På fredagskvällen var det Japans tur att presentera sin VM-trupp. Bland de 23 spelare som har förbundskapten Asako Takakura:s förtroende finns fem som var med och vann VM-guldet i Tyskland 2011.
Asako Takakura
Trion Saki Kumagai, Aya Sameshima och Mizuho Sakaguchi startade i finalen för åtta år sedan. Mana Iwabuchi byttes in, medan Rumi Utsugi blev kvar på bänken.
En sjätte världsmästare från 2011 är Yuki Nagasato. 31-åringen blev totaltvåa i assistligan i fjol, och har inlett den nya säsongen i USA:s NWSL på ett lysande sätt med tre mål och två assist på fyra omgångar. Hon känns bättre än på många år, och kom nyligen med i månadens lag för april.
Here's our first team of the month for the 2019 #NWSL season! April's TOTM: GK: Kailen Sheridan D: Meghan Klingenberg, Abby Erceg, Becky Sauerbrunn, Casey Short M: Crystal Dunn, Yuki Nagasato, Christine Sinclair F: Tobin Heath, Sam Kerr, Christen Press
Nagasato kom däremot inte med till VM. Det var väntat med tanke på att det var några år sedan hon spelade sin senaste landskamp. Samtidigt måste Japan ha väldigt bra forwards om de har råd att hålla den smarta Chicagospelaren utanför en 23-mannatrupp.
Även Sky Blues Nahomi Kawasumi, en annan rutinerad japanska med hög status i NWSL, ställdes utanför VM-truppen. Här är de 23 som fick förbundskapten Takakuras förtroende:
Målvakter (3): 1) Sakiko Ikeda (Urawa Red Diamonds), 18) Ayaka Yamashita (NTV Beleza) och 21) Chika Hirao (Albirex Niigata).
Ayaka Yamashita
Backar (8): 3) Aya Sameshima och 23) Shiori Miyake (Inac Kobe Leonessa), 2) Rumi Utsugi (Seattle Reign, USA), 4) Saki Kumagai (Olympique Lyonnais, Frankrike), 16) Asato Miyagawa och 22) Risa Shimizu (NTV Beleza), 5) Nana Ichise (Vegalta Sendai) och 12) Moeka Minami (Urawa Red Diamonds).
Mittfältare (6): 6) Hina Sugita och 7) Emi Nakajima (Inac Kobe Leonessa) samt 10) Mizuho Sakaguchi, 14) Yui Hasegawa, 15) Yuka Momiki och 17) Narumi Miura (NTV Beleza).
Forwards (6): 8) Mana Iwabuchi (Inac Kobe Leonessa), 9) Yuika Sugasawa (Urawa Red Diamonds), 11) Rikako Kobayashi, 13) Riko Ueki och 19) Jun Endo (NTV Beleza) samt 20) Kumi Yokoyama (AC Nagano Parceiro).
Noterbart är att japanska mästarklubben NTV Beleza har med totalt tio spelare, samt att truppen bara innehåller två utlandsbaserade spelare i form av Kumagai och Utsugi.
Mizuho Sakaguchi
Dock har ju även Sakaguchi, Sameshima och Iwabuchi spelat utanför Japans gränser tidigare.
Japan spelar i grupp D mot i tur och ordning Argentina, Skottland och England. Det vore en stor skräll om inte japanskorna avancerade till slutspel. Däremot känns det som att årets upplaga får svårt att ge sig in i medaljstriden.
McCaskill nickade in 2–1 och sköt in 3–1 när Sydney vann med 4–2 mot Perth Glory i den mest målrika finalen hittills i W-leaguehistorien. Matchen sågs av 6127 åskådare på plats på Netstrata Jubilee Stadium i Sydney.
Det såg ut att kunna bli dramatiskt när Alyssa Mautz styrde in reduceringen efter hörna i 68:e minuten, men bara ett par minuter senare drog Chloe Logarzo in ett snyggt distansskott till 4–2.
Noterbart i Sydneys lag var att 19-åriga Princess Ibini hade förpassat veteranen Lisa De Vanna till bänken. 34-åringen fick dock hoppa in i 75:e minuten. I tv-sändningen från matchen diskuterades om De Vanna riskerade att ställas utanför Australiens VM-trupp. Kommentatorerna kom fram till att hon borde komma med eftersom hon fortfarande är en tillgång som inhoppare. Det lät som ett rimligt resonemang.
För övrigt har Australien ännu inte någon ny förbundskapten efter sparkade Alen Stajcic, och man skall spela turnering på hemmaplan redan om tio dagar.
Apropå veteraner verkar Japans förbundskapten Asako Takakura vara rätt bestämd i att hon inte skall ta tillbaka de båda världsmästarna Yuki Nagasato (31 år) och Nahomi Kawasumi (33 år) till landslaget. Båda gjorde stabila säsonger i NWSL i fjol, och Nagasato har även fått mycket beröm för sin insats i Australiens W-league i vinter. Men duon saknas i Japans trupp till Tournament of Nations som spelas i USA vid månadsskiftet.
Så till Portugal där söndagens historiska EM-final i futsal spelas mellan hemmalaget och Spanien. Sent i går kväll kikade jag på Portugals semifinal mot Ukraina och fick lära mig att Portugals stjärna heter Ana Sofia Gonçalves, och kallas Fifo. 18-åringen gjorde två av målen när Ukraina besegrades med 5–1.
Sverige åkte ur i andra kvalrundan, i den grupp som vanns av Ryssland. Vi spelade 2–2 mot det ryska lag som i går föll mot Spanien i den semifinal som vanns av Spanien med 5–0.
Jag har tyvärr inte kunnat vara på plats på så många damallsvenska matcher som jag hoppats hittills i år. Jag har huvudsakligen fått förlita mig till damallsvenskan.tv. Men i förra omgången var jag och såg Göteborg–Vittsjö. Det är därifrån bilderna i bildspelet ovan kommer.
Det var en jämn match, där slutresultatet 2–2 kändes logiskt och rättvisande. Tyvärr blev det en omgång där båda de matcherna jag koncentrerade mig på innehöll tveksamma domarinsatser.
Så var det på Valhalla, och så var det i matchen Umeå–Kristianstad. I Göteborg var det Vittsjö och framför allt Nkemjika Ezurike som drabbades. Som jag ser det skulle hon haft en solklar straff i slutet av den första halvleken. I stället fick hon gult kort för protest.
I Umeå var min uppfattning att hemmalaget skulle ha haft två straffar. Men domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.
Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.
Vi får hoppas på bättre domarinsatser i helgen. Då är det för övrigt returmöte mellan Vittsjö och Göteborg. Där får vi även hoppas att Elin Rubensson är i spelbart skick. Det var ju trots allt lite oroväckande att hon tvingades vila förra helgen, en månad innan avspark i OS.
I övrigt i helgen är det två riktiga sexpoängsmatcher. Så länge det är så tätt i bottenstriden som det är nu kommer det att spelas sådana matcher i varenda omgång. Den här omgången är det Kristianstad–Djurgården i morgon och Kif Örebro–Mallbacken på söndag.
I morgondagens match har gästerna chansen att skapa distans till nedflyttningsstrecket och slippa vara akut indraget i nedflyttningsstriden under OS-uppehållet.
På söndag är det returmatchen mellan Kif Örebro och Mallbacken som är den där två nedflyttningshotade lag drabbar samman. Nya bloggen Hattrick hade för övrigt räknat på hur det gått i alla inbördes möten mellan laget på undre tabellhalvan.
Där har just Mallbacken varit sämst. De har så här långt tre kryss och två förluster mot bottenkollegorna. De siffrorna behöver nog värmländskorna förbättra i höst om de skall vara kvar i damallsvenskan även 2017. Kif Örebro är bäst i jämförelsen. De har nio poäng via två segrar och tre kryss mot övriga bottenlag. Viktigt.
Själv tänkte jag strunta i bottenstriden i helgen och istället ta en sväng till Linköping på söndag. Där spelar tabelltvåan LFC mot trean Piteå. Där spelar även en tredjedel av den svenska OS-truppen.
Under OS-uppehållet får Linköping för övrigt besök av färska spanska Copa dela Reina-mästarinnorna Atletico Madrid. Kanske att publiken då bjuds på ett sådant här konstnummer från Sonia Bermudez:
Atletico skall även till Eskilstuna för vänskapsmatch. United spelar sin match i aktuell omgång på måndag, hemma mot Umeå. I Eskilstuna verkar det finnas en debatt kring lagets utländska spelare.
En debatt som fått lagkaptenen Vaila Barsley att på Facebook ta bladet från munnen. Inlägget har rubriken:
”Jag är trött på att klassas som import”.
Läs det gärna, det är läsvärt.
När det gäller Eskilstuna kom i veckan nyheten om att stan kommer att få ett elitlag inom herrfotbollen, kanske till och med ett herrallsvenskt lag till nästa år. Hade jag suttit med i Uniteds ledning hade jag tyckt att det var rätt dåliga nyheter.
Förutom att kampen om kommunens sponsorer kommer att bli tuffare är ju nämligen risken uppenbar att damfotbollen kommer att hamna i skymundan. Och då riskerar man att tappa delar av sin stora publik, vilket vore vansinnigt tråkigt.
Men för Eskilstuna Uniteds skull får vi väl hoppas att jag är onödigt negativ, och att satsningen på herrfotboll på elitnivå ytterligare kan lyfta damfotbollen.
* Så lite noteringar om saker som hänt utanför Sveriges gränser. Först två nya klubbar för före detta Tyresöspelare. Först har Veronica Boquete i dag meddalat att PSG blir hennes nya klubbadress. En viktig värvning för ett brandskattat Parislag.
A new adventure in another country and a unique city, Paris. The goals are set and I'm ready to go, let's start!! pic.twitter.com/KlzS78IXh6
Sedan har även Line Röddik Hansen funnit en ny klubbadress. Hon var ju i Rosengård förra året. Under våren var hon med och vann Champions League med Lyon. Nu flyttar hon vidare till Spanien och Barcelona:
Kul förresten att Twitter har gjort det möjligt att bädda in tweets. Det lyfter inläggen.
* Så till helgens ligaspel runt om i världen. Som jag berättade i ett tidigare inlägg är det seriefinal i norska toppserien på söndag, när Avaldsnes tar emot LSK. Lagens första möte slutade 0–0. Blir det en vinnare den här gången kopplar den greppet om ligaguldet. Skulle det bli oavgjort har LSK övertaget i guldstriden. Avspark 14.00.
Länkar till sändningar från alla helgens matcher i toppserien hittar du här.
* I engelska WSL kan Hedvig Lindahl och Chelsea gå upp i serieledning på söndag genom seger mot målsnåla tabelltrean Birmingham. De senare har anmärkningsvärda målskillnaden 4–4 efter åtta spelade omgångar.
I och med att Manchester City med Kosovare Asllani, efter sex raka segrar, nu har noterat två raka kryss mot Liverpool har möjligheterna alltså öppnats för Chelsea. Det känns rätt klart att det är mellan de båda svensklagen som guldstriden kommer att stå.
* I USA:s NWSL är det full omgång i helgen. Serien är nu inne i ett skede där fyra omgångar skall spelas utan OS-spelare. Det öppnar för att det kan bli lite omkastningar i tabellen.
Spontant tycker jag att tabellfemman Seattle borde stå sig extra starkt den här perioden och således ha chansen att lyfta upp över slutspelsstrecket de kommande veckorna.
Den tanken bygger jag på att japanska stjärnmittfältare Rumi Utsugiska debutera för dem i helgen. Laget har redan tidigare världsklassmittfältare som Jess Fishlock, Kim Little, Nahomi Kawasumi, Keelin Winters samt Megan Rapinoe i truppen, och bara Rapinoe är tänkt för OS. Seattle blir nog svårslaget framöver. De har för övrigt nyckelmatch borta mot trean Western New York Flash natten mot söndag svensk tid, avspark klockan 01.00.
Slutligen, här är återigen alla mina bilder från Göteborg–Vittsjö. Trevlig helg:
Två klubbar är obesegrade i elitettan. De båda, LB07 och Hovås Billdal, spelade 1–1 i kvällens hängmatch.
Utan att ha sett LB07 känns det högst troligt att Malmö får ett andra lag i damallsvenskan nästa år. Truppen innehåller en hel hög starka ex-allsvenska spelare, och resultaten hittills har varit imponerande. Tio segrar, två kryss och målskillnaden 38–14 på tolv omgångar innebär serieledning med åtta poängs marginal.
Över halva serien återstår och det är självklart inte avgjort ännu, men nog ser det ljust ut för LB07 alltid.
Åtta poäng bakom de suveräna serieledarna finns Hammarby och Hovås Billdal sida vid sida. Det ser alltså ut som att även antingen Stockholm eller Göteborg kommer att få ett andra damallsvenskt lag. Fast här är känslan fortfarande att fler lag kan blanda sig i striden, i första hand tänker jag på Växjö som har gjort hela 35 mål och nu har radat upp fyra raka segrar.
Hursomhelst var jag på Hovåsvallen på midsommardagen och kollade in ett av de lag som har god chans att spela i damallsvenskan 2017. Det var en intressant upplevelse.
Planen ligger vackert mellan Hovåsbadet, en småbåtshamn och ett bostadsområde. Men det är verkligen inte en plan som andas elitfotboll. Tvärtom känns Hovås Billdals hemmaplan som en riktig småklubbsplan.
Hovåsvallen
Det var inte bara själva Hovåsvallen som gav vibbar av småklubb på midsommar. På delar av planen var gräset så högt att bollen riktigt fastnade och stoppade spelarna. Den lilla läktaren gav rejäl träsmak bara av 45 minuters sittande. Högtalaren verkade vara placerad i det närliggande bostadsområdet, vilket gjorde att speakern knappt hördes. Däremot hördes tydligt en man som med hjälp av megafon skrek ut sina order till hemmaspelarna – och till domarna.
Tro nu inte att jag led av besöket i Hovås. Tvärtom kändes det på många sätt väldigt charmigt att en sådan här klubb kan vara på väg mot allsvenskan.
Dock anar jag att de som inspekterar arenor kommer att ha väldigt många synpunkter på Hovåsvallen, så många att Hovås Billdal sannolikt kommer att tvingas spela någon annanstans om det blir uppflyttning. Men det där är ju en senare fråga.
Först måste laget ta sig upp. Och sett till den match jag såg, 2–0-segern mot QBIK, är det långt ifrån självklart. Det som imponerade mest var nämligen att man vann med 2–0 trots att spelet stundtals var rätt yxigt. Jag fick liksom inga damallsvenska vibbar av Hovås Billdal.
Men lag som vinner trots att de spelar halvdant har ju den stabilitet som krävs. Och just defensiven verkar vara Hovås Billdals styrka. På tolv omgångar har rutinerade målvakten Jenny Olsson bara släppt in åtta mål. Uppställningen var 3-5-2 med både rutin och talang i trebackslinjen. Maria Andersson och Mikaela Uthas har båda spelat i damallsvenskan, den ena med Dalsjöfors den andra med Jitex. Den tredje länken, Klara Andrup, är talangfull juniorlandslagsspelare. Yttermittfältarna har också erfarenhet. Taina Hartikainen har vunnit finskt ligaguld med Åland United och Malin Fors har 57 damallsvenska matcher för Jitex.
Innermittfältet var hårt arbetande. Bland forwards saknades lagets bästa målskytt Valerie Obita när jag såg laget. Dock noterade jag att Pernilla Milton är en forward med kvalitet. Hovås hade också både lite mer tyngd och spets i anfallen än QBIK i en spelmässigt jämn match. Men totalt sett kändes alltså inte Hovås Billdal som något damallsvenskt lag.
Mest imponerad i hemmalaget blev jag av en 15-årig matchvinnare. Talangen Paulina Nyström hoppade nämligen in och satte 2–0-målet. Hon gjorde det iskallt. När chansen dök upp placerade hon till synes avslappnat in bollen snyggt i bortre hörnet. Nyström fyller 16 i mitten av augusti och blir mycket intressant att följa framöver.
Paulina Nyström jublar
Jag var för övrigt inte den enda som var på plats på Hovåsvallen för att kolla in Hovås Billdal IF. Göteborgsposten som normalt inte har mer än resultat från lagets matcher fyllde nämligen nästan ett helt uppslag med texter från Hovåsvallen. Mest intressant är den här där verkar ganska klart att klubbledningen inte kommer att jubla på samma sätt som spelarna om lagets målsättning om damallsvenskan 2017 blir verklighet.
* I helgen gjorde den japanska världsmästaren Nahomi Kawasumi sin första match i Seattle Reign för den här sejouren. Det blev jättesuccé direkt. Hon satte båda målen när Boston besegrades med 2–0 – och Kawasumi utnämndes till omgångens spelare.
Kawasumi är en av de spelare som valts bort ur landslaget under nya förbundskaptenen Asako Takakura. När truppen till landskampen mot Sverige i Kalmar den 21 juli släpptes saknades återigen även storstjärnan Aya Miyama. Dessutom visade det sig att Bayern München inte släpper Mana Iwabuchi. Se hela den japanska truppen på länken.
* Apropå Tyskland har det dykt upp lite nya namn i FFC Frankfurt. Jag skriver nya namn, för det handlar om gamla spelare med just nya eller nygamla namn. Dels har mittbacken Peggy Kuznik gift sig, hon heter numera Peggy Nietgen. Dels har Yuki Ogimi skilt sig. Hon heter därför återigen Yuki Nagasato.
Emily van Egmond
I dag blev det också klart att Frankfurt inte förlänger kontraktet med Emily Van Egmond. Den australiska landslagsmittfältaren har inte riktigt tagit plats i startelvan, något som förvånar mig. De gånger jag har sett Van Egmond tycker jag alltid att hon har varit väldigt bra. Hon har ett fint passningsspel och är konstruktiv. Kanske något för någon damallsvensk klubb?
* I kväll har fotbollsfokus förstås i stort varit riktat mot Lyon och herrfotboll. Där blev Cristiano Ronaldo matchvinnare. Det är en spelare man kan ha många åsikter om.
Vad man än tycker har portugisen en väldigt positiv ådra – han toppade fjolårets lista över de idrottare i världen som gör störst insatser för välgörande ändamål. På sjunde plats på listan finns första damfotbollsspelaren, amerikanska Heather O’Reilly som gör sin stora insats för Women’s Sports Foundation.
* Slutligen, här är de bilder jag tog på Hovåsvallen en och en:
På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.
Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.
I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.
Amanda Ilestedt
Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.
Elin Rubensson
Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.
Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.
Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.
Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.
Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.
Jonna Andersson
Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.
Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.
Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.
Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.
Olivia Schough
Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.
I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.
Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.
Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.
De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.
I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.
När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.
I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.
Aya Miyama
Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.
Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.
Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.
Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna: USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan. Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:
I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:
5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?
Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.
Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.
Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.
Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt. Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland. Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.
På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.
Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.
Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.
Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är noggranna taktiskt sett.
Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.
Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:
”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”
Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.
Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.
Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).
I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.
Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…
Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.
Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.
Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.
Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.
Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.
Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.
Jag befann mig i internetskugga under drygt ett dygn. Under den tiden var den stora nyheten att tyska mästarinnorna Bayern München har värvat Veronica Boquete från Frankfurt. Wolfsburg och Bayern flyttar verkligen fram sina positioner.
Klubbfotboll i all ära. Det är landslag och VM som står i fokus de här dagarna. Det har spelats ett antal träningsmatcher med intressanta lag under veckan. Hur intressanta själva resultaten är kan man diskutera. Men även om det rullas på många spelare man får ändå en indikation på hur och var lagen står.
För svensk del är resultatet Kanada–Nigeria 0–0 förstås mycket intressant eftersom nigerianskorna är våra första motståndare. Från den här texten kan man läsa ut att Nigeria spelade med extrem man-man-markering. Det är intressant för att det innebär att man som motståndare med smarta löpningar kan skapa fördelaktiga en-mot-en-situationer i farliga ytor.
Intressant också att backen Kadeisha Buchananefter matchen kallade Nigeria för ett av de mest fysiska lag hon någonsin mött. Kanada brukar ju annars själva vara kända för att spela väldigt fysiskt. Det unga nigerianska laget verkar alltså inte lida av bristande fysik.
Matchen spelades bakom stängda dörrar så det lär tyvärr inte gå att hitta några klipp från den matchen. Däremot går det att se mål och en hel del mer från Schweiz–Tyskland 1–3 på det här klippet:
Jag har inte sett själva matchen, men det verkar ju som att Schweiz hängt med mycket bra så länge båda lagen spelade med sina startelvor. Det är ju ytterligare en indikation på att schweiziskorna kan bli VM:s stora överraskning. Samtidigt är ju träningsmatcher en sak och tävling en annan.
Tyskland inledde med följande elva: Nadine Angerer – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Simone Laudehr, Anja Mittag, Alexandra Popp – Celia Sasic.
Inhopparen Dzsenifer Marozsan gjorde de två sista målen. Hon stärkte alltså sina aktier för att finnas med i den tyska premiärelvan i Kanada.
I kväll har Frankrike vunnit med 1–0 mot Skottland efter mål av Marie-Laure Delie. Jag har sett stora delar av matchen, och det var en historia som fransyskorna dominerade stort. De skapade dock för alldeles för få målchanser sett till spelövertaget.
Den franska startelvan såg ut så här: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara, Laura Georges, Wendie Renard, Laure Boulleau – Kenza Dali, Camille Abily, Amandine Henry, Louisa Necib – Marie-Laure Delie och Claire Lavogez.
Framför allt gladde Necib med underbar bollbehandling. Hon blir en attraktion i VM. Dagens startelva är garanterat stommen i Frankrikes VM-lag, men det skulle förvåna mig om formstarka Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney sitter på bänken när mästerskapet inleds.
Tidigare i dag har Japan besegrat Italien med 1–0 inför 14 453 åskådare i Nagano. Målet gjordes av Yuki Ogimi i början av den andra halvleken. Hon kastade sig fram och styrde snyggt in ett inlägg från Rumi Utsugi.
De regerande världsmästarinnorna startade så här: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Utsugi – Nahomi Kawasumi, Homare Sawa, Aya Miyama, Mizuho Sakaguchi, Shinobu Ohno – Ogimi.
Tio av de elva i startelvan spelade i VM-finalen för fyra år sedan – nio var med från start. Det mesta talar alltså för att förbundskapten Norio Sasaki efter tre års testande av nya, yngre spelare ändå kommer att satsa på rutin i VM. Fast man kan aldrig vara helt säker på Sasaki och Japan.
För övrigt var det här den andra raka 1–0-segern för det japanska laget. När Nya Zeeland besegrades i förra veckan gjorde Sawa segermålet på hörna – något hon är väldigt duktig på. Höjdpunkter från den matchen finns här. Sett till klippen med höjdpunkter var dagens seger betydligt mycket mindre tursam än den mot Nya Zeeland:
I dag spikades den 23-mannatrupp som skall föra tillbaka Tyskland upp på världsfotbollens topp.
Som väntat har den en härlig blandning av ungt och gammalt. Även om det inte är jättemånga fler 90-talister än vad vi har i den svenska truppen så är det betydligt fler 90-talister som kommer att spela bärande roller. Och flera av de unga spelarna är födda en bra bit in på 90-talet. Yngst är redan rutinerade 96:an Pauline Bremer.
Tyvärr saknas några världsspelare på grund av olika skäl. Tyngst och tråkigast är förstås att inte världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, kommer till spel. Det var högst väntat, men inte desto mindre tråkigt.
Saknas gör också Wolfsburgs lovande back Luisa Wensing – även hon är skadad – samt gravida PSG-spelaren Fatmire Alushi.
Det hindrar inte att det tyska laget kommer att vara en av guldfavoriterna i Kanada. Den tyska truppen har varit samlad ett tag, dock har det då varit med 26 spelare. De tre som nu fick lämna plats var målvakten Lisa Weiss (Essen), backen Kathrin Hendrich (Frankfurt) samt Wolfsburgs ytter Anna Blässe.
Det innebär att den slutliga truppen ser ut så här:
Backar:
2. Bianca Schmidt och 3. Saskia Bartusiak (Frankfurt), 4. Leonie Maier (Bayern München), 5. Annike Krahn och 17. Josephine Henning (PSG, Frankrike), 14. Babett Peter (Wolfsburg) samt 15. Jennifer Cramer och 22. Tabea Kemme (Potsdam).
Mittfältare:
6. Simone Laudehr och 10. Dzsenifer Marozsan (Frankfurt), 7. Melanie Behringer, 9. Lena Lotzen och 16. Melanie Leupolz (Bayern München), 20. Lena Goessling (Wolfsburg) samt 23. Sara Däbritz (Freiburg).
Forwards:
8. Pauline Bremer (Potsdam), 11. Anja Mittag (Rosengård, Sverige), 13. Celia Sasic (Frankfurt), 18. Alexandra Popp (Wolfsburg) samt 19. Lena Petermann (Freiburg).
I dag har för övrigt en annan guldfavorit spelat träningsmatch, nämligen de regerande mästarinnorna Japan. De vann med 1–0 mot Nya Zeeland inför 14 154 åskådare. Segermålet gjordes av legendaren Homare Sawa.
Rapporterna gör dock gällande att japanskorna inte imponerade speciellt mycket i spelet. Det lilla jag har sett av Japan tidigare i vår känns laget sämre än det var för fyra år sedan. Men förbundskapten Norio Sasaki har ju sagt att han har ett bättre lag nu än han hade vid VM-guldet 2011 och OS-silvret 2012.
I dag mönstrade han följande startelva: Erina Yamane – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Aya Miyama, Homare Sawa, Yuri Kawamura – Kozue Ando och Yuki Ogimi. Alltså nästan rakt igenom spelare som varit med i de senaste två stora internationella mästerskapen.
Nu på morgonen svensk tid har Norio Sasaki presenterat Japans 23 spelare stora VM-trupp. Frågan på förhand har varit om den stora guldhjältinnan från 2011, Homare Sawa skulle komma med.
Svaret blev ett tydligt JA. Visst är Sawa med.
Hon har ju spelat varje VM sedan 1995 och hon bar Japans Nadeshiko till VM-guldet 2011. Vi minns väl alla klackskarven i slutskedet av finalens förlängning, den skarv som betydde 2–2 och straffläggning:
Sawa har inte varit uttagen i Sasakis landslag på nästan ett helt år. Hennes senaste match för Nadeshiko var finalen i Asiatiska mästerskapen den 25 maj i fjol.
I vintras förklarade 36-åringen att hon inte alls funderade på att sluta utan hade sina tankar på sommarens VM-slutspel. Där och då blev jag övertygad om att bara en skada skulle kunna stoppa henne från att komma med till Kanada. För även om hon bara skulle spela några få minuter av mästerskapet blir hon viktig för Japans lag som symbol och ledare.
Men att Sasaki har låtit henne stå över Algarve och andra träningslandskamper har gjort många japanska supportrar oroliga. För en kort stund sedan släppte alltså den oron. Nu kan Sawa bli den första spelare någonsin att spela i sex raka VM-slutspel – det har varken någon man eller kvinna gjort tidigare.
Här är ett klipp från presskonferensen. Exakt sju minuter in i klippet börjar Sasaki läsa upp vilka spelare som är uttagna. Lyssna på ljudet från kamerorna i bakgrunden, och lyssna på hur det smattrar till efter 8.28 när han läser upp nummer 10 Sawa, Homare.
Det verkar förresten ha varit en rätt imponerande medienärvaro…
De tre minuter i klippet där Sasaki presenterar sin trupp kan för övrigt användas av de tv- och radiokommentatorer och -experter som skall jobba på VM för att få rätt uttal på de japanska spelarna. Klart är att vi betonar fel i nästan alla namn och jag hade exempelvis inte ens kunnat gissat hur man korrekt säger Kana Kitahara:s namn.
Det innebär alltså en trupp med 17 hemmabaserade spelare, plus två Frankrikeproffs och en spelare vardera från de fyra stora tyska klubbarna. Det är även en mycket rutinerad och meriterad trupp. Hela 17 av de 23 spelarna ingick även i guldtruppen 2011.
Trots att Sasaki har testat rejält de senaste åren och experimenterat med en mängd yngre spelare i olika turneringar har han alltså till slut valt att satsa på de beprövade korten.
Det om Japan för nu. Men när land efter land nu presenterar sina VM-trupper känner man ju ofrånkomligen att mästerskapet börjar smyga sig riktigt nära. Ytterligare ett tecken på det är att Fifa nu presenterat den tv-signatur som skall inleda alla VM-sändningar världen över. Den ser du på det här klippet:
Visst får man sköna VM-vibbar av att titta på klippet? Det enda man funderar över är varför Josefine Öqvist är med? Borde inte Fifa ha koll på att hon har slutat och istället valt någon aktiv spelare?
Häromveckan skrev jag om Sveriges blivande VM-motståndare Nigeria och deras nya storstjärna Asisat Oshoala, alltså 20-åringen som tog nyligen storslam vid Caf Awards där hon både korades till Afrikas bästa spelare 2014 och självklart även till Afrikas bästa unga spelare.
Jag skrev att Oshoala lär bli ”högvilt för storklubbarna i Europa och USA efter VM.” Hon hamnade dock i Europa tidigare än så. De två senaste årens engelska mästarinnor, Liverpool, kunde nämligen i dag meddela nyheten om Oshoalas påskrift.
20-åringen som hade ett fantastiskt 2014 där hon vann skytteligan i U20-VM och korades
till mästerskapets allra bästa spelare när Nigerias Super Falconettes tog silver. I Afrikanska mästerskapen vann hon guld med Super Falcons och prisades även där som mästerskapets bästa spelare. Där slutade den offensiva mittfältaren/forwarden dock bara tvåa i skytteligan.
Oshoala lämnar den nigerianska klubben River Angels of Port Harcourt, som vann såväl ligan som cupen i den afrikanska stormakten det senaste året.
Klubbarna i engelska WSL fortsätter alltså att lägga beslag på en och annan attraktiv toppspelare. Förhoppningsvis kan prestigevärvningarna på sikt öka intresset för ligan, som ju blir allt starkare.
Även om den fortfarande har en bit upp till ligorna i Tyskland, USA, Frankrike och Sverige borde det kunna vara intressant att WSL är såpass jämn att i princip alla matcher är ovissa.
I fjol snittade exempelvis mästarna Liverpool på 1,36 gjorda mål per match och 0,71 insläppta. Det är mycket knappare siffror än exempelvis svenska mästarinnorna Rosengårds 3,10–0,85 den senaste säsongen. Och i Tyskland och Frankrike ser aktuella siffror för respektive ledarlag ut så här för tillfället:
* Wolfsburg 2,62–0,08
* Lyon 6,94–0,31
I franska D1 Feminine vann ju Lyon med 14–0 senast mot Albi. Albis amerikanska målvakt
Catherine Fitzsimmons har bloggat om matchen. Jag tycker nog att hon har ganska intressanta tankar, inte minst om det faktum att Lyon skickade upp Sarah Bouhaddi och sätta 13–0 på straff.
Katrine Veje
Utöver Osohala till Liverpool har Seattle Reigns värvning av i damallsvenskan välkända danskan Katrine Veje varit veckans mest intressanta på den internationella transfermarknaden. Sannolikt är Veje tänkt som ersättare till lånet Nahomi Kawasumi som tycks ha vänt hem till Inac Kobe Leonessa.
För er som undrar står vi inför en ökenhelg inom internationell damfotboll. Det är nämligen inte matcher i någon av de stora ligorna. I Frankrike ägnar man sig nämligen åt cupspel i helgen.
Nadine Kessler och Ralf Kellermann lämnade Fifagalan i Zürich som segrare. Däremot kom tyvärr Stephanie Roche bara tvåa.
Att Kessler skulle koras till världens bästa spelare 2014 borde ha känts självklart, även om det egentligen inte finns så mycket som är självklart kring Ballon d’Or:s damklass – som egentligen heter Fifa Women’s player.
Nu vann det bästa alternativet av de tre som var i final, vilket förstås känns skönt. Kesslers tränare i Wolfsburg, Ralf Kellermann, blev strax innan första klubbtränare att koras till årets bästa tränare i världen.
Om det är svårt att kora världens bästa spelare är det omöjligt att slå fast vem i tränarkategorien som har varit bäst. Men att Kellermann är en värdig vinnare behöver inte diskuteras. Han har som byggt Wolfsburgs lag och fört det till fem titlar av sex möjliga på två år – det är självklart värt all världens hyllning.
Tyvärr vann James Rodriguez Puskas Award närmast före Stephanie Roche. Jag använder ordet tyvärr trots att jag älskar Rodriguez volleymål och kan se det hur många gånger som helst. Men jag tycker att Roches mål är en ännu större prestation.
Till det kommer förstås vilket värde det skulle ha för damfotbollen att få vinna ett av fotbollens största priser. Plus att det har en härlig charm om ett mål gjort inför 95 åskådare kan vinna över mål från världsfotbollens största scen.
Det roligaste med Ballon d’Or är att kolla hur de olika förbundskaptenerna och lagkaptenerna har röstat. En koll på alla röster visar exempelvis att Pia Sundhage tycker att Lotta Schelin var världens näst bästa spelare 2014. Där har vi kanske svaret på varför Schelin och inte Nilla Fischer vann Diamantbollen förra året. Sundhage sitter ju i Diamantbollsjuryn och hennes röst där lär ha rätt rejäl tyngd.
Sundhage, Schelin och Fischer var ju förresten själva nominerade till Ballon d’Or i förstaläget. I dag kom resultaten och Sundhage slutade fyra i ledarkategorien medan Schelin blev nia och Fischer tia bland spelarna. Alla slutresultat hittar du här.
Och alla röster i spelarkategorien hittar du här. Men för sakens skull får ni alla svenska röster här:
Pia Sundhage: 1) Kessler, 2) Schelin, 3) Abby Wambach. Caroline Seger: 1) Kessler, 2) Veronica Boquete, 3) Fischer.
Tyvärr har den svenska journaliströsten fallit bort, men den innehas av Anette Börjesson. Anna Signeul: 1) Aya Miyama, 2) Nahomi Kawasumi, 3) Fischer.
Fotbollskanalen har i dag koratNadine Kessler till världens bästa spelare 2014. Sannolikt kommer Wolfsburgs lagkapten även att tilldelas Ballon d’Or.
Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.
Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.
Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.
Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.
Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.
Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.
Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.
Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.
Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.
Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.
Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.
Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.
För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.
Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue
Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.
Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.
Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?
Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.
Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.
Nominerade till Ballon d’Or 2014
Finalister: Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård Abby Wambach, USA/WNY Flash Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres
Bästa spelare i Asien 2014 Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar
Övriga nominerade: Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama
Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014 Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Bästa spelare i Afrika, Caf Awards Nominerade: Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014 Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14 Gaetane Thiney, Juvisy
Övriga nominerade Camille Abily, Frankrike/Lyon Lotta Schelin, Sverige/Lyon
Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres) Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Concacaf, Female player of the year
1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
Hope Solo
VM-kval, Concacaf, allstarlag
Hope Solo, USA/Seattle Reign Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida Christie Rampone, USA/Sky Blue Whitney Engen, USA/WNY Flash Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders Carli Lloyd, USA/WNY Flash Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG Christen Press, USA/Chicago Red Stars Abby Wambach, USA/WNY Flash Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer
Lauren Holiday
Övriga nominerade: Sydney Leroux Carli Lloyd Christen Press Abby Wambach
Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL
Kim Little, Seattle Reign/Skottland
Nahomi Kawasumi
Allstarlag i NWSL 2014
Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign Ali Krieger, USA/Washington Christie Rampone, USA/Sky Blue Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back Veronica Boquete, Spanien/Portland Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt Kim Little, Skottland/Seattle Reign Lauren Holiday, USA/Kansas City Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Amy Rodriguez, USA/Kansas City
Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen
Lotta Schelin
Damallsvenskans bästa spelare 2014
Anja Mittag
Allstarlag i damallsvenskan 2014
Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård Anita Asante, England/Rosengård Emma Berglund, Sverige/Umeå Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC Lieke Martens, Holland/Göteborg FC Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare Manon Melis, Holland/Göteborg FC.
En blogg om internationell damfotboll 