Etikettarkiv: Felicitas Rauch

EM-guld till England inför rekordpublik

Publicerad den av
27

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Stormatch mot Tyskland på Friends

Publicerad den av
Svara

I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.

Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.

Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.

För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?

Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.

De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.

I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.

Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.

På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.

När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.

Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.

England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.

Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).

Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:

1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).

Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle Frohms – Maximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.

I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.

Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…

En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.

Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.

Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.

Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.

PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.

Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.

Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.

Världssjuan Japan vann med 4–1 mot Norge efter två mål av Mana Iwabuchi.

Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:

19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.

 

Tysk trupp utan Pauline Bremer

Publicerad den av
2

I dag har Tyskland presenterat sin OS-trupp. Det är en stark trupp, men precis som för de andra stora favoriterna USA och Frankrike känns det som en sämre trupp än laget hade för ett år sedan.

Den tyska truppen är byggd kring storlagen i Frauen–Bundesliga. Det är fem spelare vardera från Wolfsburg och Bayern München samt två från Frankfurt. I övrigt är det en spelare vardera från sex klubbar.

Från fjolårets VM-lag – som ju slutade på fjärde plats – saknas i första hand måldrottningen Celia Sasic. Henne har man inte någon klockren ersättare för, vilket gör formeringen av startelvan intressant. I VM fick ju ofta Dzsenifer Marozsan agera inhoppare, nu borde hon få spela en större roll.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

En annan försvagning i det tyska laget finns på målvaktssidan. Almuth Schult har en hög högstanivå, men är ojämn och gör en del grova tavlor. Jag håller exempelvis fem–sex amerikanska målvakter högre än Tysklands etta. Schult blir helt klart en tysk nyckelspelare i Rio.

Noterbart är att förbundskapten Silvia Neid i sista rensningen tog bort kvartetten Meike Kämper, Lena Petermann, Pauline Bremer och Felicitas Rauch. Här är det i första hand Bremers namn man reagerar över. Lyonspelaren var ju lysande i Champions Leaguefinalen, och är en världsspelare på högerkanten. Vid dagens presskonferens uttalade sig inte Neid om de fyra spelarna en och en, utan enligt den här artikeln valde förbundskaptenen att klumpa ihop dem när hon motiverade uttagningen:

”Beslutet var naturligtvis inte lätt. Vi har samlat många intryck under våra tre förberedande läger och inom tränarstaben har vi ingående gått igenom varje lagdel. Med en trupp på bara 16 utespelare och två målvakter spelar mångsidighet en viktig roll. Pauline, Meike, Lena och Felicitas har av olika skäl inte riktigt räckt till. Men de är spelare med stor potential, de är framtiden.”

Det är förstås en namnkunnig och rutinerad trupp Tyskland skickar. Här är spelarna i nummerordning:

Och här är truppen lagdel för lagdel:

Målvakter: 1 Almuth Schult (Wolfsburg) och 18 Laura Benkarth (Freiburg).

Backar: 2 Josephine Henning (Arsenal, England), 3 Saskia Bartusiak (FFC Frankfurt), 4 Leonie Maier (Bayern München), 5 Annike Krahn (Bayer Leverkusen), 12 Tabea Kemme (Turbine Potsdam) och 14 Babett Peter (Wolfsburg).

Mittfältare: 6 Simone Laudehr, 7 Melanie Behringer, 13 Sara Däbritz och 16 Melanie Leupolz (alla Bayern München), 8 Lena Goessling och 17 Isabel Kerschowski (båda Wolfsburg) och 10 Dzsenifer Marozsan (Olympique Lyonnais, Frankrike).

Forwards: 9 Alexandra Popp (Wolfsburg), 11 Anja Mittag (PSG, Frankrike) och 15 Mandy Islacker (FFC Frankfurt).

Mandy Islacker

Mandy Islacker

Reserver: Lisa Weiss (målvakt, SGS Essen), Kathrin Hendrich (FFC Frankfurt), Lina Magull (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam).

* I morgon lördag spelas två intressanta matcher. Först den sista damallsvenska matchen innan OS-uppehållet. Det är som bekant Rosengård som tar emot Djurgården. Det handlar om Lotta Schelin:s debut i Malmöklubben.

Det blir intressant att se hur Schelins form är. Det blir även intressant att se hur mycket speltid hon får. Med tanke på hur Rosengård har marknadsfört matchen känns det ju som att tränare Jack Majgaard Jensen är tvungen att ge sitt nyförvärv minst 15–20 minuter.

Lördag 14.00 är det avspark.

Apropå Rosengård och OS har Sydsvenskan i dag en intressant intervju med Marta. Läs den här:

* I morgon kväll spelas helgens andra hyperintressanta match. Lördag 21.00 tar Frankrike emot Sveriges OS-motståndare Kina i vänskapsmatch. Länkar till matchen här, här och här. Det är näst sista matchen innan OS för båda lagen. Frankrike möter Kanada nästa helg och Kina skall spela mot Zimbabwe den 29 juli.

Det blir väldigt spännande att se statusen på både fransyskor och kinesiskor – inte minst de senare. Faktum är att de landslag som jag tycker har imponerat mest spelmässigt i år är Asiens båda representanter i Rio, alltså Australien och Kina. Men det var i våras jag såg dem, och det kan ju ha hänt saker sedan dess.