Edgren sköt in talangfabriken i toppstriden igen

Elisabet Gunnarsdottir och Marcus Lantz

För knappt fyra veckor sedan föll Kristianstad på Valhalla IP med 2–0 mot Göteborg. Efter matchen sa Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir till mig att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen. Hon lade till:

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

I det läget var Kristianstad 7,5 poäng bakom tvåan Göteborg. Sedan dess har Gunnarsdottirs lag tagit full poäng och gjort 8–0 på tre matcher. I dag blev det 5–0 i KDFF-derbyt mot Kungsbacka DFF efter att Amanda Edgren gjort fyra av målen.

Amanda Edgren

I kväll är man uppe på tredje plats – bara ett mål ifrån den där åtråvärda andraplatsen. Beroende på hur det går för Vittsjö och Göteborg i morgon kommer man som mest vara tre poäng bakom tabelltvåan.

Fem omgångar återstår för Kristianstad, i dem möter man:

LB07 (b)
Piteå (h)
Vittsjö (b)
Eskilstuna (b)
Rosengård (h)

Det är ett tufft, men spännande schema. Derbyt mot Vittsjö den 13 oktober kan bli en riktig höjdare. I kväll är det ju nämligen tre gånger Skåne i toppen av damallsvenskan. Om Rosengård vinner i Göteborg i morgon står det sig även efter färdigspelad omgång.

Skåne dominerar i tabellen. Och som ni kanske minns skrev jag för fyra veckor sedan om att Skåne även dominerar när det gäller talangutveckling.

I den genomgången hade Kristianstad sju egna produkter i olika europeiska högstaligor. I dag fick en åttonde debutera – 16-åriga Alice Nordenberg byttes in med sju minuter kvar att spela. Listan ser därmed numera ut så här:

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Alice Nordenberg
Alice Rosenkvist
Moa Olsson
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

I det där inlägget om talangutveckling skrev jag om hur Kristianstads DFF jobbar. Två saker som jag gillade i klubbens upplägg var dels Johanna B Rasmussen:s anställning, dels deras internmatcher elva mot elva.

I samband med att Kristianstad var i Göteborg passade jag på att fördjupa mig lite kring de punkterna genom att dels prata med Rasmussen själv, dels genom att prata med egna KDFF-produkten Kajsa Törnkvist.

Kajsa Törnkvist

Den 18-åriga juniorlandslagsspelaren Törnkvist har Kristianstadsklubben Nosaby IF som moderklubb. När hon var 13 år gick hela hennes flicklag i Nosaby över till KDFF. Sedan dess har Törnkvist jobbat sig upp i klubben. Hon började träna med A-laget när hon var 15 år och blev uppflyttad året efter. I år har hon startat såväl tio matcher i damallsvenskan, åtta matcher i elitettan som cupfinalen.

”Jag vill stanna här så länge som möjligt i alla fall.”

Den här säsongen har de unga spelarna i Kristianstad alltså fått in Johanna B Rasmussen som stöd. Törnkvist säger så här om det:

”Johanna betyder väldigt mycket. Hon lägger extra tid på oss så att vi kan utvecklas, och komma in i klubben. Hon hjälper oss att analysera matcherna, vad vi gör och vad vi kan göra bättre. På träningarna kollar hon vad vi behöver förbättra. Det kan vara teknik eller något taktiskt.”

Och internmatcherna på onsdagar uppskattar hon, och hon minns första gången hon fick vara med.

”Det var när jag var 15 – det året jag började träna med A-laget. Det är bra, det är många unga spelare som får chansen på de träningarna.”

Johanna B Rasmussen

Så till Rasmussen. Hon beskriver själv sin roll i KDFF så här:

”Som chefstränare har man den stora bilden, och kanske inte alltid tid att titta på alla smådetaljer. Då kan jag ta rollen att ha lite mer fokus på den individuella biten. Om spelarna mår bra, är slitna, om de inte fattar taktiken, eller vad det kan tänkas vara. Det kanske inte alltid är så att man vågar fråga chefstränaren. Då kan de fråga mig. … Om någon kommer tillbaka från skada kan de komma till mig och säga att ‘Nu är jag faktiskt trött’. Jag hjälper dem att lära känna sina kroppar. … Det kan vara taktiskt, tekniskt eller kroppen – det viktiga är att hela människan mår bra.”

Hon har verkligen ingen vanlig roll i damallsvenskan. Rasmussen själv har inte upplevt att någon haft just den här typen av roll i de klubbar hon varit i:

”Nej, inte så. Först och främst tycker jag att det är väldigt spännande att vi försöker få in så många unga spelare i laget – vi satsar på våra ungdomar. Men de är kanske inte mogna att ta alla beslut själva. Så jag skall försöka ge dem all hjälp de kan få i övergången till seniorfotboll, till att bli mogna. Ju mer hjälp man kan ge dem med det, desto snabbare utvecklar de sig och blir redo för att spela matcher.”

”Det är mycket som jag vet nu genom min egen karriär som jag kan vidarebefordra till dem. Jag har själv varit där, och känner igen hur det är, om man är blyg, om man kör för hårt och behöver hålla igen. Det är mycket min egen erfarenhet som jag tror kan vara bra för dem.”

Om du backar bandet till när du var 15–16 år, hade du då velat ha hjälp av någon som dig?

”Ja, jättegärna. Det är inte alla som kan ta in all information. Vi har väldigt unga spelare, vid 14–15 kanske du inte kan ta in allt. Men ju fler gånger du hör saker – får du höra saker vid 13, 14, 15, 16, 17 och 18 års ålder är det alltid något som sätter sig. Då har man ändå hjälpt dem att kanske ta plats i ett A-lag, och kanske även lärt dem att säga ifrån i vanliga livet.”

I Norge satsar förbundet och deras motsvarighet till EFD stora pengar på att anställa utvecklingschefer i tolv elitklubbar. Den typen av tjänst som Rasmussen har i KDFF betalas alltså från centralt håll i vårt västra grannland.

”Jag såg det. Jag jobbar ju som assisterande till A-laget också, så jag har ju alla spelare, även om jag har mest fokus på de unga. Det är ju där man kan få in mest information, kanske kan öka med flest procent. Jag tycker att det är roligt, och hoppas att de också känner att de får med sig någonting. Jag ser det lite som att, precis som man har en sjukgymnast som kanske kan göra så att man får tillgång till en–två spelare mer, kan jag göra så att vi får en, två eller tre spelare till som är mer redo att spela matcher. Det behöver vi, vi har ett ungt lag och många spelare som tar plats.”

Slutligen bad jag Rasmussen säga några ord om Kajsa Törnkvist och de andra KDFF-talangerna som visat framfötterna i år:

”Det är det som är kul. Det är inte så att vi funderar över om vi skall slänga in Kajsa eller inte för att hon bara är 17. Vi vågar för att vi vet att våra talanger kan. De visar på träning och ute på planen. De kommer själva och frågar hur de skall äta, hur de skall göra olika saker. Det är den miljön vi vill ha. Vi försöker ge så mycket information som möjligt. Sedan skall de lära sig att använda den så att de kanske kan bli A-lagsspelare redan när de är 16–17 år. Det är häftigt när det funkar. Vi har fått ut mycket av många samtidigt i år. Det är kul.”

Under söndagen är det toppmöte mellan Göteborg och Rosengård. Jag har ju kritiserat Göteborg för bristfällig talangutveckling.

Några av klubbens ledare påtalade dock för mig härom veckan att klubben just nu har ungdomslag hela vägen från fotbollsskolan. Men de har det inte i eget namn.

Göteborg FC har ju nämligen ett avtal med IFK Göteborg om att Blåvitts talanger skall slussas vidare till KGFC när de når sådan nivå att de är redo för F19-allsvenskan. Och det är via Blåvitt som KGFC fått upp Evelyn Ijeh i seniortruppen.

Evelyn Ijeh

Det är förstås bra att man söker vägar att jobba med talangutveckling. Men jag kommer inte att tillgodoräkna Göteborg FC den ungdomsverksamhet som IFK Göteborg bedriver.

Det om damallsvenskan. Det har spelats diverse intressanta matcher i andra serier i dag. I elitettan klev Uppsala upp på damallsvensk plats via 1–0-seger mot AIK. Det är ett resultat som gör att AIK:s chanser att spela i högsta serien nästa år har sjunkit dramatiskt. Laget är fem poäng från andraplatsen med fem omgångar kvar, vilket blir väldigt svårt att ta in.

För Uppsala pekar det däremot uppåt. Laget har sex raka segrar (sju om man räknar med cupen) och står inför en otroligt intressant avslutning av serien. Som av en tillfällighet spelar Uppsala borta mot Hammarby i allra sista omgången. Blir det en helt avgörande match om en damallsvensk plats i slutomgången?

I botten vände BP 0–1 till 2–1-seger mot Lidköping. Därmed har stockholmarna nu åtta poängs marginal ner till Asarum på nedflyttningsplats. För blekingarna är det lite av sista chansen i morgon mot Hammarby.

I Spanien kan Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson sova lite lugnare den kommande veckan. Duon gjorde varsitt mål när Tacon vann med 3–0 i hemmapremiären mot Huelva. Jakobsson rundade målvakten och rullade in 1–0-målet i den första halvleken.

Jakobsson stod även för inlägget till 2–0-målet och i i matchens slutskede stod hon för en fin frispelning till Asllani. Den senare avslutade hur iskallt och läckert som helst. Ett riktigt sevärt mål.

Skönt för Tacon att få vinna direkt efter förra veckans 9–1-förlust i Barcelona. Dagens motståndare klarade sig kvar på målskillnad i våras, och är ett lag som Tacon bör ha bakom sig i sluttabellen.

I Frankrike leder Bordeaux en haltande tabell efter 1–0-seger mot Montpellier i mötet mellan de främsta utmanarna till toppduon Lyon och PSG. Claire Lavogez gjorde segermålet.

Slutligen avgjordes sannolikt norska toppserien i dag. Tvåan Sandviken föll hemma mot trean Vålerenga med 4–3 efter segermål av Kameruns landslagsforward Ajara Nchout. Därmed leder LSK nu serien med tre poängs marginal trots att laget har två matcher mindre spelade än de båda jagande lagen.

Allt talar för att guldet hamnar i LSK för sjätte året i rad och sjunde året av åtta.

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.