft ett litet sparkapital tidigare i turneringen. Miedema är en spelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.

Men jag håller alltså ändå England som knapp, men klar favorit i den här matchen. Det engelska laget har gjort flest mål i turneringen och släppt in delat minst. Deras målskillnad är fina 11–1, medan Nederländerna har turneringens näst bästa målskillnad med 6–1.

När det gäller England stod jag och lyssnade på flera av deras spelare efter segern mot Frankrike i söndags. Det var tydligt att de trodde stenhårt på sin spelidé – och på att Jodie Taylor skall göra mål när chanserna dyker upp.

Taylor har varit glödhet i EM. På 238 spelade minuter har hon totalt kommit till åtta avslut – och på dem har hon gjort fem mål. Det är en fullständigt makalös siffra. Man brukar ju säga att det är bra om man gör mål på var fjärde avslut.

Noterbart är att 31-åriga Taylor gjorde sin landslagsdebut som 28-åring. Det var nuvarande förbundskaptenen Mark Sampson som trodde på den före detta Göteborgsspelaren, och som gjorde henne till förstaval som engelsk forward.

Taylor är dock inte ensam i den engelska offensiven. Hon understöds i första hand av dels nickstarka Ellen White, dels av två riktigt tekniska och spelskickliga spelare i Fran Kirby och Jordan Nobbs.

Förbundskapten Sampson har verkligen gjort ett gediget lagbygge. Han har handplockat spelare till alla positioner, och till slut fått ett lag som är väldigt svårslaget. Backlinjen är otroligt stabil och välkomponerad. Mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright är två klippor. Och båda ytterbackarna Lucy Bronze och Demi Stokes är snabba, det blir spännande att se dem mot skickliga nederländska kantspelare.

Mittfältet är hårt arbetande. Där är viktiga Jill Scott dock avstängd för att hon tog en vansinnesvarning mot Frankrike. Min gissning är att rutinerade Fara Williams går in i Scotts ställe. En annan jobspost är att målvakten Karen Bardsley drabbades av en fraktur i högerbenet mot Frankrike och är borta från resten av EM. Dock har jag ganska god tilltro till att ersättaren Siobhan Chamberlain är ungefär jämnbra med Bardsley. Så skadan borde inte vara någon katastrof för England.

Slutligen har jag i tidigare inlägg lovat att skriva lite om den engelske förbundskaptenen. Jag har ju varit imponerad av hans arbete med det engelska laget. Samtidigt tycker jag att han är gräslig att höra under matcherna. Han skäller bland annat rätt rejält på domarna.

Jag hade aldrig stött på honom innan i söndags. Därför var jag väldigt nyfiken på att höra hur han agerade när han mötte pressen. Och jag måste säga att jag blev otroligt imponerad.

Den presskonferens han bjöd på efter 1–0-segern mot Frankrike var världsklass. Dels gillade jag att han inledde med att hylla det franska laget i allmänhet och Camille Abily i synnerhet. Men jag gillade även hur han gång på gång hyllade det arbete hans spelare lägger ner. Och då inte bara de elva som spelar, utan alla 24 som är med i Nederländerna. Sampson gav ett mycket bra intryck.

Inte minst gillade jag att han efter presskonferensen gick runt och tog de engelska journalisterna i hand, bytte något ord med var och en av dem och hälsade dem välkomna till måndagens träning. Att skapa en personlig relation med de man jobbar mot är alltid positivt. Det leder till att man behandlar varandra med respekt. Att det var möjligt att göra så berodde ju i och för sig på att det inte var så många engelska reportrar på plats. Men det är ju en annan fråga…

Sampson fick för övrigt frågan om England inte skall räknas som guldfavorit med både Tyskland och Frankrike utslagna. Han medgav att sett till ranking är det rimligt att det engelska laget får ett favorittryck. Men helst ville ha lägga över favoritskapet på andra lag, för som han sa:

”I det här mästerskapet har det inte varit bra att vara favorit…”