USA vann, Australien fortsätter att imponera

USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.

Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.

Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.

Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.

Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.

Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.

Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.

Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.

Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.

Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.

Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.

Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.

Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.

Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.

Alanna Kennedy

Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.

The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.

Hayley Raso

För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.

Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.

Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.

Caitlin Foord

Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.

Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.

Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.

I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.

Fiasko för Japan – missar OS

2011 vann Japan VM-guld. 2012 vann Japan OS-silver. 2015 vann Japan VM-silver.

Det är historia. I nutid är Japan däremot riktigt illa ute. Så illa ute att jag trodde att laget var helt borta efter dagens 2–1-förlust mot Kina. Men det verkar inte vara inbördes möten som gäller i det asiatiska kvalet. För enligt Japan Times har Nadeshiko, som laget kallas, fortfarande chansen.

Efter tre av fem omgångar ser tabellen ut så här:

Australien  14–1  9
Kina            5–2  7
———————-
Nordkorea  3–2   5
Sydkorea    2–4   2
Japan         3–6   1
Vietnam    0–12   0

För att Japan skall kunna bli grupptvåa krävs att alla de här sakerna inträffar:
1) Japan vinner mot Nordkorea och Vietnam.
2) Australien vinner mot Kina och tar poäng av Nordkorea.
3) Sydkorea vinner mot Kina.
4) Vietnam tar poäng mot Sydkorea.
5) Japan tar in sex måls målskillnad på Kina.

Allt det där kommer förstås inte att hända. De två platserna kommer att gå till två av Australien, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Australien har förstås bästa läget. För dem räcker det med en poäng mot Nordkorea för att vara helt säkra.

I Japan är inte kritiken mot landslaget nådig. Till Japan Times sa Homare Sawa så här efter två matcher:

”Jag vet att det här låter hårt, men utifrån undrar jag hur många av spelarna som verkligen vill offra sig för att vinna, som verkligen ger allt för laget. Skall jag vara ärlig ser jag inte tillräcklig vilja.”

Klart är att förbundskapten Norio Sasaki har valt att hålla fast vid de spelare som tog VM-guld 2011. Klart är också att det laget har känts allt sämre de senaste åren. Nu har det sannolikt gjort sitt på den största scenen. Till VM 2019 kommer Japan säkerligen komma med ett nytt, ungt och sannolikt mycket starkt lag. Det finns ju nämligen massor av talang i de yngre landslagen.

Här är förresten ett klipp med Australiens tre fina mål mot Japan från i måndags:

Så till det europeiska OS-kvalet. Själv är jag i Mora och bevakar Vasaloppet och är inte ens säker på att jag kommer att kunna se matchen mot Schweiz. Till den verkar Pia Sundhage göra tre byten från Norgematchen.

  1. Jessica Samuelsson går in för Elin Rubensson. Ett väntat byte eftersom Rubensson nyligen varit skadad och sannolikt inte skulle klara tre matcher på kort tid.
  2. Emma Berglund går in för Nilla Fischer. Även det ett väntat byte, mest eftersom att Sundhage har sagt inför kvalet att inte Fischer fixar tre konstgräsmatcher på åtta dagar.
  3. Josefin Johansson går in för Emilia Appelqvist. Kanske inte väntat att Johansson går in, mer väntat att Appelqvist får vila. Tycker att hon hade det tungt periodvis mot Norge, inte minst med passningsspelet. Hörde att hon fick beröm i tv för sin andra halvlek. Det är möjligt att hon låg bra i positionsspelet, men det var svårt att se på tv.

Totalt sett borde inte de här tre förändringarna påverka slagstyrkan så mycket. Sverige bör ha goda chanser att ta den poäng som behövs för att ha saken i egna händer i den avslutande omgången.

Australien närmar sig världstoppen med stormsteg

Oj vilken start det blev på det asiatiska OS-kvalet. Oj, vilken match Australien gjorde. Man vann med 3–1 mot Japan i Japan – i en fantastiskt bra damfotbollsmatch. Det var verkligen grymt hög kvalitet på spelet.

The Matildas hade aldrig tidigare vunnit mot japanskorna på bortaplan. I dag hände det – och det var fullt rättvist. Jag hade i och för sig 8–5 i målchanser till Japan, men det kändes ändå som att Australien hade bra kontroll på matchen från det snygga 1–0-målet i 26:e minuten. Njut av det underbara inlägget från Katrina Gorry när du kollar länken.

Sedan hade man i och för sig tur vid 2–0. Domaren bröt ett japanskt uppspel med en nick och satte Lisa De Vanna i perfekt position. Jag tror knappt tidigare jag har sett en domare nicka. Att det dessutom blir andraassist på nicken…

Men kolla även hur snyggt målskytten Michelle Heyman löper. Världsklass.

Faktum är att det var världsklass på hela Australiens insats. Laget var bra i VM och känns ännu bättre nu. Man har en mängd bolltrygga spelare som kan hålla i och sänka tempot. Dessutom har man grym fart framåt när man ställer om. De spelar verkligen den fotboll Pia Sundhage drömmer om att Sverige skall kunna spela.

Men för tillfället ligger Australien en bra bit före Sverige. Faktum är att jag känner att det här australiska laget, som fortfarande är ganska ungt, kan bli en seriös kandidat till VM-guldet i Frankrike 2019. Jag menar inte som utmanare, utan som ett lag som åker till VM som en av tre–fyra riktigt tunga favoriter. Så mycket potential finns det i det här laget.

Tyvärr håller AFC:s rapportering från OS-kvalet inte direkt VM-klass, så jag har inte sett någon slutsiffra på bollinnehavet. Men efter 60 minuter var det 51–49 till Japan. Australien åkte alltså till Japan och höll jämna steg med det bollsäkra hemmalaget i bollinnehav. Bara det är lite av en bragd.

För Japan var det här förstås en chock. Jag såg matchen på en japansk stream och utan att förstå ett ord fattade jag att Norio Sasaki, Aya Miyama och målskytten Yuki Ogimi var rejält bekymrade i intervjuerna efteråt. Även studioexperten Homare Sawa såg bekymrad ut. Japanskorna saknade ju nämligen den där spetsen som krävs i sådana här matcher.

Nu blir resten av det här OS-kvalet ännu mer intressant än jag kunnat ana på förhand. I de andra matcherna vann Kina med 2–0 mot Vietnam. Det var en framgång för vietnameserna, för samma lag spelade 8–0 i en träningsmatch för en dryg månad sedan.

Och i det koreanska derbyt blev det som jag hade på känn, alltså oavgjort. Sydkorea ledde i paus och Nordkorea kvitterade till slutresultatet 1–1 i den andra halvleken.

På onsdag fortsätter kvalet, bland annat med två hyperintressanta matcher 11.35. Då spelar Japan måstematch mot Sydkorea samtidigt som Kina ställs mot Nordkorea.

Guide till Asiens OS-kval

På onsdag inleds det nervkittlande OS-kvalet för svensk del. Men redan i dag drar ett minst lika jämnt och ovisst kval i gång – det asiatiska.

Det är ganska grymma förutsättningar, med fem matcher på tio dagar för fem starka lag och en slagpåse. Kvalet spelas i Japan och det är två OS-platser som ligger i potten. Det som gör kvalet extra grymt är att lagen bara får ha 20 spelare i sina trupper – i det europeiska kvalet är det tre matcher och 23-mannatrupper.

Redan i dag 11.35 svensk tid spelas en riktig godbit, nämligen Japan–Australien – alltså en repris på sommarens VM-kvartsfinal. Då vann Japan med 1–0 och japanskorna räknas förstås som favoriter nu också, framför allt med tanke på att de spelar på hemmaplan. Här är en länk till matchen.

I dag spelar också Kina–Vietnam (8.35) och Sydkorea–Nordkorea (11.35). Här är min syn på de sex kvallagen:

Japan
Världsranking: 4
Chans att nå OS: 80 procent

Kommentar: Har spelat final i de tre senaste stora, världsomspännande mästerskapen och har hemmaplan i kvalet. Klart att Japan är stora favoriter i den här gruppen.

Förbundskapten Norio Sasaki är en mycket erfaren taktiker som inte lämnat något åt slumpen. I vinter har två av de största guldhjältinnorna från 2011, målvakten Ayumi Kaihori och superstjärnan Homare Sawa lagt av. Trots det mönstrar Sasaki en rutinerad och mycket namnkunnig trupp. Mycket i spelet kretsar kring passningsskickliga mittfältaren Aya Miyama.

I sommarens VM tyckte jag att Japan saknade lite spets. Där kommer mycket av ansvaret att hamna på Yuki Ogimi:s axlar. Hon har ärvt tröja nummer 10 från Sawa – och hon skall göra målen. Kanske kan Ogimi växa med ansvaret, men personligen tycker jag att hon stod på sin topp vid London-OS 2012. Sedan dess har Ogimi sakta men säkert tappat i kvalitet.

Trots det skall Nadeshiko – som Japans landslag kallas – bara vara topp två i det här kvalet. Allt annat vore förstås en jättemissräkning för de vice världs- och olympiamästarinnorna.

Nordkorea 
Världsranking: 6
Chans att nå OS: 40 procent

Kommentar: Årets Nordkorea är ett mer hemligt lag än vanligt. Till följd av dopningsskandalen i VM 2011 var ju Nordkorea avstängt från Asiatiska mästerskapen 2014 och från VM 2015. Därmed har det här laget inte visat upp sig speciellt mycket på den internationella scenen.

Men 2011 var VM-truppen mycket ung, och vid fjolårets Östasiatiska mästerskap fick Nordkorea delta – och vann. Visst matchade Japan ett yngre lag i det mästerskapet, och ställde helt över sina Europa- och USA-proffs. Men laget var ändå starkt och även Australien hade en namnkunnig grupp på plats.

Nordkorea är alltså en mycket farlig kandidat till att ta en av OS-platserna. Personligen har jag inte sett dem sedan 2011, men rapporter säger att speluppläggaren Wi Jong Sim och tekniska lagkaptenen Ra Un Sim är de som skall göra det i offensiven.

Med tanke på att Nordkorea spelar så få landskamper är det alltså otroligt svårt att bedöma lagets styrka. De är andrarankade i Asien, men jag håller dem ändå på förhand som något svagare än ett allt vassare Australien. Men nordkoreanskorna har knipit Asiens ena OS-plats både till Peking och London. Räkna med andra ord inte bort laget.

Australien
Världsranking: 9
Chans att nå OS: 45 procent

Kommentar: The Matildas var ju ett av sommarens stora utropstecken i VM. Som Eric Hilmersson på GP sa till mig när han såg dem mot USA:

”De spelar precis som Pia Sundhage vill att Sverige skall spela”

Så är det. Man har fart och fläkt på kanterna med Caitlin Foord, Steph Catley och Lisa De Vanna och passningsskickliga spelare centralt i Emily van Egmond och Katrina Gorry. Däremot saknar man skadade trion Samantha Kerr, Larissa Crummer och Aivi Luik. Den sistnämnda sträckte baklåret på plats i Japan och tvingades lämna truppen i allra sista stund.

Hennes plats togs av 15-åriga supertalangen Ellie Carpenter. Det skall bli intressant att se hur mycket speltid hon får. Gissningsvis spelar hon bara mot Vietnam, men man vet ju inte.

Hursomhelst. Hittar laget tillbaka till VM-spelet känns det som att man bör kunna kunna ta en OS-plats. Jag gillar hur The Matildas spelar och både hoppas på laget och håller det som andrahandsfavorit i kvalet. Men jag slänger samtidigt in en rejäl brasklapp, Australien har missat de två senaste OS-turneringarna och det kan komma in nerver i spelet.

Apropå Australien meddelades häromdagen att Sverigebekanta skyttedrottningen Kate Gill avslutar sin fotbollskarriär. Hon fick inget sagoslut, utan hon petades som bekant i sista stund ur fjolårets VM-trupp.

Kina
Världsranking: 17
Chans att nå OS: 30 procent

Kommentar: Kvalets stora outsider. Kina var extremt välorganiserat och starkt redan i VM, där man tog sig till kvartsfinal och gav USA en rejäl match. Sedan dess har Kina bytt förbundskapten – och blivit ännu bättre.

Nu sitter tidigare franske kaptenen Bruno Bini vid rodret – och framgångarna fortsätter. Bini har bara förlorat en av nio matcher på posten. Och i Abby Wambach:s avskedsmatch fick ju Kina en liten revansch för VM-kvartsfinalen. Binis lag blev det första på över tolv år att vinna mot USA i USA.

Fast allt har inte varit frid och fröjd under Bini. Succémålvakten i VM, Wang Fei har nyligen tackat för sig i landslaget. Officiellt hette det hälsoskäl, men spekulationer finns om en konflikt med Bini. I truppen saknas också duktiga yttermittfältaren Wang Lisi.

Målvaktsfrågan är alltså ett frågetecken i truppen. Utöver det känns Kina som en riktigt farlig outsider i det här kvalet. Laget är mycket svårt att skapa målchanser på och man har ett par duktiga offensiva spelare.

Dock har man otur med lottningen. Att möta svaga Vietnam i första matchen är inget bra. De lag som har Vietnam mitt inne i kvalet och där får chans att vila spelare har bättre utgångsläge.

På förhand är Kina därför bara fyra i min ranking. Men det är så jämnt mellan tvåan och fyran i det här kvalet att jag inte skulle bli förvånad om kinesiskorna spelar OS-fotboll igen i höst. Varningsflaggan är alltså hissad.

Sydkorea
Världsranking: 18
Chans att nå OS: 5 procent

Kommentar: Chelseastjärnan Ji So-Yun och hennes lagkamrater kommer säkert att stå för någon skalp i det här kvalet. Sydkorea är nämligen ett högst dugligt lag, med alltfler utlandsproffs. Utöver Ji har man Cho So-Hyun i Inac Kobe och Jeon Ga-Eul i Western New York Flash. I enstaka matcher kan Sydkorea ställa till det för vilket lag som helst.

Men truppen är totalt sett ganska tunn och i ett sådant här tufft kval räcker det inte med att ha sju–åtta högklassiga spelare. Sydkorea känns på förhand som given gruppfemma. Laget är klasser bättre än Vietnam, men borde inte hålla i längden. En gissning är att de gör ett ok kval och får med sig fem poäng. Sin första OS-turnering får laget dock vänta på ytterligare i några år.

I dagens (avspark 11.35) premiärmatch mot Nordkorea lär dock sydkoreanskorna vara beredda att offra rätt mycket. Känns som en tänkbar kryssmatch.

Vietnam
Världsranking: 29
Chans att nå OS: 0 procent

Kommentar: Ett profillöst lag som bara är med som utfyllnad i den här turneringen. Skulle de lyckas ta någon poäng är det en skräll. Given gruppsexa.

Sawas suveräna avslut

God fortsättning.

I natt drog den internationella damfotbollen i gång igen efter några dagars juluppehåll. Den gjorde det med japansk cupfinal och två ligamatcher i Australiens W-league.

Finalen i Kejsarinnans cup (Empress’s cup) mellan Inac Kobe Leonessa och Albirex Niigata var speciell eftersom det var superstjärnan Homare Sawa:s allra sista match.

Och vilken fantastisk avslutning hon gav sig själv. Inför 20 379 åskådare vann Kobe med 1–0 och målet, det nickade Sawa själv in på en hörna från Nahomi Kawasumi efter 32,38:

Sawa har alltid varit otroligt bra på väldigt mycket. Men en sak som imponerat extra mycket på mig är hennes tajming i luftrummet. Trots att hon är kortväxt har hon nickat in väldigt många mål. Orsaken är förstås att hon är väldigt bra på att läsa bollbanan. Kolla på klippet ovan hur hon är den enda som direkt inser var bollen kommer att dyka ner och hur perfekt hon möter den med pannan.

Segern var Kobes femte på 2010-talet. Man vann även Empress’s cup fyra år i rad, 2010–13. Sawa lämnade alltså fotbollsplanen som den stora mästare hon vuxit ut till.

Själv bugar jag djupt inför en spelare som betytt enormt mycket för damfotbollen.

Veteranerna tackar alltså för sig nu på hösten, först Abby Wambach och nu även Sawa – två minnesvärda offensiva spelare. Det damfotbollsår som är inne på sina sista dagar har annars varit de välorganiserade försvarens år. Man skulle kunna illustrera det med många olika exempel, men det räcker väl med att påminna om att USA vann VM-guldet genom att man hade ett mycket tajt försvarsspel och bara släppte till 18 avslut mot mål på sju VM-matcher – och bara släppte in tre av dem.

Under hösten har vi även sett hur en ny generation spelare håller på att ta över på den stora scenen. Spelare födda 1995 eller senare. Skytteligorna i Champions League och franska ligan D1 Feminine leds av 20-åriga Ada Stolsmo Hegerberg på åtta respektive 22 mål. Tyska Frauen-Bundesliga leds i stor stil av Bayern München, vars bästa målskyttar är 20-åriga Sara Däbritz och 19-åriga Vivianne Miedama. Och flyttar vi blicken till andra sidan jordklotet gör 19-åriga Larissa Crummer jättesuccé i Australiens W-league.

Crummer spelar för laget som aldrig har tappat en poäng i en ligamatch, Melbourne City FC. Klubben är nybildad och fick direkt en plats i Australiens W-league. Efter nio omgångar har man full poäng och målskillnaden 31–3. Det är Crummer som gör målen. Hon leder skytteligan överlägset med sina elva fullträffar – ligarekordet ligger på 15. Crummer var med i Australiens VM-trupp i somras och fick göra två inhopp, bland annat spelade hon 27 minuter i 1–1-matchen mot Sverige.

I Melbourne City har Crummer grym uppbackning. I mål står Linköpingsbekantingen Briana Davey, i backlinjen finns Australiens båda VM-backar Stephanie Catley och Laura Alleway, på mittfältet Lisa De Vanna samt de båda lånen från Seattle, Jess Fishlock (är även assisterande tränare) och Kim Little – två av mina absoluta favoritspelare. Med den uppställningen känns det som att Melbourne City hade varit en intressant utmanare om SM-guldet, om klubben spelat i damallsvenskan.

Efter 13 omgångar i Frankrike står Ada Hegerberg alltså på 22 mål. Rekordet i D1 Feminine är från säsongen 2006/07 då Sandrine Bretigny gjorde 42 mål. Hegerberg måste alltså öka takten ytterligare efter årsskiftet om hon skall bli tidernas målskytt i ligan. Det hindrar inte att norskan kan se tillbaka på ett fantastiskt år. Jag har många gånger hyllat henne för hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Det här klippet höjdpunkter från året innehåller verkligen mycket fotbollsgodis:

Lotta Schelin har som bäst gjort 34 mål, det gjorde hon förra säsongen. Vår svenska storstjärna gav sig själv en utmärkt julklapp genom att göra fyra mål i årets sista match, 10–0-segern mot Nimes. Hon fick till ett äkta hattrick på nio minuter när hon gjorde målen som betydde 3–0, 4–0 och 5–0. Det andra är ett nickmål av en typ Schelin sällan gör. Kul att se.

Även om några av målen är riktiga skitmål är det bra för Schelin och landslaget att hon får känna känslan av att göra mål så ofta som möjligt inför OS-kvalet. Se Schelins mål, samt två från Hegerberg, på det här klippet:

Legendarernas känslosamma avsked

I dag är en dag för sentimentalitet. Två av de allra största stjärnorna av en damfotbollsgeneration säger nämligen tack och adjö till fotbollen.

Homare Sawa

Homare Sawa

I morse svensk tid nåddes vi av nyheten från Japan om att Homare Sawa lägger av. Och i natt kommer jag att gå upp och leta stream för att se Abby Wambach:s allra sista match. Härförarna för de två senaste världsmästarna lägger alltså av samtidigt. Stort.

Abby Wambach

Abby Wambach

Wambach och Sawa är alltså två av de allra största av sin generation – alltså spelare födda 1980 eller tidigare. Andra stora spelare från den generationen är Birgit Prinz, Nadine Angerer, Christie Rampone och några till. Man kan nog utan att bli allt för nationalistisk även räkna in Hanna Ljungberg, Victoria Sandell Svensson, Malin Moström och kanske någon till i generationens stora. Alla de andra har redan slutat. Nu tar vi avsked av de två sista. Visst känns det lite vemodigt?

När det gäller Sawa var jag på plats i Frankfurt när hon upplevde sin karriärs höjdpunkt, VM-guldet 2011. Jag minns hur hon med sin sedvanligt stolta och raka hållning stod i den mixade zonen efter finalen och berättade om hur hon kände. Hon gjorde det på japanska. De enda orden jag förstod var:

”No english”

Några månader senare fick hon Ballon d’Or. Hon höll sitt tacktal inför hela världen – på japanska. Då hade jag fått veta att hon hade lärt sig att prata en utmärkt engelska under sina år i USA. Hennes stolthet var dock så stor att hon ändå återigen valde modersmålet.

Stolt, fast på ett annat sätt, var hon också efter sitt klackmål i den där VM-finalen. Konstnumret (se klackskarven 4,23 in i klippet nedan) betydde 2–2 i slutet av förlängningen. Det betydde att Abby Wambach inte fick bli guldhjältinna. Det betydde också att finalen fick avgöras på straffar.

Den där VM-finalen är ju speciell på många sätt. Sawas klack ändrade ju faktiskt riktning på Wambach på vägen in i målet. Dessutom gjorde Wambach själv mål, det gjorde också de båda ländernas nya härförare, Aya Miyama och Alex Morgan.

På Homare Sawas imponerande meritlista står det utöver VM-guld, VM-silver, OS-silver, skytteligaseger i VM samt utnämning till både VM:s och världens bästa spelare 2011 även bland annat 205 landskamper och 83 mål.

2012 – året efter Sawa var det Abby Wambachs tur att vinna Ballon d’Or och alltså räknas som världens bästa spelare. Wambachs meritlista är både längre och mer imponerande än Sawas. Men vi väntar med att sammanfatta amerikanskans fantastiska karriär till efter nattens (avspark 02.30) landskamp mot Kina. Hittar jag någon stream kommer länk här. Och här.

Wambach har för övrigt i dag visat att hon kommer att låta höra om sig även framöver. Bland annat har hon i en pod gjort klart att hon tycker att det amerikanska herrlandslaget borde sparka förbundskaptenen Jürgen Klinsmann.

Själv uppmanar hon nästa generation att se till att hon blir glömd:

Bra tänkt, men inte kommer vi att glömma Abby Wambach. Här är en länk med höjdpunkter från hennes karriär.

Slutligen kommer länken till landslagskamraternas känslosamma avskedsvideo. Den rekommenderas varmt. Själv blir jag tårögd av att se den, trots att jag ju vet att det bara handlar om något så världsligt och oviktigt som fotboll…

 

VM 2015 i rubriker

VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:

Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.

Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.

Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.

Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.

Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.

Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.

Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.

Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.

Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken  26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.

Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:

”Vi kommer alltid igen.”

Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.

Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.

Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…

Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.

Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.

Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.

Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:

Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.

Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.

Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.

Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?

Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…

Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.

Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.

VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.

Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…

Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.

Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.

Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.

Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.

De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.

Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.

Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.

Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.

Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.

Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara ThunebroAbby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…

Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?

Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.

De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?

Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abily att såga Fifa:

”De får sluta tro att vi är idioter”