Den stora VM-guiden – grupp D

Det är två grupper som sparkas i gång under söndagen. Tidigare har jag presenterat lagen i  grupp C. Men det spelas även en match i grupp D.

I den gruppen vi har en het kandidat till titeln VM:s sämsta lag – Argentina. Vi har även två brittiska lag och ett ombyggt Japan. Här är bloggens stora genomgång av grupp D:

England

England

Världsranking: 3

Guldchans: 15–20 procent.

Nyckelspelare: Fran Kirby. Chelseas tekniska spelgeni bär huvudrollen i Englands anfallsspel. Hon skall stå för kreativiteten. Kirby berättade för övrigt nyligen om hur det var att förlora sin mamma i tidig ålder. Den gripande berättelsen går att se här:

Spelare med Sverigekoppling: Karen Bardsley har spelat för Linköping och Jodie Taylor för Göteborg.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Carly Telford – Lucy Bronze, Steph Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Lucy Staniforth, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Jodie Taylor.

Kommentar: England har tagit brons i lagets två senaste mästerskap. I VM 2015 var det en stor framgång, medan det var mer väntat i EM 2017.

Det hade kunnat bli ännu bättre nu, för det engelska laget är bra. Men jag är rädd att knäskadan på viktiga kreatören Jordan Nobbs kan bli kostsam för Lionesses – som laget kallas. Just kreatörer är lite av en bristvara i England, och med Nobbs på läktaren blir pressen väldigt stor på att Fran Kirby skall prestera.

Samtidigt försvåras läget för Kirby, eftersom det är mycket lättare för motståndarna att rikta in sitt försvarsspel mot en speluppläggare än mot två.

Annars blir det spännande att se hur Phil Neville agerar i sitt första världsmästerskap. Hittills har han rullat vilt i startelvan. Det har i princip aldrig varit samma elva två matcher i rad. Vi får se om han kör samma upplägg i VM.

Jämfört med den elva som mycket överraskande föll med 1–0 mot Nya Zeeland i genrepet gissar jag att trion Jill Scott, Jade Moore och Millie Bright får chansen i VM-premiären mot Skottland stället för Staniforth, Walsh och McManus. Kanske även att Neville satsar på Ellen White som forward. I den rollen har nämligen Jodie Taylor nu gått mållös av planen i åtta raka landskamper. Samtidigt behöver nog England få igång Taylors målskytte om det skall bli någon VM-succé.

Utöver Fran Kirby skulle jag säga att målvakten Karen Bardsley är en nyckelspelare. Det känns lite som att England står och faller med den skadeförföljda Manchester Citymålvakten. Jag vet att många tycker att Carly Telford är bra. Men jag måste säga att jag inte är så imponerad av Telford. Jag tycker att hon är svag i luftrummet, och den retur hon släppte vid Nya Zeelands segermål i genrepet ingår inte i målvaktsspel av internationell klass.

Minns ni förresten hur England åkte ur det förra världsmästerskapet? Det var ju mittbacken Laura Bassett som gjorde ett oturligt självmål på övertid av semifinalen mot Japan. Det var en match där England var det klart bättre laget. Men där Japan vann med 2–1 utan att ha ett enda avslut mot mål i själva spelet. Man vann på en feldömd straff och på Bassetts grymma självmål.

Orsaken till att jag tar upp det där målet är att Laura Bassett härom dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. I sitt ”avskedsbrev” skriver den 35-åriga mittbacken om hur stolt hon är över hur hon hanterade det där otroligt jobbiga självmålet. Hon blev ju dock inte lottlös i Kanada. England vann ju bronsmatchen mot Tyskland några dagar efter semifinalförlusten.

Tillbaka till årets VM. Där kan det vara läge att poängtera att turneringen även gäller som OS-kval för Europa. De tre bäst placerade europeiska lagen får åka till Japan nästa sommar. För fyra år sedan deltog inte Storbritannien i OS-fotbollen. Det kommer de däremot att göra nästa år – om de kvalar in.

Och det är just England som kvalar för Storbritanniens skull. Skottland räknas alltså inte in i kvalet, även om deras spelare kommer att vara aktuella för Team GB om det blir OS-spel nästa år.

Mitt tips är att England fixar en OS-plats, att laget återigen går till semifinal – och kommer hem med bronsmedaljer. Med Jordan Nobbs i laget hade det blivit minst ett snäpp bättre än så.

Sofia Jakobsson jagar Kim Little

Skottland

Världsranking: 20

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Kim Little – speluppläggare och målskytt i ett. Det finns inget VM-lag där inte Arsenalstjärnan hade platsat.

Spelare med Sverigekoppling: Fiona Brown (Rosengård) och Shannon Lynn (Vittsjö) spelar i damallsvenskan. Dessutom har Lee Alexander (Mallbacken), Hayley Lauder (Mallbacken och Vittsjö) och Jane Ross (Vittsjö) spelat i vår högsta serie.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Lee Alexander – Kirsty Smith, Rachel Corsie, Jennifer Beattie, Nicola Docherty – Lisa Evans, Kim Little, Caroline Weir, Claire Emslie – Erin Cuthbert – Jane Ross.

Kommentar: Äntligen får fantastiska Kim Little spela ett mästerskap för sitt Skottland. 28-åringen har varit med i ett mästerskap – hon spelade ju OS 2012 för Storbritannien. Men när Skottland tog sig till sitt första mästerskapsslutspel – fjolårets EM – drog storstjärnan av korsbandet, och fick följa spelet från sidan.

Under EM var för övrigt Skottland extremt skadedrabbat. Man saknade även Lizzie Arnot, Jennifer Beattie och Emma Mitchell. Och i öppningsmatchen mot England skadades även Jane Ross.

För ett lag med tunn topp var det förstås förödande. Trots att skotskorna inledde EM med ett 6–0-ras mot England och förlust mot ett svagt Portugal var Skottland mycket nära avancemang. Man tog nämligen en fin seger mot Spanien i avslutningsmatchen och var till slut bara ett mål från kvartsfinal.

Nu är Skottland två år bättre, och två år friskare. Och laget känns faktiskt som en liten outsider i det här mästerskapet. Skottland har nämligen en stark startelva, med kapacitet att ställa till det för alla motståndare.

Framför allt har man en högklassklassig anfallslinje med Little, Ross och Erin Cuthbert. Den sistnämnda är en personlig favorit. För två år sedan blev hon Skottlands första målskytt någonsin i ett mästerskap. Nu är hon 20 år och spelar en huvudroll i såväl Chelseas som Skottlands offensiv. Ihop med Little och målfarliga Ross kan Cuthbert ställa till problem för alla försvar i VM.

På centralt mittfält har Caroline Weir fina kvaliteter, bland annat som frisparksskytt. Och på kanterna har skotskorna fart med Lisa Evans, Arnott och Claire Emslie. Den sistnämnda gjorde övrigt nyligen klart med Orlando Pride.

Även i sitt andra stora mästerskap ställs Skottland mot storasyster England i öppningsmatchen. Den här gången kommer det inte att bli 6–0. I mitt tips gav jag skotskorna 40 procents chans att ta poäng i den matchen.

De har ännu större chans mot Japan och skall bara vinna mot svaga Argentina. Jag tror absolut att Skottland kommer att ta sig vidare till åttondelsfinal, minst som en av de bästa grupptreorna. I åttondelen kan man bli en jobbig motståndare för vilket lag som helst. De har absolut skrällpotential. Men det troliga är ändå att Skottland åker hem efter fyra spelade matcher.

Nadeshiko

Japan

Världsranking: 7

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Saki Kumagai – Guldhjältinnan från 2011 har ett mycket bra passningsspel och är väldigt viktig för laget i uppspelsfas.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Ayaka Yamashita – Risa Shimizu, Saki Kumagai, Moeka Minami, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Nana Ichise, Hina Sugita, Yui Hasegawa – Kumi Yokoyama, Yuka Momiki.

Kommentar: Japan har spelat i de två senaste VM-finalerna. För fyra år sedan hade man flyt på vägen fram. Sedan dess har laget byggts om.

Det Japan som kommer till Frankrike är ett intressant och väldigt spelskickligt lag. Däremot finns stora frågetecken för den offensiva tyngden. Sedan den tidigare ungdomsförbundskaptenen Asaka Takakura fick uppgiften att föryngra landslaget har man spelat 18 matcher mot motstånd på världsrankingens topp tio. På de 18 matcherna har man tre segrar, fyra kryss och elva förluster.

Japans tekniska lag har helt enkelt vägt för lätt mot toppmotstånd. Därför skall vi inte räkna med någon ny finalplats för Nadeshiko – som landslaget kallas. Personligen ser jag det som en framgång för laget om det tar sig till kvartsfinal.

I laget finns flera riktigt spännande spelare. 20-åriga mittbacken Moeka Minami var exempelvis lagkapten i det japanska lag som vann U20-VM i fjol. 22-åriga Yui Hasegawa är kortvuxen, men ändå en stor spelare. Hennes touch och blick för spelet håller hög klass. Sannolikt kommer mycket av Japans anfallsspel att starta på kanterna, hos Hasegawa och Emi Nakajima.

En annan kortvuxen spelare med central roll är den tekniska, centrala mittfältaren Hina Sugita. Men just längden kan bli ett japanskt problem.

I såväl VM 2011 som 2015 och i OS 2012 hade japanskorna flera nickstarka spelare i Homare Sawa, Azusa Iwashimizu, Mizuho Sakaguchi och Yuki Nagasato. Dessutom hade man en fantastisk hörn- och frisparksläggare i Aya Miyama. Av de fem är bara Sakaguchi med i årets trupp, och hon är långt ifrån säker på en plats i startelvan.

Fasta situationer kan således bli ett stort problem i båda riktningar för Japan. Jag räknar ändå med att japanskorna tar sig till åttondelsfinal. Sannolikt räcker det ju med att vräka in mål på svaga Argentina för att ta en slutspelsplats. I utslagsmatcherna har Japan chans mot alla lag, och med jackpot kan man ta sig hela vägen. Men jag tror ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal.

 

Argentina

Världsranking: 37

Guldchans: Mindre än promillechans.

Nyckelspelare: Sole Jaimes. Forwarden som värvades till Lyon vid årsskiftet måste vara i absolut toppform om Argentina skall ha minsta chans att ens göra något mål i VM.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Solana Pereyra – Adriana Sachs, Augustina Barroso Basualdo, Aldana Cometti, Eliana Stabile – Vanesa Santana, Ruth Bravo – Mariana Larroquette, Estefania Banini, Maria Bonsegundo – Soledad Jaimes.

Kommentar: Argentina skall vara chanslöst. Laget är sannolikt det sämsta i turneringen. Huvudkonkurrent till titeln sämst i VM är Thailand.

Argentina är ett av de många länder som bara har landslag i samband med mästerskap. Det argentinska laget spelade bara en enda landskamp mellan sommaren 2015 och april 2017.

Lagets affischnamn är kreativa Estefania Banini, med flertalet år i USA och Spanien bakom sig, och forwarden Soledad Jaimes, som värvades till Lyon i vintras. Jaimes visade vägen till VM genom att göra fem mål i Copa America i fjol. Där kom laget på tredje plats vilket innebar att man fick spela playoff mot den nordamerikanska fyran Panama. Där vann Argentina med totalt 5–1 över två matcher.

Utöver Jaimes gjorde Banini och Florencia Bonsegundo tre mål vardera i Copa America. Banini och Bonsegundo spelar båda i Spanien. Det gör även backarna Aldana Cometti, Augustina Barroso Basualdo och Ruth Bravo samt mittfältaren Mariela Coronel och forwarden Yael Oviedo.

Huvuddelen av spelarna är dock hemmabaserade. Och efter VM-avancemanget har tyvärr inte förbundet givit sitt landslag speciellt bra förutsättningar under uppladdningen. Vad jag kan hitta har de bara spelat fyra landskamper sedan november. Tre av de var i en fyrnationsturnering i Australien mot Sydkorea, Nya Zeeland och Australien. Där blev Argentina mållöst efter förluster med 5–0, 2–0 och 3–0.

Senast Argentina spelade VM var 2007. Då kom man allra sist med noll poäng och målskillnaden 1–18. Från den truppen är målvakten Vanina Correa även med i årets VM-trupp.

Jag räknar med att Argentina lämnar även det här världsmästerskapet utan poäng. Deras huvudmål måste nog i första hand vara att göra något mål – samt att undvika att även den här gången bli sist i hela mästerskapet.

 

Fem världsmästare i Japans VM-trupp

På fredagskvällen var det Japans tur att presentera sin VM-trupp. Bland de 23 spelare som har förbundskapten Asako Takakura:s förtroende finns fem som var med och vann VM-guldet i Tyskland 2011.

Asako Takakura

Trion Saki Kumagai, Aya Sameshima och Mizuho Sakaguchi startade i finalen för åtta år sedan. Mana Iwabuchi byttes in, medan Rumi Utsugi blev kvar på bänken.

En sjätte världsmästare från 2011 är Yuki Nagasato. 31-åringen blev totaltvåa i assistligan i fjol, och har inlett den nya säsongen i USA:s NWSL på ett lysande sätt med tre mål och två assist på fyra omgångar. Hon känns bättre än på många år, och kom nyligen med i månadens lag för april.

Nagasato kom däremot inte med till VM. Det var väntat med tanke på att det var några år sedan hon spelade sin senaste landskamp. Samtidigt måste Japan ha väldigt bra forwards om de har råd att hålla den smarta Chicagospelaren utanför en 23-mannatrupp.

Även Sky Blues Nahomi Kawasumi, en annan rutinerad japanska med hög status i NWSL, ställdes utanför VM-truppen. Här är de 23 som fick förbundskapten Takakuras förtroende:

Målvakter (3): 1) Sakiko Ikeda (Urawa Red Diamonds), 18) Ayaka Yamashita (NTV Beleza) och 21) Chika Hirao (Albirex Niigata).

Ayaka Yamashita

Backar (8): 3) Aya Sameshima och 23) Shiori Miyake (Inac Kobe Leonessa), 2) Rumi Utsugi (Seattle Reign, USA), 4) Saki Kumagai (Olympique Lyonnais, Frankrike), 16) Asato Miyagawa och 22) Risa Shimizu (NTV Beleza), 5) Nana Ichise (Vegalta Sendai) och 12) Moeka Minami (Urawa Red Diamonds).

Mittfältare (6): 6) Hina Sugita och 7) Emi Nakajima (Inac Kobe Leonessa) samt 10) Mizuho Sakaguchi, 14) Yui Hasegawa, 15) Yuka Momiki och 17) Narumi Miura (NTV Beleza).

Forwards (6): 8) Mana Iwabuchi (Inac Kobe Leonessa), 9) Yuika Sugasawa (Urawa Red Diamonds), 11) Rikako Kobayashi, 13) Riko Ueki och 19) Jun Endo (NTV Beleza) samt 20) Kumi Yokoyama (AC Nagano Parceiro).

Noterbart är att japanska mästarklubben NTV Beleza har med totalt tio spelare, samt att truppen bara innehåller två utlandsbaserade spelare i form av Kumagai och Utsugi.

Mizuho Sakaguchi

Dock har ju även Sakaguchi, Sameshima och Iwabuchi spelat utanför Japans gränser tidigare.

Japan spelar i grupp D mot i tur och ordning Argentina, Skottland och England. Det vore en stor skräll om inte japanskorna avancerade till slutspel. Däremot känns det som att årets upplaga får svårt att ge sig in i medaljstriden.

McCaskill sköt guldet till Sydney FC

Amerikanska forwarden Savannah McCaskill blev stor matchhjälte när Sydney FC vann guldet i Australiens W-league. Det var klubbens tredje ligatitel.

McCaskill nickade in 2–1 och sköt in 3–1 när Sydney vann med 4–2 mot Perth Glory i den mest målrika finalen hittills i W-leaguehistorien. Matchen sågs av 6127 åskådare på plats på Netstrata Jubilee Stadium i Sydney.

Det såg ut att kunna bli dramatiskt när Alyssa Mautz styrde in reduceringen efter hörna i 68:e minuten, men bara ett par minuter senare drog Chloe Logarzo in ett snyggt distansskott till 4–2.

Även Sofia Huerta:s 1–0-mål var för övrigt ett snyggt distansskott:

Noterbart i Sydneys lag var att 19-åriga Princess Ibini hade förpassat veteranen Lisa De Vanna till bänken. 34-åringen fick dock hoppa in i 75:e minuten. I tv-sändningen från matchen diskuterades om De Vanna riskerade att ställas utanför Australiens VM-trupp. Kommentatorerna kom fram till att hon borde komma med eftersom hon fortfarande är en tillgång som inhoppare. Det lät som ett rimligt resonemang.

För övrigt har Australien ännu inte någon ny förbundskapten efter sparkade Alen Stajcic, och man skall spela turnering på hemmaplan redan om tio dagar.

Apropå veteraner verkar Japans förbundskapten Asako Takakura vara rätt bestämd i att hon inte skall ta tillbaka de båda världsmästarna Yuki Nagasato (31 år) och Nahomi Kawasumi (33 år) till landslaget. Båda gjorde stabila säsonger i NWSL i fjol, och Nagasato har även fått mycket beröm för sin insats i Australiens W-league i vinter. Men duon saknas i Japans trupp till Tournament of Nations som spelas i USA vid månadsskiftet.

Så till Portugal där söndagens historiska EM-final i futsal spelas mellan hemmalaget och Spanien. Sent i går kväll kikade jag på Portugals semifinal mot Ukraina och fick lära mig att Portugals stjärna heter Ana Sofia Gonçalves, och kallas Fifo. 18-åringen gjorde två av målen när Ukraina besegrades med 5–1.

Matcherna igår visades på Uefas youtubekanal, och jag antar att finalen på söndag 19.30 också går att se där.

Sverige åkte ur i andra kvalrundan, i den grupp som vanns av Ryssland. Vi spelade 2–2 mot det ryska lag som i går föll mot Spanien i den semifinal som vanns av Spanien med 5–0.

 

USA vann, Australien fortsätter att imponera

USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.

Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.

Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.

Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.

Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.

Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.

Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.

Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.

Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.

Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.

Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.

Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.

Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.

Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.

Alanna Kennedy

Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.

The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.

Hayley Raso

För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.

Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.

Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.

Caitlin Foord

Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.

Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.

Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.

I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.

Guldmål av Yokoyama när Japan försvarade titeln

Inför det Asiatiska mästerskapet 2014 var Japan både regerande världsmästarinnor och vice olympiska mästarinnor, men man hade aldrig varit bäst i Asien.

Då spelades mästerskapet i Vietnam, och Japan motsvarade det tunga favoritskapet och  fick äntligen kalla sig bäst i Asien. Man gjorde det efter finalseger mot Australien med 1–0.

Fyra år senare har det Asiatiska mästerskapet just färdigspelats i Jordanien. Den här gången var Japan bara andrahandsfavoriter, men man fick ändå en favorit i repris.

För i fredagens final blev det just 1–0 till Japan mot Australien efter ett sent, och väldigt snyggt guldmål i 84:e minuten från nyss inbytta Frankfurtproffset Kumi Yokoyama.

Inför turneringen var Australien huvudfavoriter som Asiens högst rankade lag. The Matildas hackade dock lite i semifinalen, och jag har känt mig osäker på deras form. Jag har inte sett finalen, men från på klippet med höjdpunkter nedan ser det ju ut som att Australien egentligen hade matchens bästa målchanser.

Bland annat missade Hammarbys nyförvärv Elise Kellond-Knight en straff i den första halvleken. Eller om man kanske skall säga att Japans målvakt Ayaka Yamashita räddade. Hon gjorde för övrigt även en kanonparad på ett närskott från Sam Kerr. Dessutom prickade Emily van Egmond ribban bakom den japanska målvakten.

Kul för Japan med den här segern. Sedan Homare Sawa och Aya Miyama slutade i landslaget har Japan dalat på världsrankingen. Deras ungdomslag har gjort kanonresultat, men A-landslaget har vägt för lätt.

Kanske är deras nya lagbygge nu på rätt väg. Förbundskapten Asako Takakura körde med följande lag i finalen: Yamashita – Riza Shimizu, Saki Kumagai, Nana Ichise, Aya SameshimaEmi Nakajima, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Yui HasegawaYuika Sugasawa (Yokoyama, 72) och Mana Iwabuchi.

Ayaka Yamashita

Det är en bra blandning av gammalt och nytt. De nya är målvakten Yamashita (född 1995), backarna Shimizu (född 1996) och Ichise (född 1997) samt mittfältaren Hasegawa (född 1997). Hos Australien noteras att fortfarande 17-åriga Ellie Carpenter fick spela hela finalen som högerback.

Kina tog bronset efter 3–1-seger mot Thailand. En kinesisk spelare, Li Ying, vann skytteligan med sju fullträffar.

Japans Mana Iwabuchi prisades för övrigt som turneringens allra bästa spelare. Med det kan vi lägga de Asiatiska mästerskapen 2018 till handlingarna.

När jag skriver det här har fredagen sedan en stund övergått i lördag. Det är en spännande damfotbollshelg, där jag på grund av jobb dock inte kommer att kunna se speciellt många minuter.

Under lördagen har vi fyra damallsvenska matcher av stort intresse. Redan klockan 12.00 är det avspark mellan Växjö och Djurgården, en match där jag håller gästerna som favoriter. Men det blir väldigt intressant att se vad Växjö kan göra på hemmaplan. Rent spontant är tanken att vårgräs inte borde gynna ett kortpassningslag som Växjö, men planen på Myresjöhus Arena är kanske så bra att hemmalaget kan spela sitt vanliga spel?

Även Göteborg–Hammarby och LB07–Kristianstad känns väldigt intressanta. Jag håller Göteborg och Kristianstad som favoriter i de matcherna, men tycker att det skall bli spännande att se vad Hammarby och LB kan göra.

Kalmar–Rosengård känns som en match där det kan dra iväg. Tove Enblom måste nog göra en ännu mer inspirerad insats än i premiären om Kalmar skall kunna få en rolig hemmapremiär i damallsvenskan. För smålänningarnas försvarsspel imponerade inte senast, och Rosengård lär inte ha lika dålig effektivitet som i premiären två matcher i rad.

Det spelas även flera matcher i elitettan i helgen. Lördagens match Kungsbacka–Kvarnsveden blir intressant att följa. Och båda söndagens matcher Assi–Örebro och Umeå–Uppsala kan ge fingervisningar om vilka lag som är kandidater på topplaceringar.

I damallsvenskan bjuder söndagen på Vittsjö–Linköping, där gästerna bär favoritskapet, samt 50/50-matchen Eskilstuna–Piteå.

På söndag är det även första semifinalmötena i Champions League. 14.00 startar Manchester City–Olympique Lyonnais, ett dubbelmöte där jag håller Lyon som favoriter till 10–90, även om City kanske kan få ett hyfsat resultat på hemmaplan.

19.05 är det dags för svenskmötet Chelsea–Wolfsburg. Där är min uppskattning 40–60 i tysk favör. Båda lagen är väldigt formstarka, vilket gör det här mötet hyperintressant Chelsea har varit väldigt starkt med bara en förlust på 16 tävlingsmatcher under 2018. Och förlusten kom för drygt tre månader sedan, den 14 januari.

Wolfsburg är ännu vassare. De har 13 segrar och två kryss på sina 15 senaste tävlingsmatcher. Och de båda kryssen har kommit i Champions Leaguereturer där man spelat med en B-betonad uppställning eftersom dubbelmötet i praktiken redan avgjorts i första matchen.

Slutligen avgörs även det Sydamerikanska mästerskapet på söndag. Jag har ju tidigare felaktigt skrivit att Sydamerika har två platser till OS 2020. Så är det inte, utan man har bara 1,5. Därmed är Brasilien inte 100-procentigt OS-klart ännu.

Brasilien måste ta en poäng mot Colombia för att säkra guldet i Copa America, och samtidigt även kvittera ut sina OS-biljetter. Fast eventuellt behöver inte brasilianskorna ta någon poäng. För konstigt nog spelas inte matcherna i slutomgången samtidigt, utan Chile och Argentina spelar sin match före Brasilien–Colombia. Och om Argentina tappar poäng mot Chile är Brasilien redan klara innan avspark i sin match.

Bilder på Sverige och Japan

I väntan på morgondagens kanonmatcher i OS har jag laddat upp lite bilder från Kalmar och OS-genrepet Sverige–Japan. Det är som vanligt lite varierande kvalitet, när det gäller fotografering är jag amatör, och har amatörutrustning.

Men några av bilderna är jag rätt nöjd med. Hoppas ni också tycker om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I övrigt rekommenderar jag att alla ni som missade Viasats reportage om Olivia Schough tar en titt via länken här nedan. Det är både välgjort och känsloladdat. Ett väldigt bra tv-inslag helt enkelt.

Och går det för fort i bildspelet ovan kommer alla bilderna här igen:

This is my pictures from Guldfågeln Arena in Kalmar and the international women’s football friendly between Team Sweden and Nadeshiko of Japan. Team Sweden won 3–0. I got pictures of a lot of japanese players; Saori Ariyoshi, Saki Kumagai, Yuki Nagasato (Ogimi), Rumi Utsugi, Mina Tanaka, Yu Nakasato, Chika Hirao, Mizuho Sakaguchi, Erina Yamane, Yuri Kawamura, Mayo Sasaki, Ayaka Yamashita, Rika MasuyaTomoko Muramatsu and coach Asako Takakura.

Analys av det svenska OS-genrepet

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om  svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.