Det är i USA det händer under den här veckan. I kväll och i natt spelas semifinalerna i NWSL Challenge cup. Strax efter 18.30 startar mötet Houston Dash–Portland Thorns och strax efter 04.00 är det Chicago Red Stars som tar sig an Sky Blue FC. Matcherna går att se här.
I går hamnade dock själva turneringen ganska rejält i skuggan av offentliggörandet av ett nytt NWSL-lag. Det var ju länge trögt i jobbet med att utöka den amerikanska ligan. Vid uppstarten 2013 hade den det åtta lag. Det tillkom ett året efter. Och åren 2016 och 2017 bestod ligan av tio lag
Men sedan 2018 har det varit nio lag i NWSL. När det tillkommit något har samtidigt något annat försvunnit. Men nu ser det ut att hända saker.
Det är sedan ett tag tillbaka klart att Racing Louisville FC ansluter till ligan till 2021. Och i går meddelades att till 2022 får äntligen även Los Angeles och Kalifornien ett lag i NWSL. Lagnamnet är inte klart, men arbetsnamnet är Angel City.
The time has come to reshape expectations on & off the soccer field.
Gruppen bakom projektet i Los Angeles är högintressant. Dels för att den huvudsakligen består av kvinnor. För nog är det väl väldigt konstigt att det nästan inte finns några kvinnor som bär upp damfotbollsklubbar rent ekonomiskt? Faktum är att personligen kommer jag bara att tänka på män när jag börjar fundera över personer som satsar stora pengar på damfotboll.
Men nu kommer det alltså ett lag som huvudsakligen både ägs och drivs av kvinnor. Och det är inte vilka kvinnor som helst, utan att helt koppel av kändisar.
Initiativtagaren heter Julie Uhrman och är företagsledare (Ouya). I kärngruppen ingår även filmstjärnan Natalie Portman och företagsledaren Kara Nortman (Upfront). I det här klippet berättar Uhrman om hur trion jobbat med projektet:
Runt den nämnda trion finns det stjärnglans så det räcker och blir över. Utöver Portman finns det ytterligare ett gäng världskända film-, tv- och teaterskådespelare bland delägarna, nämligen Eva Longoria, Jennifer Garner, Jessica Chastain, America Ferrera och Uzo Aduba. Dessutom ingår tv-profilen Lilly Singh och videologgaren Casey Neistat bland delägarna.
Neistat är en av en handfull män bland de ledande personerna bakom laget. Bland annat har företagsledaren (Reddit) Alexis Ohanian en tung roll. Han är intressant inte bara för att han är en mycket rik och välkänd investerare i internetbranschen, utan även eftersom han är gift med tennisstjärnan Serena Williams. Hon och deras tvååriga dotter Olympia ingår också bland delägarna. En tvååring är alltså med som delägare till den nya storsatsningen i Los Angeles. För det är en storsatsning.
Cirka tre minuter in i klippet ovan med initiativtagare Julie Uhrman berättar hon en liten historia om hur Alexis Ohanian och Serena Williams tittade på VM-finalen i fjol ihop, och hur dottern Olympia gick runt i rummet och sparkade på en boll. Ohanian sa då att dottern kanske blir fotbollsproffs, och få spela i VM en gång i framtiden. Svaret från Williams:
”Nej, de tjänar inga pengar.”
Han tog passningen på uppstuds och sa:
”Utmaningen är tagen. Jag har 16 år på mig att se till att kvinnor tjänar lika mycket som män.”
Nu har Ohanian tagit första steget i den kampen. Han har sällskap bland delägarna av flera tunga företagsnamn. Några är Cindy Holland (vicepresident på Netflix), Brian Weinstein (president för tv-produktionsbolaget Bad Robot) samt Sabina Nathanson och Norah Weinstein (båda från hjälporganisationen Baby2baby).
Det finns förstås även fotbollsfolk bland delägarna. Bland annat hela 14 före detta landslagsspelare från LA-regionen. Bland dem märks Mia Hamm, Abby Wambach, Julie Foudy, Lauren Holiday (tidigare Cheney), Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler) och Shannon Spearman (tidigare Boxx).
I det här inslaget berättar Foudy att det var hur lätt som helst att få med alla på tåget. Inom två dygn hade hon och Hamm fått med de övriga tolv.
Foudy berättar även att den nya, kapitalstarka klubben har målet att bli bäst i världen. Och med de kapitalstarka finansiärer som man har i ryggen känns det inte omöjligt.
Julie Uhrman säger att första målet är att locka över 20 000 åskådare, vilket ju är ett rätt högt satt publikmål…
Det blir väldigt spännande att se om det här namnstarka projektet kan nå sina mål. Om det gör det finns det bra chans att det även kan leda till ett lyft för internationell damfotboll.
I samband med USA:s match mot England i dag 23.00 svensk tid skall en av tidernas största spelare hyllas.
Det handlar om Christie Rampone, född Pearce den 24 juni 1975, alltså den spelare som gjort näst flest landskamper av alla genom alla tider. Rampone, som fick lyfta VM-pokalen efter VM-guldet 2015, stannade på 311 landskamper. Bara Kristine Lilly har fler, 354.
Christie Rampone
Rampone spelade i USA:s landslag i hela 19 år, och har varit med och vunnit fem stora titlar – vad jag kan hitta är det fler än någon annan spelare. Med stora titlar räknar jag här förstås bara OS och VM – alltså inte världsdelsmästerskap. Rampone blev världsmästare 1999 och 2015 samt olympisk mästare 2004, 2008 och 2012.
Den slitstarka mittbacken har fortfarande inte lagt skorna på hyllan. Men efter VM-guldet 2015 fasades hon ut från landslaget, därmed har det inte funnits någon riktig avslutningsmatch för henne. Och därför kommer hyllningen i dag.
US Soccer är ju väldigt bra på att hylla sina hjältar. Här är deras hyllningsvideo till Rampone:
Kvällens match är andra gruppspelsomgången av She Belives cup, där USA har bjudit in England, Tyskland och Frankrike. I onsdags vann fransyskorna med 2–1 mot England och USA med 1–0 mot Tyskland. Här är höjdpunkter från den amerikanska segern:
Apropå höjdpunkter är här sådana från Spaniens 3–0-seger mot Norge från i går:
Som road av statistik noterar jag att Kanadas Christine Sinclair gjorde sitt 167:e landslagsmål i går. Hon har numera ”bara” 17 upp till världsrekordhållaren Abby Wambach. Sinclair är tvåa på den lista där Mia Hamm ligger trea med 158.
Allra sist bjuder jag på det här två veckor gamla drömmålet från den franska cupen, en halvvolley av Lyons Claire Lavogez som jag lyckats missa tidigare:
I samband med att Mia Hamm i går fyllde år valde den ansedda franska fotbollstidningen France Football att ranka världens tio bästa kvinnliga fotbollsspelare genom tiderna – med på listan finns Lotta Schelin.
Lotta Schelin
Som synes på länken var Hamm placerad som etta med Marta som tvåa. På listan fanns även spelare som Christine Sinclair, Abby Wambach, Hope Solo och Homare Sawa. En svensk spelare kom med, och det var alltså Schelin på tionde plats.
Jag kan inte säga att jag har kompetens att ranka världens bästa spelare genom tiderna. Min koll på den internationella damfotbollen på 1980- och 1990-talet är helt enkelt för dålig.
Det hindrar inte att man är lite förvånad över att kinesiska Sun Wen, som tillsammans med Michelle Akers officiellt korades till 1900-talets bästa spelare av Fifa, inte fanns med.
Minst lika förvånad är man över att Schelin togs med före Birgit Prinz. Personligen håller jag tyskan mycket högt.
När det gäller Schelin är det förstås kul att hon och svensk damfotboll lyfts fram. Personligen håller jag henne dock inte riktigt så högt. Jag har henne på mitt topp tio för Sveriges bästa spelare genom tiderna, men hon platsar inte på topp tre. Den rankingen gjorde jag för övrigt i det här inlägget.
I France Footballs motivering till rankingen av Schelin står det att hon bär det svenska landslaget på sina axlar på samma sätt som Zlatan Ibrahimovic bär det svenska herrlandslaget. Den beskrivningen kändes aktuell under VM 2011, där Schelin var fantastisk. Men personligen tycker jag inte att den har stämt varken före eller efter mästerskapet i Tyskland.
Ni som har följt den här bloggen ett tag vet ju att jag har ifrågasatt huruvida Schelin har spelsinne nog att klara av att möta alltmer taktiskt skolade försvar. Jag har bland annat resonerat kring den frågan i det här inlägget från 2014 och i det här inlägget om VM i fjol.
Apropå Schelin och landslaget kommer min analys av OS-kvalet de närmaste dagarna. Där har jag kollat extra mycket på just Pia Sundhage:s val av forwards.
* Så till helgens damfotboll. DFB-tv sänder två matcher i helgen. I morgon lördag 14.00 visas Bayern München–Jena och 24 timmar senare, alltså söndag 14.00 är det dags för prestigemötet Wolfsburg–Frankfurt, en match som kan bli direkt avgörande för vilket av lagen som tar Tysklands andra plats i höstens Champions League.
* I helgen drar tävlingssäsongen i gång på allvar i England. Lördag och söndag är det FA-cupen som gäller, matcher som blir genrep för onsdagens WSL-premiärer. Jag har inte örnkoll på lagen, men känslan är att det engelska ligaguldet i år står mellan fjolårets tre topplag, alltså Chelsea, Manchester City och Arsenal. Där känns de två första lagen som favoriter och Arsenal som outsider.
* Slutligen spelas två kvartsfinaler i Svenska cupen på söndag. Där är Linköping storfavorit borta mot Mallbacken, medan det känns rätt öppet mellan Eskilstuna och Umeå. Umeå vann förresten förra helgen med makalösa 15–0 mot Sunnanå i en träningsmatch.
Ett lag är semifinalklart, och det är Piteå. De vann med 5–0 mot AIK i onsdags. Från den matchen tänkte jag ge AIK:s hemsida högsta betyg för sitt referat. Det innehöll all information och statistik man kan tänkas önska – och ganska mycket mer. Det är bara för andra klubbar att se och lära. Bra jobbat.
Kanada blev som väntat andra laget att säkra en plats i semifinal i Nordamerikas OS-kval. När Trinidad och Tobago besegrades med 6–0 gjorde Christine Sinclair sitt 159:e landslagsmål. Därmed är hon förbi Mia Hamm på listan över de som gjort flest landslagsmål genom tiderna.
Andra fortfarande aktiva spelare högt upp på listan är Patrizia Panico på sjunde plats (110 mål) och Marta på 14:e plats med 100 mål. Bästa svenska landslagsmålskytt är som bekant Lotta Schelin, hon står på 82 mål.
Här ser ni Sinclairs 159:e mål – som betydde 3–0, och Kanadas övriga fem:
Den andra matchen i gruppen bjöd på en liten överraskning. Guyana vände 1–0-underläge till seger med 2–1 mot Guatemala och efter slutsignalen firade de guyanska spelarna som om de vunnit VM-guld.
Guyana är ett lag som jag inte kan något om, men jag har förstått av kommentarer från folk som följer OS-kvalet mer noggrant än jag att de ser rätt bra ut, och faktiskt har en seriös chans att ta en semifinalplats på Trinidad och Tobagos bekostnad. Faktum är ju att Guyana ligger före T&T på målskillnad inför deras inbördes möte natten mot onsdag.
Guyanas spelartrupp innehåller inte några spelare med välkända klubbadresser. Segerskytten Alison Heydorn, som intervjuas en minut in i klippet nedan, spelar i en klubb i USA som heter Ann Arbor United. Och hon låter väldigt amerikansk i intervjun.
I natt avgörs vilket lag som kommer tvåa bakom USA i grupp 1, Mexiko eller Costa Rica. Inför kvalet trodde jag på Costa Rica, men nu känns det som att det är 60–40-fördel för Mexiko. De tar ju andraplatsen på kryss, och mexikanskorna visade mot USA att de är bra på att försvara sig.
Apropå OS-kval tar Pia Sundhage ut sin trupp till det europeiska OS-kvalet i morgon 14.00. Här kör hon lite funderingar inför kvalet. Jag vet inte hur många spelare varje lag får använda i kvalet. I själva OS består truppen av 18 spelare och fyra reserver. Men gissningsvis är det någon eller några fler än 18 i kvalet. Allt talar ju dessutom för att Sundhage tar ut de spelare som var med i Göteborg i januari.
Från Frankrike fick vår förbundskapten i helgen glädjande besked när Lisa Dahlkvist blev målskytt på passning från Caroline Seger. Dala gjorde 1–0-målet när PSG vann cupderbyt mot Juvisy med 2–0. Se målet här.
Även Sofia Jakobsson gjorde ett mål, hon satte 2–0 när Montpellier avancerade efter 3–0 mot Vendenheim. Däremot blev Lotta Schelin mållös när Lyon vann sin cupmatch med 12–0. Svenskan spelade den andra halvleken i en match där Eugenie Le Sommer gjorde hela fem mål. Vår blivande OS-kvalmotståndare Ada Stolsmo Hegerberg gjorde ett.
Apropå OS-kvalmotståndare gjorde Hollands Vivianne Miedema och Norges Caroline Graham Hansen varsitt 1–0-mål när Bayern München och Wolfsburg vann sina ligamatcher i helgen. Se Miedemas här och Hansens här.
I dag har Rosengårds kvartsfinalmotståndare i Champions League, FFC Frankfurt, spelat sin första ligamatch för året. Man vann med 3–1 mot Hoffenheim i en match som visades på DFB-TV. Jag såg nästan hela matchen – höjdpunkter här – och blev inte jätteimponerad av Frankfurt.
Deras styrka är deras styrka. Det är ett väldigt fysiskt lag som inte står för så mycket skönspel, men som däremot har offensiv tyngd. Jag tyckte att Hoffenheim hade ett bättre passningsspel, men Frankfurt var ändå en storlek större än sina motståndare. Rosengård får se upp i kontringar och vid fasta situationer. Fast oslagbart är definitivt inte det här Frankfurtlaget.
Slutligen lite tankar kring helgens matcher här i Sverige. Där är det ju i första hand Linköping–Eskilstuna som etsat sig fast. Nu har jag sett LFC:s åtta mål på klubbens Facebooksida.
Det är ju inga glädjande bilder för Eskilstuna. Inte på något sätt. Jag har ju fått lite synpunkter från er som sett matchen live i form av kommentarer på förrförra inlägget. Utifrån målen känns analysen att Petra Larsson och Sofie Persson har lämnat stora hål efter sig på Eskilstunamittfältet rimlig.
Kollar man på Linköpings åtta mål är ju nämligen fem av dem spelmål mot samlat försvar. Vid 1–0 och 3–0 får LFC alldeles för lätt komma rättvända på ytan framför Uniteds trebackslinje. Efter paus är den ytan stängd, då slår LFC istället Eskilstuna i djupled.
Det ser ut som att Eskilstunas tränare Viktor Eriksson har rätt mycket att jobba med under de två månaderna fram till seriestart. Nu är klippet väldigt utzoomat, men min känsla är dessutom att åtminstone tre av de åtta målen är bjudningar från landslagsmålvakten Emelie Lundberg.
Eskilstuna var inte det enda laget som lämnade en träningsmatch i helgen med väldigt negativ energi. Kif Örebro blev både besegrade och bestulna i Göteborg. Under matchen gjordes nämligen inbrott i Kif Örebros omklädningsrum. Tjuvarna länsade rummet på datorer, telefoner och andra värdesaker.
Enligt Mia Carlsson på Twitter är det inte första gången det är inbrott på Valhalla under match. Hennes Kristianstad skall ha blivit bestulna under en cupmatch i fjol.
Känns som att Valhalla IP har en hel del att göra på säkerhetssidan. Det här känns ju helt oacceptabelt.
I Örebro har det förresten startats en insamling till spelarna. Läs om den här.
Det var ju alltså en match också. Den vann Göteborg med 2–0. Nedan går det att se matchen i sin helhet. Målen kommer efter 11.30 genom Sara Lindén efter 11.30 och efter 38.40 genom Nathalie Persson. Det andra målet känns rätt billigt.
I andra matcher i helgen vann Piteå med 3–0 borta mot Hammarby i svenska cupen. I träningsmatcher vann Vittsjö med 3–2 mot Bröndby, Djurgården med 3–0 mot Ilves och så spelade Rosengård 3–3 mot Fortuna Hjörring.
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.
Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.
Christie Rampone
Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.
Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:
Briana Scurry – Brandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine Lilly – Mia Hamm, Wambach och Morgan.
* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.
Rachel Van Hollebeke
* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:
Elisabeth Leidinge – Anette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin Bengtsson – Malin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin Andersson – Hanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.
Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.
* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.
* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.
* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.
* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.
Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Under den midsommarledighet jag tog från bloggandet hände det en del intressant i damfotbollsvärlden.
Bland annat har Tyskland och Danmark presenterat sina EM-trupper och Abby Wambach har blivit tidernas bästa målskytt på landslagsnivå.
Här är en genomgång av de viktigaste händelserna under midsommarhelgen:
* Trots att Europamästarinnorna Tyskland på grund av skador saknar sex spelare som hade varit högaktuella för lagets startelva så ser jag ändå tyskorna som de största guldfavoriterna i EM.
Tyskland genomgår en stor generationsväxling, men trots det känns truppen grymt stark. Kul också att förbundskapten Silvia Neid vågar satsa på framtiden i form av sju spelare från fjolårets starka finallag i F20-VM, samt dessutom den talangfulla 95:an Sara Däbritz.
Här är hela truppen:
Målvakter: 1) Nadine Angerer (Frankfurt), 12) Almuth Schult (Wolfsburg) och 21) Laura Benkarth (Freiburg).
Backar:
2) Bianca Schmidt och 3) Saskia Bartusiak (Frankfurt), 4) Leonie Maier (Bayern München), 5) Annike Krahn (Paris Saint-Germain), 15) Jennifer Cramer (Turbine Potsdam) samt 17) Josephine Henning och 22) Luisa Wensing (Wolfsburg).
Mittfältare:
6) Simone Laudehr, 7) Melanie Behringer, 18) Svenja Huth och 19) Fatmire ”Lira” Bajramaj (Frankfurt), 8) Nadine Kessler och 20) Lena Goessling (Wolfsburg), 14) Isabelle Linden (Bayer Leverkusen) samt 16) Melaine Leupolz och 23) Sara Däbritz (Freiburg).
Anja Mittag
Forwards:
9) Lena Lotzen (Bayern München), 10) Dzsenifer Marozsan (Frankfurt), 11) Anja Mittag (LdB FC Malmö) och 13) Celia Okoyino da Mbabi (klubblös – på väg bort från Bad Neuenahr)
En av de tyska spelare som missar EM är knäskadade Kim Kulig. Det har visat sig att hennes skada är värre än beräknat, och det står klart att Frankfurts mittfältare missar hela säsongen 2013/14. Stackars Kulig har verkligen inte haft det så kuligt sedan hon drog av korsbandet i VM-kvartsfinalen mot Japan 2011.
* I den tyska truppen finns tre spelare som i år representerat SC 07 Bad Neuenahr. Men i midsommarhelgen stod det klart att den krisdrabbade klubben kommer att tvingas dra sig ur Frauen-Bundesliga.
Därmed står det klart att alla klubbens elitspelare kommer att lämna. Av landslagsspelarna Schult, Maier och Okoyino da Mbabi har de två förstnämnda redan klart med nya klubba – se ovan. För forwardsstjärnan Mbabi spekuleras det kring Frankfurt och Paris SG.
Bad Neuenahrs olycka blir Sindelfingens lycka. Vårens nästjumbo får nämligen friplatsen, och hänger således trots allt kvar i Frauen-Bundesliga.
Den andra ligaklubben som är i ekonomisk kris, Duisburg, blir dock kvar i högsta ligan. De har fått in nog med pengar för att klara nästa säsong.
* Så till vår premiärmotståndare Danmark, som presenterade sin EM-trupp i fredags. Om Tyskland genomgår en generationsväxling är det inget mot vad som händer i vårt sydvästra grannland.
Truppen innehåller 14 nya spelare jämfört med EM för fyra år sedan. Förbundskaptenen Kenneth Heiner-Möller tycker att den trupp som anförs av Linköpings spelgeni Pernille Harder är så stark att han i det här klippet säger att han tror att danskorna till och med kan vinna EM:
”Ja, det tror jag… …Men i första hand är målet att gå vidare som etta eller tvåa ur vår grupp.”
Här är hela den danska truppen:
Målvakter:
1) Stina Lykke Petersen (Bröndby), 16) Cecilie B Sörensen (B93/HIK/Skjold) och 22) Katrine Abel (Taastrup).
Line Röddik Hansen
Backar:
2) Line Röddik Hansen (Tyresö), 4) Christina Öyangen Örntoft, 14) Malene Marquard Olsen, 18) Theresa Nielsen, 19) Mia Brogaard och 21) Cecilie Sandvej (Bröndby), 5) Janni Arnth Jensen och 12) Line S Jensen (Hjörring)
Mittfältare:
3) Katrine S Pedersen (Stabaek), 6) Mariann Gajhede Knudsen (Linköping), 8) Julie Rydahl Bukh och 9) Nanna Christiansen (Bröndby), 11) Katrine Veje (LdB FC Malmö), 13) Johanna B Rasmussen (Kristianstad), 15) Sofie Junge Petersen samt 20) Sine Hovesen (Hjörring).
Forwards:
7) Sanne Troelsgaard (Bröndby), 10) Pernille Harder (Linköping) samt 17) Nadia Nadim och 23) Karoline Smidt Nielsen (Hjörring).
På den här länken finns för övrigt videopresentationer av huvuddelen av de danska spelarna. Klicka på bilderna så startar videoklippen. Sedan gäller det att vara på helspänn, för annars är risken att man inte förstår språket…
Danskorna genrepade mot Island i torsdags i Viborg. Det blev seger med 2–0, efter mål av Nadim och Rydahl Bukh. Enligt den här rapporten var det dock den före detta Viborgspelaren Harder som var planens gigant. Hon hade assist till båda målen.
Här är för övrigt även matchrapporten från det danska förbundets hemsida. Där framgår att man spelade så här: Lykke Pedersen – Nielsen, Örntoft, Röddik Hansen, Brogaard – Pedersen, Gajhede (Smidt Nielsen, 80), Nadim (Jensen, 46) – Veje, Harder (Troelsgaard, 80), Rasmussen (Rydahl Bukh, 46).
Abby Wambach
* Abby Wambach behöver inte jaga Mia Hamm längre. För nu är Wambach världens bästa landslagsmålskytt genom tiderna.
Wambach, som ju korades till världens bästa spelare 2012, gjorde alla USA:s fyra mål i den första halvleken när USA slog Sydkorea med 5–0 (4–0).
Se dem på det här klippet. I och med de fyra målen står Wambach numera på 160 landslagsmål – fler än någon annan spelare i världen. Den tidigare rekordhållerskan Mia Hamm stannade på 158.
I övrigt fortsätter Pia Sundhage:s efterträdare Tom Sermanni att testa vilt. Han hade bytt stora delar av det lag som några dagar tidigare vann med 4–1 mot samma sydkoreanska lag. Tre damallsvenska spelare fick speltid. Tyresös Meghan Klingenberg startade, och spelade i 52 minuter. Klubbkompisen Christen Press bytte av Wambach sex minuter senare, och Göteborgs Yael Averbuch spelade de sista 19 minuterna.
* Det är 14 dagar till EM i dag. Men redan på fredag klockan 14.15 spelar vi EM-final. Det är F17-landslaget som möter Polen i en match som direktsänds av Eurosport.
Det svenska laget slog Spanien i semifinalen efter straffläggning. Det var 2–2 efter ordinarie tid. Stina Blackstenius och Jennifer Karlsson gjorde Sveriges mål. Svenskorna verkar ha varit extremt effektiva, då Uefas officiella statistik visar 9–2 till Spanien i avslut mot mål, och 22–3 i avslut totalt.
Noterbart att det är Sverige, Spanien, Polen och Belgien som spelar slutspel i F17-EM. Framför allt är det roligt att nya nationer som Polen och Belgien visar framfötterna. Och det är högst förvånande att inget av Tyskland, Frankrike, Norge, Danmark eller England finns med.
Jag råkade tidigare komma åt publicera-knappen i bloggprogrammet alldeles för tidigt. Därför gissar jag att ni som prenumererar på bloggen fick utkasten till de två senaste inläggen på mejl.
De var rätt stolpiga, så jag är övertygad om att ni har större utbyte av inläggen om ni läser om dem i nuvarande skepnad…
Det här inlägget skulle egentligen bara handla om damfotbollsvärldens främsta nationer utanför EM. Men som rubriken avslöjar blir det även lite Tyskland.
För jag måste ju berömma intresset för det tyska laget. Gårdagens träningsmatch mot Skottland sågs av över en miljon tv-tittare. Och förbundet har sålt närmare 40000 biljetter till EM-genrepet mot Japan i München.
Det känns som att Sverige får svårt att locka 40000 åskådare till vårt genrep på Skarsjövallen i Ljungskile…
Därmed lämnar jag Europa. I natt spelade USA träningsmatch hemma mot Sydkorea inför 13035 åskådare på Gillette Stadium i Foxborough, Massachusetts.
Amerikanskorna vann med 4–1 och matchens behållning var Kristie Mewis leende efter att hon gjort sitt första landslagsmål någonsin. Leendet blev nog inte mindre av att hon slog till i sin hemtrakt.
Utöver Mewis hette USA:s målskyttar Lauren Cheney, Carli Lloyd och Abby Wambach. Den sistnämnda gjorde sitt mål på straff på övertid. Hon är därmed bara två mål bakom Mia Hamm i jakten på titeln som tidernas målskytt.
Det är lätt att konstatera att förbundskapten Tom Sermanni fortsätter att testa friskt. Han lät nämligen ytterligare en U20-världsmästare debutera i den här matchen, nämligen Morgan Brian.
Sermanni bytte ju friskt även i Australien, och han har nu låtit sju olika spelare göra landslagsdebut i år. Utöver Mewis och Brian handlar det om Ashlyn Harris, Christen Press, Crystal Dunn, Julie Johnston och Lindsey Horan.
Så här spelade USA mot Sydkorea: Nicole Barnhart (Hope Solo, 46) – Christie Rampone, Rachel Buehler (Ali Krieger, 70), Becky Sauerbrunn, Mewis – Heather O’Reilly, Lloyd (Yael Averbuch, 67), Cheney (Brian, 77), Tobin Heath – Sydney Leroux (Wambach, 46), Alex Morgan.
Vi stannar lite i USA. Trots nattens landskamp rullar NWSL vidare. Det är i sådana här lägen man ser bredden på lagens trupper. Dessutom är det intressant att se hur stort intresset är för lagen när de saknar sina affischnamn.
En match spelades parallellt med landskampen i natt. 4630 åskådare var på plats för att se Western New York Flash bortabesegra Washington Spirit med 2–0. Det måste man väl ändå säga var ganska lovande?
* I en annan del av världen spelade Australien och Nya Zeeland sin andra inbördes landskamp på kort tid. Den här gången slutade det 1–1. Eller ja, det slutade 5–3 till Australien efter straffläggning. Fast jag tycker ändå att 1–1 är det relevanta resultatet.
Enligt referatet på det australiska förbundets hemsida var det Nya Zeelands Football Ferns som dominerade matchbilden. Det var dock the Matildas som tog ledningen i elfte minuten genom Clare Polkinghorne. 17 minuter senare kvitterade dock Tysklandsproffset Sarah Gregorious.
Kirsty Yallop
För Nya Zeeland spelade Malmös Ali Riley hela matchen, medan Vittsjös Kirsty Yallop byttes in de sista 24 minuterna.
I torsdags möttes lagen också. Då vann Australien med 1–0 efter segermål från Michelle Heyman. Då saknade Nya Zeeland dock sina damallsvenska spelare.
* En liga jag följde hyfsat noga i fjol var den japanska, Nadeshiko League. Eftersom japanskorna inte är med i EM, och vi inte har några svenska spelare där har jag minskat ner på Japankollarna.
Men jag konstaterar att Inac Kobe Leonessa går som tåget även i årets ligaspel. Med halva serien spelad har mästarlaget nio raka segrar och målskillnaden 37–5. Dessutom leder deras amerikanska forward Beverly Goebel-Yanez skytteligan på åtta mål, ett före klubbkompisen Nahomi Kawasumi samt Belesas Mina Tanaka.
Därför var det en skräll i går när 4456 åskådare fick se Inac Kobe Leonessa tappa poäng i ligacupen. Det blev nämligen 0–0 mot Albirex Niigata.
Ligacupen spelas inledningsvis som ett gruppspel, med fem lag i varje grupp. NTV Beleza leder den ena gruppen, medan Kobes grupp nu leds av Okayama Yunogo Belle med två poängs marginal. Men Okayama och Kobe möts i nästa omgång.
Homare Sawa
Japans landslag skall för övrigt först möta Nya Zeeland på torsdag. Sedan åker de till Europa för att möta England och Tyskland. Truppen till mötet med Nya Zeeland är uttagen, och den innehåller en mängd välbekanta namn.
Minns att förbundskapten Norio Sasaki valde att vila Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando under Algarve cup i våras. Nu är alla de fem tillbaka i truppen.
När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.
När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.
Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:
Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.
Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.
Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011
Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.
Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.
Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.
Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy Fawcett, Michelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.
Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.
När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.
Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:
”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”
Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:
”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”
Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.
Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.
Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.
För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.
I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?
Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.
Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.
Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.
Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.
Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.
EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:
”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”
Succén fortsätter för Tyresös nyförvärv Christen Press. Det tog bara tre minuter innan hon var målskytt även i sin andra match för USA:s A-landslag.
Till slut vann USA med 3–1 mot Skottland i natt. Jag har sett på flera ställen noteringen att Press är första spelare att göra tre mål på sina två första A-landskamper. Det må vara sant, men Sydney Leroux gjorde fem på sina första två – vilket ju borde smälla lite högre ändå…
Press satte 3–0-målet. USA:s första mål satte Megan Rapinoe med en behärskad yttersida från straffområdeslinjen, och sedan ökade Abby Wambach på till 2–0 på en språngskalle.
Wambach var på många sätt matchens förgrundsfigur. Hon gjorde sin landskamp nummer 200, och sitt mål nummer 153 – varav 63 är nickar. Nu är hon bara fem mål efter Mia Hamm i statistiken över tidernas bästa målskytt i landslagssammanhang.
Skottlands reducering gjordes av Suzanne Grant, som också jubilerade. Det var nämligen hennes landskamp nummer 100.
Förbundskapten Tom Sermanni släppte återigen fram en debutant. Det var en av mina favoriter från USA:s segrarlag från U20-VM i fjol, ytterbacken Crystal Dunn. Därmed har Sermanni släppt fram fler debutanter på sina två första matcher än vad Pia Sundhage gjorde på sina två sista år som ansvarig för USA:s landslag.
USA startade för övrigt så här: Hope Solo – Ali Krieger, Whitney Engen, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lauren Cheney, Megan Rapinoe – Sydney Leroux, Abby Wambach.
Matchen sågs för övrigt av 14224 åskådare. Och gårdagens match mellan Frankrike och Tyskland sågs av 15888. Två lysande publiksiffror som visar att damfotboll på landslagsnivå har vunnit mark i USA och Frankrike.
I Sverige såldes 22400 EM-biljetter på fyra timmar. Också det en bra siffra.
* Vår EM-motståndare Finland har i dag kört över en annan EM-klar nation, Ryssland. Hela 5–0 (3–0) till finländarna slutade matchen, där som vanligt en mängd spelare med Sverigekoppling fick speltid.
Linköpings Linda Sällström fick en halvlek i sin comeback efter korsbandsskadan. Och Sällström lobbader också ett av målen – det som betydde 4–0. Övriga målskyttar var Marianna Tolvanen, Jaana Lyytikäinen, Emmi Alanen och Adelina Engman.
Så här spelade Finland: Minna Meriluoto (Tinja-Riikka Korpela, 46) – Susanna Lehtinen, Maija Saari, Tiina Saario (Heidi Kivelä, 61), Tuija Hyyrynen (Katri Nokso-Koivisto, 80) – Alanen, Annika Kukkonen , Anna Westerlund , Lyytikäinen (Leena Puranen, 61) – Marianna Tolvanen (Engman, 74) och Sanna Talonen (Sällström, 46).
Det blev inga skrällar i damkategorierna vid kvällens Ballon d’Or-gala. Först läste Felipe Scolari upp vinnarnamnet i kategorien bästa tränare. På lappen stod det Pia Sundhage.
Pia Sundhage
En stund senare var det Hope Solo som läste upp namnet på världens bästa spelare. Hon sa:
”Min lagkamrat, Abby Wambach.”
Abby Wambach med Kyoko Yano i ryggen
Det var ju precis vad jag tippade tidigare i dag. Och då skrev jag även hur jag ser på de valen. Så där finns det inte så mycket att tillägga, mer än att det är lite intressant att Alex Morgan blev USA:s bästa spelare 2012, och Wambach världens…
Sundhage förnekade sig för övrigt inte. Hon tackade nämligen med en sång. Se och hör själv här. Jag kan möjligen tycka att det börjar bli lite för mycket av den varan nu. Å andra sidan lär det vara Sundhages tacktal som alla minns från galan. Så, okej då…
Wambach däremot verkade både lite förvånad, och tagen, när hon höll sitt tacktal. Hon blev den femte spelaren att vinna Fifas pris till världens bästa spelare. Tidigare har Mia Hamm (2001–02), Birgit Prinz (2003–05), Marta (2006–10) och Homare Sawa (2011) vunnit. I och med Wambachs pris blev Nordamerika första kontinent att få två olika vinnare.
Namnet på priset har dock ändrats. Fram till och med 2009 hette det Fifa Women’s player of the Year. Nu heter det Ballon d’Or, även om det längre namnet fortfarande förekommer i vissa sammanhang. Men Fifa kallar det i alla fall Ballon d’Or här.
Ganska omgående efter galan blev alla röster offentliga. Där konstateras att Nilla Fischer röstade så här:
Spelare: 1) Sinclair, 2) Miyama, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Herdman, 2) Sundhage, 3) Lair
Här är Thomas Dennerby:s röster:
Spelare: 1) Wambach, 2) Marta, 3) Sinclair
Tränare: 1) Sundhage, 2) Lair, 3) Herdman
Och Anna Signeul:s:
Spelare: 1) Wambach, 2) Sinclair, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Sundhage, 2) Bini, 3) Herdman
I år hade Sverige en mediaröst. Det var Anette Börjesson på damfotboll.com som stod för den. Hon röstade så här:
Spelare: 1) Wambach, 2) Sinclair, 3) Miyama
Tränare: 1) Sundhage, 2) Bini, 3) Herdman
Pia Sundhage röstade aldrig. Utan USA:s tränarröst har Jill Ellis avlagt. Den löd:
Spelare: 1) Wambach, 2) Morgan, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Sundhage, 2) Sasaki, 3) Swanson
På den här pdf-filen hittar du alla röster i spelarkategorien.
Slutställningen blev:
1) Wambach 20,67 procent av rösterna
2) Marta 13,50
3) Morgan 10,87
4) Sawa 10,85
5) Sinclair 10,33
6) Lloyd 7,99
7) Abily 7,70
8) Miyama 7,51
9) Fukumoto 7,32
10) Rapinoe 2,89
Och toppen av tränarkategorien:
1) Sundhage 28,59
2) Sasaki 23,83
3) Bini 9,02
4) Lair 7,64
Bland herrarna blev som väntat Lionel Messi världens bäste spelare, och Vicente del Bosque bäste tränare. Puskas Award för årets mål – som ju även kan vinnas av kvinnor – gick lite oväntat till Fenerbahces slovak Miroslav Stoch för en läcker volley. Där hade jag nog trott att Falcao skulle dra vinstlotten.
Bland herrarna tar man även ut ett världslag. 2012 års upplaga bestod av elva spelare från den spanska ligan. Bland damerna finns det ännu så länge inget officiellt världslag. Men inom några år så kanske man har börjat med det också.
Litade på fel webbsida, och misstog tiden för USA–Tyskland med drygt en halvtimma. Har således bara sett mindre än en kvart av den första halvleken.
Men jag har sett målet. För det kom ju i halvlekens allra sista minut. Och det följde ett bekant upplägg. Alex Morgan sprang sig loss till vänster och slog ett inlägg. I straffområdet fanns Abby Wambach på rätt ställe, och kunde nicka in sitt 148:e landslagsmål. Se det här.
Wambach har nu bara tio mål kvar till Mia Hamm:s landslagsrekord.
Den här gången hade hon lite tur. Morgans inlägg styrde nämligen på en back, och ställde det tyska försvaret. Varken målvakten Nadine Angerer eller vänsterbacken Babett Peter hann anpassa sig efter styrningen.
Jag satt uppe i natt och kikade på Kanadas träningsmatch mot Kina. Kanada är ju intressant eftersom de är ett av lagen i Sveriges grupp i OS.
Men jag är inte imponerad av kanadensiskorna. Visst, de har Christine Sinclair som är en av världens allra bästa spelare genom tiderna. Fortsätter hon bara några år till hinner hon nog passera Mia Hamm som tidernas bästa målskytt på internationell nivå. Stort.
Kanada har också två bra målvakter i Erin McLeod och Karina LeBlanc. Men i övrigt är det få spelare som håller högsta världsklass.
Kanadas uppställda försvarsspel är dock utmärkt. Man har många fysiskt starka spelare. Hade man byggt spelet kring tajt försvar, hårt arbete och kontringar på Sinclair hade Kanada känts som ett svårslaget lag.
Men Kanada spelar inte på kontring, utan försöker odla ett ganska naivt kortpassningsspel. Ett spel där man tar många och stora risker, med farliga passningar mellan backlinje och defensivt mittfält. Hade kanadensiskorna haft Japans bollskicklighet hade det här funkat. Men med kanadensiskornas bollkontroll borde de spela med betydligt mycket större marginaler.
Kina var lite för uddlöst för att utnyttja Kanadas naiva spel. Men vi minns väl hur Sverige fick enkla mål vid 3–1-segern tidigare i vår? Och mot de bättre lagen i världstoppen känns det spel som Kanada kör som ren självmordstaktik. Jag såg exempelvis USA fullständigt klä av kanandensiskorna i OS-kvalet tidigare i år.
I natt blev det trots allt seger mot Kina med 1–0 efter att Sinclair – vem annars? – stött in segermålet. Hon gjorde det på tre minuters övertid efter en inläggsfrispark från Diane Matheson. Här kan du se höjdpunkter från matchen.
Kanada spelade 4-3-2-1, med följande spelare på planen: Erin McLeod – Robyn Gayle (Rhian Wilkinson, 46), Candace Chapman (Emily Zurrer, 46), Carmelina Moscato, Chelsea Stewart (Marie-Eve Nault, 58) – Diana Matheson, Desiree Scott, Kelly Parker (Kaylyn Kyle, 46) – Sophie Schmidt (Chelsea Buckland, 74), Brittany Timko (Melissa Tancredi, 46) – Christine Sinclair.
Visst är det struligt i det svenska OS-laget just nu. Men som jag ser det är Kanada ett lag vi måste slå om vi skall ha minsta chans ta medaljer i London.
Hade jag varit kanadensare hade jag mått dåligt av att Sydney Leroux valde bort sitt hemland, och i stället spelar för USA. För med anfallsparet Sinclair/Leroux kunde Kanada istället ha varit en seriös medaljkandidat i OS.
På fredag är det dags för den årliga draften i WPS, och spekulationerna om vem som skall gå först är igång. Det är sju spelare som skall väljas i draftens första runda. Fjolårets tabelljumbo Atlanta Beat väljer som brukligt är först.
I fjol valdes Alex Morgan först i draften, och henne har det ju gått ganska bra för sedan dess. I år heter huvudfavoriterna Teresa Noyola Bayardo och Sydney Leroux.
Mittfältaren Noyola Bayardos namn blev glödhett i helgen, efter att den 21-åriga USA-mexikanskan fått MCA Hermann trophy 2011 som fjolårets bästa amerikanska collegespelare. Det är förstås en grymt prestigeladdad utmärkelse, som tidigare bland annat vunnits av klassiska spelare som Michelle Akers (1988), Kristine Lilly (1991), Mia Hamm (1992 och 1993) och Christine Sinclair (2004 och 2005). Ingen svenska har vunnit priset, men väl en finländska, Anne Mäkinen (2000), och en japansk Sverigebekanting, Mami Yamaguchi (2007).
Noyola Bayardo spelade för USA i alla ungdomslandslag, var bland annat med i U20-VM 2010. Men som senior har hon valt Mexiko, och för dem spelade hon två VM-matcher i fjol. Frågan är alltså nu om Noyola Bayardo gör en dubbel, och även går först i draften. Det som talar emot är att ingen tidigare MCA Hermann-vinnare har gjort det.
Vilka är då Noyolas motkandidater? Sydney Leroux är nämnd. Forwarden är med i Pia Sundhage:s 29 spelare stora landslagstrupp inför OS-kvalet i Vancouver, och borde förstås vara en självskriven kandidat att gå först. Hon är född i just Vancouver, och spelade för Kanada i ungdoms- och juniorlandslag fram till 2008. Men tvärtemot Noyola väljer alltså Leroux numera att spela för USA – som är hennes pappas hemland.
I Sundhages trupp finns även collegetrion Kristie Mewis, Christine Nairn och Ingrid Wells. Wells diskade sig själv från att bli draftad bland de första genom att skriva på för Göteborgs FC. Mewis och Nairn borde vara valbara, men jag är inte helt säker. De var nämligen inte med på den lista över tio huvudkandidater som WPS publicerade på sin hemsida för någon vecka sedan. Där var Wells och Leroux med, men inte heller Noyola.
Övriga åtta på listan var: * Bianca Henninger, målvakt * Coco Goodson, back * Camille Levin, back * Lindsey Pressley, back * Lindsey Taylor, forward * Sarah Hagen, forward – som dock har skrivit på för Bayern München, och är därmed sannolikt borta från att riktigt tidigt i draften. * Stephanie Ochs, forward * Melissa Henderson, forward Det bör dock poängteras att lag kan välja att drafta både Ingrid Wells och Sarah Hagen som investeringar i framtiden, trots att de är borta från WPS-spel den här säsongen.
Draften skall gå att följa direkt på webb-tv via WPS hemsida. Dessutom skall WPS löpande twittra ut alla val.
En blogg om internationell damfotboll 