Oj vad Linköping imponerade

Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.

Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.

Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.

Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:

”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”

Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.

Göteborg startade för övrigt så här: Loes GeurtsMaja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin LandströmElin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie PerssonPauline Hammarlund, Sara Lindén.

Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.

Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.

Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:

2013:
22 matcher: Marlene Sjöberg, Marie Hammarström.
21: Kristin Hammarström, Olivia Schough.
20: Catrine Johansson, Yael Averbuch, Anna Ahlstrand, Stina Segerström.
19: Anita Asante, Jessica Landström.

2014:
20: Andrine Hegerberg, Sabrina Viguier, Sjöberg, Manon Melis.
19: Loes Guerts, Kathlene Fernström.
18: Johansson, Annica Sjölund, Lieke Martens.
17: Sofia Skog.

2015:
22: Sjöberg, Hegerberg.
21: Sara Lindén, Melis.
20: Fernström.
19: Arna Asgrimsdottir.
18: Elin Rubensson, Martens.
17: Adelina Engman, Rebecka Blomqvist.

Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.

Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.

I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.

Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.

Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.

I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.

Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.

Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.

För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…

Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann Gajhede Knutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.

Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:

”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”

Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.

Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.

Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.

 

Skrällcomeback – Schillgard klar för Boston

Louise Schillgard, då Fors

Louise Schillgard, då Fors

Under torsdagskvällen meddelade Boston Breakers i amerikanska NWSL att man har gjort klart med Louise Schillgard – före detta Fors. Det var en skräll.

Även om jag har funderat lite över om hon inte skulle kunna vara aktuell för comeback, hade jag aldrig tänkt att det skulle bli i USA. Fast den nya Bostontränaren Matt Beard hade Schillgard i Liverpool och vet vilken spelartyp han får. Däremot vet ju ingen vilken matchform ex-landslagsspelaren är i.

Kul ändå att vi får fler spelare i intressanta NWSL. Kul också att en talangfull spelare som Lollo Schillgard tar upp karriären igen efter cirka 1,5 års uppehåll. Jag tyckte att hon lade skorna på hyllan alldeles för tidigt.

Schillgard är en av många svenska spelare som gärna tittar utomlands. NWSL blir hennes femte högstaliga efter damallsvenskan, spanska ligan med Espanyol, australiska W-league med Western Sydney Wanderers och då engelska WSL med Liverpool. Såvitt jag vet har ingen annan svensk damfotbollsspelare varit i fler högstaligor.

Däremot har Sofia Jakobsson varit i lika många. Hon har spelat i Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg) och Frankrike (Montpellier).

Två spelare har varit i tre ligor plus damallsvenskan, nämligen: Maria Karlsson, England (Doncaster), Italien (Verona och Brescia) samt Frankrike (St Etienne) och Kicki Bengtsson i USA (Carolina Courage och San Diego Spirit), Japan (Suzuyo Shimitzu) och Norge (Athene Moss).

Ytterligare ett gäng spelare har varit i två olika utländska ligor. De jag kommer på är:

* Jessica Landström; USA (Sky Blue FC) och Tyskland (Frankfurt).
* Amelie Rybäck; Frankrike (Lyon) och Norge (Stabaek).
* Kosovare Asllani; USA (Chicago Red Stars) och Frankrike (PSG).
* Ximel Bladh; Cypern (Konstantias) och Ryssland (Voronezh).
* Olivia Schough; Tyskland (Bayern München) och Ryssland (Rossiyanka).
* Caroline Seger; USA (Western New York Flash) och Frankrike (PSG).

Tidigare i veckan har Emma Lundh presenterats som nyförvärv av Schillgards tidigare klubb, Liverpool. Det innebär att Lundh kommer upp på listan över spelare som spelat i två ligor utanför damallsvenskan. Hon var ju i norska LSK under hösten.

Känslan är att antalet svenska spelare i utländska ligor bara ökar. Och personligen tycker jag att det bara är bra för våra spelare att känna på andra miljöer. De tar med sig nyttiga erfarenheter hem till landslaget och till damallsvenskan.

Jag roade mig med att försöka sätta ihop en lista över samtliga svenska spelare som skall spela i högstaligor utomlands i år. Spontant hittade kom jag på 21* spelare, men jag är rätt säker på att jag har missat någon eller några. Jag välkomnar därför gärna tips som gör den här listan komplett:

Tyskland:
Nilla Fischer, Wolfsburg

Frankrike:
Lotta Schelin, Lyon
Sofia Jakobsson, Montpellier
Linda Sembrant, Montpellier
Caroline Seger, PSG
Lisa Dahlkvist, PSG
Maria Karlsson, St Etienne

USA:
Antonia Göransson, Seattle Reign
Louise Schillgard, Boston Breakers

England:
Hedvig Lindahl, Chelsea
Emma Lundh, Liverpool
Maja Krantz, Notts County
Kosovare Asllani, Manchester City*

Italien:
Stephanie Öhrström, Verona
Lisa Ek, Fiorentina

Australien:
Sofie Persson, Brisbane

Norge:
Mimmi Löfwenius, Lilleström
Kristin Carlsson, Röa
Jennie Nordin, Vålerenga
Emma Salomonsson, Amazon Grimstad
Fanny Andersson, Kolbotn

Cypern:
Julia Molin, Apollon Limassol
Matilda Grönlund Falk, Apollon Limassol
Frida Andersson, AEK Kokkinochorion**

Israel:
Mia Emelie Lugner, Hapoel Ironi Petah Tikva**

Snart kommer sannolikt Kosovare Asllani upp på listan också. Hon har ju lämnat PSG, men sagt att hon med största sannolikhet kommer att spela utomlands under 2016.

* Tillagt i efterhand: Under fredagen blev Asllani presenterad som nyförvärv hos Manchester City. Listan växer i antal. Kan nog bli några till under pågående transferfönster.

** Tillagt i efterhand: Spelare som kommit upp på listan genom tips från er som läser bloggen. Tack. Listan är nu 24 spelare lång.

Väntad trupp till Finlandsmatchen

Tidigare i dag presenterades truppen till bortamötet med Finland den 12 februari. Det var på många sätt väntade namn bland de 20 spelare som Pia Sundhage tog ut.

Genom att hon ökade med två från de 18 hon tog ut till Norgematchen i La Manga samt att Malin Reuterwall och Fridolina Rolfö är skadade gavs plats för samtliga inkallade reserver till den förra samlingen plus att Charlotte Rohlin tillkommer.
Lägg till att Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson också finns på skadelistan och vi behöver bara stryka en målvakt för att ha en klar VM-trupp med 23 spelare.

Det lär krävas rätt mycket för att någon utanför de här spelarna skall slå sig in. Ännu tuffare blir det att ta plats i startelvan, i varje fall för offensiva spelare. Både mittfältare och forwards känns ganska klara i nuläget, i backlinjen är det däremot fortfarande konkurrens, både om en mittbacks- och om båda ytterbacksplatserna.

Även om Sundhage försöker lägga en dimridå om vem som skall vakta målet så har Lindahl ett bra grepp om den platsen – bara hon blir frisk. Gissningsvis är det bara en supervår från Sofia Lundgren som kan ändra på den saken. Carola Söberg, Reuterwall och Hilda Carlén känns inte som några hot mot en frisk Lindahl.

När jag skriver att platser är klara i nuläget så tänker jag på laget till VM-premiären. Sedan vet vi väl alla att det sällan är premiärelvan som även spelar i en turnerings sista match, inte ens om man klarar sig utan skador. Vissa spelare växer, medan andra tappar. I VM 2011 minns vi exempelvis hur Josefine Öqvist snodde startplatsen bredvid Lotta Schelin från Jessica Landström under pågående mästerskap. Vem kan bli sommarens sensation?

Schough nästa utlandsproffs

Olivia Schough

Olivia Schough

Olivia Schough är tydligen klar för Bayern München. Därmed är snart alla offensiva spelare i Sveriges landslag baserade i utlandet.

Och för vårt landslag tror jag att det är alldeles utmärkt. Spelare som skolats i en svensk spelstil, och som gjort några år i damallsvenskan, får chansen att testa andra spelstilar, och möta nya motståndare.

Det faktum att i princip alla våra offensiva toppspelare sticker utomlands gör ju att det blir nödvändigt för de damallsvenska klubbarna att fortsätta satsa på utländska förstärkningar. Som bekant har ju våra båda förbundskaptener flera gånger uttryckt att de anser att alla utländska spelare i damallsvenskan är ett hot mot svensk damfotboll. Det hade varit intressant att höra vad de tycker om alla svenska spelare i utlandet.

Mimmi Löfwenius

Mimmi Löfwenius

Apropå sådana skall ju även Mimmi Löfwenius spela utomlands nästa säsong. Som jag meddelade för knappt två veckor sedan lämnar hon Jitex för norska LSK Kvinner.

Det händer alltså väldigt mycket i de båda Göteborgsklubbarna. Känslan är att båda kommer att få jobbiga säsonger på olika nivåer. Jitex skrev jag om här. GFC har tappat Kristin Hammarström (slutar), Marie Hammarström, Anita Asante (Malmö), Camille Levin (Western Sydney Wanderers, Australien), Yael Averbuch (klubb ej klar), Jessica Landström (klubb ej klar) och då Olivia Schough. Dessutom stack ju Jodie Taylor redan i somras.

GFC hade tunn trupp redan tidigare. Nye tränaren Stefan Rehn:s lagbygge kommer att bli riktigt tuff när man nu tappat ytterligare sju spelare samtidigt som man säger att man skall ha en bredare trupp. Visst har man värvat fyra spelare också. Men skall man kunna bredda truppen på nödvändig storlek behöver man minst sju spelare till. Kanske tio.

Medan klubbar som Malmö och Linköping verkar i princip klara med sina trupper inför 2014 lär alltså Göteborg fortsätta vara aktivt på spelarmarknaden i vinter. Det borde även Tyresö vara. För man har flera spelare som bara har kontrakt fram till sommaren. Och ännu så länge den här hösten har det mest varit uppgifter om spelare som lämnar, eller är på väg att lämna. Exempelvis har Sara Thunebro tydligen varit och känt sig för hos nykomlingen Eskilstuna United.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Inga roliga siffror för Schelin

Caroline Seger avgjorde alltså gårdagens VM-kvalkamp för Sverige. Det var hennes första tävlingsmål för Sverige på över tre år.

Segers senaste tävlingsmål kom den 21 augusti 2010, och var också i dubbel bemärkelse ett Segermål. Då vann vi nämligen i det förra VM-kvalet mot Tjeckien med 1–0.

Seger gör alltså sällan mål. Men de senaste hon har gjort i tävlingsmatcher har varit betydelsefulla. Det visar sig vara tvärtemot hur det ser ut för vår andra lagkapten, Lotta Schelin.

Jag har ju ofta förr skrivit att jag vill se Lyonstjärnan göra fler matchvinnande mål. Men jag hade faktiskt inte trott att hennes siffror var så dåliga som de är. För när jag efter gårdagens seger satte mig och kollade upp vilka spelare som har gjort landslagets viktiga mål de senaste åren var det Schelins statistik som förvånade.

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage och Lilie Persson

Det visade sig att vår forwardsstjärna nästan aldrig är matchvinnare i landslaget. Jag tycker att de uppgifterna jag fått fram är riktigt intressanta – och väl värda för Pia Sundhage och Lilie Persson att ta en funderare över.

Eftersom vi inte behövde kvala till EM handlar det om målen från VM 2011, OS 2012 och från EM i år. Totalt ser den svenska poängligan i tävlingsmatcher 2011–13 ut så här, inklusive gårdagens match:

Lotta Schelin                  14 –  10+4
Marie Hammarström         7 –    3+4
Nilla Fischer                     6 –    6+0
Lisa Dahlkvist                  5 –     4+1
Kosovare Asllani               5 –    1+4
Therese Sjögran               5 –    1+4
Sara Thunebro                 4 –    0+4
Josefine Öqvist                2 –    2+0
Sofia Jakobsson               2 –    1+1
Caroline Seger                  2 –    1+1
Jessica Landström           1 –    1+0
Lina Nilsson                     1 –    0+1
Sara Larsson                   1 –    0+1

Så långt allt gott för Schelin. Tio mål är förstås bra i sig.

Fast personligen tycker jag alltså att den viktigaste poängligan är den över vilka som gör de poänggivande insatserna. För att ni skall förstå hur jag räknar redovisar jag alla poänggivande insatser här:

VM 2011
Colombia, 1–0
2: Jessica Landström, 1: Hedvig Lindahl
Nordkorea, 1–0
2: Lisa Dahlkvist, 1: Lindahl (totalt 2)
USA, 2–1
2: Nilla Fischer, 1: Dahlkvist (3)
Australien, 3–1
2: Dahlkvist (5), 1: Therese Sjögran
Frankrike, 2–1
2: Marie Hammarström, 1: Lotta Schelin

OS 2012
Sydafrika, 4–1
2: Dahlkvist (7), 1: Fischer (3)
Japan, 0–0
1: Lindahl (3)
Kanada, 2–2
1: Sofia Jakobsson

EM 2013
Danmark, 1–1
1: Fischer (4)
Finland, 5–0
2: Fischer (6), 1: Kristin Hammarström
Italien, 3–1
2: Schelin (3), 1: Självmål
Island, 4–0
2: Marie Hammarström (4), 1: Kristin Hammarström (2)

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Totalt ger det följande lista över fixade poäng från de tre mästerskapen:
7) Lisa Dahlkvist
6) Nilla Fischer
4) Marie Hammarström
3) Hedvig Lindahl och Lotta Schelin
2) Jessica Landström och Kristin Hammarström
1) Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och självmål.
* Räknar man in gårdagens match skall Caroline Seger in på två poäng och Kristin Hammarström upp på tre.

Det innebär att Lotta Schelins totalt tio mål under treårsperioden bara lett till tre svenska poäng. Hennes mål är således bara värda 0,3 poäng i snitt.
Motsatsen i det här fallet är Lisa Dahlkvist, som gjort fyra mål – alla av avgörande betydelse. Tyresömittfältaren har ordnat sju svenska poäng, vilket gör att hennes mål i snitt givit 1,75 poäng.

Det finns ju brister i aktuellt sätt att räkna, bland annat kan ju 2–0-mål ibland ge två poäng, ibland noll.
Därför kollade jag också hur många gånger olika spelare har givit Sverige ledningen, eller kvitterat, under aktuell period. Det visades sig dock inte gynna Lotta Schelin.
Som en parentes noterade jag att Sverige bara gjort ett kvitteringsmål under perioden, men desto fler ledningsmål. Total fick jag följande utfall:

4: Nilla Fischer (tre ledningsmål och en kvittering)
3: Marie Hammarström
2: Lisa Dahlkvist
1: Jessica Landström, Therese Sjögran, Josefine Öqvist, Lotta Schelin och Caroline Seger. Plus ett självmål.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Schelin har alltså bara gjort ett lednings- eller kvitteringsmål på tre år. Utan hon har gjort nio av sina mål när vi redan varit i ledning. Noterbart också att hennes nuvarande forwardskollega Kosovare Asllani inte alls finns med i statistiken över viktiga mål. Det här är verkligen inga bra siffror för ett forwardspar i ett av världens högst rankade landslag. Eller hur?

Det finns anledning för mig att återkomma till de här siffrorna längre fram. Men en spontan tanke är ju att Pia Sundhage borde se till att trion Fischer, Dahlkvist och Hammarström finns i närheten av motståndarnas mål när matcher avgörs, eller när Sverige jagar mål i slutet av matcher.

Almgren missar sannolikt EM

Johanna Almgren med Anouk Hoogendijk i ryggen

Johanna Almgren med Anouk Hoogendijk i ryggen

Här är dagens riktigt tråkiga EM-nyhet: Johanna Almgren verkar missa EM. Hennes knä skall undersökas med magnetkamera i morgon, men själv verkar hon ha givit upp hoppet.

Till GP säger hon att hon har gråtit en del de senaste dagarna. Samt att:

”Jag känner min kropp efter alla år. Även om det finns ett litet hopp så tror jag att det är kört. Jag har haft samma skada en gång förut, då blev det operation – och tre månader borta.”

I dagens GT framgår att Almgren haft så ont under veckan att hon inte ens fått jogga. Det känns ganska klart att hon tvingas se mästerskapet från läktaren, eller hur?

Almgrens Göteborg spelade ju match i dag, dock förstås utan yttermittfältaren. Det blev seger med 4–3 mot Kristianstad. Det är ett målrikt resultat som jag mer förknippar med de skånska gästerna än med GFC.

Vid en titt på laguppställningarna noteras att Jessica Landström blev kvar på bänken under hela matchen. Den före detta landslagsforwarden lämnade Frankfurt för att få speltid. Visst fick hon spela i Djurgården i höstas. Men i GFC har det under våren återigen blivit rätt mycket bänknötande. Och ännu har hon inte lyckats göra ett enda mål i årets damallsvenska. Tråkigt.

Göteborg hade för övrigt bara 330 åskådare på dagens match. De förlorade publikmatchen i området ganska klart mot grannarna Jitex.

Fast trots 766 åskådare vill nog Mölndalsklubben helst glömma sin återkomst till Åbyvallen så fort som möjligt. Jitex hade varit stabilt, och hade bara släppt in nio mål på damallsvenskans sju första omgångar. I dag tvingades man släppa in sju nya. Och nu är laget på allvar indraget i nedflyttningsstriden.

Christen Press

Christen Press

För Tyresö har det däremot lossnat rejält. Framför allt har Christen Press hittat rätt. Hon gjorde två nya mål i dag – och har därmed totalt gjort tio. Även om förbundet fortfarande bara låter henne tillgodoräkna sig nio av dem i skytteligan.

Även Kirsten van de Ven är i god målform. Hon gjorde tre mål mot Jitex, och är nu uppe på en delad tredjeplats i skytteligan – trots att hon börjat fem av matcherna på bänken. Hon står på sex mål, fast att hon bara har gjort fem. Det är ju holländskan som står för Christen Press tionde mål.

I övrigt från Åbyvallen hörde jag att den påkostade uppfräschningen har inneburit att man flyttat den fallfärdiga gamla läktaren till andra sidan planen. Låter fräscht… Dessutom noteras att 50/50-lotteriet gav 130 kronor till en lycklig vinnare. De 766 åskådarna verkar inte ha varit speciellt givmilda.

Slutligen i damallsvenskan delade Sunnanå och Kif Örebro på poängen. Det var i högsta grad nödvändigt för Skelleftelaget att få hålla tätt efter att ha läckt rätt rejält den senaste tiden. Intresset för laget verkar ha dalat snabbt, för det var bara 205 åskådare på plats.

Så en liten snabbgenomgång av vad som hänt i övriga Europa i dag:

* I Italien blev det en skön svensk triumf i dag. Svensklaget Verona vann nämligen cupsemifinalen mot mästarlaget Torres med 5–3 efter straffläggning. Stephanie Öhrström och Maria Karlsson ställs nu mot ligatvåan Tavagnacco i cupfinalen.

Marlous Pieete

Marlous Pieete

* Twente vann den första upplagan av BeNe League. Man vände 1–0-underläge mot Standard Liege i dagens helt avgörande ligafinal. Det var 1–1 i halvtid innan först holländska landslagsspelaren Marlous Pieete gjorde 2–1, och sedan Maike Heuver fastställde guldsiffrorna 3–1.

Enligt ligans officiella hemsida sågs matchen av 9000 åskådare. Kul att det är sådant intresse runt om i Europa.

* Som en parentes apropå intresse så firades Barcelonas guldtjejer så här på sin hemmaplan.

* I Norge gjorde Linnea Liljegärd 1–0-målet när Avaldsnes vann med 2–0 hemma mot Sandviken. I toppmötet tog Stabaek ner Kolbotn rejält på jorden. Skrällagets första förlust för årets skrevs till hela 4–0. Hos Stabaek noterades fyra olika målskyttar.

Junioren överglänste flera landslagsspelare

Först en liten tillbakablick på gårdagen. Bloggkollega Anders Nilsson reagerade hårt, och konstaterade att han inte alls är emot att vi har utländska spelare i damallsvenskan.

Det är möjligt att jag var otydlig i mitt inlägg, och då ber jag om ursäkt. Och jag har mildrat en formulering för att undvika fler liknande missförstånd.

För jag tror nämligen inte att någon av de personer jag nämnde i mitt inlägg är helt emot att vi har utländska toppnamn i serien. Inte alls.
Däremot har alla på olika sätt framfört åsikten att vi nu börjar få för många utländska spelare i serien, och det är där jag har en avvikande åsikt.

Det om det. Nu till kvällens övningar.

Jag var en av de 375 betalande åskådare som såg Göteborg FC ta emot Umeå på Valhalla. Som ni säkert vet slutade matchen 1–1, vilket innebär att Göteborg redan nu i praktiken kan avskrivas från allt var guldstrid heter.

Och fortsätter de spela som de gjorde i dag så kommer de att få mycket stora problem att ens hamna på medaljplats. För GFC var verkligen en stor besvikelse i kväll.

Men vi vrider tillbaka klockan några timmar. När jag inför matchen körde de 6,5 milen västerut så var jag väldigt intresserad av att få se Lina Hurtig live för första gången. Jag har sett henne på tv flera gånger, och har blivit rejält imponerad.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

På upptaktsträffen hörde jag tränare Joakim Blomqvist med övertygelse framföra åsikten om att Hurtig är en spelare för EM-truppen. Det visade sig att han hade med sig övriga tränarkåren på den båten.

Däremot har jag förstått att förbundskapten Pia Sundhage inte tycker att Hurtig är redo för att spela i ett senior-EM. Sundhage som för övrigt också var på plats på Valhalla i dag.

Nu är det ju så att spelare bara får vara med i ett EM. Och Hurtig är ju även högaktuell för F19-EM, där Sverige i dag lottades in i samma grupp som Norge, Finland och Tyskland. I den andra gruppen blir det brittiskt derby mellan Wales och England. Dessutom ingår Danmark och Frankrike där.

Vilket EM skall då Hurtig vara med i?

Jo, trots att Hurtig på ett vaket sätt gjorde Umeås ledningsmål, så måste jag tyvärr ändå säga att utifrån dagens match så får jag nog gå på Sundhages linje. I kväll var nämligen inte Lina Hurtig någon EM-spelare.

Nu är en match ett väldigt dåligt beslutsunderlag. Och utifrån kvällens match var det flera landslagsspelare i Göteborgs lag som definitivt inte borde vara med i sommarens stora mästerskap. Mer om det senare.

Lina Hurtig spelade höger yttermittfältare mot Göteborg. Personligen hade jag nog hellre sett henne centralt i planen.
Hon har ett bra rörelsemönster, och en fin bolltouch. Hon är välväxt, och kommer garanterat att bli riktigt bra i luftrummet framöver. Men i kväll visade hon tyvärr inte den kreativitet och passningssäkerhet som jag hade förväntat mig att få se.

När Umeås spelare radade upp sig inför avspark saknades nästan en hel backlinje. Att Emma Berglund är skadad visste man ju. Men jag noterade att även Katrin Jonsdottir och Tuija Hyyrynen saknades ur backlinjen och Emmelie Konradsson på mittfältet.
Och med tanke på hur bra Göteborg var efter paus senast mot Tyresö kändes det på förhand upplagt för en klar hemmaseger.

Johanna Nyman

Johanna Nyman

Umeå uppträdde modigt. Trots att de kom till spel med 18-åriga debutanten Johanna Nyman på högerbacken, och ett år äldre Jasmin Nejati som mittback, bredvid Alexandra Nilsson, så satte UIK riktigt hög press från start.

Pressen bet rejält i början, och Göteborg fick inte i gång något riktigt anfallsspel. Jag noterade dock att det bildades en ganska stor lucka mellan Umeås backlinje och mittfält, och tänkte att ”när UIK:s spelare börjar tröttna kommer GFC att kunna utnyttja den ytan, och kontra laget sönder och samman.”

Jag fick fel. Under hela den första halvleken lyckades knappt hemmalagets otroligt meriterade mittfält spela sig förbi gästernas en enda gång. Spelmässigt ägde Umeå halvleken rätt totalt.

Dock vägde gästerna lite lätt i offensiven – och vid fasta situationer. Det var egentligen bara kvicka Jenny Hjolman som förmådde skapa lite oro i hemmaförsvaret. Och hon kom bara i genom en gång.

Så trots att Umeå spelade bäst hade Göteborg 3–2 i målchanser i paus. Samtliga hemmalagets chanser hade kommit i samband med fasta situationer.

Marlene Sjöberg:s kvittering föll exempelvis på hörna i minut 45+1. Exakt en kvart tidigare hade gästerna tagit ledningen. Det handlade om en riktig bjudning.

I förstaläget, när Malin Reuterwall skickade i väg en lång utspark, var inte min uppmärksamhet riktad mot bollen. Det gjorde att jag inte vet vart Göteborgs backlinje tog vägen. Men plötsligt hade utsparken passerat alla Göteborgs utespelare.

Då gjorde Kristin Hammarström ett riktigt grovt misstag. Jag såg direkt när hon beslöt sig för att rusa ut, att hon inte ens skulle vara nära att hinna först på bollen. Lina Hurtig kom från högerkanten och känslan var att hon hade ett par sekunder på sig att lyfta bollen över vår landslagsmålvakt.

Det ingripande från Hammarström lär knappast ha glatt förbundskapten Sundhage på läktaren. Kanske fick Sofia Lundgren här en biljett in i EM-elvan?

Faktum är att inte heller tvillingsyster Marie Hammarström hade någon bra dag. Inte alls. Hennes insats var tyvärr också långt ifrån den nivå man vill se i EM. Man undrar faktiskt lite över vad som gick fel på Göteborgs mittfält. För även Yael Averbuch var nämligen helt under isen. Jag brukar kunna sitta och njuta av hennes fina passningsspel. I kväll fanns inget att njuta av.

Inte heller Anita Asante hade någon av sina bättre dagar – även om jag ger henne godkänt. Godkänt får också kantspelarna Johanna Almgren och Olivia Schough. Almgren tog ett steg i rätt riktning jämfört med den svaga insatsen senast mot Tyresö, och Schough försöker hela tiden göra något konstruktivt.

Efter paus klev Göteborg upp högre i planen, och inledde med tio bra minuter. Då kändes det som att laget trots allt skulle kunna vinna matchen. Men sedan dog hemmaoffensiven ut, och Umeå kunde ganska smärtfritt jobba till sig en poäng.

En stor notering görs vid att Torbjörn Nilsson gick upp på två forwards i minut 82. När han bytte ut Averbuch valde han inte att sätta in något av sina båda namnkunniga nyförvärv Jessica Landström eller Cathrine Dyngvold – utan gav Amanda Edgren förtroendet.

Vad det säger om hans syn på Landström och Dyngvold kan man bara spekulera i. Jag tycker dock att Edgren gjorde ett piggt inhopp, och förtjänade förtroendet.

Tråkigast av allt under kvällen var att hemmalagets amerikansk ytterback Camille Levin först leddes av planen, och sedan bars till omklädningsrummet på en bår. Hon såg ut att ha väldigt ont, och det såg ut som en knäskada. Min spontana känsla var tyvärr att jag kanske hade fått bevittna ytterligare ett brustet korsband.
Jag hoppas verkligen att det var en helt galen känsla. Dels för att Levin är en av GFC:s genomgående bästa spelare. Dels för att jag inte unnar någon att drabbas av korsbandsskador.

(Enligt damfotboll.com rör det sig om en sträckning, eller bristning. Hoppas det är rätt)

Som ni förstår var det inte speciellt mycket som var positivt i Göteborg FC i kväll. Hos Umeå såg jag däremot flera roliga saker.

Inte minst blev jag glad av att se debuterande högerbacken Johanna Nyman. Inför avspark noterade jag hur liten och tunn hon såg ut. Men skenet bedrog. Jag tycker att hon var en av matchens allra bästa spelare. Klart bättre än flera etablerade landslagsspelare.Visst slog hon två högriskpassningar på egen planhalva under den sista kvarten. Men annars har jag inte mycket att anmärka på. Hon skötte sin defensiv bra, och visade härligt mod i offensiven. På tränare Blomqvists inrådan tog hon en hög utgångsposition i offensiven, och tvekade inte att agera extra högerytter. Riktigt kul att se.

Även övriga spelare i backlinjen klarade sig utmärkt. Det är inte lätt att spela mot en så snabb forward som Jodie Taylor. Men UIK såg till att skytteligaledaren inte någon gång var riktigt nära att bli målskytt. På mitten gjorde Hanna Folkesson ett stort arbete i det tysta. Hon är helt klart en underskattad spelare.

Slutligen några ord om övriga resultat. Linköpings 3–0-seger hemma mot Vittsjö indikerar att det nordskånska gänget kan få en riktigt tuff säsong. De behöver nog ha tillbaka Ifeoma Dieke i sin fjolårsform illa kvickt.
Efter 5361 följde 304. Var det så att övriga 5000 åskådare vid invigningen på Arena Linköping var där för Markoolio?

När jag såg att Tyresö ledde med 2–0 i halvtid hemma mot Piteå tänkte jag att det kanske var dags för årets första storseger. Men sådana verkar inte mästarinnorna ägna sig åt i år. Tvärtom var det match hela den sista halvtimman. Men 2–1 ger också tre poäng – och Tyresö ångar på mot ett nytt guld.

Fotnot: Jag lyckades trycka publicera typ en sekund efter att klockan slog över till torsdag. Alltså blev dateringarna ovan tyvärr lite missvisande. Bara så ni vet…

Guldet hamnar i Tyresö igen

Det är mindre än en timme till seriestart, och jag har nått fram till den fjärde och sista delen av mitt damallsvenska tips. I år är jag tyvärr tråkig, och tror som majoriteten – att SM-guldet återigen hamnar i Tyresö.

På upptaktsträffen i tisdags föll tipsen så här:

1) Tyresö med 51,2 procent av rösterna
2) Malmö         32,1
3) Göteborg      9,5
4) Linköping      2,4
Umeå                2,4

Min uppfattning är att fördelningen mellan lagen följer ungefär samma fördelning, dock skall Linköping och Umeå strykas från listan. Oddset för klubbarna bakom de tre topplagen bör ligga på tiondels procent.

För det är mellan Tyresö och Malmö det står. Göteborg är egentligen den enda outsidern.

Malmö har alltså chansen. Men laget visade bristande kapacitet när det väl gällde i fjol. Guldet såg ju ut att vara klart. Men efter 13 raka segrar blev det bara en poäng på de två sista omgångarna. Då har man svag vinnarkultur.

Tyresö har inte heller hunnit bygga upp någon riktig vinnarkultur. Men trots att försäsongen delvis har varit darrig så tror jag stenhårt på dem.

För spelmässigt var Tyresö klart bättre än Göteborg i supercupen. Mästarlaget skapade massor av chanser, och när trion Vero, Marta och Christen Press lärt sig varandra kommer även målen.

Här är min genomgång av de tre topplagen:

1) Tyresö FF
In
: Christen Press (Göteborg), Malin Diaz (AIK), Sara Thunebro (FFC Frankfurt) och Jennifer Hermoso (Rayo Vallecano, Spanien)
Ut: Madelaine Edlund (uppehåll), Helén Eke (Kif Örebro) och Josefine Öqvist (Kristianstad), Lisa Klinga (Piteå, lån) och Pauline Hammarlund (Linköping)

Kommentar: För första året satsar Tyresö på kontinuitet – ett väl beprövat segerrecept.

Att Christen Press kommer in i stället för Madelaine Edlund har alla förutsättningar att bli ett lyft. I den här omgivningen blir jag inte förvånad om Press kan komma i närheten av 30 mål.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

Lägg till att Marta skall spela centralt, och koncentrera sig på offensiva löpningar – och Tyresö känns ännu mer sylvassa i djupled än i fjol.

Apropå Marta sa tränare Tony Gustavsson så här på upptaktsträffen:

”Marta hade på tok för många maxlöp förra året – framför allt defensiva. Hon skall vara 80/20 i fördelning offensiva/defensiva löpningar.”

Marta skall alltså springa framåt. Lagets svaghet finns som jag ser det i löpningarna bakåt. Där saknas för tillfället snabbheten för att hävda sig i Champions League. Tränare Gustavsson uttryckte det så här på upptaktsträffen:

”När det gäller omställningsspelet är vi inte där vi bör vara för att hävda oss internationellt. Lagen ställer om till anfall mycket snabbare än vi är vana vid.”

Men i allsvenskan håller Tyresö alltså tillräcklig kvalitet för att försvara guldet. De vann tio av höstens elva matcher i fjol, och med en bra start tror jag att säsongen kan bli ett enda långt segertåg.

2) LdB FC Malmö
In: Manon Melis (Linköping), Zecira Musovic (Stattena), Yoreli Rincon (Piracicaba, Brasilien) och Kathleen Radtke (Jena).
Ut: Emma Wilhelmsson (Jitex), Christina Öyangen Örntoft (Bröndby, Danmark), Hilda Carlén (Hammarby).

Kommentar: Precis som Tyresö har Malmö en väldigt offensiv satsning. De visar att de hoppas ge Tyresö en jättematch om guldet även i år.

Miljardären Dan Olofsson har öppnat plånboken och löst klubbens ekonomiska kris. Hans plånbok har även möjliggjort att Manon Melis återvänt till Skåne. Och man har hämtat Colombias affischnamn Yoreli Rincon i Brasilien. Med dem har man har ett överflöd av offensiva spelare. Synd för klubbens många talangfulla tonåringar.

Utöver nyförvärven får man snart åter Frida Nordin och Therese Sjögran från korsbandsskador. Nye tränaren Jonas Eidevall står inför en utmaning i att hitta bästa möjliga startelva. Och i en annan i att hålla de som sätts på bänken nöjda med sin tillvaro.

Manon Melis

Manon Melis

Offensiva spelare finns det ett överflöd av. Hör bara här: Rincon, Sjögran, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Manon Melis och Elin Rubensson.

Backlinjen är okcså väldigt offensivt lagd. Och att den har defensiva brister avslöjade Lyon på ett skoningslöst sätt. En back som är riktigt duktig i defensiven är unga Amanda Ilestedt. Henne vill Eidevall gärna ha in i EM-truppen. Under upptaktsträffen sa han:

”Jag tycker att det var synd att Amanda inte var med till Algarve cup och utvärderades där. Nu står hon på noll landskamper och får svårt att nå EM.”

Jag håller med.

Förhoppningsvis kan Malmö hänga med Tyresö i guldstriden. För visst vore det kul om guldstriden lever långt in på senhösten?

3) Göteborg FC
In
: Marie Hammarström (Kif Örebro), Cathrine Dyngvold (Klepp, Norge), Jessica Landström (Djurgården) och Jodie Taylor (Birmingham).
Ut: Christen Press (Tyresö) och Ingrid Wells (Washington Spirit)

Kommentar: Göteborg nämns som en tänkbar utmanare om guldet. För att blir det måste trion Jessica Landström, Jodie Taylor och Cathrine Dyngvold klara av att ersätta skyttedrottningen Christen Press.

För ett par veckor sedan hade jag varit tveksam till att de skulle klara det. Press gjorde 17 av Göteborgs 48 mål i damallsvenskan i fjol, låg bakom cuptiteln och var stor hjältinna i åttondelsfinalen av Champions League.
Jag trodde faktiskt att tränare Torbjörn Nilsson skulle tvingas lägga om spelsättet när Press nu istället återfinns i Tyresö.

Jodie Taylor

Jodie Taylor

Men sedan visade Taylor både hög klass och fart i supercupen. Därför tror jag numera faktiskt att Göteborg till och med har ett bättre lag i år än i fjol.

Nyckel ett blir säsongsstarten. Genom att vara svårstartat tappade man guldet 2011, och i serieupptakten försvann toppkontakten tidigt i fjol.

Nyckel nummer två blir spelet på gräs. Det har inte varit tillräckligt bra de senaste åren.

Utöver forwardsfrågan är spelartruppen fortsatt rekordtunn. GFC hade nog behövt bredda för att inte vara extremt känsliga för skador. Varför har de inget lag i den nya F19-serien?

Jag tror att Göteborg slutar trea med viss marginal ner till övriga lag. Fast jag är högst tveksam till att Göteborg har mental styrka att hänga med Tyresö och Malmö i guldracet.

* Övriga lag har jag placerat in i tabellen i tre andra inlägg. De finns här:

Om lag 4) Kristianstads DFF, 5) Linköpings FC och 6) Umeå IK läser du här.

Om lag 7) Piteå IF, 8) Vittsjö GIK och 9) Jitex BK läser du här.

Om lag 10) Kif Örebro, 11) Sunnanå SK och 12) Mallbackens IF läser du här.

* Givetvis är det här inte den enda bloggen som bjuder på damallsvenska tips. Bloggen Spelare12 har gjort en rejält gedigen genomgång av serien, lag för lag.

Anders Nilsson på Aftonbladets damfotbollsblogg har presenterat lagen två och två.

I år har även damfotboll.com satt ihop ett tips. Kul. Här är även ett tips från Radiosportens fotbollsexpert Richard Henriksson.

Spelet kan börja…

Missade finalen på finalen

Jag tillbringade eftermiddagen på herrallsvensk premiär på Borås Arena. Där fick jag se en underbart härlig allsvensk match. Hemma igen kikade jag på inspelningen från Tyresö, och supercupen.

Jag insåg också att jag, när jag ställde in videon, inte hade tänkt på att det var en cupmatch, och att det kunde bli förlängning. Alltså fick jag inte se straffavgörandet.

I halvtid kunde jag konstatera att Göteborg faktiskt hade skapade mer mot samlat försvar än Tyresö.
Göteborg hade lite mer variation mellan kantanfall och raka bollar mot kvicka Jodie Taylor. Tyresö hade däremot varken tillräckligt bolltempo, eller tillräcklig kreativitet för att spela sig genom Göteborgs välorganiserade försvar.

Det hindrade inte Tyresö från att skapa chanser. För de var som väntat oerhört farliga när de fick chansen att kontra. Både Marta och Veronica Boquete hade varsitt kanonläge att göra mål redan i den första halvleken.

I början av den andra halvleken spelade Tyresö rakare, och fick bra fart på bollen, och Marta kunde också trycka in ledningsmålet i andravåg efter hörna. Redan under halvlekens första tio minuter hade sedan både Lisa Dahlkvist och Christen Press superlägen att göra 2–0 – och mer eller mindre punktera matchen.

Anita Asante

Anita Asante

Där, under tio minuter, visade Tyresö mästarklass. Sedan kvitterade Göteborg oväntat efter att Olivia Schough kommit runt på vänsterkanten, och snyggt spelat fram Anita Asante.
Kvitteringen ledde till att Tyresö tappade sitt spel, medan Göteborg fick energi och hade en väldigt bra tiominutersperiod. Den avslutades med att Schough styrde in Yael Averbuch:s inläggsfrispark till 1–2.

Firma Marta och Press fixade en ganska snabb kvittering. Snyggt var det också. Då var det 20 minuter kvar.
Hela den andra halvleken var det mycket öppnare spel än i den första. Det skall passa Tyresö bäst. Hemmalaget hade också de bästa lägena att avgöra, inte minst genom Press – som flera gånger var nära att göra även det andra mål som jag tippat att hon skulle göra. Även Kirsten van de Ven hade ett superläge att bli hjältinna.

Kirsten van de Ven

Kirsten van de Ven

Matchen slutade 2–2, och när förlängningen började var även min inspelning klar.

Jag fick inte se avgörandet, men måste ändå säga att även om Tyresö borde ha vunnit så hängde Göteborg med bättre än väntat.

När det gäller just Göteborg visade Taylor sig vara så snabb och vass som lagledningen säkert hoppats. Hon kan nog vara en nära på fullvärdig ersättare till flyktade Press. Taylors kvalitet gör att jag gissar att Jessica Landström får det tufft att slå sig in i startelvan.

Landström måste förbättre sin förstatouch. Men över lite tid kanske den väldigt passningsorienterade träningen i Göteborg kan vara precis det Landström behöver.

Kristin Hammarström visade flera gånger att hon tänker kriga för att behålla sin plats som förstamålvakt i landslaget. Hammarström gjorde ett flertal högklassiga räddningar, och kan inte lastas för något av de båda baklängesmålen. Dessutom tog hon två straffar i den straffläggning som jag inte fick se…

Tyresö visade prov på ett snabbt och vasst anfallsspel efter paus. Men de visade även defensiva brister under den tiominutersperiod där Göteborg gjorde sina båda mål.
Klart är att laget inte kommer att få in någon mer forward – i varje fall inte till säsongsstart. För om jag inte är helt ute och reser så är väl transferfönstret numera stängt?

Vad det säger om damallsvenskans klass att Göteborg, som blev utmanövrerat av Juvisy i veckan, nu klarade av att besegra storsatsande Tyresö är lite svårt att veta. Men klart är att Tyresö av idag är en bra bit ifrån Lyonklass.
Om ett år måste de vara uppe på den nivån, om de skall infria sin målsättning om framgång i Champions League.

Publiksiffran på 439 var knappast super. Förhoppningsvis kommer Tyresö att plussa på minst tusen personer i snitt när allsvenskan drar igång.

Ingen stor ljusning på invandrarfronten

Det är kul att se vilken diskussion det blivit kring bristen på invandrare i svensk damfotboll. Det är redan 14 kommentarer på mina två inlägg (Vad menar Sundhage egentligen? och Brist på invandrare i svensk damfotboll) om utländska spelare och invandrare, vilket är nytt rekord här i bloggen.

Kul också att höra att det verkar hända saker på några ställen, bland annat i AIK.

Fast totalt sett ligger damfotbollen fortfarande gigantiskt långt efter herrfotbollen när det gäller att dra fördel av våra invandrargrupper. Och i våra landslag verkar det inte finnas några större ljusningar inom synhåll. Medan pojklandslagen har varit översvämmade av spelare med utländsk bakgrund i över 20 år märks fortfarande inte någon liknande trend inom flicklandslagen.

Jag tittade snabbt igenom alla namn på de spelare som gjorde landskamper i flick- och damlandslag i fjol. Och det är några fler utländska namn nu, än det var 2006. Men skillnaden är inte speciellt stor, och det handlar i ganska stor utsträckning om namn som kan härledas till Nordeuropa.

I de tre äldsta landslagen är bristen på spelare med invandrarbakgrund fortfarande skrämmande stor. Här är de jag hittade från 2012:

A: Kosovare Asllani +1*
U23: Susan Varli
U20: Elena Sadiku

Jämför med A-landslaget på herrsidan som i sin senaste tävlingslandskamp startade med Behrang Safari, Alexander Kacaniklic och Zlatan Ibrahimovic, och hade Erton Fejzullahu, Jimmy Durmaz och Erkan Zengin på bänken.

Som jag har nämnt har basketen lyckats när det gäller invandrartjejer. Mycket av svensk dambaskets lyft har berott på duktiga invandrartjejer. Här är exempel på spelare som varit uttagna i A-landslaget för damer i basket i fjol eller i år: Farhiya Abdi, Kadidja Andersson, Binta Drammeh, Cleopatra Forsman-Goga, Maria Gültekin, Danielle Hamilton Carter, Salome Kabengano, Kalis Loyd, Tanya Massamba, Sandra Ngoie Hasahya och Amanda Zahui.

När jag hade uppe ämnet i BT 2006 hade alltså tre tjejer med utomnordisk bakgrund spelat i Sveriges damlandslag i fotboll. Tre på 33 år. De var Jane Törnqvist, Eva Zeikfalvy och Anika Bozicevic. I månadsskiftet september/oktober 2008 debuterade både Kosovare Asllani och Nazanin Vaseghpanah i A-landslaget.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani passar

I år firar damlandslaget 40 år. Under de åren har fem spelare med utomnordisk bakgrund spelat i laget.

Herrlandslaget hade alltså fler i sin senaste matchtrupp i VM-kvalet än vad damerna har haft under 40 år. Och basketen har haft dubbelt så många bara det senaste året.

Visst är väl det här ett stort problem för svensk damfotboll?

Jag tror att det krävs att förbundet hjälper klubbar i invandrartäta områden för att nå riktiga framgångar här. För känslan är – och det är verkligen bara en högst personlig känsla – att klubbarna inte lägger ner tillräcklig kraft på att rekrytera, och utveckla unga invandrartjejer. Här finns massor att göra. Och massor att vinna. För visst skriker ju svensk damfotboll om en kvinnlig motsvarighet till Zlatan Ibrahimovic?

* Slutligen några ord om en match mellan två svenska lag utan invandrartjejer i sina startelvor: supercupen. Den avgörs ju nu i eftermiddag, och tv-sänds på Tv4sport från 16.00.
De båda lagen har dock varsin tjej med invandrarbakgrund i sina trupper. Tyresö, med nyförvärvet Malin Diaz Pettersson, tar emot Göteborg, som fortfarande har Jane Törnqvist registrerad för spel.

Tyresö känns som gigantiskt stor favorit. Med blixtsnabba målskytten Christen Press som toppforward får de ytterligare en dimension i sitt spel. En dimension som kommer att öppna ytor för Marta, och som lär göra att TFF kommer att försvara sitt SM-guld.

Jodie Taylor

Jodie Taylor

Göteborg har lagt upp dagens startelva på sin hemsida. Och är det inget aprilskämt innehåller den två byten jämfört med Champions League-matcherna mot Juvisy. Anna Ahlstrand och Jessica Landström får ge plats för Olivia Schough och Jodie Taylor. Två intressanta nykomlingar i ett GFC som lär få förlita sig till kontringar i eftermiddag.

Mitt tips är att Tyresö vinner med 3–1, bland annat efter två mål från Press.

* Tillägg i efterhand: Jag hade missat att även Madelaine Edlund skall upp på den här listan. Hon har nämligen en mamma från Chile.

Nilsson börjar komma till insikt

Ett år efter att Torbjörn Nilsson utropade damallsvenskan som världens bästa liga börjar Göteborgstränaren komma till insikt.

Efter att i fjol ha åkt ut mot engelska Arsenal och i år mot franska Juvisy börjar Nilsson inse att han levt i en drömvärld. Till GP säger han:

”Om det här är Frankrikes fjärdelag så… Vi kanske får omvärdera det här att damallsvenskan är världens bästa liga. Övriga Europa kommer ju, och konkurrenssituationen blir svårare och svårare.”

Jag har sett att Nilsson fått kritik för hur Göteborg spelade i går. Nu såg jag inte den första matchen, men jag förstår att GFC blev rejält sårat i djupled där.
Känslan var att Nilsson och hans spelare var väldigt rädda för att låta Juvisy få ligga och kontra. Men att man sett att Juvisy började tröttna lite efter paus nere i Frankrike – och att taktiken var att sätta in stöten den sista halvtimmen.

Det var ett upplägg som kunde ha lett till en semifinal – om Cathrine Dyngvold hade gjort mål på sitt friläge. Jag har således egentligen inte någon större kritik mot taktiken. För känslan var ju nästan hela tiden att Juvisy var det bästa laget.
Det man kan ifrågasätta är valet av att starta med Jessica Landström istället för Dyngvold eller Olivia Schough.

Tillbaka vilken som är världens bästa liga. Många svenskar trodde verkligen att damallsvenskan var det i fjol. Jag minns att förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa så här under den damallsvenska upptaktsträffen i Göteborg:

”Visst är det väl häftigt att kunna säga att vi har världens bästa liga? För i år är det väl inget snack om det?”

Och när jag gick runt på nämnd upptaktsträff och ställde frågan om vilken liga som är bäst i världen fick jag nästan genomgående svaret att den serien har vi här i Sverige. Motiveringen var inte att vi hade de bästa lagen – utan för att damallsvenskan är jämnast. Det visade sig sedan att serien inte var ett dugg jämn – utan att två lag bara stack i väg.

Det bästa klubblaget i världen har vi inte, och det hade vi inte då heller. Det hette, och heter Lyon – om den saken råder ingen tvekan. Jag bedömer det som att det näst bästa laget för tillfället finns i Japan, och heter Inac Kobe Leonessa.

Men det är en bedömning, för det finns ingen bra ranking. På den aktuella Europarankingen leder fortfarande Turbine Potsdam, före Lyon. Men den är på många sätt missvisande, för den bygger bara på Womens Champions League. Det gör att exempelvis Bröndby ligger femma och Umeå tia.

Men efter att Lyon krossade Malmö med 5–0 förra veckan, och att vi nu inte har haft ett enda svenskt lag i semifinal i Champions League på tre raka säsonger börjar alltså de inblandade inse det vissa av oss sett länge. Vi är inte bäst.

Vi har tveklöst en av de bästa ligorna. Men vi har inte den bästa. Våra lag slår ur underläge mot tyskt och franskt motstånd.

Och ursäkten att vi inte är i säsong håller inte som ensam förklaring. Jag är medveten om att det är en fördel att vara i säsong. Men det är ingen förutsättning. För engelska WSL spelas precis som damallsvenskan vår-höst. Trots det går Arsenal minst till semifinal i Champions League varje år.
Och jag tror att WSL nu också är rankad före damallsvenskan – alltså att vi är nere på fjärde plats. Dock lyckas jag inte hitta den officiella ligarankingen. Någon av er kanske kan hjälpa till med en länk.

I kväll skall ju för övrigt Malmö försöka rädda lite av sin ära. Jag har sett att Malmölägret hävdar att den första matchen i Lyon var jämnare än siffrorna visade, och att det inte skiljer så mycket som 5–0 mellan lagen. Sånt är lätt att säga i efterhand.

Tyvärr tycker jag att känslan från start var att Lyon gjorde lite vad de ville. Men visst, om Malmö hade gjort mål på sin första målchans, och fått lite press på Lyon, då kunde det ha blivit en intressant match.

Det mest intressanta i kvällens match är om Malmö kan lyckas med sitt mål att sätta stopp för Lyons 110 matcher långa svit utan förlust under ordinarie tid. Mitt tips är att det inte kommer att lyckas.

Tungt slut för Göteborg

Som vanligt på onsdagar hade jag träning med mitt lag, vilket gjorde att jag inte kunde se Göteborgs match live.

Jag lyckades dock undvika att få veta vad det blev innan jag satte på inspelningen. Nu har jag tittat igenom matchen – och den blev väl inte så kul.

I 60 minuter var den tvärtom dötrist. Så långt spelade Juvisy föredömligt på sin 1–0-seger från Frankrike. Sedan gjorde Torbjörn Nilsson några byten och omstruktureringar, och fick fart på laget.

Jag såg att flera tidningar hade rubriker om att Nilsson bänkar en landslagsspelare. Men mer korrekt är ju att det är Pia Sundhage som har tagit en bänkspelare från Göteborg. För Olivia Schough har ju sällan ingått i Göteborgs startelva.
Men kanske är det dags för det nu. För både Schough och den andra inhopparen, norska Cathrine Dyngvold, kändes klart vassare än startspelaren Jessica Landström.

Riktig fart fick matchen när Yael Averbuch lyfte in Göteborgs 1–0-mål i 65:e minuten. I drygt tio minuter tappade fransyskorna den kontroll de hade haft på tillställningen. Och frispelad av duktiga Johanna Almgren hade Dyngvold kunnat fixa 2–0. Helt ensam med Juvisys ukrainska målvakt Iryna Zvarych stod dock norskan för ett genomuselt avslut.

Och strax efter blev det lite av ödets ironi. Almgren var som sagt väldigt bra – bättre än jag sett på över ett år. Ändå blev hon Göteborgs olycksfågel då hon missade en rensning i 77:e minuten. Efter lite turer hamnade bollen hos inhopparen Camille Catala – som slog in målet som sände Juvisy till semifinal.

Jag tippade ju att Catala skulle avgöra den första matchen. Där fick jag fel. Tyvärr var det ändå den franska landslagsspelaren som avgjorde dubbelmötet.

Skall man vara ärlig så kändes fransyskorna totalt sett bättre än Göteborg. Det var alltså en rättvis seger. För tillfället ligger fransk damfotboll ett snäpp före svensk.

Det lär dröja innan staden Göteborg har ett lag i Womens Champions League igen. För jag tror knappast att årets GFC kommer att slå sig in före Malmö eller Tyresö i årets upplaga av damallsvenskan.

Och frågan är om Göteborg som stad skall ha ett lag på den här nivån. För bara 911 åskådare på en kvartsfinal i Champions League är ju nämligen pinsamt uselt. Och framför allt tråkigt.

Bilder av Göteborg och LSK Kvinner

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har äntligen blivit dags att lägga upp de bilder jag tog från matchen mellan Göteborg och Lilleström (LSK Kvinner) förra helgen.

Jag hade ingen uppdaterad laguppställning från LSK, och känner inte igen så många av spelarna. Därför så vore jag tacksam om ni som känner igen spelarna rättar mig där jag eventuellt skrivit fel namn under någon bild.

Hoppas att Nilsson skämtar

I kväll spelar Göteborg FC borta mot Juvisy i kvartsfinalen av Champions League. GFC-ledningen har gnällt på att de inte kunna förbereda sig på bästa möjliga sätt, då mer än halva laget varit i väg på landslagsuppdrag.

Men när jag läser dagens GP undrar jag även hur ledningen förberett sig. För tränare Torbjörn Nilsson hävdar i tidningen att han inte vet så mycket om Juvisy. Han säger:

”Jag har sett en halvlek på video, och de är bra. Jag tror att det kommer att bli ett jämnt möte.”

Hoppas verkligen att Göteborg har bättre koll på Juvisy än så, och att Nilsson skämtar. För uttalandet känns extremt oproffsigt. Jag har på nära håll sett hur herrallsvenska lag jobbar med scouting av motståndare. Där lämnas inget åt slumpen. Motståndarnas bästa vapen skall vara välkända, och man skall inte kunna bli överraskad av varianter vid fasta situationer.

Juvisy har spelat fem matcher i ligan och två i cupen efter årsskiftet, några av dem har varit tv-sända. GFC borde åtminstone ha sett ett par av dem.

Enligt GP startar GFC för övrigt med samma lag som mot LSK Kvinner i lördags. Alltså det här: Kristin HammarströmMarlene Sjöberg, Stina Segerström, Catrine Johansson, Camille LevinJohanna Almgren, Anna Ahlstrand, Yael Averbuch, Anita Asante, Marie HammarströmJessica Landström.

Göteborg måste höja sig rejält

I Frankrike blev Kosovare Asllani målskytt i dag när PSG vann med 4–0 borta mot Rodez. Lotta Schelin vilades däremot när Lyon vann med 5–0 hemma mot St Etienne.

Båda de franska lagen i Champions League vann för övrigt med 5–0 i helgen. För Juvisy besegrade nämligen Toulouse med 5–0 på bortaplan i går, efter bland annat två mål av Amelie Coquet.

På onsdag tar Lyon emot Malmö, och Juvisy tar emot Göteborg i första kvartsfinalmötena. Sett till helgens matcher kommer de franska lagen att vara storfavoriter. Lyon är ju favoriter vilket lag de än möter.

Det är inte Juvisy. Men jag var ju en av de cirka 50 personer som var på Valhalla i går och tittade på Göteborgs genrep, 2–1-förlusten mot norska mästarinnorna LSK Kvinner – alltså Lilleströms damlag.

Mari Karoline Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.

Mari Karoline Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.

För att vara rak på sak – det Göteborg som spelade i går vinner ingen kvartsfinal i Champions League. Jag är till och med tveksam om de ens är ett lag för damallsvenskans övre hälft om de inte kan väldigt mycket bättre.

När jag skriver det här bortser jag från resultatet. Man kan ju förlora, och ändå ha gjort en bra spelmässig insats. Men Göteborg spelade uselt i går. Det var lamt, statiskt och fantasilöst.

Jag ser i GP i dag att Torbjörn Nilsson skyller på landslaget, och Algarve cup.

”Jag tror inte att något herrlag, klubblag, skulle acceptera att deras spelare är borta tio dagar så nära Champions League. Algarve cup ligger så fel.”

Jag höll på att skriva att det ju dock är samma för alla lag i Champions League. Så är det dock inte riktigt. Frankrike spelade ju två träningsmatcher i stället för att vara med i Algarve eller Cypern, och Juvisy har inte så hemskt många franska landslagsspelare. Så visst har fransyskorna haft bättre förutsättningar. Det är ett faktum.

Samtidigt ogillar jag att både Malmö och Göteborg gnäller på hur landslagen stör klubbarnas uppladdning. Det känns som att de mentalt håller på att bygga upp bortförklaringar för eventuellt respass.

Tillbaka till Göteborgs insats i går. När jag kom till Valhalla var jag extra nyfiken på hur Göteborg skulle skapa målchanser nu när Christen Press inte är kvar. Den frågan tog jag med mig hem.

GFC startade med ett slags 4-5-1, där Yael Averbuch var ett slags halvforward bakom Jessica Landström. I den första halvleken hade göteborgskorna överlägset störst bollinnehav. Men de verkade inte vara intresserade av att spela in bollen i straffområdet. För det var bara sidledsfotboll. LSK var väl samlat i defensiven, och norskorna behövde sällan anstränga sig för att hålla tätt.

Inte ens när GFC fick frisparkar på offensiv planhalva valde de att lyfta in folk i LSK:s straffområde. Nej, då slog man bollen kort, och så var sidledstrillandet i gång igen.

Sanningen att säga så spelade inte LSK till sig så många målchanser heller. Men norskorna var sylvassa på fasta situationer – framför allt hörnor. Före paus hade man två ribbskott efter hörnor. Och efter paus gjordes båda målen just i samband med hörnor.

Lene Mykjåland sätter fart.

Lene Mykjåland sätter fart.

LSK var för övrigt en trevlig bekantskap. De spelade inte alls norskt – alltså långa bollar från backlinjen mot starka forwards. Nej, LSK vårdade bollen, och spelade sig fram längs marken.
Och så fort de fick chansen spelade de sig snabbt framåt i djupled. Och man fyllde på med folk, som kom i rejäla löpningar. Jag är inte alls överraskad över att vann toppserien efter att bara ha tappat tio poäng i fjol.

Efter paus tänkte jag att Göteborg kanske hade åtgärdat det svaga anfallsspelet. Så blev inte. Tvärtom fick LSK till ännu fler snabba attacker. Och när Mari Karoline Knudsen stötte in 0–2 tyckte jag att det var helt i sin ordning. LSK var bättre.

På slutet lyfte sig dock Göteborg något. Landström hade ett friläge vid 0–1, och när inhoppande Olivia Schough kom fri just efter 0–2, hamnade bollen hos Averbuch, som kunde reducera. Efter ytterligare ett par byten valde tränare Nilsson att köra med ett tremannaanfall. På egen hand skapade man dock inte mer än lägen till att få in kvitteringen.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch

Däremot fick man hjälp av LSK:s målvakt Tinja-Riikka Korpela som gav inhoppande debutanten Jodie Taylor öppet mål i slutminuterna. Taylors lobbskott smet dock utanför det övergivna målet.

En av få spelare i GFC som jag ger överbetyg är mittfältaren Anna Ahlstrand, som kändes stabil. Även vänsterbacken Camille Levin visade inställning.
Däremot kändes ingen av Göteborgs svenska landslagsspelare speciellt landslagsmässig den här lördagen.

LSK:s 1–0-skott, som lyftes in av inhopparen Madeleine Giske, var för övrigt ett mål av det slaget som gör att jag vill ha mindre mål inom damfotbollen. Den lösa, och höga bollen gick in mest för att den var hög. Det såg taffligt ut, sannolikt mycket eftersom det är en typ av mål som man i princip aldrig ser på elitnivå i herrfotbollen.

Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.

Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.

Jag hoppas och tror, för Göteborgs skull, att man presterar väldigt mycket bättre på onsdag. För efter gårdagens match kändes det som fördel Juvisy med 90–10.

Jag hade alltså med mig kameran till Valhalla. Fler bilder kommer att läggas upp inom en inte allt för lång framtid. Jag återkommer också med bilder från, samt en analys av mötet mellan Jitex och Mallbacken. Men jag kan redan nu meddela att jag blev väldigt förtjust i Mallbackens 19-åriga innermittfältare Julia Karlenäs – en klasspelare. Och att vardera lag har en 18-årig Mimmi som lär bli svårstoppad i årets damallsvenska.

Julia Karlenäs

Julia Karlenäs