Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.
Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:
Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.
Saki Kumagai
Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.
Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.
Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:
I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.
Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.
Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…
Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.
Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.
Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:
* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .
Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.
Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.
Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.
Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.
Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.
Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.
I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.
Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.
Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).
Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.
Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.
Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.
Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.
Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.
Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.
Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!
Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…
Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.
Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.
Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.
Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.
Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.
En blogg om internationell damfotboll 
Fick själv ta på mig den imaginära dumstruten efter matchen då jag inför densamma undrade hur tränar-Kim resonerade när han valde Jessica som högerforward. Med facit i hand är det bara att gratulera LFC till att ha hittat ett tränare med vad det verkar fingertoppskänsla när det gäller att hitta kreativa lösningar när skador ställer till det. Extra intressant är att även vikarien Maja Kildemoes skulle kunna vara ett alternativ offensivt, hon var ensam på planen med att kunna dribbla sig förbi motståndare i 1-mot-1 situationer och tog sig in i motståndarnas straffområde vid ett par tillfällen.
Var också lite frågande till om LFC skulle vara lika mentalt starka i år trots ett på pappret svagare lag men även där kan man konstatera att vinnarmentaliteten verkar sitta kvar, något som lär bli extra viktigt i år då det nog lär bli fler jämna matcher än ifjol.
Vad gäller Almqvist så tycker jag nog avsluten var helt ok, att nicken i undersidan av ribban inte går in är ju ren otur och det var ett litet konstnummer att få till riktningen i avslutet. Tycker lite synd om henne då hon nu haft ribban i vägen för riktiga konstmål både mot Hammarby och Djurgården. Hur som helst en gedigen arbetsinsats och sett över två halvlekar så överglänste hon faktiskt Neto som hade det oväntat svårt med passningsspelet under framförallt matchens första halva.
Samuelssons två mål till trots så var nog ändå det mest glädjande att Hurtig gjorde sin klart bästa match hittills och både lag bakom första målet men i övrigt matade in hårda inspel som varje gång kändes farliga och förmodligen hade gett fler mål med ordinarie anfallsuppsättning. Ska LFC kunna utmana Rosengård hela vägen blir det en nyckel att få in henne i spelet på samma sätt som mot Djurgården även i fortsättningen.
Hurtig var väl ännu mer framgångsrik än Kildemoes på att ta sig förbi en mot en?
Jag hade för övrigt gärna sett att Jonna Andersson tog lite mer initiativ med bollen i uppbyggnadsfas. Där är hon inte landslagsmässig, utan spelar nästan alltid säkerhetspassningar hemåt eller till defensiv innermittfältare. Hon har ju bra inlägg, så hon borde även kunna slå bra uppspel på forwards.
Almqvists nick har jag inga synpunkter på, där hade hon otur. Men vid hennes två öppna skottlägen tyckte jag hon blev lite för försiktig. När det är folk i vägen behöver man jobba med kraft, eller så måste man få upp bollen högt.
Håller med, särskilt om Andersson.
Helt rätt att Hurtig va bättre på att ta sig förbi men hon kör mer på Minde-metoden, d v s lägga bollen bredvid försvararen och sen runda densamma. Kildemoes har kvar bollen vid fötterna och dribblar sig istället förbi vilket var det jag syftade på även om jag månne uttryckte mig slarvigt. Hur som helst har ju båda metoderna sina fördelar och är olika effektiva beroende på vilka försvarare den anfallande spelaren ställs mot.
Annars håller jag med om Andersson som inte alls kommit igång offensivt som under fjolåret, delvis beror det nog på att hon har en ny kantanfallare att jobba tillsammans medan kollegan Samuelsson ju har samma Minde framför sig. Även med detta inräknat så känner jag förstås att man ska kunna förvänta sig mer av fjolårets assistdrottning (även om nu assiststatistiken var precis lika usel då som i år).
Kan absolut hålla med om att Almqvist kanske borde kunna gå på kraft eller skjuta högt men det är ju något som gäller nästan alla spelare i Damallsvenskan. Ett exempel på ett perfekt avslut i boxen hittas för övrigt i kvällens match mellan Eskilstuna och Rosengård och då är det förstås Schelins reducering till 2-3 jag tänker på, mycket snyggt och helt otagbart för målvakten.
I sammanhanget bör nämnas att Andersson kunde haft två assist enbart i senaste matchen men Hurtig respektive Almqvist missade sina lägen, Andersson fick även näst högst betyg efter Samuelsson i Corren efter matchen.
Frågan är om Frankrike kommer att ta över Tysklands mästerskapsdominans också?
Bra att du har med utdraget där Harris resonerar kring vad som krävs av laget. Harris får frågan om Marta efter ett tag och hennes svar ska nog ses i det sammanhanget: ALLA i laget behöver ”kick in the ass” och ingen är undantagen, inte ens Marta. Detta kan faktiskt ses som ett jobb för en lagkapten som tar sitt uppdrag på allvar och inte överlåter allt till tränaren. När får vi se en svensk lagkapten föra ett längre resonemang? När får en svensk lagkapten en fråga som möjliggör ett sådant svar och resonemang? Jag väntar med spänning…..
Äldre=rutinerad? ja, kanske, men inte självklart samma sak. Jag tänker snarare att svensk, i alla fall A-landslagsfotboll, har mer det motsatta problemet – för få yngre spelare som ges möjlighet att bli rutinerade utan att bli runt 30 eller 30+.
Efter tre omgångar i DA börjar man väl se vissa tendenser (trots att två matcher återstår). Alla lag har fått spela både borta och hemma och möta lite olika motstånd. Publiktillströmningen verkar, med några undantag, gå från dålig till sämre. Spelmässigt och placeringsmässigt inga större sensationer ännu. Hammarby gjorde det mesta rätt första 30 och hade en rätt välförtjänt ledning när Spetsmark jämnade ut med två klassmål. Spetsmark är en ”bubblare” för större uppgifter, men har ännu inte varit tillräckligt stabil och giftig för landslagsuppdrag. KIF är som väntat ett mittenlag och deras andraplats i DA för några år sedan ett lyckligt undantag.
Skånederby och 247 i publiken? För många Skånelag? LB07 borde ha mer både publik och sprutt i ett sådant möte som mot KDFF. I matchen Piteå – Kvarnsveden tycker jag det är intressant att jämföra två dominerande spelare och profiler – Ikidi i PIF och Chawinga i KIK. De har båda fantastiska och spektakulära spelstilar – lite yviga och med ett driv som få spelare i DA har. Att just Karlenäs (jo, jag vet att det kanske stavas Karlernäs…) knoppar in två mål är inte förvånande, tvärtom två rätt typiska mål från henne – stark i luften och antagligen en av de bästa i DA på fasta situationer. Janogy är inte en lika klinisk avslutare som tidigare kollegan i Mallbacken Mimmi Larsson, men en och annan boll i nät blir det nog.
Samuelsson på topp i Linköpings match mot Djurgården? Kan tyckas som ett rätt udda val. När jag grävde lite i detta fick jag fram några intressanta saker. Hon har tydligen spelat anfallare i ungdomsåren, så helt ovan är hon kanske inte. Dessutom spelade hon anfallare en halvlek i en lokal cup förra veckan (LFC – Lotorp) och gjorde mål då också. Gissar att tränaren ville testa inför matchen mot DIF. DIF var annars rätt mycket ”parkerad buss” i matchen och en poäng hade bara varit förtjänt för bra defensivt arbete. Lite symtomatiskt att LFC fick göra DIF:s mål också. Också i denna match svag publiksiffra runt 500. Slött Linköpingsbor! Eller ska vi skylla på fel matchdag?
Ett utförlig och läsbar kommentar, The Observer! Jag nöjer mig för egen del med att kommentera detta om de svaga/dåliga/usla publiksiffrorna. Att storstäder eller storstadsområden som Stockholm, Göteborg och Malmö har Damallsvenskans sämsta publiksiffror är inte bara förvånande, snarare rent skrämmande. Att dessa tre storstäder har annan allsvensk (herr)fotboll av hög klass är nog inte hela förklaringen. Orsakerna till publikfrånvaron är ständigt i debatt, men något entydigt svar lär vi aldrig få.
Vad beträffar söndagen på Linköping Arena var drygt 500 närvarande en överraskande bra siffra, tycker jag nog. Djärvt gjort att arrangera ett större sportevenemang mitt på blanka valborgsmässoeftermiddagen när många redan börjat grilla, småsupa eller är på väg till landet…
1) Tycker att Frankrike för tillfället har ett mer välbyggt lag och därmed större potential än Tyskland. Men tyskorna har en underbar vinnarmentalitet som gör att de inte kommer att låta sig detroniseras i första taget.
2) Håller med om att man kan höja kravbilden i svensk damfotboll. När det gäller Harris utspel var det ändå rätt dåligt tajmat när hon själv ställt till det och slagit den indianare som ledde till North Carolinas 3–1-mål.
3) Det finns ett samband mellan ålder och rutin, men håller med om att det sambandet inte är linjärt (heter det så?). Men visst är det intressant att det knappt finns några svenska elitspelare över 30 år som inte är landslagsspelare?
Det är även negativt då klassen på serien blir sämre eftersom duktiga spelare lägger av för tidigt. Å andra sidan borde 2017 vara ett kanonår i damallsvenskan för unga, svenska talanger. Det finns knappt några gamlingar, och som bloggen Hattrick konstaterat är antalet utlänningar är lägre än på länge.
4) Publiksiffrorna har verkligen varit en besvikelse. Eskilstuna räddar väl upp siffrorna lite på onsdag, för gissningsvis blir det en bra siffra mot Rosengård. Det kan för övrigt bli en intressant att se om Eskilstuna United kan matcha Athletic vad gäller publiksiffror under året.
5) Samuelsson är kanske ingen optimal forward, men hon gjorde det väldigt bra i går. Hennes kompromisslöshet i löpningarna skulle man kunna göra en instruktionsvideo av.
Jodå, det kanske hade varit snyggare om Harris tagit med sig själv i ekvationen på ett tydligare sätt, men i sakfrågan var hennes uttalande befogat och snarare kollektiv kritik än enbart riktad mot Marta (som det är inbjudande att vinkla det till).
Varför så få ”äldre”? Många möjliga svar såklart och en stor fråga om man börjar gräva i den. Om en spelare kommer upp i Elitettan eller DA i 15/16-årsåldern och håller på i tio år är det ju en rätt lång idrottskarriär med ofta kämpiga förutsättningar, inte minst ekonomiskt. Utan att göra det hela till alltför mycket en språkfråga kan man fundera över vad som avses med ”rutinerad” och hur det syns på planen. Tycker ofta det sägs om den som spelat just lång tid eller när någon spelar hem (håller bollen inom laget) i ett kritisk skede av matchen. Samtidigt kan ju också betydligt yngre spelare fixa detta. En i ålder betydligt yngre spelare som utmanat sig själv och skaffat sig varierad erfarenhet kan troligen uppträda mer ”rutinerat” än en äldre spelare som slagit vakt om sin roll, position och komfortzon.
Medelvärden i publiksiffror höjs av ”extremvärden” som ett fåtal klubbar står för. Det hade kanske varit mer rättvisande, och i motsvarande grad deprimerande, att se till medianvärden istället – klubb för klubb och totalt i DA. Varför håller United och i viss mån Piteå ett rätt högt snitt varje år? Bländande spel eller kamp om de ädlaste medaljerna? Nej, det måste vara något annat.
Samuelsson kommer aldrig att bli någon bländande tekniker och det vet hon. Däremot verkar hon vara beredd att försöka bli bättre och jobba stenhårt i varje situation. Det kommer hon långt på. Kompromisslös var ordet….
Längden på karriärerna är en intressant fråga, där ekonomi och slitage är viktiga faktorer. Det är värt att notera att spelarna inom herrfotbollen håller på längre nu när de är heltidsproffs än de gjorde när de hade jobb vid sidan.
När det gäller orden rutin och rutinerat används de ju ofta rätt slarvigt. Rutin betyder ju erfarenhet, vilket innebär att ju fler timmar du har ägnat dig åt en aktivitet, desto mer rutin har du inom den. Ju äldre du blir, desto mer rutin får du. Sedan kan förstås en 18-åring ha mer rutin av elitfotboll än en 30-åring, så ålder är inte alltid ett klockrent mått på rutin. Där kan antalet landskamper eller damallsvenska matcher vara ett bättre.
Diskussioner om rutin är inte helt okomplicerade. Och blandar man även in ”rutinerade aktioner” blir det riktigt snårigt. Där släpper jag den här bollen…
Dit där några kommer någon gång medan stor del av fotbolls population, inklusive Harder aldrig kommer närma sig, står Marta! Damfotbolens egen gudinna och spelets äkta ambassadör.
Angående Harris, egentligen Harris vem? Har aldrig hört talas om denna fotbolls individ..hoppat på Trump kanske som främsta merit…eller visade hon med denna löjliga utspel mot Marta på äkta ametikansk matcho style lol