Det var en glödhet damallsvensk helg. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se en enda av de många spännande matcherna. Först under sen söndagskväll hann jag börja kika på höjdpunkter från de olika matcherna.
Jag började med Rosengård–Linköping, och blev nästan omedelbart helt otroligt upprörd.
Ser nu situationen där Mimmi Larsson gör 1–0 till Linköping. Det är fullständigt sanslöst att inte Viggosdottir får något kort för det överfallet. I min värld kan det inte bli rödare än så.
Det var situationen vid Linköpings 1–0-mål, där Glodis Perla Viggosdottir körde över Mimmi Larsson, som satte mina känslor i svall. Det kan vara det fulaste jag någonsin sett i damallsvenskan. Jag har sökt i minnet, men kan faktiskt inte komma på något fulare.
Jag trodde möjligen att jag överreagerade när jag såg smällen första gången. Men faktum är att det inte blir ett dugg bättre när jag nu sett om situationen flera gånger. Som jag ser det är det en totalt ansvarslös axeltackling mot en oförberedd motståndares huvud.
Viggosdottir tar sats i tre–fyra steg och kommer med fart in i duellen. Hon är jättesen och har ingen som helst chans på bollen när hon hoppar mot Larssons huvud. Det blir inte bättre av att Larsson precis har nickat, och därmed är i ett läge där hon varken kan se sin omgivning eller skydda sitt huvud. Viggosdottir gör inte heller någon som helst ansats att försöka mildra smällen, tvärtom hoppar hon alltså in med axeln först.
För mig är det ett mörkrött kort – och många matchers avstängning. För Pernilla Larsson var det ingenting. Nu syns domaren inte i bild hela tiden, men av det jag kan se finns det inget som tyder på att hon tycker att det har hänt något anmärkningsvärt.
Jag hoppas verkligen att domare Larsson var skymd, och inte såg kollisionen. För om hon såg smällen undrar jag hur hon motiverar att inte dela ut något kort för en tackling av det här slaget.
Om domare Larsson var skymd så hoppas jag att hon har sett situationen i efterhand, insett att hon missat årets mest solklara utvisning, och skickat en anmälan till disciplinnämnden. För enligt mitt sätt att se det är det enda rätta att Glodis Perla Viggosdottir stängs av resten av säsongen. Det är däremot inte ett dugg rimligt att hon går helt ostraffad från en sådan ansvarslös tackling.
Tyvärr nonchaleras ofta våld mot huvud inom fotbollen – det av såväl domare som förbund. Men även av spelare. Vad jag kan se från tv-bilderna är det ingen i LFC som är på domare Larsson och kräver att Viggosdottir skall åka ut. Det är i sig anmärkningsvärt. Jag lovar att det däremot hade blivit liv om isländskan tacklat mot fötterna med dubbarna före.
Inom ishockeyn har man insett hur farligt det är med tacklingar mot huvud, och börjat dela ut långa straff för sånt som Viggosdottir gjorde sig skyldig till. Och då har de ändå hjälm i hockeyn.
Inom fotbollen ses däremot oftast sena tacklingar i markhöjd som betydligt allvarligare än våld mot huvudet. Jag är definitivt ingen vän av fula tacklingar mot fötter eller smalben. Men ben läker oftast ihop. Hjärnan är betydligt mer svårläkt.
Faktum är att jag tycker att det är högst tveksamt att Mimmi Larsson spelade vidare efter sitt första mål i går. Vi har sett alldeles för många exempel på spelare som fortsatt spela efter hjärnskakningar. Den som vill ha exempel kan ju alltid googla på hur Lotta Schelin:s karriär tog slut. Fast just på den här fronten tycker jag ändå att det sker förbättringar. Allt fler spelare byts ut och får behandling enligt hjärntrappan. Det är ju få matchläkare som vågar chansa med spelarnas huvuden.
Rent sportsligt tycker jag alltså att Rosengård borde ha spelat i numerärt underläge under hela andra halvleken. Nu slapp man det, och kunde till slut rädda en viktig poäng. En poäng som kan bli guld värd.
Helgens omgång innebar dock inte att vi blivit speciellt mycket klokare på hur damallsvenskan skall sluta. Rosengård leder med sex poäng och elva mål och är fortsatt snubblande nära mästerskapet. Men det är inte klart.
Göteborg är kvar som tvåa, och har nu säkrat en medalj* – precis som Rosengård. I övrigt är det så jämnt att sjuan Piteå fortfarande är med i medaljkampen.
*Inlägget är uppdaterat: Tänkte först inte på att fyran och femman möts, och att Göteborg därmed som sämst kan bli bronsmedaljörer.
Trean Vittsjö behöver en poäng till för att på egen hand spela hem klubbens första medalj någonsin. Det skulle kunna bli de stora silvermedaljerna – och en Champions Leagueplats. Fast det är helt klart fördel Göteborg i kampen om andraplatsen.
Eskilstuna har nu klättrat så högt att de är uppe på den fjärde och sista pallplatsen. United är tvåa i hösttabellen, bara en poäng bakom Rosengård. För Eskilstuna väntar närmast ”bronsmatch” mot femman Kristianstad. Seger där, och Uniteds medalj är klar.
Apropå Eskilstuna hade man ju gärna velat att det här inlägget skulle fokusera på det fantastiska mål som Sonia Okobi gjorde mot LB07. Det är helt klart en kandidat till årets mål i damallsvenskan.
För LB07 var det ett riktigt tungt mål, ett mål som innebär att Malmöklubben har en poängs marginal ner till Djurgården. Stockholmarna har bättre målskillnad, och känslan är att LB nog åtminstone behöver tre poäng till för att hålla sig kvar.
Till helgen spelar LB i Linköping, medan Djurgården har hemmamatch mot Piteå. Med tanke på de regerande mästarinnornas ovana att kryssa sig fram känns det inte orimligt med Djurgårdspoäng på söndag.
En sak som blev helt klar i helgen var att Kungsbacka åker ur damallsvenskan. Nu återstår att se hur långt de faller. Om de ej beviljas elitlicens flyttas de ju hela vägen ner i division I. Vi får alltså vänta och se om Västsverige får tre eller fyra lag i elitettan nästa år. Klara är ju Lidköping, Jitex och Alingsås.
Under söndagen fick vi även gratulera Bollstanäs från Upplands Väsby till spel i elitettan 2020. Laget vann båda kvalmatcherna mot Sunnanå med 3–2, vilket totalt innebar 6–4.
Om Kungsbacka flyttas ner till ettan skall ju ett lag till få plats i elitettan. Och här är jag lite osäker på om Sunnanå eller Älvsjö räknas som bästa förlorare. Jag tror dock att det är Älvsjö, även om Sunnanås totalförlust på 4–6 ju är bättre än Älvsjös på 0–2. Men Älvsjö kryssade ju i en match, vilket gör att de bör gå före på fler poäng.
Innan jag lämnar svenska nyheter noteras att den tidigare Växjötränaren Pierre Perssonfått ett nytt tränaruppdrag. Han skall leda IFÖ Bromölla i division I. Det är en klubb som bland annat har fostrat Göteborgstränaren Marcus Lantz.
Dags för en internationell koll. Den måste jag bara inleda med att hylla Portland Thorns, och deras publik. I helgen hade man sista hemmamatchen för året. Det kom 24 521 åskådare. Därmed är Thorns det första damlag i världen att gå genom en säsong med ett publiksnitt på över 20 000 personer. Fantastiskt bra.
Totalt sågs alltså Thorns hemmamatcher av 241 181 åskådare. Det innebar ett snitt på 20 098.
Det innebär också att Thorns slår sig in på topp tio-listan över de fotbollslag i USA som har bäst hemmasnitt. Det är alltså bara nio herrlag som har högre snitt. Ett av dem är lokalkollegan Portland Timbers, som slutade på ett snitt av 25 218 i år.
US/Canada pro soccer teams average attendance 2019 1 Atlanta United 52,510 2 Seattle Sounders 40,247 3 FC Cincinnati 27,336 4 PORTLAND TIMBERS 25,218 5 Toronto FC 25,048 6 LA Galaxy 23,205 7 Orlando City 22,761 8 LAFC 22,251 9 NYCFC 21,107 10 PORTLAND THORNS 20,098#mls#nwsl
I slutspelet får Portland ingen hemmamatch. I söndagens semifinal spelar laget borta mot Chicago Red Stars, medan den andra semifinalen går mellan Julia Spetsmark:s North Carolina Courage och Seattle Reign. Finalen går i Cary, North Carolina den 27 oktober.
I Europa var Chelseas derbyseger mot Arsenal helgens stora match. Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen i 2–1-segern. Det var mästarinnorna Arsenals första poängförlust för säsongen. Det innebär att Manchester City nu är enda fullpoängare i WSL, de är två poäng före Chelsea och tre före Arsenal. Reading har en match mindre spelad, och de klättrar upp jämsides med Arsenal vid seger i hängmatchen.
Svenska målskyttar i Europa i helgen var Linda Sembrant, Mia Persson, Emelie Johansson – och Fridolina Rolfö. Som jag skrev i det här inlägget tror jag att det var ett självmål, och att Rolfö aldrig rörde bollen. Men hon är i alla fall bokförd för ett mål på tyska förbundets hemsida. För mer info kring våra utlandsproffs insatser i helgen hittar du Fotbollskanalens svenskkoll här.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har alldeles nyss tagit ut 24 spelare till EM-kvalmatcherna mot Ungern (b) och Slovakien (h).
Från Lettlandstruppen saknas duon Ronja Aronsson och Rebecka Blomqvist. Tillkommer gör trion Sandra Adolfsson, Fridolina Rolfö och Loreta Kullashi. Han sa ej varför han tagit ut en spelare mer den här gången. Men gissar att det kan ha att göra med Rolfös hälsa.
Gerhardsson hade pratat med Rolfö i går, och fick bilden av att hon kunna spela väldigt många minuter i början av oktober.
Loreta Kullashi
Han fick lite frågor om Kullashi, och han sa att:
”Det känns väldigt bra att ha henne tillbaka. Hon var väldigt på gång i landslaget när hon var med förra gången. Sedan har hon haft mycket problem med skador. Hon är spelskicklig, spelar lite som en tia – en typ som borde vara nyttig mot de motstånd som väntar. Hon är lite som Asllani, en spelare som ligger lite bakom och gör spelarna framför bra.”
Jag hade ju gärna velat ha med Michelle De Jongh, i övrigt känns det som en ganska rimlig trupp. Kullashi är ju exempelvis definitivt värd att få visa upp sig igen.
Som vanligt inledde Gerhardsson med att prata lite om förra landskampen. Och han jämförde med VM-kvalmatchen mot Färöarna på Gamla Ullevi 2013.
”Jag var på plats och såg den matchen och kände efteråt att Sverige borde ha kunnat vinna med större siffror. Nu var jag själv i Lettland och mötte ett liknande motstånd och vann bara med 4–1. Så det var nog bra att vinna med 5–0.”
Han fick en fråga om hur han ser på att förkvalen är borttagna, vilket innebär att så svaga lag som Lettland får plats i kvalgrupperna.
”Tror att det är bra på sikt. Alla de här nationerna måste lära sig på något sätt. Blir intressant att se hur Lettland gör när de möter andra lag i vår grupp.”
Gerhardsson konstaterade sedan att de två kommande matcherna inte kommer att likna matchen mot Lettland.
”Jag kan bara gå på hur det sett ut när de spelat mot Island. De här lagen är så skickliga att de inte backar hem så extremt som Lettland, i varje fall inte i 90 minuter. Men i delar kan de backa lågt.”
Sedan nämnde han Dominika Skorvankova (Bayern München) och Zsanett Jakabfi (Wolfsburg) som toppspelare i de kommande motståndarlagen.
Noterbart i övrigt är att cirka 5500 biljetter är sålda till hemmamatchen mot Slovakien.
På nyhetsfronten utanför Sveriges gränser noteras att CD Tacon/Real Madrid jobbar med sin backlinje ända fram till transferfönstrets allra sista dagar. Det spanska fönstret för damfotboll stänger på fredag, och i dag har man värvat det tidigare tyska landslagsbacken Babett Peter från Wolfsburg.
Einvernehmliche Vertragsauflösung: Babett Peter wechselt mit sofortiger Wirkung zum spanischen Klub CD Tacon. Wir wünschen dir alles Gute und danken dir für deinen Einsatz im VfL-Trikot, liebe Babs! 💚🐺👉 https://t.co/ZIMu0aEB42pic.twitter.com/dDWECaVtLy
Det har varit många mittbackar som kopplats till Tacon på sistone. Även Birminghams Paige Williams har nämnts som tänkbart nyförvärv för svenskklubben i den spanska ligan.
🚨 There have been rumors linking former Birmingham City defender Paige Williams to CD Tacón. She also recently ‘liked’ a series of fan tweets linking her to the club on Twitter. pic.twitter.com/6YOTJDwIFI
I USA börjar det närma sig slutspel. Det börjar även närma sig slutet på karriären för Heather O’Reilly. Yttermittfältaren lägger av efter säsongen, och i helgen hade hon ett slags avskedsmatch när hennes North Carolina Courage vann med hela 6–1 mot Orlando.
O’Reilly stod där själv för ett läckert mål fram till 5–1.
Courage är regerande mästarinnor och ser även ut att vinna årets grundserie. När lagen i den haltande tabellen har två till fem matcher kvar leder man ganska betryggande.
Det riktigt spännande är kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen, där Utah Royals och Seattle Reign står på samma poäng, och där även Washington Spirit har chansen. Här är tabellläget i toppen:
Seattle och Utah möts för övrigt på torsdag i ett riktigt streckmöte.
Heather O’Reillys hyllningsmatch sågs för övrigt av 9563 betalande åskådare. Publiksiffrorna i NWSL har ökat dramatiskt efter USA:s VM-guld. I fjol var publiksnittet i ligan 6024 – vilket är det bästa snittet hittills. I år har alla lag höjt sina snitt jämfört med i fjol. Totalt ligger nu ligasnittet på 7196.
Slutligen, här är det amerikanska förbundets hyllningsvideo till Heather O’Reilly. 34-åringen som vunnit tre OS-guld och ett VM-guld och som gjort 47 mål på makalösa 231 landskamper.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
I dag samlas landslaget igen, och sedan mitt förra inlägg har Lina Hurtig återigen tvingats tacka nej, hon ersätts av Josefin Johansson. Även Lotta Schelin är skadad och riskerar missa de kommande två landskamperna.
För svensk del finns det dock ingen större nerv i den här samlingen. Troligen tar vi EM-platsen även vid två förluster, men tipset är att vårt lag går igenom kvalet med full poäng.
I Frankrike har det varit större drama de senaste dagarna. Ganska tätt inpå det här landslagsfönstret fick Philippe Bergerôo sparken som förbundskapten. Han ersattes av före detta Sochaux-tränaren Olivier Echouafni.
Det är en förändring som väckt en hel del förvåning i Frankrike. Bland annat är många överraskande av att Echouafni skrev på ett tvåårskontrakt, vilket innebär att hans tid löper ut mittemellan EM och VM. Det rimliga hade ju varit att han antingen kontrakterats bara över EM (knappt ett år) eller över EM och VM (tre år).
I sin första trupp väljer Echouafni att röra om rejält jämfört med OS-truppen. Exempelvis är Gaetane Thiney tillbaka, medan tre startspelare från OS-kvartsfinalen saknas. Nu har jag ärligt talat dålig koll på skadeläget i Frankrike så det kan vara skador som spökar för Jessica Houara d’Hommeaux, Amel Majri och Sakina Karchaoui. Bortplockade var även Elodie Thomis och Sabrina Delannoy.
Där lämnar jag landslagsfotbollen och går in på den senaste tidens ligaspel runtom i världen. Först förstås till damallsvenskan, där det var en riktigt intressant helg.
Personligen har jag haft några riktigt fullmatade dagar på jobbet, vilket gjort att jag inte hunnit titta något på damfotboll på toppnivå under helgen. Matcherna i damallsvenskan har jag således bara sett via höjdpunkter och sociala medier.
Den stora saken är ju förstås att Linköping numera är det enda laget som har SM-guldet i egna händer. Rosengårds kryss i Vittsjö innebär ju att LFC nu har råd att förlora seriefinalen – om man tar full poäng i övriga sex matcher.
Jag noterade att eftersnacket till Rosengårds 0–0-match dels handlade om Sandra Adolfsson och landslaget, dels om domarinsatsen. När det gäller Adolfsson har Vittsjöspelaren visat landslagsklass när jag sett henne i år. Jag hade hellre sett att Pia Sundhage tagit ut henne än stabila Josefin Johansson när Hurtig kastade in handduken.
Så till domarinsatsen. Jag har alltså inte sett matchen, men jag har sett ett klipp med en straffsituation där det är fullständigt oförklarligt hur domare Linn Andersson kan undvika att ge Rosengård straff. Här är klippet:
Nu vet jag att flera av er som följer bloggen tycker att Rosengård fick en felaktigt dömd straff mot Göteborg i förra omgången, men där håller jag inte med. Den straffen var korrekt dömd – man får inte tackla icke bollförande spelare. Däremot var den vansinnigt onödig, Göteborgsspelaren hade ju ingen anledning att sätta den tacklingen.
Apropå Göteborg ser det ju om som att även de utsattes för ett justitiemord i går. Vid Djurgårdens 1–0-mål ser det ju inte ens ut att vara nära att hela bollen skall ha passerat linjen. Att signalera för mål känns som ett galet beslut från den assisterande domaren – som ju inte befinner sig i linje vid situationen, utan ett par meter upp i planen.
Tråkigt. För Djurgården var det en udda seger, man vann med 2–1 utan att göra ett enda mål…
I botten skaffade sig Kvarnsveden marginal genom bortaseger i Örebro. Varken Vittsjö, Kvarnsveden eller Örebro är ännu på helt säker mark, men det känns ändå som att det blir två av Kristianstad, Mallbacken och Umeå som tvingas ner en division.
Så en kort koll i övriga ligor. Jag börjar den kollen i Frankrike, där det var ligapremiär i helgen. Som vanligt är det Lyon som är storfavorit och PSG första utmanare, sedan gör Montpellier och Juvisy upp om tredjeplatsen.
I premiären visade Eugenie Le Sommer att hon tänker utmana Ada Stolsmo Hegerberg om skytteligasegern i vinter. Le Sommer gjorde nämligen hela fem mål när Soyaux besegrades med 9–0, medan Hegerberg stannade på två. Kul att Caroline Seger fanns med i Lyons startelva, hon byttes ut om Kheira Hamraoui i 54:e minuten.
Sofia Jakobsson gjorde 5–0-målet när Montpellier vann med just 5–0 mot Metz. Jakobsson spelade hela matchen, däremot fanns inte Linda Sembrant med i laguppställningen.
I Tyskland är Potsdam och Essen enda fullpoängarna efter två omgångar. Potsdam vann klassikermötet med Frankfurt med klara 3–0. De båda storfavoriterna Bayern München och Wolfsburg tog sina första segrar efter att de tilltänkta skyttedrottningarna levererat. Vivianne Miedema satte Bayerns segermål mot Jena och Anja Mittag och Ramona Bachmann gjorde målen när Wolfsburg besegrade Leverkusen.
Veckans målskytt var dock Lena Petermann som gjorde tre av Freiburgs mål i 5–0-segern mot Duisburg. Med sina tre mål delar Petermann skytteligaledningen med Tabea Kemme och Mandy Islacker.
Till England där Kosovare Asllani byttes in i slutminuterna när Manchester City vann med 1–0 borta mot Arsenal i helgen. Segern innebär att City är klart för nästa års Champions League. Det innebär också att City bara behöver tre poäng till för att säkra ligasegern.
Slutligen till USA där det noterades nytt publikrekord i NWSL. Det handlade förstås om Portland, där den nya noteringen skrivs till 21 144 åskådare.
Det var sista hemmamatchen i grundserien för Thorns, som slutar på det fantastiska hemmasnittet 16 945 personer. Det, och 3–2-segern mot Western New York Flash firade laget så här:
Med en omgång kvar att spela ligger det totala publiksnittet i NWSL på 5 590, en siffra som visar att det går att locka folk till damfotbollsmatcher, även i en liga där stjärnorna periodvis är frånvarande.
I år har NWSL bestått av tio lag, det mesta talar för att den siffran kommer att öka de närmaste åren. Det är förstås kul för damfotbollen.
Sportsligt lever viss spänning in i slutomgången. Det handlar dels om Washington eller Portland skall ta hem grundserien, dels om Western New York Flash eller Seattle Reign skall ta den fjärde och sista slutspelsplatsen. Tyvärr har inte NWSL gemensam starttid för sista omgången, vilket känns något tveksamt.
Klart är dock att Flash möter jumbon Boston på bortaplan och bör ha goda chanser att ta den trepoängare som krävs för att få spela slutspel.
I Norge var det cupomgång i helgen. Efter den står det klart att LSK och Röa gör upp om den ena norska mästartiteln i cupfinalen senare i höst. När det gäller den andra mästartiteln, alltså ligan, knappade Avaldsnes in tre poäng på LSK. Men LSK kommer fortfarande att ha minst fyra poängs försprång när alla lag spelat lika många matcher.
Slutligen till Japan. Där har NTV Beleza kopplat ett rejält grepp om grundserien. I helgen besegrade man Inac Kobe Leonessa med 3–0. Beleza har sju poäng ner till nya tvåan Vegalta Sendai och trean Parceiro Nagano. Kobe ligger fyra, tio poäng från serieledning.
I Japan delar man ju upp serien i en mästerskaps- och en nedflyttningsserie efter 18 omgångar. Det är sex omgångar dit och i nuläget är även Albirex Niigata och Iga Kunoichi på rätt sida strecket. Men även JEF United är i högsta grad med i kampen om en plats i mästerskapsserien. Övriga tre lag är avhängda.
Klockan 14.00 lottas kvalet till EM 2017 i Holland. Kvalet går att se live på uefa.com – och seedningsgrupperna går att läsa här.
Gruppsegrarna och alla grupptvåor utan en går till EM-slutspelet, något som gör att det inte finns någon lottning som skulle kunna vara så dålig att Sverige riskerar att missa EM-slutspelet.
Sverige är förstås i högsta seedningsgruppen, vilket innebär att vi inte kan möta Tyskland, Frankrike, Norge, England, Italien, Spanien eller Island.
I seedningsgrupp 2 är Schweiz, Danmark och kanske Ryssland de starkaste lagen. Svagast är Ukraina och Belgien.
I seedningsgrupp 3 heter starkaste lagen Irland och Tjeckien, medan Serbien och Ungern är svagast.
I grupp 4 och 5 är ett Portugal på frammarsch den enda lilla sportsliga nitlotten. Däremot innehåller de grupperna resemässiga nitlotter som Kazakstan och Georgien.
Från landslaget till damallsvenskan. TV-sändningarna är förstås grymt bra för oss som är intresserade. I lördags körde jag en vilodag efter en tuff vecka. Då var det perfekt att hoppa lite mellan de båda eftermiddagsmatcherna.
I Vittsjö var Kif Örebro något närmare segern, men 0–0 kändes ändå som ett logiskt resultat av det jag såg. Mitt fokus var trots allt lite större på matchen på Fryxellska skolan i Sunne.
Även om jag vet att damfotbollen med rätta kämpar för mer professionella förutsättningar kan jag inte låta bli att njuta lite av att en allsvensk match 2015 faktiskt kan spelas på ett ställe som just Fryxellska skolan. Några meter bakom ena målet passerade bilar på vad som såg ut att vara en landsväg och ytterligare några meter bakom radades ensilage-säckarna upp. Visst är det väl ändå lite charmigt?
Mitt fokus låg på Mallbacken och på deras eventuella möjligheter att hänga kvar. Det var tydligt att laget har bra organisation och även en viss offensiv spets, men i den här matchen man var lite för mjäkiga i och kring eget straffområde. Där har bottenlag inte råd att spela snyggt med små marginaler, utan det behövs fler rejäla rensningar.
Kan man spela lite rejälare har Mallbacken chansen att hänga kvar. På ett sätt är det ju lovande för värmländskorna att båda Eskilstunas mål kom i samband med hörnor. Det visar ju att man klarar av själva spelet på ett bra sätt och försvaret vid fasta situationer är ju något konkret att åtgärda.
Matchen gick alltså på Fryxellska skolan. Tyvärr var det en arena som mer än väl klarade de mycket svaga publiksiffror som noterades i den andra omgången av damallsvenskan. Det kom bara 677 och såg Rosengårds hemmapremiär mot Hammarby. Trots att den siffran känns som en besvikelse var den omgångens högsta.
Bottennappen fanns i studentstäderna. Pinsamma 128 personer såg Umeås första hemmamatch för säsongen och bara 312 såg Linköping besegra Kristianstad.
Umeå är verkligen ingen publikmagnet hittills i serien. Totalt har deras två matcher setts av 396 åskådare, en siffra som man helst hade sluppit i damallsvenskan.
Totalt när alla lag haft varsin hemmamatch ligger snittet på 753, klart lägre än fjolårets totalsnitt på 836. Fast innan jag målar fan på väggen skall jag även säga att andraomgångarna har varit svaga ur publiksynpunkt i flera år.
Ifjol var snittet i andra omgången så lågt som 362, något som ju faktiskt innebär att årets siffra på 490 är ett jättelyft. Även totalsnittet på 753 efter två omgångar är bättre än både 2014 och 2013 års siffror på 707 och 706.
Så även om jag reagerade över låga siffror i omgången och spontant funderade över om det var tv-sändningens fel är det inte läge att dra några slutsatser i det ämnet än på länge. Tvärtom lever ju faktiskt förhoppningen om att tv-sändningarna skall leda till ökat intresse för serien och med det högre publiksiffror.
* Slutligen konstateras att Frankfurt alltså slog Bröndby med 7–0 i första semifinalmötet i Champions League. Det får mig fundera över Linköpings insats i dubbelmötet med danskorna, samt på om inte nivåskillnaden mellan Frauen-Bundesliga och damallsvenskan bara blir större och större.
Visst var Rosengård nära mot Wolfsburg, men ett skadefritt Rosengård står ju i särklass i Sverige. Känslan är att övriga svenska klubbar tappar mark mot topplagen nere på kontinenten.
Sedan mitt förra inlägg har det hänt flera intressanta saker i damfotbollsvärlden. Framför allt har Frankrike tilldelats VM 2019, ett ganska väntat – och bra beslut av Fifa.
Damfotbollen är på stor frammarsch i Frankrike, vilket gör att det kan bli stort intresse kring mästerskapet. Det hade det även kunnat bli om motkandidaten Sydkorea hade vunnit, men då OS går i Japan 2020 kändes det kanske inte rimligt med två mästerskap i rad i Asien. Det sagt även om Europa hade både VM 2011 och OS 2012.
Dock talar väl mycket för att VM 2023 kommer att spelas i Asien, sannolikt i Japan.
I dag hade Sverige (Umeå, Östersund, Linköping och Eskilstuna) tänkt att få fira värdskapet för U20-VM 2016. Men vårt lag får försöka kvala in på sportslig väg, för något oväntat gick mästerskapet till Oceanien och blåbärslandet i fotbollssammanhang, Papua Nya Guinea.
Det beslutet får man se som ett slags fotbollsmissionerande. Papua Nya Guinea är ju ett land som helt saknar idrottsmeriter och -kultur. Med knappt 7,5 miljoner invånare finns ju i alla fall ett befolkningsunderlag som borde räcka till.
En annan nyhet som kom häromdagen var att Abby Wambach väljer att inte spela någon ligafotboll i år. Hon skall satsa 100-procentigt på landslaget och VM.
Det är ett beslut som säkerligen glädjer Jill Ellis och det amerikanska landslaget på kort sikt. På längre sikt är det här däremot inget som gynnar varken USA:s landslag eller damfotbollen i stort. Uppgifter finns nämligen på att fler spelare funderar på att följa efter.
NWSL är en liga på frammarsch, men den behöver sina affischnamn för att behålla sin publik. Att de största stjärnorna inte tycker att ligaspelet är intressant nog är högst oroande. Här är det amerikanska systemet där förbundet betalar lönen till landslagsspelarna kontraproduktivt. Det innebär ju nämligen att spelarna har råd att hoppa över ligaspelet, det som skall bära sporten över tid. Oroväckande.
Publikmässigt hade för övrigt NWSL ett snitt under 2014 års grundserie på 4121. Sämst snitt hade Sky Blue med 1640 – en siffra som hade räckt till andra plats i damallsvenskans publikliga. Eskilstuna United som toppade vår publikliga med 1940 åskådare i fjol hade kommit näst sist i NWSL:s.
Så till lite sport. Wolfsburg och Frankfurt spelade sina matcher i den 18:e omgången av Frauen-Bundesliga redan i onsdags med segrar som facit. Därmed var det lite vinna eller försvinna i kvällens toppmöte mellan Bayern München och Turbine Potsdam.
Det blev Bayern som vann med 1–0, vilket innebär att München bör bli en av Tysklands två representanter i höstens Champions League. Deras kvarvarande program är såpass enkelt att man bör kunna ta full poäng och med full poäng har man god chans att ta hem guldet. Hade man inte tappat poäng mot nedflyttningshotade Duisburg i helgen skulle jag sagt att guldet redan med stor säkerhet hade varit vikt för Bayern. Nu talar det mesta för att ligan avgörs i Frankfurt i sista omgången, där FFC tar emot Wolfsburg. En match Frankfurt kan hjälpa Bayern till guld.
Dagens toppmöte inleddes lovande. Med Melanie Behringer som skicklig spindel i nätet rullade Bayern boll på ett riktigt snyggt sätt den första kvarten. Men efter att Tinja-Riikka Korpela bjudit Lisa Evans på ett världsläge som borde ha lett till 0–1 tappade hemmalaget sitt fina spel. Resten av matchen blev rätt kampinriktad på ett rätt dåligt underlag. Spelmässigt var Potsdam väl så bra som Bayern, men det var hemmalaget som hade flytet den här kvällen.
Vivianne Miedema gjorde en dragning för mycket i straffområdet och chansen såg ut att vara borta. Men på ett motlägg lyckades isländska Dagny Brynjarsdottir styra i segermålet bakom Potsdams duktiga kinesiska målvakt Fei Wang. Mycket turligt och extremt viktigt.
För Potsdams del försvann nog chansen att nå höstens Champions Leaguespel i kväll. De andra tre topplagen har lite för lätt program i de sista fyra omgångarna för att Bernd Schröder:s lag skall kunna passera två av dem.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Fotskadan jag skrev om här stoppar Kosovare Asllani från spel i VM-kvalkampen mot Polen i Malmö på lördag.
Elin Rubensson är inkallad i stället för Asllani. Mer om det kan man läsa här. Rubensson är ju en användbar spelare, eftersom hon kan spela på många olika positioner. Hon har en mycket stor potential, och man hoppas ju verkligen att hon snart skall få sitt stora genombrott. I år i Malmö har hon spelat fem matcher från start, och gjort tio inhopp. Det är en minskning mot i fjol då hon startade i tolv matcher, och gjorde sju inhopp. Trenden är lite oroande, för man hade ho hoppats att hon skulle flytta fram sina positioner och ta lite större plats i laget i år.
Elin Rubensson
Till EM-kvalmatchen är för övrigt fler än 5000 biljetter sålda. Det är ok, men man hoppas ju att det skall kunna bli en femsiffrig publiksiffra. För här har förbundet sin chans att kunna rida lite på EM-vågen.
I damallsvenskan har EM inte påverkat intresset på något som helst sätt. Publiksnittet ligger nu på 744, mot 738 inför EM. Jag har tidigare skrivit om att jag inte förväntade mig någon ökning eftersom EM knappast ökar engagemanget för de damallsvenska klubbarna.
Däremot hoppas man ju att förbundet kan utnyttja publiksuccéerna från EM och hålla uppe intresset för landslaget. Efter VM-bronset 2011 misskötte man sig något så vansinnigt.
Nu verkar man ha gjort ett bättre jobb, för kan man fortsätta sälja biljetter under veckan borde det kunna bli 10000 på Swedbank Stadion, och det är ju en riktigt bra siffra.
Vi står inför en helg som är fri från glödheta matcher i vår högsta serie. Mest spännande för svensk del blir söndagens sista gruppomgång i F19-EM. En omgång där det avgörs om Sverige eller Finland år spela i nästa års F20-VM.
I damallsvenskan är det fokus på bottenstriden i helgen. Morgondagens båda matcher – Tyresö–Jitex och Örebro–Sunnanå – borde båda bli klara hemmasegrar. Tyresö får en bra chans att på nytt få fart på sitt målskytte mot ett rejält brandskattat Jitex.
Hursomhelst känns söndagens möte mellan Piteå och Vittsjö som helgen mest intressanta. Det här bör vara en av norrbottningarnas bästa poängchanser i höst.
Kanske ändå att den mest intressanta matchen på svensk mark i helgen spelas i elitettan mellan Sirius och Eskilstuna. Den matchen bör Sirius vinna om de skall ha fortsatt häng på en damallsvensk plats.
Apropå damallsvenskan har Radiosporten i dag tagit upp EM:s effekt på publiksiffrorna. De pratar om en liten ökning, men som jag ser det finns det ingen som helst EM-effekt på publiksnittet. Enda skälet till att snittet har ökat efter EM är ju att det har varit seriefinal mellan Tyresö och Malmö.
Mest intressant i helgen på den internationella scenen är semifinalerna i världens mest publikdragande liga, amerikanska NWSL. I morgon 20.00 spelar Kansas City mot Portland och klockan 02.00 natten mot söndag spelar Western New York mot Sky Blue. Har jag gjort rätt hittar ni länkar till matcherna på den här länken.
En annan liga med bra publiksiffror är den japanska, Nadeshiko League. Där pågår ett rekordlångt sommaruppehåll. Senaste omgången spelades 18–19 maj. Sedan dess har det varit Östasiatiska mästerskapet för landslaget, och sedan man spelat gruppspel i Nadeshiko League Cup.
Ligacupen har nu nått fram till semifinaler. De spelas på söndag i Tokyoförorten Saitama mellan Inac Kobe Leonessa–Jef United Ichihara Chiba Ladies och NTV Beleza–Okayama Yunogo Belle. Segrarna möts i final i Hiroshima den 1 september. Det är låga odds på att den finalen står mellan Kobe Leonessa och NTV Beleza.
De båda högst rankade ligorna i Europa startar kommande helger. Franska Feminine division 1 drar igång näst helt, och Frauen-Bundesliga helgen därefter.
Skador förstör, framför allt om de drabbar spelare som Marta. För inte ens klubbar som Tyresö har spelarmaterial att bara rakt av ersätta spelare av den brasilianska superstjärnans kaliber.
När listan nyligen kom över Europas bästa spelare hade Tyresö med två spelare på topp tio, Veronica Boquete och Caroline Seger. Däremot saknades den bästa, Marta på listan.
Hennes betydelse för sin klubb kan nog knappast överskattas. Med henne i laget är Tyresö i år obesegrade. På elva matcher tappade man bara sex poäng. Utan henne har man nu spelat tre matcher, och tappat fem poäng. Fast det kunde ha varit ännu värre, för med tio minuter kvar har det ju varit underlägen både i Kristianstad och i dag.
Dagens 1–1-match i Örebro innebär att det guld som jag trodde var självskrivet håller på att glida Tyresö ur händerna. Just nu är det ju nämligen klar fördel för Malmö i guldstriden. Så Tyresöledningen håller nog alla tummar för att Marta snabbt får ordning på sin rygg.
I dag körde mästarklubben fast i Örebros härligt välorganiserade defensiv. Det är en fröjd att se hur alla spelare i Kif arbetar för varandra.
Sarah Michael
Och så har de ju Sarah Michael i toppform. När nigerianskan var skadad hade laget en dipp. Men får hon vara hel under hösten är Örebro en het kandidat till en högst sensationell tredjeplats.
I dag stod Michael för en bomb i första krysset. Skottet passerar lagkamraten Lucie Martinkova:s tidigare ledarnotering i kampen om titeln årets skott i damallsvenskan. Och Michael tar upp kampen med sydkoreanska Kim Na-Rae om titeln årets skott i världen.
En stund senare kom kvitteringen. Från nära håll styrde Lisa Dahlkvist in bollen med en vänstervolley. Fast det var framför allt passningen man minns. Dahlkvist frispelades nämligen genom en underbar volley från Meghan Klingenberg. Synd för amerikanskan att en av kandidaterna till årets assist officiellt står skriven på Kirsten van de Ven…
Apropå amerikanskor hade Tyresö fyra sådana i startelvan, då Ashlyn Harris och Ali Krieger gick rakt in i laget, och samtidigt förpassade Carola Söberg och Sara Thunebro till bänken. Det innebar att Tyresö hade fler amerikanskor än svenska spelare i dagens startelva.
Och kanske är det en femte amerikanska som är på väg in? Enligt UNT skall nämligen Tyresö låna ut Jennifer Egelryd till Sirius. Egelryds ersättare skall enligt tidningen presenteras till helgen.
* Det om dagens damallsvenska match. Så till ett svep med smånyheter från Sverige och övriga världen. Minns att jag skrev lite om händelserna på läktarna vid Stockholmsderbyt AIK–Hammarby i elitettan. Här är ett blogginlägg från AIK-håll som ger en liten inblick i följderna av matchen.
Svenja Huth
* En av Tysklands Europamästarinnor har dragit av korsbandet. Det är Frankfurts duktiga mittfältare Svenja Huth som därmed missar hela säsongen. Huth ingick ju i den tyska guldtruppen. Hon fick dock inte några spelminuter under mästerskapet i Sverige.
Sonia Bompastor
* Sonia Bompastor fortsätter i Lyon. Fast den före detta vänsterbacken gör ingen comeback på planen. Utan hon blir huvudansvarig för spelarutvecklingen för klubbens ungdomsverksamhet på flicksidan. Det handlar om allt från 7- till 19-åringar.
* Publiksiffran på Behrn Arena i kväll var fina 1643 personer. Den siffran kvalar in som årets tredje bästa i damallsvenskan. I amerikanska NWSL hade den däremot stått sig slätt. Där slutade snittet i grundserien på 4271, och mediansiffran blev 3007. Det sämsta snittet hade Sky Blue på 1677 – alltså fler än det var på dagens damallsvenska match.
Intressant kring NWSL är att Mexikos fotbollsförbund ännu inte har bestämt om nationen skall låta sina landslagsspelare vara kvar i den nordamerikanska ligan nästa år. Förbundskapten Leo Cuellar tycker nämligen att hans spelare har fått för lite speltid. Om det går att läsa här.
* I dag hade damfotboll.com en intervju med Pia Sundhage, där vår förbundskapten berättade om sin sjukskrivning. Intervjun fick rejält med cred i andra medier. Jag har ibland gnällt på att damfotboll.com agerar sömnigt. Här var man dock på hugget, och förtjänar beröm. Bra jobbat.
* EFD gör tydligen ett försök att profilera damallsvenskans spelare vid sidan av planen, i något man kallar för #playersview. Först ut är Linköpings FC under den här veckan. Projektet presenteras här. Och har du Facebook kan du se de första klippen här.
Förhoppningsvis kan det här bli kul. Det är bra för supportrar att kunna få lära känna spelarna utanför fotbollsmiljön. Men hur bra det blir hänger helt på hur kreativa, utelämnande och spontana spelarna vågar vara.
* Slutligen har två lag ur vår VM-kvalgrupp spelat träningslandskamper. I går vann Polen lite överraskande med hela 4–1 borta mot Tjeckien. Och i dag spelade Skottland 1–1 borta mot Serbien.
När årets två utslagningsomgångar av Champions League lottas den 29 augusti (eller är det den 5 september?) finns en riktig nitlott för de seedade lagen – Tyresö FF.
Efter att gruppspelet i dag färdigspelats står det nämligen klart att Tyresö inte kommer att bli seedat. Tyresö hamnar på plats 17 av de 32 kvarvarande lagen. Det innebär att de kan lottas mot något av de 16 högst rankade direkt i den inledande sextondelsfinalen.
Här är listan över alla 32 lag i seedningsordning (de fetade lagen har kvalat in via gruppspelet):
1) Lyon
2) Turbine Potsdam
3) Arsenal
4) Rossiyanka
5) Torres Calcio
6) Wolfsburg
7) Bröndby
8) FCR Malmö
9) Sparta Prag
10) Fortuna Hjörring
11) Paris Saint-Germain
12) Neulengbach (Österrike)
13) Zorkij
14) Glasgow City
15) Birmingham City
16) Unia Raciborz (Polen)
——-
17) Tyresö
18) FC Zürich
19) Standard Liege
20) Tavagnacco
21) Apollon (Cypern)
22) SSHVSM-Kairat (Kazakstan)
23) MTK Hungaria (Ungern)
24) Barcelona
25) LSK Kvinner
26) PK-35 Vantaa (Finland)
27) Thor/KA (Island)
28) Spratzern (Österrike)
29) Spartak Subotica (Serbien)
30) Twente
31) Pärnu (Estland)
32) Konak Belediyesi (Turkiet)
Utöver Tyresö känns även Barcelona, Spratzern och framför allt LSK Kvinner som nitlotter för de seedade lagen.
Tvärtom är Glasgow och Unia Raziborz drömlottning för de oseedade lagen.
Den spontana tanken man får när man tittar på listan ovan är ju att Uefa måste höja statusen på ligasegrar i de stora ligorna. För det känns ju väldigt konstigt att de svenska mästarna skall ha lägre seedning än de polska. Och att de norska mästarna rankas lägre än motsvarigheten från Kazakstan.
Sedan återupprepar jag att Uefa borde öppna Champions League för fler lag från de stora ligorna. Jag tycker att det hade varit fullt rimligt att Tyskland, Frankrike och Sverige hade fyra lag vardera, där två lag är direktkvalade till slutspelet och två får spela gruppspel.
Nilla Fischer
* Apropå Champions League har mästarlaget Wolfsburg nu säkrat Nilla Fischer från seriestart i Frauen-Bundesliga. Fischer gör sin sista match för Linköping i helgen. Sedan väntar Tyskland. På sin hemsida förklarar LFC att de två förlusterna nu efter uppehållet gör att man blivit berett att släppa EM:s skytteligatvåa omgående.
* EM har inte inneburit något som helst lyft på publiksiffrorna i damallsvenskan. Det nuvarande snittet är 759, och känslan är att det till och med kan sjunka lite under slutet av serien. Om nu inte båda guld- och nedflyttningsstriderna blir riktigt spännande.
Den senaste omgången hade ett par bra siffror. Men jämförbart med hur det såg ut i fjol är exempelvis siffrorna på de båda seriefinalerna totalt sett en besvikelse. I fjol hade nämligen de båda matcherna mellan Tyresö och Malmö totalt 6371 åskådare (2339 i Tyresö och 4032 i Malmö). I år är samma siffra 4215 (2862 i Tyresö och 1353 i Malmö). Visst var det en helt avgörande guldfinal i fjol, men jag tycker ändå att årets siffror är lite sämre än jag hoppats och trott.
LSK jublar
* I Norge verkar däremot EM ge vissa positiva följder. I dag blev det klart att landslaget skall få spela sin första VM-kvalkamp (mot Belgien) på nationalarenan Ullevål. Dessutom har Lilleström SK (herrfotbollsklubben) öppnat dörren för att göra LSK Kvinner (damfotbollsklubben) till en fullvärdig sektion, istället för en fristående förening.
* I sista stund innan transferfönstret stängdes fick Kristianstads DFF klart med ett lån av amerikanska backen Elli Reed för resten av säsongen. Det borde vara den sista övergången som presenteras i damallsvenskan det här året. Men säker kan man inte vara, för tidigare år har några klubbar hållit på övergångar ett par dagar. Så osvuret är bäst.
Sara Björk Gunnarsdottir
* Slutligen har LdB FC Malmö förlängt kontraktet med Sara Björk Gunnarsdottir så att det gäller till och med säsongen 2015.
När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.
När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.
Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:
Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.
Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.
Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011
Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.
Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.
Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.
Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy Fawcett, Michelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.
Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.
När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.
Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:
”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”
Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:
”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”
Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.
Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.
Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.
För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.
I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?
Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.
Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.
Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.
Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.
Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.
EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:
”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”
Gårdagens stora snackis inom damfotbollen var LB07 och deras nya löneupplägg. Jag måste säga att jag tycker synd om Malmöklubben som har lag i svensk fotbolls dyraste serier – damernas elitetta och herrarnas division 1.
Det var den här artikeln i Sydsvenskan som gav LB07 – sammanslagningen av Limhamn och Bunkeflo som ägde rum 2007 – stor uppmärksamhet i hela landet.
Först tycker jag förstås att det är lysande att en klubb väljer att dela upp sina pengar så att både herrar och damer kan spela i de serier de har kvalificerat sig till. Så resonerade man exempelvis inte i Lindsdal.
För jag inser att det inte är billigt för en Malmöklubb att spela i den nya elitettan. Det är ju en serie som kommer att spelas i medieskugga, men dra stora kostnader för klubbarna, framför allt när det gäller resor. Precis samma sak gäller för herrarnas division 1.
I fjol hade LB07 publiksnitt på 396 för herrarna, och 122 för damerna. Deras lag är således knappast några kassakor, och jag förstår att klubbledningen vill strama åt lönerna för herrlagets spelare.
Det har framförts åsikter av olika slag kring LB07:s agerande. Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa till Sydsvenskan att:
”LB07 gör ett fint jobb och är ett föredöme ur jämställdhetsperspektiv.”
Nilsson utelämnade att förbundets regler inte direkt uppmanar till jämställdhet. Aktuella regler tvingar ju klubbarna ner till och med division 2 (alltså de fyra högsta divisionerna) på herrsidan att betala lön till alla spelare. Bland damerna är det bara damallsvenskan som omfattas av ”lönetvång”.
Samtidigt har förbundet inte något alternativ. För det hade inte varit rimligt att tvinga fler damklubbar att avlöna sina spelare. De pengarna finns inte i damfotbollen. Intresset är helt enkelt för dåligt.
Som följd av LB07:s agerande har det nu framförts åsikter om att fler klubbar skall flytta pengar från sina herrlag till sina damer. I många fall är det förstås rimligt.
Men i längden håller det inte för tjejerna att kräva pengar från herrfotbollen. För det är bara konstgjord andning. Damfotbollen måste kunna stå på egna ben.
Lika lön för lika arbete må vara bra i många sammanhang, men det funkar inte i underhållningsbranschen.
Där tjänar de som är bäst också mest pengar. Så funkar det vare sig man tycker att det är bra eller inte.
En målare som presterar en dålig produkt kan inte hävda att han ju faktiskt har jobbat fler timmar på sitt verk än en kollega som presterar verk av högsta kvalitet. Det är publiken/köparna som bestämmer vem som drar in storkovan.
Samma sak gäller inom idrotten. De som har störst publik tjänar de stora pengarna. Och stora pengar är det – i herrfotbollen. Damfotboll är däremot i allmänhet en usel affär.
Här är ett exempel. Min moderklubb Elfsborg är ett okänt lag på den internationella herrfotbollsscenen. Totalt okänt. Umeå IK däremot är välkänt i damfotbollsvärlden.
Okända IF Elfsborg hade under 2012 hela 10 513 åskådare i allsvenskt publiksnitt. Totalt räknades 157 695 åskådare in på Borås Arena.
Bara fyra damallsvenska lag hade under 2012 en totalpublik som översteg Elfsborgs snitt. Välkända Umeå IK hade 8 140 åskådare totalt på hemmaplan under hela damallsvenskan 2012 – alltså ett snitt på 740.
Elfsborg tar 200–275 kronor för sina ordinarie biljetter. Umeå IK tar 80 kronor.
Förenklat kan man säga att det nästan tar Umeå fyra år att dra in de biljettintäkter som Elfsborg har på en match.
Jag kan fortsätta jämförelsen. Under 2012 hade fyra lag i herrarnas fotbollsallsvenska publiksnitt som låg på över 10 000 åskådare.
Inom damfotbollen kan jag under fjolåret bara hitta tre lag i hela världen som nådde femsiffrigt publiksnitt – landslagen från USA, Kanada och Japan.
Inga klubblag var ens i närheten. Bäst är intresset i Japan, där snittet i Nadeshiko League hamnade på fina 2 572. Flest åskådare i Japan, och världen, hade mästarinnorna Inac Kobe Leonessa – med 6 300 i snitt.
Noterbart är att bara ett lag i den japanska ligan hade ett snitt under 1 000 åskådare, Fukuoka J. Anclas som slutade på 894.
I damallsvenskan hamnade snittet på 836. I division 1 var snitten 194 (södra) och 160 (norra). Och då ligger vi ändå bra till i Sverige.
I vårt grannland Norge är intresset för damfotboll på en ännu mycket lägre nivå. Faktum är att bara en enda klubbmatch i Norge under hela 2012 hade över 1 000 åskådare – och det var cupfinalen. Och bara ytterligare tio matcher noterade publiksiffror på över 500. Se listan över de 20 bästa publiksiffrorna i Norge under 2012 här.
Damfotbollen måste hitta kreativa vägar till att öka intresset.
Ofta hör man spelare och ledare säga att ”vi når inte ut”. Det tycker jag är rent trams. För problemet är betydligt större än så. Det handlar om att skapa en bättre produkt.
Och när jag skriver produkt tänker jag inte i första hand på komfort på arenor eller på kringarrangemang – utan på själva spelet. Det måste bli bättre.
Jag vet att damfotbollen har dragit stort intresse vid vissa happenings de senaste åren. Under stora delar av fjolårets OS-turnering, hela VM i Tyskland, fjolårets Champions League-final har det smällt till rejält. Det är förstås bra att damfotbollen engagerar på allra högsta nivå. Och där är produkten definitivt bra nog.
Men det räcker inte. Skall ett stort antal tjejer kunna leva på sin fotboll måste publiksiffrorna också upp i vardagen.
Den amerikanska fotbollsbasen Sunil Gulati sa följande i samband med lanseringen av den nya amerikanska ligan, NWSL:
”Vi behöver en mer hållbar modell: mindre hajp, bättre prestation. Hajpen kommer om vi presterar.”
Det skriver jag under på.
Men hur förbättrar man den genomsnittliga prestationen?
Som jag ser det krävs det en rejäl analys där man vänder på alla stenar, och ställer alla obehagliga frågor. Man måste låta det vara högt till tak.
De högljudda protestkörer som exempelvis hörs varje gång någon ens antyder att tjejer skulle kunna spela med mindre boll, eller ha mindre målburar, hjälper inte damfotbollen. Tvärtom kväver de en välkommen debatt.
Även den svenska säsongen numera är avslutad så är det här en dag med flera högintressanta matcher runt om i världen.
Den kanske allra mest intressanta har nått halvtid i Wolfsburg. Där leder VfB med 3–2 hemma mot FFC Frankfurt i Frauen-Bundesliga. Det var 1–1 redan innan tio minuter var spelade. 0–1 gjorde Bianca Schmidt och kvitteringen satte Martina Müller. Efter 29 minuter gav sedan duktiga ungerskan Zsanett Jakabfi hemmalaget ledningen. Men fem minuter senare kvitterade Sandrine Bretigny. Wolfsburg återtog dock ledningen när Müller serverade lagkapten Nadine Kessler till 3–2. Det är en väldigt, väldigt bra match. Se den här. Och nej, Sara Thunebro platsar inte i Frankfurt i dag heller.
I Tyskland har det redan spelats två matcher i dag. I den ena vann Turbine Potsdam borta mot Bayer Leverkusen med 4–2. Där blev Antonia Göransson återigen målskytt. Svenskan stod för de nya serieledarnas kvitteringsmål till 1–1. Det var 2–2 i paus, men efter paus kunde skyttedrottningen Yuki Ogimi med två mål se till att Potsdam fick med sig alla tre poängen.
Louise Fors
* I Australien har Louise Fors redan debuterat för Western Sydney Wanderers. Hon spelade från start i 1–1-matchen hemma mot de regerande mästarinnorna Canberra United. Teigen Allen gav Sydney ledningen i mitten av den första halvleken, och Caitlin Munoz kvitterade i minut 73. Enligt Fors egen hemsida blev hon utbytt i 80:e minuten.
Även Petra Larsson debuterade i natt. Hon spelade hela matchen när hennes nya klubb Melbourne Victory vann med 2–1 borta mot Sydney FC. Melbournes målskyttar blev Stephanie Catley och inhopparen Laura Spiranovic.
Australiens Westfield W-league består av åtta lag, och känns som en grymt jämn serie. Efter fyra omgångar är bara ett lag obesegrat, och de (Canberra) står på två segrar och två kryss. Vidöppet alltså.
* Japans serie var däremot långt ifrån jämn i år. Mästarinnorna Inac Kobe Leonessa avslutade med att besegra tvåorna NTV Beleza med 4–0 i Osaka. Målen gjordes av Beverly Goebel-Yanez, Ji So-Yun, Nahomi Kawasumi och Emi Nakajima.
Kobe tog därmed 17 segrar, 1 kryss och 0 förluster, och vann slutligen serien med 15 poängs marginal.
Inte så jämnt alltså. Däremot har damfotbollen flyttat fram positionerna rejält sett till intresse i Japan. Publiksnittet i Nadeshiko League hamnade på fina 2572. Bäst snitt hade mästarinnorna från Kobe, med 6300. Bara ett lag hade ett snitt på under 1000 åskådare, och de – Fukuoka J. Anclas hade 894.
I skytteligan vann Kobes Megumi Takase på 20 mål. Ett före Belezas Asano Nagasato. Trea kom Shinobu Ohno på 13, och fyra blev Urawa RedsChinatsu Kira på tio fullträffar.
* I eftermiddag väntar ett par högintressanta matcher till. Dels är det ju final i Afrikanska mästerskapen mellan Ekvatorial-Guinea och Sydafrika. Dels är det seriefinal i franska ligan mellan Lyon och Montpellier.
Vittsjö fortsätter att imponera i damallsvenskan. I dag vann de derbyt i norra Skåne med 2–1, trots att det var 6–14 i skott och 3–8 i skott mot mål.
Jag lyssnade på slutminuterna via Radiosportens webbtjänst. Där fick jag höra två virriga lokalreportrar som inte riktigt fattade hur Vittsjös seger hade gått till. Tydligen var det Kristianstads match, men Vittsjö försvarade sig bra, kontrade – och hade massor av tur.
Men så är det i fotboll. Riktigt bra lag har tur, massor av tur.
Det var svårt att dra några större slutsatser av måndagens storförlust mot Tyresö. Men jag anade att den mer berodde på att Tyresö var riktigt bra, än på att Vittsjö var riktigt uselt.
Fast efter viktiga Ifeoma Dieke:s korsbandsskada vore det inte konstigt om Vittsjö fick en liten svacka. Dieke har varit en av damallsvenskans bästa backar, och det är inte lätt att ersätta henne. Men dagens resultat är imponerande, hur det än bärgades. Och jag känner mig nu återigen rätt säker på att Vittsjö kommer att återfinnas topp fem när serien är färdigspelad.
Frågan är hur länge klubben håller greppet om publiken. Dagens siffra på 1572 var bra, men nästan ändå under vad jag förväntat mig. Jag trodde nog att ett derby skulle kunna dra 2000 till Vittsjö Idrottspark.
En publiksiffra som gjorde mig rejält besviken var 701 på Umeå–Piteå i tisdags. I den matchen tog för övrigt Umeå ett stort steg mot säkrat kontrakt. Jag tror faktiskt att 18 poäng kan räcka. Men det är bäst att vänta ut helgens resultat innan man slår fast det…
Tillbaka till publiken. Umeå är nu nere i 920 i publiksnitt, och då hade man ändå 3125 mot Tyresö – då det var fri entré. Övriga matcher har det varit närmast fiaskoartade siffror. Tråkigt för serien att en tidigare publikmagnet har tappat sin dragningskraft.
En blogg om internationell damfotboll 