Kategoriarkiv: VM i fotboll 2011

VM i fotboll för damer i Tyskland spelades mellan 26 juni och 17 mars 2011. Till slut vann Japan guld, med USA som tvåa. Trea kom Sverige, och fyra blev Frankrike.

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Publicerad den av
15

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Flera oförklarliga nomineringar

Publicerad den av
7

I veckan har listorna presenterats över vilka tio spelare respektive vilka tio tränare som kan komma att prisas som bäst i världen på Fifagalan i januari.

Det brukar finnas anledning att förundras över nomineringarna. Och tyvärr är det större anledning till förundran än vanligt i år. Flera nomineringar är nämligen rätt oförklarliga.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det glädjande för svensk del är att vi har med både Pia Sundhage bland ledarna och Lotta Schelin bland spelarna. Det är två nomineringar jag själv inte hade gjort, men som jag ändå har full förståelse för.

De som tar ut kandidaterna till de här priserna tittar ofta mest på rena titlar, och sett till det har både Sundhage och Schelin bra år bakom sig. Sundhage ledde ju Sverige till ett oväntat OS-silver och Schelin har varit med och tagit trippeln med Lyon samt att hon var lagkapten vid OS-silvret.

Sedan är det väl ganska talande att Schelin inte ens nämndes när Radiosporten i veckan diskuterade vem som skall vinna diamantbollen. Och då lyfte ändå expert Johanna Frisk fram fem olika kandidater: Linda Sembrant, Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lisa Dahlkvist.

Tillbaka till Ballon d’Or. De tio nominerade spelarna är:

* Schelin
* Carli Lloyd, USA
* Christine Sinclair, Kanada
* Saki Kumagai, Japan
* Marta Vieira da Silva, Brasilien
* Camille Abily, Frankrike
* Amandine Henry, Frankrike
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland
* Sara Däbritz, Tyskland
* Melanie Behringer, Tyskland

Här är det riktigt häpnadsväckande att inte Ada Stolsmo Hegerberg finns med bland kandidaterna. Norskan prisades tidigare i år som den bästa spelaren i Europa – ett pris där hon ansågs ha varit bättre än åtta av de tio nu nominerade. Hegerberg skulle självklart ha varit med på den här listan.

Ada Stolsmo Hegerberg

Ada Stolsmo Hegerberg

När jag tog ut mitt världslag efter OS platsade varken Schelin, Lloyd, Henry eller Marozsan. Jag tyckte exempelvis att Tobin Heath var klart bästa spelare i USA under OS. Och de franska spelare som imponerade mest var mittbackarna Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy. Framför allt Renard tycker jag borde vara självklar på den här listan.

För övrigt var förstås inte heller Kumagai med i mitt OS-världslag, men det berodde ju på att Japan inte hade kvalat in. När jag tittar på de tio kandidaterna tycker jag att just japanskan, Marta och Behringer borde vara de tre finalisterna. Där tippar jag tysk seger, även om jag hade föredragit om någon av de andra två hade vunnit. Men det verkar ju vara ganska mycket lotteri kring de här priserna så man vet aldrig.

De tio nominerade tränarna är:

* Sundhage
* Thomas Wörle, Bayern München
* Gerard Precheur, Lyon
* John Herdman, Kanada
* Jill Ellis, USA
* Martina Voss-Tecklenburg, Schweiz
* Silvia Neid, Tyskland
* Oswaldo Vadao, Brasilien
* Philippe Bergeroo, Frankrike
* Vera Pauw, Sydafrika

Här vimlar det av oväntade namn, vilket både är positivt och negativt. De fyra sistnämnda är exempelvis inte kvar på de poster de har nominerats för. Bergeroo fick sparken efter ett misslyckat OS, men kan nu bli bäst i världen. Udda.

Ellis har inte fått sparken, men hon ledde USA under lagets största mästerskapsmisslyckande någonsin, ändå finns hon med här. Också udda.

Voss-Tecklenburg har jag svårt att bedöma. Hon hade dock knappast varit med på min lista. Däremot tycker jag att Pauw är en kul nominering, hon gjorde verkligen ett väldigt bra jobb med Sydafrika. En jag däremot saknar är Alen Stajcic som gjort ett kanonjobb med Australien.

Silvia Neid

Silvia Neid

Vem vinner då? Det lär väl Neid göra, och det skulle inte på något sätt vara oförtjänt. Men personligen hade jag helst sett att Herdman fått priset. Det han uträttat i Kanada är högst beundransvärt.

Hon var bäst i världen 2015

Publicerad den av
6

Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.

Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.

Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.

Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.

Kim Little

Kim Little

Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.

Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.

Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Aya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?

Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.

De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.

När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.

Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.

Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.

Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:

1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München

Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen:
Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård
Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC
Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City
Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG
Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash

Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?

Sara Thunebro lägger av

Publicerad den av
1

Detta bildspel kräver JavaScript.

För en stund sedan kom meddelandet på Eskilstuna Uniteds hemsida att Sara Thunebro lägger av.

Det är förstås ett tråkigt besked från en stor svensk spelare som garanterat hade kunnat vara en damallsvensk profil i ytterligare flera år.

Thunebro har varit en nyttig ytterback i landslag och i klubblag på högsta nivå under en bra bit över tio år. I första hand har hon utmärkt sig offensivt genom att ha bra tillslag med båda fötterna. Defensiven har hon förbättrat allt eftersom under karriären. Personligen tycker jag att hon nådde sin topp under VM 2011, där hon var självskriven i den svenska startelvan.

36-åriga Thunebros främsta meriter är just VM-bronset 2011, samt EM-bronset 2013 och Champions Leaguefinalen 2012 – där hennes Frankfurt föll mot Lyon. Thunebro har även vunnit två SM-guld med Djurgården (2003 och 2004).

Personligen kommer jag nog mest att komma ihåg Thunebro för hennes vinnarskalle. Jag minns hur jag frågade henne efter VM-semifinalen mot Japan 2011 om hur hon uppfattade den i matchen fantastiska japanska högeryttern Shinobu Ohno.

Svaret var lite lätt vresigt:

”Vem av dem var det?”

Thunis var inte intresserad av att hylla någon motståndare, speciellt inte någon som vållat henne problem. I stunden minns jag att jag blev lite ställd. Men efteråt inser jag att det är sådan inställning som kan leda till de stora mästerskapen. Under VM 2011 tog hon för övrigt ett stort ansvar och skötte de flesta intervjuerna med tysk media.

Lika bitsk som hon kan vara efter sämre matcher, lika glad, positiv och underhållande har hon varit efter framgångar. Vinnarskalle var ordet.

Med det är det läge att tacka Thunis för allt hon gjort för svensk damfotboll och önska stort lycka till i nästa karriär.

Trender och tankar om framtidens svenska landslag

Publicerad den av
22

I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.

Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.

Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.

Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.

En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.

Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.

Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.

Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.

Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.

Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.

För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.

På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.

Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.

Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.

USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.

Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?

Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.

Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.

Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.

Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.

Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.

Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.

Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:

”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”

Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.

Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.

Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.

Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.

Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.

De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.

Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.

Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.

Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.

Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.

Mitt världslag för VM 2015

Publicerad den av
10

Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.

Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.

Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:

Hope Solo, USA

Lucy Bronze, England
Wendie Renard, Frankrike
Becky Sauerbrunn, USA
Meghan Klingenberg, USA

Aya Miyama, Japan
Amandine Henry, Frankrike
Ramona Bachmann, Schweiz
Louisa Necib, Frankrike

Carli Lloyd, USA

Celia Sasic, Tyskland

Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).

Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.

Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.

Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.

Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.

Tillagt i efterhand: Så här blev det officiella världslaget.

Matchguide till VM-finalen 2015

Publicerad den av
3

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Tankar efter första gruppomgången

Publicerad den av
1

Brasilien besegrade just Sydkorea med 2–0 och därmed är den första gruppspelsomgången avslutad.

Brasiliens seger var på sätt och vis både rättvis och säker, men laget var ändå inte helt övertygande. Sydkorea spelade tajt och välorganiserat, men visade rejäla premiärnerver genom att bjuda på båda målen genom att missa enkla bakåtpass kring eget straffområde.

Formiga gjorde 1–0-målet. 37-åringen (3 mars 1978) blev därmed den äldsta spelaren att ett VM-mål för damer. Hon blev i och med matchen också den andra att spela sitt sjätte VM. Först till sex VM var ju som bekant Homare Sawa.

Marta gjorde 2–0-målet på straff. Det var hennes 15:e VM-mål genom tiderna, något som innebär att hon numera är ensam som tidernas främsta målskytt alla kategorier. Inför turneringen delade hon ledningen i den ligan med Birgit Prinz.

Som synes på klippet borde nog koreanskorna dessutom ha haft en straff i matchupptakten. Totalt sett var dock Sydkorea inte tillräckligt anfallsinriktat för att kunna vinna. När man vann bollen högt upp i planen valde man nästan alltid att spela hem till backlinjen innan man gick till anfall. Då hann Brasilien få hela laget på rätt sida bollen. Det var först sista kvarten Sydkorea verkligen började spela anfallsfotboll, och då skapade man också en del oro för Brasiliens backlinje.

Tidigare i dag har det även blivit två 1–1-matcher. Precis som jag hade anat delade Colombia och Mexiko på poängen. Lite mer överraskande var att Costa Rica tog poäng av Spanien. Resultaten är positiva för Sverige, eftersom de ökar chansen för trean i grupp D att avancera till åttondelsfinal.

För Spanien, Costa Rica och Colombia var dagens mål nationernas första någonsin i VM-sammanhang. Colombias, som gjordes av Daniela Montoya, var en riktigt sevärd kanon via ribban och in.

Och för att få med alla dagens matcher är här även klippet från Frankrike–England 1–0:

Så till Sverige. Man måste ändå beundra Pia Sundhage för hennes förmåga att alltid hitta något positivt att lyfta fram. Vid den presskonferens tidigare i dag kanadensisk tid som jag skrev lite om i förra inlägget valde Sundhage att berömma lagets löpvilja mot Nigeria, hon sa:

”Det blev en fotbollsmatch vi inte hade önskat oss, men jag måste ändå ge spelarna beröm för att de kämpade. När det inte går som man tänkt sig så sprang de.”

Jo, spelarna sprang. Men personligen tycker jag att löpvilja inte är något som ens skall behöva nämnas i en VM-premiär. Det är spelarnas jobb att springa, och den som inte springer till sista svettdroppen i en tuff VM-match har inte i landslaget att göra. Eller?

Om jag hade varit Sundhage och känt att jag skulle försöka hitta något positivt att trycka på dagen efter premiären hade det nog snarare varit vänsterhörnorna. Där visade Sverige klass – även om den svaga nigerianska målvakten hjälpte till en hel del.

Apropå presskonferenser går den som Sundhage höll direkt efter matchen i måndags att se här (Sveriges del börjar 13,20 in i klippet):

Notera att Sundhage säger att en del av Sveriges matchplan var att låta Lisa Dahlkvist jobba allt vad hon orkade för att sedan byta ut henne. Konstigt nog kände inte Dahlkvist själv till det. På en direkt fråga om hon visste att hon skulle bytas ut svarade hon:

”Nej, jag kör så länge jag får.”

Dahlkvist var en av få bra svenska spelare. Förhoppningsvis både får och orkar hon spela längre mot USA på fredag.

Det om Sverige för nu. Dags för en kort genomgång av den första gruppspelsomgången. Jag har långt ifrån sett alla matcher så om ni har något att tillägga är det bara att slänga iväg en kommentar. Först är jag rätt nöjd med utfallet i första omgången sett till mitt tips av gruppspelet. Det är tyvärr bara i grupp D jag riskerar att hamna lite snett. Men förhoppningsvis reder det ut sig.

Här är lite rubriker från de matcher som spelats hittills:

Bästa utespelaren: Ramona Bachmann. Vilka sologenombrott. Men nog borde hon gjort mål på övertid?

Bästa målvakten: Hope Solo. Fick negativa rubriker i USA dagen innan VM-premiären. Verkade inte påverkas ett dugg av det utan räddade sitt lag genom att göra några riktigt svettiga räddningar i början mot Australien.

Bästa laget: Tyskland – även om motståndet från Elfenbenskusten var undermåligt var tyskorna grymt starka. Hade man inte haft lite premiärnerver i början kunde det ha blivit 20–0 i stället.

Största överraskningen: Australien. Jag visste att de hade kapacitet. Men inte att den var så stor. Deras första 30 minuter bjöd på den snyggaste fotbollen hittills i VM. Och då var det mäktiga USA som man spelade ut. Tur för Sverige att The Matildas visade sig vara mänskliga och tröttnade på slutet.

Näst största överraskningen: Nigeria. Nog för att jag hade sett deras skicklighet i F20-VM. Men steget till seniormästerskap brukar vara stort och Nigerias spelare har väldigt liten internationell seniorerfarenhet. Hade man haft en riktig målvakt skulle man aldrig tappat poäng mot Sverige.

Tredje största överraskningen: Costa Rica. Jag rankade dem som 21:a lag i mästerskapet. Men Latinamerikas första VM-representant någonsin inledde med att sno poäng av Spanien. Starkt.

Största besvikelsen: Sverige. Hade varken ett fungerande anfalls- eller försvarsspel och blev utspelat av Nigeria. Räddades av god effektivitet och en svag nigeriansk målvakt. Såg dock inte på något sätt ut som någon guld- eller medaljkandidat. Måste upp många nivåer om man skall bli bland Europas tre bästa lag och kvala in till OS.

Näst största besvikelsen: VM-organisationen. Det märks att folket här inte var i Tyskland 2011 för att se och lära. Allt är sämre i Kanada, i varje fall när det handlar om mediehanteringen.

Måldrottningarna: Trion Celia Sasic, Anja Mittag och Gaelle Enganamouit gjorde tre mål vardera i premiäromgången.

Största jublet: Drygt 53000 i Edmonton vrålade ut sin lycka över Christine Sinclair:s straffmål på övertid mot Kina.

Snyggaste målet: Daniela Montoyas kvittering för Colombia tidigare i dag.

Hårdast straffade: Ecuador. Åkte på tre straffar och ett rött kort i sin VM-debut. Då blev det 6–0 i baken mot Kamerun.

VM 2015: Lag 1–2: De gör upp om guldet

Publicerad den av
Svara

I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.

Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.

Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.

Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:

1) Tyskland
Världsrankning: 1.

Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.

Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.

Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.

Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.

Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.

Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat  räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.

Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.

Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.

2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.

USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.

Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.

Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan Brian – Abby Wambach och Christen Press.

Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.

Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:

Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson

Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.

USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.

Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.

Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.

Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.
* Lag 3–4, Guldkandidater.

Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.

Asllani eller Jakobsson? Hammarström, Marta eller Sawa?

Publicerad den av
2

Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.

Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.

Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.

Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.

Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.

En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:

Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.

Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.

De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.

Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:

Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…

VM 2015: Lag 3–4: Guldkandidater

Publicerad den av
Svara

I dag är det dags att hälsa nya läsare välkomna till bloggen. Nu ligger den nämligen uppe på bt.se där den går under namnet VM-bloggen.

Det börjar verkligen dra ihop sig till VM på alla sätt. Bland annat har min genomgång av alla de 24 VM-lagen har nått fram till den kvartett som jag anser har rimliga chanser att vinna guldet.

Känslan är ju att toppen är jämnare och öppnare än den varit i tidigare VM. Framför allt är det jämnare och öppnare mellan de fyra storheterna Frankrike, Japan, Tyskland och USA. Av dem har jag under en längre period rankat japanskorna på fjärde plats. De tre andra har jag däremot flyttat runt en hel del.

Till slut blev det Frankrike som jag placerade som trea och därmed presenterar i det här inlägget. Det här är hur jag ser på de två som sannolikt är VM:s mest bollskickliga lag:

3) Frankrike
Världsrankning: 3 – lagets högsta rankning någonsin.

Frankrike har aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap. Det borde vara dags nu. Om det inte hade varit för historiens makt skulle Frankrike ha varit min stora guldfavorit inför det här mästerskapet. Det franska laget har nämligen varit det som funkat bäst det senaste året och det är även den trupp som har störst bolltalang.

Det senaste året har man slagit Tyskland och USA för första gången och kanske framför allt visat för sig själva att det går.

Visst fick USA revansch i finalen av Algarve cup men det borde inte behöva betyda så mycket. Frankrike rullade på fler spelare i den turneringen och hade ett klart mer reservbetonat lag i finalen än USA. Dessutom var ju nyckelspelaren Louisa Necib skadad under hela Algarve cup.

För Frankrike har det alltså funnits en mental spärr i medaljmatcher. I de fyra senaste mästerskapen har man fallit i totalt sex medaljmatcher. Vi svenskar minns ju inte minst bronsmatchen i VM 2011:

Kliver bara fransyskorna över medaljtröskeln kan de mycket väl gå hela vägen. För tittar vi på den franska truppen är det möjligen målvakten Sarah Bouhaddi som är frågetecknet. Hon är spänstig och atletisk, men ibland lite opålitlig. Hon ger sig nämligen då och då ut på vådliga utflykter långt ifrån sitt målområde.

Backlinjen är däremot världens bästa. Alla spelarna är stabila defensivt, men de är även väldigt passningsskickliga. Backlinjen personifieras av Wendie Renard som är lång och nickstark och ett vasst vapen på fasta situationer. Men hon har även ett lysande passningsspel – både kort och långt. Skulle jag få välja en mittback i världen att bygga mitt lag kring hade jag tagit Renard.

Bredvid sig får hon antagligen PSG-backen Laura Georges, men alternativet Sabrina Dellanoy är på samma nivå. Båda är bolltrygga spelare. Ytterbackarna är väldigt offensiva. Både Jessica Houara d’Hommeaux och Laure Boulleau älskar att fylla på längs kanterna och slå inlägg.

På mittfältet finns massor av alternativ – alla är högklassiga. Den enda mittfältaren som känns helt självskriven är Louisa Necib som sannolikt är världens allra bästa offensiva mittfältare. Hennes passningsspel är genialt och med henne på planen kan man vara säker på att Frankrike kommer hitta sätt att skapa målchanser.

Själva målskyttet har tidigare varit ett problem. Frankrike har helt enkelt saknat en toppforward som producerat mål i stora matcher. Marie-Laure Delie har skött den rollen på ett bra sätt mot sämre motstånd, men inte räckt till mot de bästa.

Det senaste året har dock Eugenie Le Sommer tagit över som spjutspets och öst in mål. Det senaste året tycker jag att Le Sommer har varit en av världens allra bästa spelare. Kan hon konservera formen även över VM-slutspelet kommer Frankrike att gå långt. Med smarta Gaetane Thiney bredvid sig har dessutom Le Sommer chansen att slåss i toppen av VM:s skytteliga.

Trolig startelva: Bouhaddi – Houara d’Hommeaux, Georges, Renard, Boulleau – Kenza Dali, Amandine Henry, Necib, Camille Abily – Thiney och Le Sommer.

Lottningen är dock besvärlig, vilket är ytterligare ett skäl till att placera fransyskorna som trea på rankningen. Man möter England, Mexiko och Colombia i gruppspelet. Där kommer man att gå vidare, som etta eller möjligen tvåa. Men vare sig man kommer etta eller tvåa får man en svår väg mot finalen.

Vinnaren i Frankrikes grupp möter ställs mot vinnaren i gruppen med Tyskland och Norge i kvartsfinal. Och tvåan i den franska gruppen ställs mot tvåan i den tysk-norska gruppen redan i åttondelsfinal. Tuff lottning alltså, men spelar Frankrike som de kan behöver de inte vara rädda för något motstånd.

4) Japan
Världsrankning: 4 – har som bäst varit rankade som nummer 3.

De regerande mästarinnorna kommer till spel med nästan exakt samma lag som för fyra år sedan. Där i Tyskland fick ju japansk damfotboll som bekant sitt stora lyft.

Då hade det passningsskickliga laget mycket flyt på sin väg mot VM-guldet. I OS året efter tog man sig åter till final och visade att VM-guldet inte bara var en engångsföreteelse.

Hur långt det bär i år är vansinnigt svårt att tippa. Under de senaste två åren har förbundskapten Norio Sasaki blandat vilt i sina trupper. Han har försökt matcha in nya, yngre spelare i startelvan. Bland annat har han låtit legendaren Homare Sawa vila från träningslandskamper de senaste åren.

Men när årets VM står för porten verkar det ändå som att Sasaki kommer att satsa på sina säkra, rutinerade kort. Laget i de två genrepen har nämligen varit väldigt likt VM-guldlaget från 2011. Skillnaden från då är att det finns klart större bredd på bänken.
Frågan är dock hur de elva spelarna i startelvan har utvecklats. Själv säger förbundskapten Sasaki att man är bättre:

Å andra sidan säger han att alla lag i världstoppen är bättre, vilket gör hans uttalanden svårbedömda. Klart är att Yuki Ogimi är en bättre forward nu än för fyra år sedan. Klart är också att Sawa är otroligt viktig för laget bara genom sin närvaro.

En annan viktig spelare är lagkaptenen Aya Miyama. Hon slår precisa hörnor och frisparkar med både höger och vänster fot. Faktum är att Japan gör väldigt många mål på fasta situationer trots sitt längdmässiga underläge mot de andra toppnationerna.

Orsaken är dels Miyamas precision, dels att spelare som Sawa, Ogimi, Mizuho Sakaguchi och Azusa Iwashimizu har väldigt bra tajming i sina löpningar. Sawa har skarvat in massor av hörnor vid den främre stolpen och Iwashimizu har nickat in avgörande mål vid den bakre. Bland annat avgjorde mittback Iwashimizu finalen i Asiatiska mästerskapen ifjol:

Förbundskapten Sasaki är en riktig taktiker. Både vid VM 2011 och OS 2012 valde han att vila stora delar av startelvan i sista gruppomgången. Krysset mot Sydafrika i London-OS var rejält omdiskuterat. Sasaki har alltså testat friskt de senaste åren och jag tycker att det är lite förvånande att han inte har hittat några nya talanger. Jag hade trott att han skulle matcha in smarta Potsdamspelaren Asano Nagasato – som för övrigt är lillasyster till Ogimi – i en offensiv roll.

Japan hade ett fantastiskt F17-landslag som imponerade enormt när man körde över allt motstånd och vann VM-guld i fjol. Ingen från det laget anses redo för att vara med i årets VM-trupp. Och ingen från det duktiga F20-VM-lag som tog brons i hemma-VM 2012 har slagit sig in i elvan. Men de båda lagen, inte minst guldlaget från F17-VM i fjol ger gott hopp om en fortsatt ljus framtid för japansk damfotboll även om man skulle backa ett kliv i årets VM.

Trolig startelva: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Saki Kumagai, Iwashimizu, Rumi Utsugi – Nahomi Kawasumi, Sakaguchi, Sawa, Miyama – Shinobu Ohno och Ogimi.

Lottningen är fördelaktig. Japan ställs mot Schweiz, Kamerun och Ecuador i gruppspelet, vilket borde innebära gruppseger – eller i varje fall sämst en andraplats. Gruppsegraren har sannolikt en bra väg mot finalen. Man möter en grupptrea i åttondel samt gissningsvis Brasilien/Sverige i kvart och Kanada/England/Norge i semi. Grupptvåan har en överkomlig åttondel men kan få USA i kvarten och Tyskland/Frankrike i semi – tufft.

Det var det om de regerande mästarinnorna. Det här sjätte inlägget av sju i min VM-genomgång. De fem tidigare hittar du genom att scrolla ner, eller via följande genvägar:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.

VM 2015: Lag 18–24, Blåbärsnationerna

Publicerad den av
4

Sverige har landat i Kanada och VM-febern börjar göra mer än bara smygande avtryck.

Men två veckor till den svenska avsparken i Winnipeg har det blivit dags att göra en genomgång av de 24 deltagande lagen.

Jag har vid tidigare mästerskap valt olika former för mina guider. Ofta har lagen presenterats i ett enda megalångt inlägg. Den modellen tänkte jag överge i år.

Nu väljer jag i stället en modell där jag presenterar lagen efter hur jag rankar dem. De allra bästa lagen presenteras två och två medan jag väljer att presentera ganska många lag samtidigt när det gäller de lite sämre gängen.

Som jag ser det finns det fyra givna guldkandidater, fem lag som räknas som utmanare om medaljerna samt ytterligare åtta lag som med tur i slutspelslottningen har kapacitet att nå en kvartsfinal. Dessutom har vi sju blåbärsnationer.

Jag börjar bakifrån med att presentera just de sju lag som inte har med slutstriden att göra – alltså de sju blåbären. Här är alltså lag 18–24. Här finns flera lag som jag inte har örnkoll på, så jag välkomnar synpunkter och eventuella tillägg. Har du något att berätta om de här gängen – tveka inte att kommentera inlägget. Trevlig läsning.

18) Mexiko
Världsrankning: 25 – har som bäst varit rankat som nummer 21.

Ett lag som jag trodde var på frammarsch för några år sedan. De har exempelvis haft rätt starka lag i de senaste två F20-världsmästerskapen. Och när de fick chansen att placera sina spelare i NWSL tänkte jag att lyftet skulle komma.

Men de mexikanska spelarna har haft svårt att ta plats i NWSL-lagen och det senaste året har Mexiko tvärtom tappat mark. Det lag de ställde upp med i VM-kvalet var riktigt svagt och höll på att tvingas till playoff trots att Nordamerika hade hela 4,5 platser i VM-slutspelet.

Man har haft ett par tunga bakslag på spelarsidan. Bland annat har F20-VM-stjärnan Sofia Huerta tackat nej till det mexikanska seniorlandslaget med motiveringen att hon känner sig mer amerikansk och siktar mot USA:s landslag i stället. För Chicago Red Stars i NWSL har hon varit glödhet på sistone och gjort fem mål på de tre senaste matcherna. Kanske, kanske att Huerta kan spela till sig en plats hos USA framöver. I Mexiko hade hon varit superstjärna redan nu.

Defensivt är unga målvakten Cecilia Santiago viktig. Hon var landets etta redan vid VM i Tyskland. Nu är hon 20 år och historisk som den enda spelare som ingått i fyra F20-VM-trupper – och som spelat i tre. Redan när hon var 14 år ingick hon alltså i Mexikos trupp till F20-VM.
Offensivt ställs hoppet till lagets skyttedrottning i fjolårets VM-kval, Charlyn Corral. 23-åringen spelade i fjol åtta matcher och gjorde fem mål i den finska ligan för Merilappi United.

Nyligen höll Mexiko oavgjort (1–1) i 45 minuter mot USA, men föll till slut ändå med 5–1:

Trots att mycket har varit negativt i mexikansk damfotboll på sistone har laget en ganska god chans att avancera ur gruppspelet. Man har nämligen lottats in i grupp F med England, Frankrike och Colombia. Med lite flyt kommer det att räcka med tre poäng för att avancera som en av de fyra bästa grupptreorna. Vinner mexikanskorna nyckelmatchen mot Colombia kan det alltså bli åttondelsfinal. Mot England och Frankrike skall man däremot vara chanslöst.

19) Colombia
Världsrankning: 28 – landets högsta rankning någonsin.

Landet var med både i VM 2011 och OS 2012. I båda mästerskapen gjorde man noll mål på sex matcher. Dock blev det 0–0 mot Nordkorea i Tysklands-VM och man föll inte ihop i någon av de sex matcherna. Exempelvis minns vi ju att Sverige gick kämpa för att vinna med 1–0 i vår VM-premiär i Leverkusen för fyra år sedan.

Colombias stora spelare då var och är fortfarande Malmöbekanta Yoreli Rincon. Hon visade god speluppfattning under sin säsong i damallsvenskan, även om hon aldrig riktigt klarade av att slå sig in i Malmös stjärnspäckade startelva. Utöver henne har Colombia en mängd spelare som studerat på college i USA och där fått en god fotbollsutbildning.

Colombia kvalade in till årets VM och nästa års OS genom att vara enda laget som gick igenom det sydamerikanska OS-kvalet utan förlust. Man spelade bland annat 0–0 mot Brasilien där.
Colombia är alltså ett ganska välorganiserat och bollskickligt lag, dock utan den offensiva tyngd som krävs för att nå framgång i ett VM. Dock har man alltså en god chans till avancemang genom att man fått en fördelaktig lottning. Lagets öde avgörs redan i första VM-matchen där man ställs mot ett Mexiko som är väldigt svårbedömt.

Seger där kan räcka till åttondelsfinal. Förlust och det är kört – mot Frankrike och England skall nämligen inte colombianskorna ha något att hämta.

20) Kamerun
Världsrankning: 53 – har som bäst varit rankat som nummer 47.

Ett kraftfullt lag med flera duktiga spelare. Starka Eskilstunaforwarden Gaelle Enganamouit känner vi ju väl till i Sverige. Även duktiga mittbacken Augustine Ejangue Siliki var på väg till damallsvenskan förra vintern. Hon provtränade med Tyresö i januari, men fick inget kontrakt av skäl som vi numera känner till.

Ytterligare några spelare har känt sig för i de stora ligorna. Jeanette Yango gjorde några matcher för Turbine Potsdam säsongen 2012/13 – där ju Potsdam blev tysk ligatvåa. Ajara Nchout Njoya spelar i år för Western New York Flash i NWSL.

Det finns alltså potential i det lag som var finalist i fjolårets Afrikanska mästerskap. Bilder från finalen ser du här:

Vid OS för tre år sedan blev det tre raka förluster och 1–11 i målskillnad. Nu är Kameruns lag mer rutinerat och i VM är det faktiskt goda chanser för avancemang till åttondelsfinal. Kamerun har nämligen lottats in i grupp C mot Japan, Schweiz och Ecuador. Seger i öppningsmatchen mot svaga Ecuador kan räcka till avancemang ur gruppspelet som en av de bästa treorna.

21) Costa Rica
Världsrankning: 37 – landets högsta rankning någonsin.

Costa Rica blev det första Latinamerikanska landet att kvala in till ett fotbolls-VM för damer. Man gjorde det efter att ha slagit ut Trinidad och Tobago efter straffläggning. Målvakten Dinnia Diaz blev den stora hjältinnan när hon räddade alla Trinidads tre straffar.

Diaz i all ära. Costa Rica har en superstjärna i PSG:s mittfältare Shirley Cruz. Hon är en av världens två–tre bästa tvåvägsmittfältare, men klarar inte ensam av att bära ett landslag på sina axlar.
I finalen av Concacafs VM-kval i fjol föll Costa Rica mot USA med 6–0, siffror som indikerar att laget har ganska långt upp till världseliten.

I VM har man lottats i samma grupp som Brasilien, Spanien och Sydkorea. Det är motståndare costaricanskorna inte skall rå på. En poäng skulle man kunna spela sig till – men om man avancerar ur gruppen vore det en jätteskräll.

22) Ecuador
Världsrankning: 48 – har som bäst varit rankat som nummer 46.

Laget debuterar i VM-sammanhang. Man tog platsen genom att först skrälla sig till en tredjeplats bakom Brasilien och Colombia i det sydamerikanska kvalet. Sedan vann man mot Trinidad och Tobago i playoff på ett högst turligt sätt.

Det blev 0–0 i Ecuador. Inför en fullsatt arena i Port of Spain dominerade Trinidad och Tobago returen rejält och hade chans på chans att ta sig till VM. Hemmamålet kom dock inte och det såg ut att bli förlängning. Då, i minut 92, styrde Ecuadors speciella målgörare Monica Quintero in en inläggsfrispark och tog istället sitt lag till Kanada:

Målet utlöste den här underbara glädjen hos de ecuadorianska spelarna:

I VM lär inte Ecuadors spelare få så många skäl att jubla. Mot Japan och Schweiz skall Ecuador vara totalt chanslöst. Även mot Kamerun slår man ur underläge, men där finns ändå en hyfsad chans till poäng.

23) Elfenbenskusten 
Världsrankning: 67 – har som bäst varit rankat som nummer 65.

Elfenbenskusten är ett av turneringens allra svagaste lag. Trots det åker man till Kanada med rätt goda chanser att avancera ur gruppspelet. Elfenbenskusten möter nämligen VM:s sämsta lag Thailand i andra gruppmatchen. En stabil seger där skulle kunna räcka för avancemang.

I de båda andra gruppmatcherna mot starka Tyskland och Norge skall däremot ivorianerna vara totalt chanslösa. Där kan det bli pinsamt stora siffror.

Elfenbenskusten snubblade in i VM-turneringen genom att bli trea i Afrikanska mästerskapen i fjol. Där spelade man oavgjort mot Zambia i gruppspelet, men gick vidare genom att slå Namibia med 3–1. Sedan föll man mot Kamerun i förlängning i semifinalen men vann mot Sydafrika med 1–0 i bronsmatchen. Den segern måste anses ha varit högst turlig, se själv på det här klippet:

Segermålet där gjorde av årets Kristianstadsfynd Ida Guehai som ju har visat sig vara en duktig spelare i damallsvenskan. Hon är viktig för laget. Det stora framtidsnamnet är dock 21-åriga Tia Vino Ines N’Rehy som ses som en av Afrikas stora löften.

Elfenbenskusten har ett högst tveksamt försvarsspel, men har trots det alltså goda chanser att överleva gruppspelet.

24) Thailand
Världsrankning: 29 – lagets bästa rankning någonsin.

Trots att världsrankningen säger något annat talar det mesta för att Thailand är VM:s klart sämsta lag. Thailändskorna fick chansen att ta en plats genom att Nordkorea är dopningsavstängt. Därmed blev det ju en ledig plats för de lite svagare nationerna i Asien.

Thailand vann nyligen ett mästerskap som kallas AFF Womens Football Championships efter att ha besegrat Myanmar med 3–2 i finalen. I gruppspelet där föll man bland annat mot Australiens U23-landslag med 3–0. Och i en träningslandskamp i februari föll man med 7–0 mot Holland.

Jag känner inte till någon av Thailands spelare så väl att jag kan beskriva dem, men jag vet att Östersund i elitettan har en spelare, Thanatia Chawong. När thailändskorna kvalade in till VM i fjol via en femteplats i asiatiska mästerskapen föll man i gruppspelet med 7–0 mot Kina och med 4–0 mot Sydkorea. De resultaten indikerar klassen på laget.

Dock har man vissa offensiva kvaliteter. Jag har sett delar av några av lagets storförluster de senaste åren och man har skapat en del även i de matcherna. Men tyvärr är försvarsspelet riktigt svagt och naivt. Spelarna ser helt enkelt inte ut att ha fått någon utbildning i hur man förhindrar motståndare från att göra mål. Eftersom Thailand lär få koncentrera sig på försvarsspel i Kanada är oddsen för framgångar mycket små.

Visst har man en viss skrällchans mot nästan lika svaga Elfenbenskusten, men det är långt ifrån att seger där räcker för risken är uppenbar att det blir riktigt stora förluster både mot Norge och Tyskland.

Lägeskoll inför VM 2015: USA

Publicerad den av
2

Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.

Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.

Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.

Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.

Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:

* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:

Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.

De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.

Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.

Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.

Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.

När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.

Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.

Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.

I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.

Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage och Alex Morgan

Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.

Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.

Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:

1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach

Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.

Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.

Hope Solo

Hope Solo

Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).

Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.

Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.

Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.

USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria

USA:s senaste resultat mot topp 20-nationer:
Brasilien–USA 0–0
Brasilien–USA 3–2
USA–Kina 1–1
USA–Schweiz 4–1
USA–Frankrike 2–2
USA–Frankrike 1–0
Kanada–USA 1–1
USA–Kina 3–0
USA–Kina 2–0
USA–Nordkorea 3–0
USA–Danmark 3–5
USA–Sverige 0–1
USA–Japan 1–1

Inga roliga siffror för Schelin

Publicerad den av
20

Caroline Seger avgjorde alltså gårdagens VM-kvalkamp för Sverige. Det var hennes första tävlingsmål för Sverige på över tre år.

Segers senaste tävlingsmål kom den 21 augusti 2010, och var också i dubbel bemärkelse ett Segermål. Då vann vi nämligen i det förra VM-kvalet mot Tjeckien med 1–0.

Seger gör alltså sällan mål. Men de senaste hon har gjort i tävlingsmatcher har varit betydelsefulla. Det visar sig vara tvärtemot hur det ser ut för vår andra lagkapten, Lotta Schelin.

Jag har ju ofta förr skrivit att jag vill se Lyonstjärnan göra fler matchvinnande mål. Men jag hade faktiskt inte trott att hennes siffror var så dåliga som de är. För när jag efter gårdagens seger satte mig och kollade upp vilka spelare som har gjort landslagets viktiga mål de senaste åren var det Schelins statistik som förvånade.

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage och Lilie Persson

Det visade sig att vår forwardsstjärna nästan aldrig är matchvinnare i landslaget. Jag tycker att de uppgifterna jag fått fram är riktigt intressanta – och väl värda för Pia Sundhage och Lilie Persson att ta en funderare över.

Eftersom vi inte behövde kvala till EM handlar det om målen från VM 2011, OS 2012 och från EM i år. Totalt ser den svenska poängligan i tävlingsmatcher 2011–13 ut så här, inklusive gårdagens match:

Lotta Schelin                  14 –  10+4
Marie Hammarström         7 –    3+4
Nilla Fischer                     6 –    6+0
Lisa Dahlkvist                  5 –     4+1
Kosovare Asllani               5 –    1+4
Therese Sjögran               5 –    1+4
Sara Thunebro                 4 –    0+4
Josefine Öqvist                2 –    2+0
Sofia Jakobsson               2 –    1+1
Caroline Seger                  2 –    1+1
Jessica Landström           1 –    1+0
Lina Nilsson                     1 –    0+1
Sara Larsson                   1 –    0+1

Så långt allt gott för Schelin. Tio mål är förstås bra i sig.

Fast personligen tycker jag alltså att den viktigaste poängligan är den över vilka som gör de poänggivande insatserna. För att ni skall förstå hur jag räknar redovisar jag alla poänggivande insatser här:

VM 2011
Colombia, 1–0
2: Jessica Landström, 1: Hedvig Lindahl
Nordkorea, 1–0
2: Lisa Dahlkvist, 1: Lindahl (totalt 2)
USA, 2–1
2: Nilla Fischer, 1: Dahlkvist (3)
Australien, 3–1
2: Dahlkvist (5), 1: Therese Sjögran
Frankrike, 2–1
2: Marie Hammarström, 1: Lotta Schelin

OS 2012
Sydafrika, 4–1
2: Dahlkvist (7), 1: Fischer (3)
Japan, 0–0
1: Lindahl (3)
Kanada, 2–2
1: Sofia Jakobsson

EM 2013
Danmark, 1–1
1: Fischer (4)
Finland, 5–0
2: Fischer (6), 1: Kristin Hammarström
Italien, 3–1
2: Schelin (3), 1: Självmål
Island, 4–0
2: Marie Hammarström (4), 1: Kristin Hammarström (2)

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Totalt ger det följande lista över fixade poäng från de tre mästerskapen:
7) Lisa Dahlkvist
6) Nilla Fischer
4) Marie Hammarström
3) Hedvig Lindahl och Lotta Schelin
2) Jessica Landström och Kristin Hammarström
1) Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och självmål.
* Räknar man in gårdagens match skall Caroline Seger in på två poäng och Kristin Hammarström upp på tre.

Det innebär att Lotta Schelins totalt tio mål under treårsperioden bara lett till tre svenska poäng. Hennes mål är således bara värda 0,3 poäng i snitt.
Motsatsen i det här fallet är Lisa Dahlkvist, som gjort fyra mål – alla av avgörande betydelse. Tyresömittfältaren har ordnat sju svenska poäng, vilket gör att hennes mål i snitt givit 1,75 poäng.

Det finns ju brister i aktuellt sätt att räkna, bland annat kan ju 2–0-mål ibland ge två poäng, ibland noll.
Därför kollade jag också hur många gånger olika spelare har givit Sverige ledningen, eller kvitterat, under aktuell period. Det visades sig dock inte gynna Lotta Schelin.
Som en parentes noterade jag att Sverige bara gjort ett kvitteringsmål under perioden, men desto fler ledningsmål. Total fick jag följande utfall:

4: Nilla Fischer (tre ledningsmål och en kvittering)
3: Marie Hammarström
2: Lisa Dahlkvist
1: Jessica Landström, Therese Sjögran, Josefine Öqvist, Lotta Schelin och Caroline Seger. Plus ett självmål.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Schelin har alltså bara gjort ett lednings- eller kvitteringsmål på tre år. Utan hon har gjort nio av sina mål när vi redan varit i ledning. Noterbart också att hennes nuvarande forwardskollega Kosovare Asllani inte alls finns med i statistiken över viktiga mål. Det här är verkligen inga bra siffror för ett forwardspar i ett av världens högst rankade landslag. Eller hur?

Det finns anledning för mig att återkomma till de här siffrorna längre fram. Men en spontan tanke är ju att Pia Sundhage borde se till att trion Fischer, Dahlkvist och Hammarström finns i närheten av motståndarnas mål när matcher avgörs, eller när Sverige jagar mål i slutet av matcher.

Sydkorea fixade Nordkoreas guld

Publicerad den av
Svara

Sydkorea blev Nordkoreas hjältinnor i årets stora mästerskap i Asien. Det är inte minst intressant på storpolitiska grunder.

Det här inlägget innehåller egentligen några veckor gamla nyheter. Men jag har inte läst om det Östasiatiska mästerskapet någon annanstans i europeisk media – så jag tycker att det är värt att uppmärksammas.

För parallellt med EM spelades i Sydkorea slutspelet för Asiens näst största fotbollsturnering för landslag, East Asian Championships – Östasiatiska mästerskapet. Eftersom alla Asiens bästa nationer kommer just från världsdelens östra del var det hög klass på de fyra slutspelslagen.

Det lägst rankade laget var Sydkorea som numera delar plats 17 på världsrankningen med Spanien. Klassen på turneringen visas också av att Australien åkte ut i kvalet. Och Australien är ju rankat på åttonde plats i världen, man har exempelvis bara tre europeiska nationer (Tyskland, Sverige och Frankrike) före sig.

Men det var inte bara klassen på mästerskapet som gör det värt att uppmärksamma. Det är ju alltså även storpolitiskt intressant. Det finns ju som bekant stora politiska spänningar mellan flera av regionens stormakter, numera framför allt mellan Nord- och Sydkorea.

De deltagande nationerna var utöver de båda koreanska staterna även Japan och Kina. De regerande världsmästarinnorna från Japan var regerande mästarinnor och förstås storfavorit till att åter kamma hem slutsegern. Men japanskorna stannade på fyra poäng – och fick nöja sig med silvermedaljer.

Det blev i stället Nordkorea som tog hem guldet – med stor hjälp av Sydkorea, som i sin tur blev trea och tog bronsmedaljerna. Just de båda koreanska nationerna möttes i ett prestige- och känsloladdat möte i den första omgången. Då vann Nord med 2–1 efter att ha rest sig från 1–0-underläge genom två mål av Ho Un-Byol. Samtidigt vann Japan mot Kina med 2–0.

Turneringen spelades som ett gruppspel, och den moraliska finalen gick i omgång två, där japanskorna och nordkoreanskorna spelade 0–0 efter att Nordkoreas målvakt Hong Myong-Hui gjort tre fantastiska räddningar på högkaratiga japanska chanser.

Eftersom Kina samtidigt besegrade Sydkorea med 2–1 stod det klart att tre lag hade guldchans inför den sista omgången:

Japan          +2   4
Nordkorea   +1   4
Kina             –1   3
Sydkorea     –2   0

Japan låg alltså bäst till, då de dels hade bäst målskillnad, dels skulle möta det enda poänglösa laget, Sydkorea. Dessutom var det så att matcherna i slutomgången spelades efter varandra. Japanskorna skulle därmed kunna gå på Nordkoreas resultat, vilket självklart är en stor fördel.

Nordkorea vann sin match med 1–0 mot Kina, efter mål av Ri Un-Hyang på lobbnick efter hörna redan i den andra minuten.

För Japan räckte det därmed med uddamålsseger mot värdnationen för att säkra sin tredje raka seger i Östasiatiska mästerskapen. Det visade sig dock att Sydkorea var berett att offra sig för sin annars så avskydda systernation i norr.

Sydkorea tog nämligen tidigt (13:e minuten) ledningen mot Japan genom stjärnan Ji So-Yun – som ju spelar för japanska storklubben Inac Kobe Leonessa. So-Yun skruvade läckert in en frispark i första krysset. I den andra halvleken gjorde hon också 2–0 innan Japan och Yuki Ogimi reducerade.

Sydkorea höll dock ledningen matchen ut – och gjorde alltså så att Nordkorea kunde ta hem guldmedaljerna.

Jag gissar att en och annan som är intresserad av internationella relationer tycker att det här är ett högintressant faktum. För relationerna mellan nationerna har ju varit frostigare än vanligt på senare tid till följd av Nordkoreas provskjutningar med kortdistansrobotar tidigare i år.

Tillbaka till fotbollen. Klippen med höjdpunkter nedan tyder på att det verkligen var jämna och högklassiga matcher i Östasiatiska mästerskapet.

Som bekant är Nordkorea avstängt från VM 2015 på grund av dopningsskandalen i det senaste VM:et. Men då Asien har fem platser till VM i Kanada lär övriga tre nationer i det Östasiatiska mästerskapet spela VM om två år. Det lär även Australien göra, och troligen också Thailand. Där lär de asiatiska lagen kunna bli farliga, för känslan är att världsdelen håller på att flytta fram sina positioner rätt rejält.

Slutligen, här är klipp med höjdpunkter från samtliga turneringens sex matcher:

* Japan–Kina 2–0

* Sydkorea–Nordkorea 1–2

* Japan–Nordkorea 0–0

* Sydkorea–Kina 1–2 – kolla in den sydkoreanska kvitteringen till 1–1 av Kim Na-Rae. Där vi ytterligare en kandidat till årets mål i världen. Vi kan väl i varje fall slå fast att det är årets skott hittills?

* Nordkorea–Kina 1–0

* Sydkorea–Japan 2–1 – som sagt, kolla in Ji So-Yuns läckra frispark till 1–0.