Så här en dryg vecka efter att USA försvarade sitt VM-guld har debatten kring Jaelene Hinkle kommit upp igen.
Ni vet vänsterbacken i North Carolina Courage som var uttagen till landslagets resa till Sverige och Norge i juni 2017. Men som lämnade återbud eftersom landslaget skulle spela med siffror i regnbågsfärger. Hon ansåg det inte förenligt med hennes kristna övertygelse att spela med sådana siffror på ryggen.
Uppvärmning
Sedan dess har Hinkle varit uttagen till en landslagssamling, det var i våras inför She Believes cup. Den gången skulle truppen minskas med två spelare dagarna innan turneringen, och Hinkle var en av de som fick kliva av.
Ända sedan juni 2017 har det hävdats från flera håll att Hinkle ställs utanför landslaget på grund av att hon vägrade spela med regnbågssiffrorna på ryggen. Det konstateras att det amerikanska landslaget innehåller flera homosexuella spelare samt att även förbundskapten Jill Ellis är gift med en kvinna.
Medan vissa experter kallar Hinkle för världens bästa vänsterback hävdar Ellis med bestämdhet att det är fotbollskvalitet som gör att Hinkle ställts utanför landslaget.
Det här är ju en så spännande fråga att jag faktiskt kollade in Hinkle i några matcher i fjol för att se om hon verkligen är så bra som vissa vill hävda.
Min analys blev att Hinkle var väldigt bra i offensiven. Däremot var hon direkt dålig i försvarsspelet, med ett väldigt dåligt positionsspel. Jag hade inga problem att förstå varför USA istället väljer Crystal Dunn i startelvan.
Nu efter VM har debatten kommit upp igen. Hinkle är uppe i delad ledning av NWSL:s assistliga, och återigen är det flera experter som vill se henne i landslaget. Dessutom har hennes intervju med CBN (The Christian Broadcasting Network) dammats av igen.
Det hela har kopplats till att det är svårt att vara kristen i USA:s landslag. Det får bland annat reservmålvakten Ashlyn Harris att se rött. Hon menar att det går alldeles utmärkt att vara kristen i USA:s landslag, men att det däremot är svårt att vara homofob.
Don’t you dare say our team is ‘not a welcoming place for Christians’. You weren’t around long enough to know what this team stood for. This is actually an insult to the Christians on our team. Same on you.
Det här är verkligen en väldigt intressant och intrikat fråga.
Jag stödjer fullt ut Fifas uppfattning om att landslag inte skall spela i dräkter som sänder ut politiska budskap. Således tycker jag inte att Hinkle eller någon annan spelare skall behöva tacka nej till att representera sitt land beroende på dräkterna. Där gjorde USA ett misstag. De kunde ju ha låtit alla spelare själva välja om de ville ha regnbågsfärger på ryggen eller inte.
Nu kommer den här frågan att flyta upp var och varannan gång Hinkle gör bra ifrån sig i klubblaget. I år har jag för övrigt inte sett henne spela. Men jag noterar att hon gjort fyra assist på tolv ligamatcher. Klubbkompisen Dunn har spelat tre ligamatcher. På dem har hon tre mål och ett assist.
Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.
Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:
Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher
USA
Världsranking: 1
Guldchans: 25–30 procent
Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.
Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.
Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).
Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.
Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.
Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.
Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.
Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) May 26, 2019
På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.
Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.
Carli Lloyd
USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.
Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.
Chile
Världsranking: 39
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.
Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.
Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.
Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.
Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.
Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).
Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.
I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.
Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.
Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.
Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.
Thailand
Världsranking: 34
Guldchans: Mindre än promillenivå.
Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.
Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.
Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.
För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.
I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.
Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.
Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.
Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.
Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.
Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.
Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.
VM-truppen
Sverige
Världsranking: 9
Guldchans: 1–5 procent.
Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.
Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.
Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.
I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.
Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.
Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.
Fridolina Rolfö
På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.
Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.
En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.
Madelen Janogy
Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.
Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.
Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.
Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.
I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.
Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera. Det gör även sannolikt ytterligare något lag.
I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.
En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.
Martin Sjögren har tatt ut følgende tropp til VM i Frankrike! Vi gleder oss 🙌💯
Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.
Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.
Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.
Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.
Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.
Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.
I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.
Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.
Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.
Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.
Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.
I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.
Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.
Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.
Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.
Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.
Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…
Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.
Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.
Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:
Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.
Saki Kumagai
Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.
Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.
Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:
I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.
Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.
Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…
Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.
Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.
Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:
* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .
Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.
Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.
Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.
Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.
Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.
Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.
I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.
Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.
Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).
Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.
Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.
Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.
Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.
Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.
Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.
Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!
Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…
Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.
Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.
Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.
Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.
Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Praktdragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.
USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.
Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.
Truppen i sin helhet:
Målvakter: Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).
Backar: Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).
Mittfältare: Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).
Forwards: Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).
Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.
Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.
USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:
Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.
Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.
Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.
Tobin Heath värmer upp
Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis – Amy Rodriguez och Lindsey Horan.
Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.
Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.
Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.
Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).
Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.
Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.
* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.
Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.
I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.
* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.
Veronica ”Vero” Boquete
Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.
Jag såg just nyheten om att Tyresö tappar Caroline Graham Hansen, som flyttar hem till Stabaek.
Caroline Graham Hansen
Klubbytet är givetvis fantastiskt bra för Stabaek, som blir makalöst stora favoriter till att springa hem guldet i norska toppserien på nytt.
Men var händer egentligen i Tyresö? Frågan ställs från alltfler håll. Och man väntar spänt på svaren från klubben.
I det här läget är det synd för oss som betraktar den utifrån, men tur för klubbledningen, att de inte har någon lokaltidning som närmarkerar dem. För det är många frågor man hade velat se ställas.
Tittar man på Tyresös startelva i fjolårets kanske viktigaste match, den borta mot PSG, så har tre spelare lämnat (Ashlyn Harris, Ali Krieger och Graham Hansen), tre lämnar innan halva damallsvenskan är spelad (Whitney Engen, Meghan Klingenberg och Christen Press) och ytterligare tre har kontrakt som går ut till sommaren (Marta, Caroline Seger och Veronica Boquete).
Utöver det har Sara Thunebro och Kirsten van de Ven lämnat. Och enligt Anders Nilsson:s blogg skall även Jennifer Hermoso vara på väg bort.
På pluskontot har man hittills Tinja-Riikka Korpela och Madelaine Edlund.
Ledningen har verkligen mycket arbete att göra för att få ihop ett slagkraftigt lag till hela den väntande säsongen. Det behövs ju givetvis en handfull tunga namn redan nu – om man skall kunna vinna Champions League redan i år.
Jag påmindes i går om att klubben på sin hemsida i december skrev följande:
”I Sverige är nästan alla lag helt inkörda på en säsongsrytm som är vinterfönster till vinterfönster medans övriga Europa jobbar sommarfönster till sommarfönster. Det sistnämnda är det optimala utifrån en satsning på Champions League och också något vi tog med i beräkningen i somras då Tyresö startade sitt arbete att ta oss över till ”sommar-sommar” genom att Whitney, Ali och Ash värvades. Självklart blir det en omställning att byta ”värvningsfönster” och det kostar en del energi och kortsiktigt en viss kontinuitet. Från och med sommaren skall vi dock vara ifatt och i fas!”
Det arbetssättet låter högst olämpligt för en svensk klubb. På många sätt. Inte minst är det ju faktiskt så att huvuddelen av damfotbollsvärldens bästa ligor spelar helårsvis, precis som damallsvenskan.
Och med den röran som är på spelarsidan nu i vinter känns det tveksamt om Tyresö kan vara i fas till sommaren. Fast frågan är om det betyder något.
För Tyresö har klarat av att jobba i turbulens tidigare. Så bara för att det är lite rörigt just nu tänker jag inte räkna ut klubben ännu.
Men det blir intressant att se vad som händer härnäst.
* Nu är det tydligen klart att Asiens bästa spelare 2013, Inac Kobe Leonessas sydkoreanska stjärna Ji So-Yun flyttar till England och Chelsea. Kan den här värvningen lyfta fjolårets fiaskoklubb?
* Italienproffset Maria Karlsson fick en kanonstart på året. Hon blev nämligen tvåmålsskytt för första gången någonsin sedan flytten till Italien. Mittbacken nickade in båda (0–2 och 0–5), när Verona vann med hela 11–0 borta mot jumbon Scalese. Se målen här:
I och med målen står Karlsson nu på sex fullträffar. Det gör henne till näst högst placerade utländska spelare i skytteligan. Bara amerikanska klubbkompisen med det italienska namnet, Veronica Napoli, ligger före. Högst upp i toppen ligger också en Veronaspelare, nämligen Marta Mason – som har gjort 17 mål. Det är tre fler än veteranen Patrizia Panico.
* I dag har förbundet ställt in det landslagsläger som skulle ha arrangerats i Växjö nu i januari. Det är helt klart värt att kommentera. Fast inte just nu. Utan jag återkommer i det ämnet.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. Således skall vi få en ny vinnare av Diamantbollen. Eller, någon ny vinnare lär vi inte få.
Som jag ser det finns det bara två tänkbara vinnare, och det är dessutom två högklassiga kandidater, nämligen Nilla Fischer och Lotta Schelin. Precis som i fjol röstar jag på Fischer. Det var hon som banade väg för landslaget i EM. Som mittback blev hon dessutom tvåa i skytteligan – vilket är en makalöst bra prestation.
Nilla Fischer
Schelin har förstås också bra meriter från året. Men titelmässigt var 2013 ett sämre år för henne än 2011 och 2012. Det borde alltså vara dags för ett tronskifte.
Och tronskiften är bra. Att hålla på att dela ut priset till samma spelare år efter år gör det bara ointressant.
Så är det med herrarnas Guldbollen, som man ju måste dela ut till Zlatan Ibrahimovic – eftersom det ju bara finns en rimlig kandidat. Det är självklart, men inte ett dugg spännande.
Vårt damlandslag är ju dock betydligt jämnare än herrlandslaget. Och även om Schelin är viktig för laget så bär hon inte det på sina axlar på samma sätt som Ibrahimovic bär herrarnas.
Medan Schelin totalt sett gör massor av mål när vi redan är i ledning, är det som jag tidigare skrivit om här i bloggen ofta Fischer som kliver fram och gör avgörande mål i mästerskap för landslaget. Det bör diamantbollenjuryn ha i åtanke i dag. De bör såldes alltså ge bollen till Fischer!
De flesta av de övriga kvinnliga pristagarna på galan känns rätt självklara. Nomineringarna gjordes av en jury bestående av Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling, Karolina Westberg, Anette Börjesson, Hanna Marklund och Malin Swedberg. Det är en namnkunnig och kompetent samling.
Hade jag fått bestämma hade jag dock nominerat lite annorlunda. Så här är min syn på nomineringarna, och vem jag tycker skall vinna respektive kategori.
Jag har inte total koll på vilka instruktioner nomineringsjuryn har. Men jag tror att det är så att de måste ha med minst en svensk landslagsspelare i varje kategori.
Men jag tycker nog att de varit lite väl gulblå i sina nomineringar. För de nomineringar som jag tycker är tveksamma handlar rakt igenom om svenska spelare som lyfts fram på bekostnad av utländska.
Thora Helgadottir
Årets Målvakt
Min vinnare: Thora Helgadottir Övriga nominerade: Kristin Hammarström och Malin Reuterwall.
Här är Helgadottir solklar vinnare. Hon höll 14 nollor på 22 omgångar i damallsvenskan. Hammarström har gjort en stabil säsong, men borde inte ha en chans på priset. Reuterwall ser jag som ren utfyllnad. Hennes nominering kommer något år för tidigt. Här hade Lydia Williams eller kanske framför allt Katie Fraine varit klart mer rimliga nomineringar.
Som en parantes noterar jag vid en koll på den damallsvenska räddningsligan att Tyresös stjärnmålvakt Ashlyn Harris enligt den officiella statistiken nästan släppte in varannat avslut hon hade mot sig. Fast den där statistiken är ju som bekant långt ifrån 100-procentig, så det kanske inte stämmer.
Årets back
Min vinnare: Nilla Fischer
Övriga nominerade: Faith Ikidi och Jessica Samuelsson.
Min syn på Fischer har jag redan nämnt. Ikidi är en högklassig utmanare, men får nöja sig med silver. Samuelsson däremot är ren utfyllnad av en lite väl gulblå nomineringsjury. Skall man ha med en ytterback hade förstås Meghan Klingenberg varit en klart mer rimlig kandidat.
Ramona Bachmann
Årets mittfältare
Min vinnare: Ramona Bachmann
Övriga nominerade: Caroline Seger och Sara Björk Gunnarsdottir.
Inte heller här är det någon tvekan om vem som skall vinna – Bachmann är överlägsen. Däremot tycker jag att Marta borde räknas som mittfältare, vilket gör att hon borde ha varit med här på Björk Gunnarsdottirs bekostnad. Eller egentligen på Segers bekostnad, men en svensk landslagsmittfältare måste ju vara med, och det är väl trots allt rimligt att det handlar om Seger.
Christen Press
Årets forward
Min vinnare: Christen Press
Övriga nominerade: Lotta Schelin och Marta Viera da Silva.
Här är den första något ovissa kategorien. Troligen ger den blågula juryn trots allt priset till Schelin. Fast jag tycker att Press är den som har vassast facit. Och egentligen har ju Marta varit bäst av alla de tre. Fast som sagt, jag ser Marta som mittfältare i år. Och där är hon bara tvåa. I stället för Marta borde för övrigt Pernille Harder ha varit med här.
Årets genombrott
Min vinnare: Stina Blackstenius
Övriga nominerade: Jessica Samuelsson och Julia Wahlberg.
Även den här kategorien känns öppen. För vilket genombrott är egentligen störst, Blackstenius i damallsvenskan eller Samuelssons i landslaget? Jag tror att Samuelsson kommer att vinna. Men min personliga röst faller på Blackstenius, som gjorde en mäktigt bra höst. Wahlberg har varit stabil, men är här bara med som utfyllnad.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare Min vinnare: Ramona Bachmann.
Övriga nominerade: Christen Press och Marta.
Bachmann är självklar vinnare här. Marta är lika självklar tvåa. Däremot tycker jag att det är konstigt att serietvåan Tyresö får med två spelare i den här kategorien. Jag tycker trots allt att exempelvis Pernille Harder, Sarah Michael och Faith Ikidi är mer värdefulla för sina lag än vad Press är för Tyresö.
Årets tränare
Min vinnare: Rickard Nilsson
Övriga nominerade: Jonas Eidevall och Martin Sjögren.
Det här är den allra mest öppna och svåra kategorien. Alla tre känns som värdiga, och rimliga vinnare. Jag tror att Eidevall kommer att vinna – guldtränaren gör oftast det. Och han har gjort ett kanonjobb med Malmö, så det är inget att säga om. Men kanonjobb har både Nilsson och Sjögren också gjort med sina respektive trupper. Min röst faller alltså på Nilsson, som ledde Örebro till en högst oväntad sjätteplats. Minns att på upptaktsträffen tippades ju faktiskt Kif på nedflyttningsplats.
Så vad tror och tycker ni? Får jag rätt mina tips, eller är jag helt ute och reser?
Damallsvenskan 2013 är avgjord. I varje fall i praktiken.
För utöver Sunnanås nedflyttning är inget av det här är 100-procentigt klart. Men allt talar för att Malmö tar guld, och får med sig Tyresö ut i nästa års Champions League. Linköping blir trea, och Göteborg lägger beslag på den fjärde och sista medaljen. De båda nykomlingarna Mallbacken och Sunnanå åker ur, och får börja om i elitettan.
Även om helgens resultat innebär att Malmö kan boka festlokal och även leta artister som kan sköta underhållningen, så väntar jag med att skicka någon grattishälsning. För det finns ju fortfarande en teoretisk chans att skånskorna skall slarva bort det här. Fast känslan är att Tyresö kan tappa poäng i Linköping i sista omgången, vilket i så fall innebär att Malmö redan har tagit tillräckligt många poäng för att vinna serien.
Ramona Bachmann
Det var Marta:s och Tyresös vår. Det har utan tvekan varit Ramona Bachmann:s och Malmös höst.
Bachmann och Malmö var heta även förra hösten. Då stod laget på 13 raka segrar inför de två sista omgångarna. Och man ledde med fem poängs marginal – när man drabbades av guldfrossa. Bachmann gjorde bort sig mot Umeå, och Anja Mittag missade straff hemma mot Tyresö.
Nu står Malmö på nio raka segrar, och man leder med sex poängs marginal. I dag missade Mittag straff, och i nästa omgång väntar Umeå…
Fast nej, någon sådan extrem frossa att Malmö missar SM-guldet även i år lär vi inte få uppleva.
Det finns förstås många faktorer bakom Malmös guld. Bachmann är nämnd. Viktigare ändå är målvaktssidan. Det jag har sett vinner Thora Helgadottir på knockout mot Tyresös båda målvakter. Carola Söberg gav bort båda seriefinalerna, och Ashlyn Harris har inte alls motsvarat högt ställda förväntningar.
Thora Helgadottir
Sedan har Malmö fler matchvinnare. Jag har flera gånger under året ifrågasatt Manon Melis. Jag tycker fortfarande inte att holländskan har gjort någon bra säsong. Fast nu när det drar ihop sig har hon klivit fram – vilket förstås är värt stor respekt.
Hon gjorde segermålet senast mot Kristianstad. Och hon satte viktiga 1–0 i dag mot Örebro. Dessutom spelade Melis läckert fram till Bachmann vid det vackra 3–0-målet.
Höjdpunkter från 4–2-segern ser du för övrigt här:
Innan jag lämnar guldstriden vill jag återigen påminna om att varken Marta eller Bachmann fanns med när förbundskaptener, Champions Leaguetränare och journalister röstade fram Europas tio bästa spelare.
Det är ofattbart för mig. Jag ser duon som vår högsta series två klart bästa spelare.
Från toppen till botten. Där blev det i dag i praktiken klart att Mallbacken ur. För efter 1–1 hemma mot Sunnanå kan bara ett mirakel rädda värmländskorna. Ett mirakel som innefattar att Skelleftelaget besegrar Jitex, samt att Mallbacken själva slår Malmö. Det känns förstås inte så sannolikt.
Utöver det egna poängtappet så var det Annica Sjölund som sparkade ut Mallbacken ur damallsvenskan. Åländskan frälste Jitex hemma mot Kristianstad.
Samtidigt höll comebackande Minna Meriluoto nollan. Jag har bara sett den officiella statistiken. Men går man på den var det en konstig match. För det var 7–2 i avslut mot mål till Jitex. Men 0–3 i ramträffar. Den sista hade Mia Carlsson på övertid. Det här var helt enkelt Jitex dag.
Renée Slegers
Ett sent segermål från Renee Slegers fixade Linköpings 2–1-seger mot Vittsjö. Det innebär att östgötskorna som sämst blir trea i serien.
Höstens stora besvikelse är utan tvekan Göteborg FC. Laget har inte gjort mål på fem omgångar, och det är lätt att sätta en krisstämpel på Torbjörn Nilsson:s lag. GFC är enda lag i serien som är helt utan poäng i de fyra senaste omgångarna. Att avsaknaden av Jodie Taylor skulle bli kostsam förstod jag direkt när jag såg GFC efter EM-uppehållet. Men att det skulle vara så här illa gick inte att förstå.
I dag föll GFC borta mot Umeå med 3–0. Lina Hurtig gjorde det andra målet. Därmed blev hon första svenska spelare att nå tvåsiffrigt i skytteligan i år. Kanske blir Hurtig inte bara den första, utan även den enda svenska tiomålsskytten i årets damallsvenska. Det svaret får vi vänta i två veckor på.
Trots Göteborgs genomusla form tror jag att laget blir fyra. Jag tror att det räcker med tre poäng till för att ta medalj, och laget avslutar ju hemma mot Sunnanå. Den matchen kan väl inte ens GFC misslyckas med att vinna?
I dag åkte Lina Hurtig med F19-landslaget till Upplands Väsby för att om ett par dagar spela EM-kval i Litauen. Synd, för jag tycker att hon borde ha åkt med A-landslaget till Malmö.
Jublande Lina Hurtig
Visst, hon har varit mållös en lång period, och Pia Sundhage hade förstås inte sett Tyresömatchen när VM-kvaltruppen togs ut. Men efter gårdagens match känns det självklart att Hurtig skall in i vår A-landslagstrupp så fort det bara går.
Jag lyssnade på Lilie Persson i gårdagens upplaga av Fotbollsarena Radiosporten. Här kan du också höra programmet – Persson kommer in efter 22.45. Hon säger bland annat:
”Hon är lite det där vi själva efterlyser efter EM, en teknisk spelare med en väldigt god speluppfattning i anfallsspelet, och framför allt när man närmar sig motståndarnas mål.”
Citatet rör Kosovare Asllani. Men visst kunde det ha handlat om Hurtig?
Det är förstås ingen tvekan om att Asllani fortfarande är den bättre av de två. Men jag anser att Umeforwarden har klart större potential än Asllani, och jag tycker att hon definitivt är redo att skolas in i finrummet. Jag tror att Lotta Schelin hade älskat att spela med Hurtig.
Medan Hurtig är med F19 åkte Jenny Hjohlman till Malmö. Och det tycker jag nästan är det konstigaste här. För visst har Hjohlman en spetsegenskap i sin snabbhet, både utan och kanske framför allt med boll. Men den typen av spelare finns det i överflöd i landslagstruppen.
Och alla de andra är bättre än Hjohlman. Jag skulle säga att hon är en sämre kopia av Sofia Jakobsson. Båda är väldigt bra när de får springa framåt, men har ett ganska svagt passningsspel.
Lina Hurtig är en spelartyp som det däremot är svältfött på i landslaget. Hon är bolltrygg, har ett vasst passningsspel, där hon värderar när hon skall spela lugnt hemåt, eller när hon skall vända framåt.
På offensiv planhalva har hon förmågan att lägga sina passningar där motståndarbackarna minst av allt vill ha dem.
Så klokt. Så elegant.
Det var tydligt i gårdagens match att Umeås kontringar var farligare när Hurtig kom med bollen mot Tyresös backlinje – än när Hjohlman gjorde det.
Och Hurtigs avslut i går bar verkligen en stämpel av högsta världsklass.
Visst var det första målet en bjudning av Ashlyn Harris. Men jag har sett många spelare förhasta sig och bränna liknande lägen. Hurtig visade dock hög klass när hon behärskat styrde bollen mot bortre hörnet.
Vid andra målet var det Ali Krieger:s tur att bjuda. Och i läget efter kom svaret på varför Linda Sembrant inte är med i landslagstruppen. För oj, vad OS-backen blir rundad av Hurtig. Men det var inte bara misstag bakom målet. Återigen visar den unga Umeforwarden hög klass. Dels genom farten med boll, men även genom hur hon bryter in mot målet för att förbättra vinkeln. Och skottet går det inte heller att klaga på.
Efter gårdagens match har Umeås båda forwards gjort åtta mål. Fast tittar man till spelmål är det 8–5 i Hurtigs favör. Och tittar man på mål mot de fem lag som ligger före UIK i tabellen är det nu 3–2 till Hurtig.
Det blev mycket Hurtig i det här inlägget. Tyresös fiasko får jag kanske återkomma till. Jag har lite funderingar kring det där med vinnarkultur och vinnarskallar som rör vårt mästarlag.
Nästa vecka är det landslagsuppehåll i de europeiska ligorna. Och för första gången på nästan tre år skall Sverige spela tävlingslandskamp i ett sådant uppehåll.
Men innan vi går in i VM-kvalet skall det spelas en mängd ligamatcher runt om på vår kontinent. Företrädelsevis är det söndag som är matchdag under helgen. I damallsvenskan omgången uppdelad mellan söndag och måndag.
Med både Malmö och Tyresö i lätt sviktande form är ju varje match hyperintressant nu i den damallsvenska guldstriden. Malmö spelar på söndag, och borde plocka tre säkra pinnar borta mot Jitex. Men Mölndalslaget höll emot bra i våras, så kanske…
Är det förresten något som hört något om läget med Jitex finska affischnamn Minna Meriluoto och Annica Sjölund? De har varit borta rätt länge nu. Kommer de att spela något mer den här säsongen, tro?
Jitex erbjuder för övrigt fri entré på matchen. Undra vad det kan innebära för publikintresset?
Tyresö spelar på måndag i Umeå. Det borde också vara tre säkra poäng, då UIK är väldigt formsvagt. Bara Vittsjö och Sunnanå har tagit färre poäng än Umeå på sina fem senaste matcher.
Apropå Tyresö presenterade Washington Spirit i går sin nya manager. I texten, som går att läsa här, framgår även att Ashlyn Harris skall återvända till klubben nästa säsong. Därmed väcks frågan om vem som blir Tyresös förstamålvakt efter jul. Det känns som att mästarklubben lär få jobba hårt under nästa transferfönster också…
Här är förresten målen från Tyresös 2–1-seger mot Vittsjö:
I nedflyttningsstriden börjar klockan klämta för Mallbacken. Laget behöver nog ta tre poäng hemma mot Kif Örebro på söndag för att blåsa liv i spänningen i botten. För i sina fyra sista matcher skall värmländskorna möta både Malmö och Tyresö – matcher där det lär bli svårt att få med sin någon trepoängare.
Läget för Mallbacken blir inte bättre av att både Vittsjö och Piteå har goda chanser till varsin trepoängare på söndag. Vittsjö tar emot Sunnanå och för formstarka Piteå väntar hemmamatch mot Kristianstad.
Den sista matchen i omgången är matchen om tredje pris mellan Linköping och Göteborg. Den spelas på måndag.
* I Frankrike spelar alla de fyra topplagen i helgen mot lag de bör besegra. Av svensklagen har PSG bortamatch i morgon i Soyaux, medan både Montpellier och Lyon har söndagsmatcher på hemmaplan mot Yzeure Allier respektive Muret.
Jag har kollat runt, och hittar ingen uppgift om att någon av helgens matcher skall tv-sändas. Hittar jag ändå någon länk kommer jag att lägga upp den här.
* I Tyskland är helgens hetaste möte också veckans livematch på DFB-tv. Det handlar om mötet mellan fjolårets båda positiva uppstickare, Bayern München och Freiburg. Den sänds i morgon klockan 12.00. Båda lagen vimlar av unga, spännande framtidsnamn som Leonie Maier, Lena Lotzen, Laura Feiersinger, Erika Tymrak, Laura Benkarth, Sara Däbritz och Melanie Leupolz.
I övrigt spelar de tippade topplagen på söndag, och de spelar matcher som de bör vinna. Wolfsburg med Nilla Fischer spelar exempelvis borta mot Jena.
* I går berättade jag om Louise Fors guldläge i WSL. Här är höjdpunkter från gårdagens derbyseger mot Everton.
Sofia Jakobsson tyckte däremot tydligen inte att fotbollslivet i England var guld. Chelsea var inte proffsigt nog. Om det kan man läsa här. Ännu mer om den bristfälliga satsningen i storklubben går att läsa här.
Tråkigt att Chelsea inte verkar vara seriösa i sitt upplägg. Man undrar lite hur länge prestigevärvningen Yuki Ogimi blir kvar?
Apropå Fors så vet hon och hennes lagkamrater på söndag kväll vilka förutsättningar som gäller inför sista omgången. För klockan 15.00 spelar både Bristol och Arsenal sina matcher i näst sista omgången.
* Englands grannar i norr, Skottland, ingår ju i Sveriges VM-kvalgrupp. Deras trupp till de två inledande kvalmatcherna mot Färöarna och Bosnien finns att läsa här.
Apropå Skottland kommer Glasgow City säkra sitt sjunde raka mästerskap där på söndag. Ja, i praktiken är titeln redan klar, för man har full poäng, och leder med en marginal av 13 med fem omgångar kvar att spela.
Hur som är, här är ett klipp med lite uppsnack med bland annat lagkapten Rachel Corsie inför söndagens match:
Skador förstör, framför allt om de drabbar spelare som Marta. För inte ens klubbar som Tyresö har spelarmaterial att bara rakt av ersätta spelare av den brasilianska superstjärnans kaliber.
När listan nyligen kom över Europas bästa spelare hade Tyresö med två spelare på topp tio, Veronica Boquete och Caroline Seger. Däremot saknades den bästa, Marta på listan.
Hennes betydelse för sin klubb kan nog knappast överskattas. Med henne i laget är Tyresö i år obesegrade. På elva matcher tappade man bara sex poäng. Utan henne har man nu spelat tre matcher, och tappat fem poäng. Fast det kunde ha varit ännu värre, för med tio minuter kvar har det ju varit underlägen både i Kristianstad och i dag.
Dagens 1–1-match i Örebro innebär att det guld som jag trodde var självskrivet håller på att glida Tyresö ur händerna. Just nu är det ju nämligen klar fördel för Malmö i guldstriden. Så Tyresöledningen håller nog alla tummar för att Marta snabbt får ordning på sin rygg.
I dag körde mästarklubben fast i Örebros härligt välorganiserade defensiv. Det är en fröjd att se hur alla spelare i Kif arbetar för varandra.
Sarah Michael
Och så har de ju Sarah Michael i toppform. När nigerianskan var skadad hade laget en dipp. Men får hon vara hel under hösten är Örebro en het kandidat till en högst sensationell tredjeplats.
I dag stod Michael för en bomb i första krysset. Skottet passerar lagkamraten Lucie Martinkova:s tidigare ledarnotering i kampen om titeln årets skott i damallsvenskan. Och Michael tar upp kampen med sydkoreanska Kim Na-Rae om titeln årets skott i världen.
En stund senare kom kvitteringen. Från nära håll styrde Lisa Dahlkvist in bollen med en vänstervolley. Fast det var framför allt passningen man minns. Dahlkvist frispelades nämligen genom en underbar volley från Meghan Klingenberg. Synd för amerikanskan att en av kandidaterna till årets assist officiellt står skriven på Kirsten van de Ven…
Apropå amerikanskor hade Tyresö fyra sådana i startelvan, då Ashlyn Harris och Ali Krieger gick rakt in i laget, och samtidigt förpassade Carola Söberg och Sara Thunebro till bänken. Det innebar att Tyresö hade fler amerikanskor än svenska spelare i dagens startelva.
Och kanske är det en femte amerikanska som är på väg in? Enligt UNT skall nämligen Tyresö låna ut Jennifer Egelryd till Sirius. Egelryds ersättare skall enligt tidningen presenteras till helgen.
* Det om dagens damallsvenska match. Så till ett svep med smånyheter från Sverige och övriga världen. Minns att jag skrev lite om händelserna på läktarna vid Stockholmsderbyt AIK–Hammarby i elitettan. Här är ett blogginlägg från AIK-håll som ger en liten inblick i följderna av matchen.
Svenja Huth
* En av Tysklands Europamästarinnor har dragit av korsbandet. Det är Frankfurts duktiga mittfältare Svenja Huth som därmed missar hela säsongen. Huth ingick ju i den tyska guldtruppen. Hon fick dock inte några spelminuter under mästerskapet i Sverige.
Sonia Bompastor
* Sonia Bompastor fortsätter i Lyon. Fast den före detta vänsterbacken gör ingen comeback på planen. Utan hon blir huvudansvarig för spelarutvecklingen för klubbens ungdomsverksamhet på flicksidan. Det handlar om allt från 7- till 19-åringar.
* Publiksiffran på Behrn Arena i kväll var fina 1643 personer. Den siffran kvalar in som årets tredje bästa i damallsvenskan. I amerikanska NWSL hade den däremot stått sig slätt. Där slutade snittet i grundserien på 4271, och mediansiffran blev 3007. Det sämsta snittet hade Sky Blue på 1677 – alltså fler än det var på dagens damallsvenska match.
Intressant kring NWSL är att Mexikos fotbollsförbund ännu inte har bestämt om nationen skall låta sina landslagsspelare vara kvar i den nordamerikanska ligan nästa år. Förbundskapten Leo Cuellar tycker nämligen att hans spelare har fått för lite speltid. Om det går att läsa här.
* I dag hade damfotboll.com en intervju med Pia Sundhage, där vår förbundskapten berättade om sin sjukskrivning. Intervjun fick rejält med cred i andra medier. Jag har ibland gnällt på att damfotboll.com agerar sömnigt. Här var man dock på hugget, och förtjänar beröm. Bra jobbat.
* EFD gör tydligen ett försök att profilera damallsvenskans spelare vid sidan av planen, i något man kallar för #playersview. Först ut är Linköpings FC under den här veckan. Projektet presenteras här. Och har du Facebook kan du se de första klippen här.
Förhoppningsvis kan det här bli kul. Det är bra för supportrar att kunna få lära känna spelarna utanför fotbollsmiljön. Men hur bra det blir hänger helt på hur kreativa, utelämnande och spontana spelarna vågar vara.
* Slutligen har två lag ur vår VM-kvalgrupp spelat träningslandskamper. I går vann Polen lite överraskande med hela 4–1 borta mot Tjeckien. Och i dag spelade Skottland 1–1 borta mot Serbien.
Göteborg–Malmö är förstås helgens klart mest intressanta match i damallsvenskan. För Malmö handlar det om att sätta press på Tyresö i guldstriden. För Göteborg är det lite av sista chansen att haka på de båda andra topplagen.
Den matchen spelas på söndag 18.45 och sänds på Tv4sport. Till matchen är äntligen norska Tysklandsförvärvet Andrine Stolsmo Hegerbergklar för GFC. Jag är högst tveksam till om det räcker – i varje fall i längden.
Känslan är att Göteborg är trubbigare nu än de var i våras, och att laget snart kommer att vara ganska långt bakom de båda topplagen. Men det hindrar ju inte att GFC kan slå till i någon enstaka match. Och på så sätt är det här helt klart en av Malmös allra svåraste matcher i höst.
Veckans omgång är rejält upphackad till följd av det hägrande slutspelet i F19-EM. Utöver Göteborg–Malmö spelar Linköping–Piteå och Vittsjö–Mallbacken på söndag. Där kan Vittsjö lämna nedflyttningsstriden bakom sig – eller dras in rejält.
Omgången kompletteras med Örebro–Tyresö på onsdag – också den sänds av Tv4sport – och av Sunnanå–Kristianstad den 2 oktober.
Till Tyresös match på onsdag är Ashlyn Harris spelklar, och klubben räknar på sin Facebooksida även med att ha med Ali Krieger i matchtruppen. Däremot dröjer det ytterligare någon vecka innan Caroline Graham Hansen blir klar.
Minna Meriluoto
En match i veckans omgång är ju redan spelad, Umeå–Jitex. Där skadade sig Jitex finska EM-målvakt Minna Meriluoto i slutet av matchen. Först befarades tydligen att det kunde vara en ny korsbandsskada. Enligt GT har dock en första undersökning visat att det troligen inte är så illa. Men det verkar vara en ledbandsskada. Och det kan vara rätt illa det också.
GT-artikeln säger inget om hur illa skadad Meriluoto är, och hur länge hon kan bli borta. Men känslan är ju att hon trots allt riskerar att missa resten av säsongen, vilket vore riktigt dåligt för Jitex. Gissa om Stefan Rehn vill ha henne tillbaka åtminstone till hemmamatchen mot Mallbacken den 4 september.
Gudny Björk Odinsdottir
* Apropå knäskador hade jag koll på alla damallsvenska korsbandsskador innan EM. Men nu har jag tappat kollen. Jag vet att Kristianstads Gudny Björk Odinsdottir skadade sig under EM. Och att det var åtta spelare fram till maj, samt att Örebros sommarförvärv Michelle de Jongh skadade sig innan hon hann ansluta. Möjligen är listan längre än tio namn.
Nora Heroum
* På måndag startar för övrigt nämnda F19-EM i Wales. Sverige möter Finland i första matchen. Med tanke att finskorna hade med två spelare, Nora Heroum och Natalia Kuikka, i stora EM är det finska laget lite brandskattat, och Sverige bör kunna ha stora chanser att vinna.
Sverige fick ju som bekant inte med någon F19-spelare i stora EM och vi har därmed med bästa möjliga laget till Wales.
Det känns ju annars lite tråkigt att F19-EM spelas utan att affischnamn som Caroline Graham Hansen, Ada Stolsmo Hegerberg, Melanie Leupolz, Sara Däbritz, Heroum, Kuikka och Karoline Smidt Nielsen ens får chansen att vara med. Men det är nog bra för Sverige, som därmed har lite större chans att kvala in till nästa års F20-VM. Men med tanke på att vi utöver finskorna också har Tyskland och Norge i gruppen blir det inte lätt.
Norska stjärnskottet Caroline Graham Hansen var och kände sig för hos Tyresö i vintras. Sedan dess har hon gång på gång kopplats till den svenska mästarklubben. I dag blev övergången klar.
Därmed fortsätter Tyresö med sin storstädning i truppen. Om jag inte glömt någon så är här alla förändringar i truppen sedan under sommaren:
In: Ashlyn Harris (Washington Spirit), Whitney Engen (Liverpool) och Caroline Graham Hansen (Stabaek).
Med Graham Hansen blir Tyresös anfallskraft ännu bättre. Norskan är användbar både centralt och på en kant. Och med henne på ena sidan och Marta på den andra blir det inte roligt för motståndarnas ytterbackar.
Efter att ha sett Graham Hansen under EM gissar jag att det här klubbytet även är bra för henne. Hon nådde nämligen inte de höjder jag hade trott hon skulle. Känslan var att hon har blivit lite för bollkär. I Tyresö borde hon lära sig att utnyttja sina medspelare bättre än hon gör.
Känslan är att Tyresö nu har ett lag för att verkligen utmana om slutsegern i Champions League.
* Champions League startade för övrigt i dag med gruppspelet. Det slipper våra svenska representanter. Men en svensk spelare var i alla fall med i dagens spel. Det är den 18-åriga Herrljungatjejen Iris Kadric, som i och för sig valt att spela landslagsfotboll för Bosnien-Hercegovina.
Kadric gjorde ett mål för Vara SK i division I norra Götaland i våras. Nu spelar hon för Sarajevo, som vann sin match mot Cardiff med 3–0 i dag. Kadric spelade hela matchen.
* I USA närmar man sig slutspel i NWSL. Dagens stora fråga rör dock inte kampen kring slutspelsstrecket, utan den lyder: hur illa är det med Alex Morgan:s knä?
Morgan fick kliva av gårdagens match mot Boston Breakers till följd av knäproblemen. Och till råga på skadan föll hennes Portland i matchen med 2–1.
Svar om knäskadan förväntas under kvällen amerikansk tid – vilket ju är natten mot fredag, svensk tid.
Alex Morgan
Tillagt i efterhand: Under tiden jag skrev det här inlägget kom beskedet om Morgans skada. Det visade sig inte vara så allvarligt, utan hon skall vara tillbaka om någon vecka, och har således god chans att kunna spela i NWSL-slutspelet.
En blogg om internationell damfotboll 