Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Svensson, Jitex och VM 2023

Mitt i julstök och nätverksproblem har jag varit lite mindre flitig här på bloggen en period. Nu verkar nätverket funka – peppar, peppar. Och jag ligger väl framme i julstöket.

Nämnda omständigheter har gjort att jag inte har haft möjlighet att blanda mig i ett par aktuella debatter. En som blossade upp häromveckan handlade om Anders Svensson och hans synpunkter på damfotboll i den här artikeln. Det var där han först sa att man inte skall jämföra herr- och damfotboll, bara för att sedan jämföra hur mycket pengar de drar in.

Visst har Svensson rätt i att herrfotbollen i många fall subventionerar damfotbollen. Inte minst när det gäller svensk landslagsfotboll. Men subventioner finns även på många ställen inom klubbfotbollen. Lyon hade exempelvis inte varit en sådan maktfaktor på damsidan om de inte haft ett starkt herrlag som drog in de stora pengarna.
Där är det ju för övrigt så udda att de viktigaste resultaten för Lyons damlags ekonomi är de från herrlagets matcher. Att Lyons herrar nu bara är ett mittenlag i Ligue 1 riskerar att bli dyrt för damlagets framtida satsning.

Men bara för att det finns sanning i det innebär det Svensson sa tycker jag varken att hans uttalande om att damlandslaget är en ren förlustaffär känns speciellt smart eller genomtänkt. Tvärtom. I mångt och mycket sätter Alva Nilsson ord på mina tankar i det här blogginlägget.

* Att göra pengar på damfotboll är för övrigt något som Jitex och Umeå Södra har fått kämpa hårt med under en tid. Det är roligt att läsa att Umeås andralag trots allt verkar få ihop ekonomi för en andra säsong i elitettan. Med tanke på vilken enorm idrottsbredd det finns i Umeå är det imponerande att damfotbollen får så stort sponsorsutrymme att man kan hålla två elitklubbar.

Exakt hur den finansiella situationen är för Jitex vet jag inte. Men när jag läser på Anders Nilsson:s damfotbollsblogg om att han har blivit utskälld av Mölndalsklubbens ordförande för ett tidigare blogginlägg som börjar man ju undra. Visst innehöll inlägget från början en något tillspetsad fråga om huruvida klubben ens skulle existera 2014. Men ändå.

Om Jitex inte klarar av att hantera en fråga i en blogg, då kanske styrelsen trots allt skall vara lycklig över att de inte får större mediautrymme. För med tanke på spelarsituationen hade en kritiskt granskande lokalpress skrivit väldigt många ifrågasättande artiklar om läget, om lokalpressen hade brytt sig. Nu är det ju tyvärr inte många i Göteborgsområdet som bryr sig om Jitex. Något som jag verkligen beklagar, då det är en förening som verkar ha en väldigt bra ungdomsverksamhet.

* På nyhetssidan noteras att Japan Times skriver om att Japan vill ha VM 2023. Från början hade japanerna tänkt sig att ansöka om 2019 års världsmästerskap. Men ett OS har kommit i vägen. Känslan är väl att det här öppnar för ett VM i Europa om 5,5 år. Frankrikes tur? Eller Englands? Eller varför inte ett samnordiskt arrangemang?

Bilgate kom inte som någon skräll

Det är förstås läge för ett par ord om den så kallade bilgate som uppstod vid gårdagens fotbollsgala.

Jag nämnde i förbifarten i går hur Anders Svensson fick en bil för att han är den man som spelat flest A-landskamper genom tiderna. Den kvinna som spelat flest A-landskamper har däremot bara fått en blomma.

Jag hörde nyss förbundsordförande Karl-Erik Nilsson i ärendet på Studio 1 i P1. Han gjorde tyvärr en väldigt slät figur. Rent ut sagt var han pinsamt dålig. Varför inte bara be om ursäkt, och förklara att man inte tänkt på samma sätt kring Therese Sjögran?

För det här snacket om att förbundet har tänkt på henne, och att man faktiskt har planerat en överraskning, det biter inte på oss som har en kritisk grundinställning.

Det är i och för sig helt sant att förbundsledningen faktiskt hade tänkt på Sjögran innan galan. Närmare bestämt tänkte de på henne för ganska exakt 2,5 år sedan. Det var då, i Algarve cup mot Japan den 9 mars 2011, som hon spelade sin landskamp nummer 167 och raderade ut Victoria Sandell Svensson:s gamla rekord. Då och där överlämnade dåvarande förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell blommor till rekordtjejen.

Sedan dess har man däremot sannolikt inte ha tänkt så mycket på Sjögran.

Men det blir spännande att se vad den där överraskningen består av. Det borde ju kunna vara något alldeles extra eftersom det tagit 2,5 år att ta fram den.

Hur det än ligger till är bilgate en riktigt pinsam fadäs för förbundet.

Fast den är tyvärr inte oväntad.

För vi som följt damfotbollen under några år ser ju gång på gång hur Svenska Fotbollförbundet glömmer damfotbollen.

Det råder ju i och för sig ingen tvekan om att herrfotbollen är större, bättre och ger mer pengar än damfotbollen. Därmed är det logiskt att herrarna har bättre förmåner och förutsättningar än damerna i många sammanhang.

Men det innebär ju inte att man skall hålla på att trampa på damerna. Framför allt inte från förbundshåll. Tvärtom borde ju förbundet jobba aktivt för att minska klyftan, för att lyfta upp sitt starka damlandslag i rampljuset.

Bilen var ju inte enda exemplet på gårdagens gala där damerna åsidosattes. Att galan låg två dagar innan svenska mästarinnorna skall spela åttondelsfinal i Champions League känns knappast genomtänkt.

En annan tveksamhet var att när herrlandslaget gjorde bejublad entré satt redan damerna på sina platser. Tydligen hade i och för sig damlandslaget gjort en liknande entré innan sändningen började.
Så för de som befann sig i Globen var det möjligen jämlikt. Till oss som satt hemma i tv-soffan skickade det däremot konstiga signaler.

Och det skulle kanske ha varit tvärtom. Vad jag kan minnas så är det damerna som har tagit en mästerskapsmedalj i år. För herrarna är bokslutet för 2013 inte klart ännu. Det riskerar ju att bli ihågkommet som året då vi missade Brasilien-VM.

Känslan av galans pristagare är dessutom att det är damerna som verkar mest tacksamma, och som har en tanke med vad de säger på podiet. De flesta herrarna verkar däremot ganska blasé.

Till sist, som en parentes, tycker jag för övrigt inte att en bil är en lämplig gåva till den spelare som gjort flest landskamper genom tiderna. Inte alls faktiskt. Bilar kan de lotta ut i bingolotto. Här borde förbundet ha tagit fram något betydligt mer fantasifullt.

Schelin galadrottning igen

Lotta Schelin fullbordade i kväll ett äkta hattrick – alltså att vinna både Diamantbollen och priset Årets Forward för tredje året i rad vid Fotbollsgalan.

Det är givetvis läge att sända ut ett riktigt stort grattis till en underbart bra representant för svensk damfotboll.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Även om jag som bekant argumenterade för andra kandidater så är Schelin i högsta grad en värdig vinnare. Hon är dessutom en van vinnare. Det här var fjärde gången Schelin vinner Diamantbollen. Ingen annan spelare har vunnit fler än två gånger.
Ändå måste jag nog skriva som i fjol – det här innebär inte automatiskt att Schelin är tidernas bästa spelare inom svensk damfotboll. Inte än i alla fall.

Jag håller nämligen ett par spelare som vassare. Se länken ovan. Högst håller jag Victoria Sandell Svensson som var en mer komplett spelare än Schelin. Svensson kunde både agera målfarlig forward och genial mittfältare. Dessutom gjorde hon massor av avgörande mål i stora matcher. Och det är framför allt på den sista punkten som Schelin måste ta ett kliv till för att på allvar kunna konkurrera med Sandell Svensson.

I övrigt fick jag rätt i alla mina tips om vinnare vid Fotbollsgalan. Det var nämligen rakt igenom favoritsegrar, något som gör galan tråkigt förutsägbar.

Noterbart är att Marta nu har spelat i damallsvenskan i två år utan att få något pris. Båda åren har hon varit med på listan över världens tio bästa spelare. I fjol var hon ju dessutom med på topp tre.
Exakt vad det säger om de olika priserna har jag inte funderat över. Däremot känns det ju rätt märkligt. Eller hur?

Noterbart också att galans mest udda ögonblick var när Volvo skänkte en bil till Anders Svensson för att Elfsborgsspelaren gjort flest herrlandskamper av alla. Förutom att det var en otroligt pinsam del av galan, där Svensson inte fattade om det var skämt eller allvar, så undrar man ju lite grand över vilken sponsor som kliver fram och hyllar Sveriges mesta landslagsspelare alla kategorier, Therese Sjögran.

Högt och lågt i inledningen av F20-VM

Har suttit framför tv:n och sett F20-VM nu på förmiddagen. Och redan efter två matcher har jag sett ett par drömmål, men även tecken på att tjejerna börjar lära sig av herrfotbollens avigsidor.

Men först ett konstaterande kring Sverige. Så klart hade man helst sett att vi hade haft med det lag som vann F19-EM för någon månad sedan.

Men vi har inget att skylla på, mer än att vi inte var tillräckligt bra i kvalet. För vi kunde knappast ha haft en bättre kvallottning. För vi åkte ut mot Schweiz, ett lag som känns som en av turneringens allra sämsta. Schweiziskorna gjorde nämligen en riktigt blek insats när de föll med 2–1 mot Nya Zeeland i dag.

Det var en ganska dålig match, sett till spelkvalitet. Men Junior Ferns visade att Nya Zeeland är rätt stabila även på F20-VM. Noterbart är att Rosie White gjorde 2–0-målet och därmed har gjort mål i tre raka F20-VM. Ovanligt.

Målen från den matchen finns på det här klippet.

Dagens första match var Italien–Brasilien. Jag slog på tv:n när de hade spelat drygt 60 minuter. Och jag fick tyvärr se ett hårt och fult spelande Italien försöka bevaka sin 1–0-ledning. Det var verkligen ingen vacker fotboll italienskorna spelade. Dessutom maskades det en del. Tråkigt.

Å andra sidan gjordes det två fantastiska mål i matchen, som slutade 1–1. Först en kanonfrispark i krysset från Elena Linari, sedan ett underbart tekniskt nummer avslutat med en lobb av Amanda på övertid. Båda är rejält sevärda, och finns på det här klippet.

Nu pågår Nigeria–Sydkorea, och så är det dags för avspark i Japan–Mexiko. Den senare spelas på Miyagi Stadium utanför Sendai. Det är en arena som ger mig sköna vibbar.
Jag var nämligen där 2002 och såg Anders Svensson sätta en rätt omskriven frispark mot Argentina…

Hammarströms bronsmål – det var höjdpunkten under 2011

Det var den 16 juli 2011 på Rhein-Neckar Arena i Sinsheim, och klockan hade passerat 19.00 med ett par minuter när Lotta Schelin tilldelades en feldömd hörna.
Josefine Öqvist var utvisad, Nilla Fischer hade haltat av, och Sverige var i brygga i VM:s bronsmatch. Jag hade börjat fundera på en fjärdeplatsvinkel när slog blixten ner cirka 50 meter från mig.

Therese Sjögran:s vänsterhörna nickades bort av Corine Franco vid första stolpen.
Utanför straffområdet stod den 29-åriga gymnasieläraren i biologi, Marie Hammarström. Hammarström var inhopparen, som hade kommit in för Linda Forsberg 20 minuter tidigare.

Hade det här handlat om herrfotboll hade väldigt många fler än jag kommit ihåg det här målet i resten av sina liv – ungefär som man minns Thomas Ravelli:s straffräddning från 1994 eller Anders Svensson:s frispark från 2002.
Nu var det damfotboll, och svensk media hade skickat sina B-lag till Tyskland. Bara Simon Bank (Aftonbladet), Olof Lundh (Fotbollskanalen/Tv4) och Anja Gatu (Sydsvenskan) var där av landets tyngre sportkrönikörer.

Jag var där, och jag hade alltså slutat tro på svenskt VM-brons.
Pressläktaren i Sinsheim är bara några meter från långlinjen, jag satt alltså väldigt nära spelet. Jag såg tydligt hur Hammarström lyfte bollen över Eugenie Le Sommer med vänsterfoten. Hur hon sedan flyttade bollen åt vänster med högerfoten, och vände bort Sonia Bompastor.
Sedan small det.

Under mina år som sportreporter har jag lärt mig att kväva mina känslor på pressläktaren. Men där i Sinsheim rycktes jag med.
Fast medan kollegor på andra tidningar flög upp och jublade, nöjde jag mig med att sträcka armarna mot luften, och knytn nävarna. Med ståpäls över hela kroppen spanade jag av pressläktaren och mötte en mängd glada svenska blickar. Vilken underbar känsla.
Bättre än så blir inte idrott.

För mig är Hammarströms 2011 års överlägset största idrottsögonblick.

Men när jag läser vilka tio artiklar som är de mest lästa på Sveriges största sporthemsida, sportbladet.se under 2011 finns inga texter från VM med.
Där finns inga texter om damidrott överhuvud taget. Det svenska folket är så tragiskt att listan toppas av en artikel om Patrick Ekwall:s bältros, som jag själv tack och lov aldrig läst…

Jag hade gärna sett att Simon Bank:s bronskrönika funnits med på den där listan, den krönika där Bank skrev:

”Grattis, Sverige. Ni har just fått ett lag att älska”

Tyvärr är Sverige inte redo att älska landslaget i fotboll ännu – i varje fall inte för ett brons. Damfotbollen är helt enkelt inte tillräckligt accepterad ännu.
Det är synd, för landslaget innehåller flera älskvärda spelare, väl värda att bli superstjärnor.

Mina favoriter är helt klart Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist, av två olika skäl.
Schelin är en fantastisk person. Att få följa henne under tre veckor var en förmån. Tänk att det ännu finns idrottsstjärnor som alltid är på gott humör, och som frågar media om alla har fått ställa sina frågor, eller om det är någon mer som vill ha en pratstund.
Dahlkvist blev en favorit för sin inställning. Den vilja, det självförtroende och den totala avsaknaden av respekt för namnkunniga motståndare som Dala visade upp i Tyskland gjorde mig mållös.

Men som sagt, det kommer att dröja ytterligare många år innan hela Sverige accepterar tjejerna. I dag på nyårsafton läser jag Mats Olsson:s krönika i Expressen om 2011, där han skriver om förbundsordförande Lars-Åke Lagrell:s glädje efter herrlandslagets 3–2-seger mot Hollands B-lag i höstas:

”Jag förstår den oförblommerade och svårbemästrade glädjen.

För första gången på ett fotbollsår hade Lars-Åke något att glädja sig åt.
För första gången handlade det bara om en stor och fantastisk framgång.”

Fortfarande 2011 var tydligen inte ett VM-brons för damer en framgång att glädja sig åt. Det var däremot en EM-plats för herrar.

Nu går vi in i 2012, och vem vet – då kanske vi kan få glädjas åt en svensk OS-medalj… Gott nytt år.