Etikettarkiv: Anders Nilsson

Sverige behöver fler Vittsjö

Publicerad den av
7

Vad passar bättre en regnig semestersöndag än att ge sig iväg på en liten utflykt? Min utflykt gick till Vittsjö Idrottspark, en plats man måste tycka om.

Det var bara andra gången jag var där, men det räcker för att känna den härliga atmosfären. Jag vet att Anders Nilsson skrev i Aftonbladets allsvenska fotbollsbilaga inför seriestart att ”Sverige behöver inte fler Vittsjö” och att den krönikan väckte känslor.

I grunden har förstås Nilsson rätt i att det krävs att stora aktörer med ekonomiska muskler om svenska damfotbollsklubbar skall kunna stärka sin internationella konkurrenskraft.

Men personligen tycker jag nog att det tvärtom behövs fler Vittsjö och Mallbacken. Alltså orter där folket känner ett äkta engagemang för sina damlag, där allt kring lagen inte bara bygger på föräldrar som egentligen bara bryr sig om sina egna döttrar. Jag tycker faktiskt att man med blotta ögat kan se att hemmalaget är viktigare för folket på plats i Vittsjö än det exempelvis är i Göteborg.

Jag pratade lite med Lisa Klinga och Thomas Mårtensson efter matchen i går. Mårtensson konstaterade att det bara är två ”bylag” kvar i svensk elitfotboll, utöver Vittsjö just nämnda Mallbacken. Även om båda lagen är överlevare sa han att han upplevde att det blev svårare och svårare för en klubb som Vittsjö att hålla sig kvar på elitnivå.

Klinga är Stockholmstjejen som spelade Champions Leaguefinal med den klubb hon fick huvuddelen av sin fotbollsfostran, Tyresö FF, men som nu är inne på sin femte säsong i nordöstra Skånes skogar. Hon förklarar vad det är som är så speciellt med Vittsjö:

”Det är en liten förening som vill mycket. Och alla runt omkring är engagerade och jobbar för att hela tiden bli bättre och bättre. … Vi har ett gång gubbar som är med i 300-klubben som är hur gulliga som helst. De är alltid runtom och stöttar och hjälper till med allt möjligt. Det är mycket det som gör att man trivs, att hela byn är engagerad. Det är en jättehärlig miljö att vara i.”

Fotbollsmässigt nämner hon också tränare Mårtensson som en stor anledning till att hon trivs så bra i Vittsjö. Och det är väl tveklöst så att han är värd stora hyllningar för det jobb han har gjort i klubben.

I går var han dock väldigt missnöjd med matchen. Inför avspark hade hans lag tagit tio poäng på fyra hemmamatcher, och hade målskillnaden 6–0. Inklusive bortamatcherna hade man släppt in minst mål i serien, bara tre stycken.

Nu släppte man fyra i samma match. Mer om det strax, men jag tyckte nog att Mårtensson och Klinga var lite överdrivet självkritiska efter matchen. För det var verkligen en högklassig damallsvensk match, en match som kändes jämnare än vad slutresultatet 2–4 berättade. Jag räknade till 7–5 i målchanser till Göteborg.

Det fanns alltså ganska mycket att glädjas åt på båda sidor. En kul sak var att det var 929 åskådare på välfyllda läktare. Det trots att det närmast var monsunregn innan matchstart. Det kändes som att halva Vittsjön regnade föll ner över samhället ungefär en timme innan matchstart. Och att resten av sjön föll ner över planen i matchupptakten.

Trots den stora regnmängden märktes det knappt på planen, den klarade verkligen allt regn förbluffande fint.

Utöver vädret hade båda lagen tunga skador i sina backlinjer. På de två raderna närmast framför mig på läktaren satt dels CJ Bott och dels Emma Berglund och Beata Kollmats. Dessutom hade Vittsjö Nellie Persson på bänken med lättare skadekänning.

Göteborgsduon bör kunna vara tillbaka i träning den här veckan, vilket bör innebär att det tar ytterligare någon eller några veckor innan de är matchklara.

Känslan var att Vittsjöduon har lite närmare till spel. Bott bröt handleden i första halvleken av VM-matchen mot Kanada för en dryg månad sedan. Jag bytte några ord med henne, och hon hoppas kunna spela med handskydd inom kort.

Det var tydligt att Vittsjö led mer av skadorna i sin backlinje än vad Göteborg gjorde. Men hemmalaget inledde ändå matchen bäst och satte bra press på serieledarna under de första fem–sex minuterna.

Sedan tilltog övergick regnet i skyfall, och matchen ändrade karaktär. Nu var det Göteborg som tog över genom att sätta press på Vittsjö. I den pressen kom också matchens första mål av Rebecka Blomqvist. Just då kändes Göteborg som det klart bättre laget, och inget tydde på något annat än en klar bortaseger.

Men knappt 4,5 minuter senare ändrade matchen karaktär igen när Alexandra Benediktsson nickade in en hörna till 1–1. Plötsligt var Vittsjö med igen. Resten av halvleken var jämn med chanser åt båda håll.

Slutminuterna i den första halvleken blev matchavgörande. Efter 43.50 hade Summer Green ett superläge, fint framspelad av Tove Almqvist. Greens avslut på volley var bra, men det hjälpte inte eftersom Jennifer Falk:s räddning var fantastisk. Göteborgsmålvaktens förflyttning från ena stolpen till den andra var makalöst snabb.

Någon sekund in på övertiden var det istället Göteborg som tog ledningen. Via Benediktssons huvud hamnade ett inlägg från Emma Koivisto hos Julia Roddar till vänster i Vittsjös straffområde.

Roddars skott gick mellan benen på Almqvist och passerade sedan en offsidestående Pauline Hammarlund innan den gick in i burgaveln. Min personliga uppfattning är att Hammarlund påverkar spelet genom att skymma målvakt Sabrina D’Angelo. Men på VM släppte de ju några mål av det här slaget, bland annat Tysklands 1–0 mot Nigeria.

Så det verkar vara den korrekta tolkningen att man skall få vara i den typen av offsideposition som Hammarlund var. Och vad jag såg hade domarna ingen diskussion om att eventuellt döma bort målet.

Baklängesmålet var förstås tungt för hemmalaget som gjorde en bra halvlek. Och bara 23 sekunder in i den andra halvleken blev det ännu tyngre. Då lobbade nämligen Hammarlund in 3–1 till Göteborg på en härligt precis passning från Elin Rubensson.

Och i 59:e minuten punkterades matchen helt när Rebecka Blomqvist sprang igenom och gjorde sitt andra mål för dagen fram till 4–1. Det målet kändes lite väl lätt. Det var en inspark från Falk som Hammarlund skarvade in bakom Vittsjös backlinje till Blomqvist.

Både vid 3–1 och framför allt vid 4–1 var det tydligt att Vittsjö har problem med snabbheten i mittförsvaret. Resten av matchen spelade Göteborg av på ett bra sätt. På presskonferensen efter matchen konstaterade tränare Mårtensson att hans lag är bättre på att styra tempot i matcherna från ledning än från underläge. Och att Vittsjö blev både utspritt och lite stressat i den andra halvleken.

Här tror jag även att snabbheten i backlinjen är en faktor. I underläge måste man ofta trycka upp lite högre, och då riskerar ett lite långsamt mittförsvar att bli straffat.

4–1-målet kändes lite billigt, men totalt sett skall det ju sägas att Göteborg var väldigt effektivt. Och 3–1-målet var verkligen högklassigt. När Rubensson vann bollen ute vid sidlinjen hade både Vittsjös backlinje och målvakt D’Angelo ganska bra positioner. Men Rubenssons lyftning till Hammarlund var så högklassig att alla Vittsjöspelare framstår som felplacerade när bollen går når forwarden.

På slutet fick en göteborgare också göra mål i matchen. Det var Paulina Nyström som i sitt tredje damallsvenska inhopp gjorde sitt första mål. Hon gjorde det för Vittsjö. Nyström är en spelare jag trott mycket på sedan jag såg henne första gången i Hovås/Billdal för drygt tre år sedan. Då gjorde nu 18-åriga Nyström också mål, den gången i elitettan.

Jag noterar för övrigt att Nyström har spelat fem matcher för Lörby i division I. Man har ju hört en hel del kritik mot F19-serien, och på så sätt är det ett väldigt bra upplägg för talanger som är på väg in i damallsvenskan att få spela seniorfotboll på hyfsat hög nivå.

På samma sätt släpper ju Linköping spelare till IFK Norrköping, Kungsbacka till Jitex och Kristianstad till Asarum. Det finns säkert fler exempel.

Tillbaka till gårdagens match i Vittsjö. Peter Gerhardsson var på plats, och intervjuades i halvtid. Då fick han en signerad Peps Persson-CD av Vittsjö, en gåva förbundskaptenen verkade väldigt nöjd över. Gerhardsson hade många spelare att titta på. Han hade ju fyra VM-spelare i Göteborg. Dessutom borde han ju kolla lite extra på deras forwardsduo Blomqvist/Hammarlund. De båda ligger nu etta respektive delad tvåa i skytteligan med sju respektive sex mål.

Hos Vittsjö gissar jag att Gerhardsson hade blicken på de båda yttermittfältarna Michelle De Jongh och Tove Almqvist. De Jongh gjorde sin 100:e match i damallsvenskan, och borde stå och knacka på dörren till landslaget. Hon är löpvillig och försöker hela tiden vara konstruktiv. Framför allt var hon bra före paus. I den andra halvleken klev Almqvist istället fram, och visade fin klass.

Under VM låg mycket fokus på domarinsatsen. Det gjorde inte eftersnacket i går. Men det kunde mycket väl ha gjort det, för jag såg två klara straffar som inte blåstes. Det pratades om en tredje också, men den uppfattade inte jag.

De jag såg var dels en till Göteborg efter 29 minuter i den första halvleken. Då använde Tove Almqvist armen i en nickduell, något som väckte starka känslor hos Göteborgsspelarna, men som inte fick domare Sandra Almkvist från Örebro att agera. Almqvist hade uppe armen i axelhöjd – alltså skulle det ha varit straff.

Det skulle även ha varit straff till Vittsjö i mitten av den andra halvleken när en Göteborgsback skickade bort Clara Markstedt i en duell framför målet. Jag stod då precis bakom för att se om jag kunde få några bra bilder, så jag såg tydligt situationen. Jag, flera Vittsjöspelare och hemmapubliken tyckte alla att det var solklar straff. Det tyckte däremot inte domare Almkvist – och hon bestämde.

Hon är relativt ny i högsta serien, men det är inget skäl att vara feg. För en feg domare är också en dålig domare. Bra domare blåser däremot straff när det är berättigat, vilket det var minst två gånger i går.

En lite kul detalj efter situationen där Markstedt borde ha fått straff var att en hemmasupporter då ropade till domare Almkvist och frågade om hon hade fått frikort på Liseberg. Det var tydligt att budskapet nådde fram, för hon lyfte instinktivt blicken.

Ytterligare en situation där jag tycker att domaren borde ha agerat var vid Paulina Nyströms 4–2-reducering. Där kom Jennifer Falk väldigt billigt undan. Göteborgsmålvakten var helt snett ute, och mejade ner en Vittsjöspelare, som jag tror var De Jongh.

Det borde definitivt ha varit en varning på Falk. Men som jag konstaterade under VM, i den här typen av situationer kommer målvakterna nästan alltid undan. Det är dåligt, för de attackerar oftast försvarslösa motståndare. När man har hoppat för att nicka en boll har man nämligen väldigt liten chans att parera den typen av smällar som Falk delade ut.

Det blev en väldigt lång rapport från Vittsjö. Det spelades ju två matcher till igår. Inför den damallsvenska återstarten hade just Vittsjö släppt in minst mål av alla – tre. Näst minst hade Piteå släppt in – fem.

Men båda de starkaste försvaren blev rejält sargade igår. I Piteå skrällde nämligen Kif Örebro och vann med klara 3–0. Därmed är de regerande mästarinnorna nu nere på sjunde plats, medan Kif Örebro är trea. Jag utfärdade en varning för nykomlingen efter att ha sett dem kontra sönder Göteborg i genrepet. Men att Kif skulle vara så här bra hade jag inte kunnat ana.

De 1876 åskådarna lär inte ha varit nöjda med Piteås försvarsspel. Normalt stabila Cajsa Andersson hade en tung dag och bjöd bland annat på 3–0-målet. För Piteås del får vi hoppas att Faith Ikidi snart är spelklar igen. Nu blev lagets försvarsgeneral kvar på bänken hela matchen.

Även på Malmö IP noterades en fin publiksiffra. 1644 fick se Rosengård vinna med förkrossande 5–0 mot Växjö. Det var smålänningarnas andra 5–0-förlust för säsongen.

Den första var mot Linköping. Den gången fick jag kritik för att jag var mer kritisk mot Växjös försvarsspel än positiv till LFC:s offensiv. Gårdagens ras har jag inte sett. Men jag noterar att Växjö skrev så här på sitt officiella twitterkonto vid ställningen 4–0:

Klart är att Växjö redan nu kan glömma målet om att spela Champions League nästa år. Det är bra med målsättningar, och för Växjö bör de nog formuleras om till att försöka vara kvar i damallsvenskan även nästa säsong.

Efter åtta omgångar är nämligen Växjö nu tolv poäng från en Champions Leagueplats. Och det känns inte säkert att laget slutar topp två ens om det tar full poäng på de sista 14 omgångarna.

Växjö har 2–17 i målskillnad, varav 1–14 på bortaplan. Noterbart är att det ändå är på bortaplan som man har tagit sin enda seger.

För Rosengård noteras att laget har 13 olika målskyttar på lagets 21 mål. Den bredden skojar man inte bort.

Innan jag lämnar matchen måste jag reagera på ytterligare en feg domarinsats. För nog måste väl Nellie Karlsson ha rött kort vid straffsituationen mot Anam Imo i slutet av matchen?

Visst har regeln om målchansutvisning ändrats så att försvararen bara skall ha gult kort om den försöker att spela på bollen. Men det kan ju inte vara tanken att man skall få dra i en motståndare i flera meter innan man försöker nå bollen. För mig är Karlssons aktion ett solklart rött kort. Och det borde det även ha varit för domaren.

Allra sist tänkte jag ge lite beröm till Eskilstuna Uniteds hemsida. Bakom den ganska tråkiga rubriken ”Matchsnack med Munken” ryms svar på flera spännande frågor kring laget.

Artiklar på officiella hemsidor om kommande matcher brukar ofta vara ganska slätstrukna, mycket beroende på att många tränare i princip alltid säger samma saker inför matcherna. Men här får vi svar på hur man tänker om sommarvärvningar, om varför de båda nigerianska VM-spelarna satt mycket på bänken i våras och hur tränaren ser på att laget bara har gjort två mål. Det gillar man.

 

TV-avtal och svajig damfotbollsbevakning

Publicerad den av
3

För tillfället finns det lätt anledning att vara orolig för bevakningen av svensk damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Jag tänker främst på att det inte finns något klart tv-avtal. Mer om det strax.

Först tänkte jag bara konstatera att det ju har blivit försämringar på de flesta områden när det gäller damfotbollsbevakningen. Tittar vi på bloggarna håller Spelare 12 fortfarande uppe tempot, vilket är kul. Personligen har jag tappat lite jämfört med hur aktiv jag var för ett par år sedan, framför allt när det gäller att provocera och väcka debatt.

På den fronten försvann en viktig kugge vid årsskiftet i och med att Anders Nilsson stängde sin blogg på Aftonbladets hemsida. Han lämnar dock inte sporten, utan blir istället klubbchef hos Kif Örebro från och med den 1 april.

Kul för Kif Örebro, men tråkigt för oss som gillat att läsa Nilssons vassa inlägg. Vi får se om någon annan kan kliva fram och ta över hans roll.

Den enda rena nyhetssajten kring damfotboll är ju damfotboll.com. De gör en del bra, men har också alldeles för många slätstrukna artiklar med intetsägande rubriker.

Och tyvärr är ju inte damfotboll.com alls med på banan när det gäller kritisk granskning av svensk damfotboll. I varje fall inte på sajten. Däremot är man vassare på twitter. Där tycker man periodvis till på ett riktigt bra sätt.

Jag skulle efterlysa mer av den tonen även på hemsidan, då hade jag gått in och läst fler artiklar mer noggrant. Nu är det lite för mycket hejaklacksjournalistik – om det inte handlar om yttre hot mot svensk damfotboll.

För övrigt verkar det periodvis vara virrigt värre hos damfotboll.com. Se bara skärmdumpen nedan på artikeln från uttagningen av den senaste landslagstruppen. Det är rätt många spelare som inte placerats på rätt positioner. Sådana grundläggande missar får i alla fall mig att tappa förtroende. Tråkigt.

Damfotboll.com presenterar landslagstruppen.

Damfotboll.com presenterar landslagstruppen.

Det värsta för tillfället är dock inte att vi är få som skriver om damfotboll. Det är bristen på ett tv-avtal för damallsvenskan. Förra året var ju himmelriket för oss som är intresserade – vi kunde ju se precis varenda match på Tv4 Play Premium.

I år verkar det tyvärr inte bli så bra. Känslan är tyvärr att upplägget kommer att bli klart sämre, hur det än blir. Avtalet med Tv4 har löpt ut och enligt en artikel i Aftonbladet är kanalen inte med och förhandlar. Det verkar som att det är SVT som i första hand förhandlar med EFD om sändningsrättigheterna.

Men kommer SVT att visa alla matcher? Knappast va. Spontant är känslan att SVT:s starkaste förhandlingsargument är höga tittarsiffror på veckans match. Men frågan är vad de är beredda att betala. Risken är att de damallsvenska klubbarna kan få mindre EFD-pengar att röra sig med de närmaste åren. Det vore förstås högst olyckligt.

Av länkad artikel framgår att det finns möjlighet att flera olika parter är inblandade. Då kanske vi som är intresserade kan få se fler matcher. Men oron för att klubbarna kan få mindre intäkter känns ändå överhängande.

Jaja. Hoppas att jag har fel om tv-avtalet – utan att det ger klubbarna rejält med klirr i kassan och att vi som är intresserade får chansen att även fortsättningsvis se alla damallsvenska matcher.

Hoppas också att det dyker upp någon ny bloggare eller tyckare som vågar provocera och på så sätt berikar damfotbollsdebatten. För som det känns nu behöver den berikas.

Svensson, Jitex och VM 2023

Publicerad den av
6

Mitt i julstök och nätverksproblem har jag varit lite mindre flitig här på bloggen en period. Nu verkar nätverket funka – peppar, peppar. Och jag ligger väl framme i julstöket.

Nämnda omständigheter har gjort att jag inte har haft möjlighet att blanda mig i ett par aktuella debatter. En som blossade upp häromveckan handlade om Anders Svensson och hans synpunkter på damfotboll i den här artikeln. Det var där han först sa att man inte skall jämföra herr- och damfotboll, bara för att sedan jämföra hur mycket pengar de drar in.

Visst har Svensson rätt i att herrfotbollen i många fall subventionerar damfotbollen. Inte minst när det gäller svensk landslagsfotboll. Men subventioner finns även på många ställen inom klubbfotbollen. Lyon hade exempelvis inte varit en sådan maktfaktor på damsidan om de inte haft ett starkt herrlag som drog in de stora pengarna.
Där är det ju för övrigt så udda att de viktigaste resultaten för Lyons damlags ekonomi är de från herrlagets matcher. Att Lyons herrar nu bara är ett mittenlag i Ligue 1 riskerar att bli dyrt för damlagets framtida satsning.

Men bara för att det finns sanning i det innebär det Svensson sa tycker jag varken att hans uttalande om att damlandslaget är en ren förlustaffär känns speciellt smart eller genomtänkt. Tvärtom. I mångt och mycket sätter Alva Nilsson ord på mina tankar i det här blogginlägget.

* Att göra pengar på damfotboll är för övrigt något som Jitex och Umeå Södra har fått kämpa hårt med under en tid. Det är roligt att läsa att Umeås andralag trots allt verkar få ihop ekonomi för en andra säsong i elitettan. Med tanke på vilken enorm idrottsbredd det finns i Umeå är det imponerande att damfotbollen får så stort sponsorsutrymme att man kan hålla två elitklubbar.

Exakt hur den finansiella situationen är för Jitex vet jag inte. Men när jag läser på Anders Nilsson:s damfotbollsblogg om att han har blivit utskälld av Mölndalsklubbens ordförande för ett tidigare blogginlägg som börjar man ju undra. Visst innehöll inlägget från början en något tillspetsad fråga om huruvida klubben ens skulle existera 2014. Men ändå.

Om Jitex inte klarar av att hantera en fråga i en blogg, då kanske styrelsen trots allt skall vara lycklig över att de inte får större mediautrymme. För med tanke på spelarsituationen hade en kritiskt granskande lokalpress skrivit väldigt många ifrågasättande artiklar om läget, om lokalpressen hade brytt sig. Nu är det ju tyvärr inte många i Göteborgsområdet som bryr sig om Jitex. Något som jag verkligen beklagar, då det är en förening som verkar ha en väldigt bra ungdomsverksamhet.

* På nyhetssidan noteras att Japan Times skriver om att Japan vill ha VM 2023. Från början hade japanerna tänkt sig att ansöka om 2019 års världsmästerskap. Men ett OS har kommit i vägen. Känslan är väl att det här öppnar för ett VM i Europa om 5,5 år. Frankrikes tur? Eller Englands? Eller varför inte ett samnordiskt arrangemang?

Kul med Hurtig och Banusic

Publicerad den av
5

Pia Sundhage är svårläst när hon tar ut sina trupper. Hon väljer sällan den raka vägen, utan slingrar sig fram mot det stora målet – EM.

För när man i princip hade räknat bort att Lina Hurtig och Marija Banusic skulle få chansen att visa upp sig i landslagstruppen före EM så fick dom just chansen att visa upp sig. Kul.

Med tanke på att F19-landslaget inte har någon landskamp där i mitten av juni är det förstås bättre ur F19-synpunkt att de tas med nu, än att det var med mot Norge. Förhoppningsvis besväras in Kristianstadsspelaren för mycket av sin handskada, utan kan göra sig själv rättvisa om ett par veckor.

Ni har säkert redan sett och gått igenom truppen noggrant, och noterat att Hedvig Lindahl slår ut Carola Söberg, samt att Stina Segerström och Elin Magnusson är de spelare som Sundhage valt som backuper i mittförsvar respektive på centralt mittfält.

Fast på mittfältet såg Sundhage enligt Anders Nilsson:s blogg ytterligare en tänkbar joker. Hon sa nämligen så här på presskonferensen om jakten på centrala mittfältare:

”Det skulle kunna vara Elin Magnusson. En riktig kämpe som löper mycket. En lojal spelare som är vänsterfotad och kan konkurrera om en plats centralt eller till vänster på mittfältet. Det skulle också kunna vara Lina Hurtig.”

Jag ser ju kanske helst Hurtig som lekkamrat till Lotta Schelin – de borde kunna passa klockrent ihop. Men just att Hurtig är så mångsidig borde tala för henne i en EM-trupp. Att Banusic är så irrationell, och är ett vapen på frisparkar och hörnor, borde tala för henne. Men mot dem talar ju att om de kommer med till stora EM får de inte spela i F19-EM – som är kval till nästa års U20-VM. Och det vore ju väldigt synd för svensk fotboll. För där vill vi ju vara med.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Den där nya regeln om att man inte får dubblera känns inte så kul. Jag förstår tanken, men tycker ändå att regeln slår fel.

Det om landslaget. Nu till några andra noteringar:

* Pernille Harder fortsätter att visa att hon är det stora hotet mot svensk premiärsuccé i EM. Danskan blev återigen matchhjälte för sitt Linköping, när man vann med 2–1 borta mot Piteå i går. Piteå har det däremot tungt. De har bara tagit en poäng på de senaste sex matcherna – trots att alla verkar ha varit ganska jämna. Jag har tidigare varit inne på deras brist på spets. Sannolikt är det där skon fortsätter att klämma.

En tråkig nyhet för Linköping i matchen var att bosniska Potsdamlånet Lidija Kulis tvingades kliva av med skadat knä. Det låter på den här artikeln som att det kan vara illa.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

* Lyon hade som väntat inga problem att vinna omspelet mot Montpellier i semifinalen av franska cupen. 4–0 vann mästarlaget med efter att Schelin blivit tvåmålsskytt.

Man kan inte låta bli att lida med Montpellier som ju faktiskt blev bestulet på segern i första mötet av en okunnig domare. Visst fick laget en andra chans – men blixten slår sällan ner på samma ställe två gånger i rad. Så chansen att man skulle skrälla mot Lyon en gång till kändes ju närmast obefintlig.

Nu ligger banan öppen för Lyon att ta dubbeln i Frankrike. För i finalen på lördag kväll väntar Saint-Etienne – ett lag Schelins gäng brukar köra över rätt komfortabelt.

* I dag är det viktiga poäng på spel för flera av lagen i damallsvenskans bottenskikt. Fyra av seriens fem lägst placerade lag är i farten. Mest intressant känns mötet i Värmland mellan Mallbacken och Vittsjö. Skånelaget har inte vunnit sedan premiären – då den andra nykomlingen Sunnanå besegrades på bortaplan. Blir det en repris i eftermiddag?

Övriga två matcher spelas i kväll mellan Kristianstad och Sunnanå samt mellan Jitex och Umeå.

I England spelas också en intressant match i kväll. Det är nämligen Londonderby i WSL mellan Arsenal och Sofia Jakobsson:s Chelsea.

Jakten på det optimala mittfältet

Publicerad den av
7

Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.

Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.

Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.

Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.

På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.

Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.

Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson

Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.

Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.

Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget  – då började jag undra lite.

För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.

Caroline Seger

Caroline Seger

För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.

I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.

Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?

Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.

Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.

Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.

Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.

Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.

2011
Nordkorea     1–0    Dahlkvist + Seger
USA               2–1    Dahlkvist + Fischer
Japan            1–3    Dahlkvist + Hammarström
Frankrike       2–1    Dahlkvist + Fischer

2012
Japan            0–0    Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada          2–2    Fischer + Seger + Asllani
Frankrike       1–2    Dahlkvist + Fischer + Seger

Ek slår Sundhage på fingrarna

Publicerad den av
2

Jag har nu under våren sett ett antal utspel från förbundskapten Pia Sundhage om att det är för många utländska spelare i damallsvenskan.

Det senaste gick att läsa i Göteborgs-Posten i förra veckan. Där framförde hon åsikten att spelarna i fjolårets F19-landslag skall spela i damallsvenskan.

Ni som följt den här bloggen under längre tid vet att jag tycker att de 69 utlänningarna i vår högsta serie i princip till 100 procent är en tillgång för svensk fotboll. Inte ett hinder.

Alltså reagerar jag varje gång Sundhage, Lilie Persson (läs här och här), Anette Börjesson, bloggarkollega Anders Nilsson (läs här) eller någon annan uttrycker någon form av oro mot det ökande antalet utlänningar i damallsvenskan.

För vad är det man vill ha? En liga som den norska, med nästan rakt igenom inhemska spelare – men också med tomma läktare och obefintliga sportsliga framgångar på den internationella scenen?

Nilsson vill ju för övrigt precis som EFD att vi skall minska ner antalet lag i damallsvenskan. Det lär inte direkt öka möjligheten för unga svenska talanger att få speltid.

Sundhages senaste utspel tog ändå priset. För de F19-spelare som valt klubbar i det lägre skiktet eller mitten av damallsvenskan är ju redan ordinarie i sina lag – även med alla utlänningar. Och Sundhage om någon borde veta vad drivkrafter betyder för en spelares och människas utveckling.

Jag jobbade sex år som talangutvecklare i den klubb som nu leder svensk herrfotboll – IF Elfsborg. Under de åren noterade jag att det inte i första hand var de 15-åringar som hade den bästa tekniken på elitpojklägret i Halmstad som nådde längst. Det var de som var utrustade med störst vilja och drivkraft.

Att erbjuda F19-landslagsspelarna givna platser i damallsvenskan gagnar inte någon. Varken spelarna själva, klubbarna – eller våra landslag. För det är morötterna som utvecklar spelare.

Lisa Ek

Lisa Ek

Om jag reagerar med besvikelse varje gång jag ser utspelen mot damallsvenskans utlänningar så blev jag lycklig av att läsa det senaste inlägget på Lisa Ek:s blogg. Det var definitivt det bästa jag har läst i den här debatten. Ett rakt igenom klockrent inlägg.

Läs det. Det är ingen önskan, det är en order. Här är länken.

Eks inlägg slår helt klart Sundhage, med fler, på fingrarna. Eller hur?

Vill man läsa mer i ämnet än bara Eks lysande blogginlägg så har jag bland annat tidigare avhandlat det här och här.

Sparken fick fart på Frankfurt

Publicerad den av
Svara

Det har blivit hög tid att sammanfatta helgens fotboll. Själv såg jag alltså en match i nya division 1 live. Dessutom har jag via stream sett korta delar av tre av helgens NWSL-matcher, samt drygt häften av den tyska seriefinalen.

Låt oss börja i Tyskland. För det jag såg av toppmötet Frankfurt–Wolfsburg gav verkligen härliga vibbar. Det var nämligen en riktig kanonmatch. Framför allt imponerade Frankfurt. Jag kan inte minnas när jag såg dem så här bra senast.

Det är sällan som tränarbyten mitt i säsongen ger någon positiv effekt. Men Frankfurt verkar faktiskt ha lyckats med sitt andra tränarbyte för säsongen. De sparkade ju först Sven Kahlert i mitten av september. Då tog Philipp Dahm över, dock utan att få fart på den stjärnspäckade truppen.

Den 18 april fick även Dahm kicken. Då hade laget på kort tid först förlorat mot Freiburg och sedan spelat 1–1 borta mot bottenlaget Jena. De senaste elva dagarna har Sascha Glass lett FFC. Och framgångarna har varit omedelbara. På tre matcher har det blivit nio poäng. Och då har man stött på båda toppkonkurrenterna Potsdam och Wolfsburg.

Den som har ett par timmar över ägnar dem med fördel åt att se Frankfurt–Wolfsburg i sin helhet. Har man bara tid för ett kortare sammandrag av höjdpunkter så finns ett sådant här.

En av de 3240 åskådarna på arenan var det tyska fotbollsförbundets president Wolfgang Niersbach. I en halvtidsintervju berättade han att hans älsklingsspelare är Dzsenifer Marozsan. Hon visade flera gånger varför man skall beundra henne. Bland annat genom att slå den fina hörna som starka Kerstin Garefrekes nickade in till 1–0.

Även 2–0 föll på hörna. Den gången var det Melanie Behringer som levererade bollen, och Saskia Bartusiak som styrde in den.

Resultatet i seriefinalen var riktigt uselt för Antonia Göransson och Potsdam. De regerande mästarinnorna löper nu väldigt stor risk att missa höstens Champions League.
För att Potsdam skall kunna sno andraplatsen måste nu ett formstarkt Frankfurt tappa poäng antingen borta mot Bad Neunahr eller hemma mot Bayern München samtidigt som Potsdam tar full pott i sina tre avslutningsmatcher.

Och då har Potsdam kvar att möta Wolfsburg. Läget är alltså väldigt svårt för Göranssons gäng.

I helgen gjorde dock Potsdam sitt. De vann med 3–0 mot Leverkusen. För första gången på länge – och andra gången under säsongen – fick Göransson börja på bänken. Den svenska landslagsmittfältaren byttes dock in i halvtid.
Alla målen från helgens omgång i Frauen-Bundesliga finns att se på det här klippet.

* I damallsvenskan finns ju tyvärr inte möjligheten att få se en liknande målkavalkad som i Tyskland efter omgångarna. Det tycker jag som bekant är en riktigt stor brist.
Jag hörde dock i helgen att det framöver kanske skall kunna gå att se fler damallsvenska matcher via stream. Det vore ett stort steg i rätt riktning.

Annars kan man konstatera att tabellen redan efter tre omgångar börjar få de skikt som man kunde förutse på förhand. Tyresö, Malmö och Göteborg ligger bland de fyra topplagen. Och de båda nykomlingarna ligger på de två nedflyttningsplatserna efter att ha släppt in klart flest mål.

Det lag som verkligen vänt upp-och-ner på förhandstipsen är Kif Örebro. Närkingarna ligger tvåa efter en stark säsongsupptakt. Det hade väl ingen tippat?

På upptaktsträffen trodde ju fler än var tredje att Kif skulle följa med Mallbacken ner i elitettan. Själv hade jag dem åtminstone på fast mark – som tia.
Bloggkollega Anders Nilsson tippade Örebro som åtta. Han är den ende expert som jag sett varna för laget. Det visade sig vara en befogad varning.

I toppen av skytteligan står fyra spelare på tre mål vardera. Att Anja Mittag skulle ligga med är ingen skräll. Inte Jodie Taylor heller. Däremot är det både överraskande och kul att Örebros Tyresölån Helén Eke och Piteås Victoria Forsmark finns med i täten.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

* I Frankrike var det cuphelg. Både Kosovare Asllani och Lotta Schelin blev målskyttar när deras respektive lag avancerade till semifinal.

Schelin spelade andra halvlek när Lyon vann med 6–0 borta mot division 2-laget Henin-Beaumont. Svenskan gjorde lagets fjärde mål.
Asllani gjorde båda målen när PSG vann borta mot Yzeure med 2–0.

Det är upplagt för ett svenskmöte i finalen. Semifinalerna, som avgörs den 12 maj, spelas nämligen så här: Montpellier–Lyon och Saint-Etienne–PSG.

Louise Fors

Louise Fors

* I England var det semifinaler i FA-cupen i helgen. Louis Fors hade ett målpass när hennes Liverpool åkte ut med 2–1 mot Arsenal. Arsenal möter Bristol Academy i finalen.

För Sofia Jakobsson och Chelsea var det match mot Doncaster i den andra cupen, WSL Cup – den som inledningsvis spelas i gruppform. Matchen slutade 1–1 sedan isländska Olina Vidarsdottir gjort Chelseas mål. Jag har varken hittat bilder eller info om speltid för Jakobsson.

Däremot möttes ju Doncaster och Chelsea även förra helgen. Då vann Chelsea med 4–0, och Jakobsson gjorde två mål. På det här klippet konstateras att svenskans båda mål gjordes från nära håll på förarbete från Eniola Aluko.

WSL skall för övrigt utökas till nästa år. Då blir det två divisioner, en etta med åtta lag och en tvåa med tio lag.
I veckan beslöts vilka klubbar som får chansen i respektive serie. Här är listan. Där konstateras att nämnda Doncaster Rovers Belles kommer att bli nedflyttade till WSL2 oavsett hur det går i år. Samt att nykomlingen Manchester City går rakt in i högsta serien.

Tillagt i efterhand: Bara minuter efter att jag publicerade det här inlägget kom det upp ett klipp från helgens cupmöte mellan Doncaster och Chelsea. Där noteras att Jakobsson spelade i båda halvlekarna, och att Vidarsdottirs mål kom på hörna. Se klippet här.

* I Italien föll svensklaget Verona – som inte längre verkar heta Bardolino – med 3–0 hemma mot Torres i helgen. Därmed säkrade Torres i praktiken ligasegern.

Tvåan Tavagnacco måste vinna den sista omgångens seriefinal med tio måls marginal för att passera. Det är förstås omöjligt.

Höjdpunkter från Verona–Torres finns på det här klippet. Skyttedrottningen Patrizia Panico:s 1–0-mål är ett litet konstnummer. Och Sandy Iannella:s 2–0 är ett riktigt läckert skott i krysset.

* Slutligen då till USA, där det nu totalt har spelats tio matcher i NWSL. Och kvaliteten på kamperna är högklassig. Jag satt i 45 minuter och zappade mellan tre olika matcher natten mot söndag – och det var riktigt bra spelmässig klass på alla tre.

Resultatmässigt fortsätter det att vara riktigt jämnt. Visst har man delat upp landslagsspelarna för att det skall bli jämnstark klass på lagen. Men att man skulle få ett så bra utfall som man fått kändes ändå inte troligt.

För hittills noteras fyra 1–1-matcher, fyra uddamålssegrar samt två 2–0-matcher. Alltså rakt igenom täta matcher. Precis som man vill ha det.

Fallet Hermoso visar hur ointressant inhemsk damfotboll är för media

Publicerad den av
2

Efter några dagars intressant inhopp i friidrottsvärlden så är jag alltså tillbaka. I morgon är en otroligt intressant dag i damfotbollsvärlden, den mest spännande hittills i år.

För i morgon spelar elva av de tolv EM-nationerna landskamper. Bland annat Sverige, som bekant. Men tankar kring morgondagen kommer i ett separat inlägg senare i kväll.

Först tänkte jag samla upp helgens händelser. Vid en genomgång av de matcher och nyheter som passerade förbi så är det spanska landslagsanfallaren Jennifer Hermoso:s provspel för Tyresö som känns mest intressant.

Hanteringen av det visar vilket obefintligt intresse media har för inhemsk damfotboll. Här har alltså de svenska mästarinnorna en blivande EM-spelare på provspel i en träningsmatch mot en seriekollega. Och ingen märker det.

Matchen spelades i torsdags, och det var först i söndags – sedan en supporter lagt upp ett videoklipp från matchen – som någon märkte att Tyresö hade en ny spelare på vänsterkanten. Makalöst.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

Tyresö själva har gjort allt för att tysta ner provspelet. På klubbens hemsida finns inget referat från matchen. Däremot har man lagt upp ett klipp med Marta:s fina 2–3-mål.
Damfotboll.com har inte heller ett enda ord om Hermoso. De ringde upp bortalaget Örebro efter matchen, och vinklade på att närkingarna var imponerade av sina provspelare, det tjeckiska tvillingparet Irena och Lucie Martinkova. Jag klandrar inte damfotboll.com för det, för det blir alltmer vanligt att matchreferat rings in med telefon. Men då är man ju i händerna på rapportören, och riskerar att missa viktiga saker.

Enligt Anders Nilsson, som för övrigt fått sin blogg flyttad till Aftonbladet – grattis!, kommer Tyresö med stor sannolikhet att gå vidare med affären.

Tänk om det här varit herrfotboll. Där kan knappast någon klubb i superettan hemlighålla ett provspel. Inom damfotbollen kan meriterade landslagsspelare testas utan att någon reagerar.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

* Apropå landslagsspelare så möttes två svenska sådana i den franska ligan i lördags kväll. Fast det var ett kort möte. Kosovare Asllani var nämligen bänkad hos PSG. Hon fick hoppa in i 68:e minuten. Fyra minuter senare byttes Lotta Schelin ut.

Schelin hade dock gjort ett rejält avtryck på seriefinalen. Vår svenska superstjärna gjorde nämligen både 1–0 och 2–0. Målen finns att se på det här klippet. Skönt att se att Schelin gav mig snabbt svar på tal i frågan om att göra avgörande mål i viktiga matcher.
Rapporterna från matchen säger att hon dessutom var inblandad i det mesta som Lyon skapade i matchens inledning. Låter lovande. Mindre lovande att Asllani har svårt att platsa i PSG.
Matchen slutade för övrigt 3–0 till Lyon sedan Amandine Henry gjort det sista målet på straff. Lyon har nu 16 raka segrar i Feminine Ligue 1 och kan redan nu börja fira sitt sjunde raka ligaguld.

* PSG och Lyon är ju klubbar som även är starka inom herrfotbollen. På kontinenten är trenden den att alltfler storklubbar på herrsidan även satsar på damlag. I Tyskland noterade jag att tre klubbar hade både sitt herr- och damlag framme i semifinal i tyska cupen, DFB-Pokal; Bayern München, Wolfsburg och Freiburg.

Damernas semifinaler spelades i helgen. Antonia Göransson och Turbine Potsdam tog sig till final via 4–1-seger mot mästarinnorna från München. Fast det satt betydligt hårdare inne än siffrorna antyder.Det var nämligen 1–1 efter full tid, och de tre sista målen föll under förlängningen. Stor matchhjältinna blev skotska talangen Lisa Evans. Hon gjorde själv 1–0 och 3–1, fälldes med straff som följd vid 2–1 (Yuki Ogimi satte straffen), och spelade fram till Pauline Bremer:s 4–1-mål.
Göransson spelade från start, men byttes ut vid ledning 1–0 i den 75:e minuten.

I den andra semifinalen vann Wolfsburg med förkrossande 5–0 borta mot Freiburg. Martina Müller var tvåmålsskytt. Därmed möts de lag som ligger etta och tvåa i ligan alltså också i cupfinal. Se målen från de båda semifinalerna på den här länken.
Den tyska cupfinalen brukar vara en av årets två–tre mest sedda klubblagsmatcher i världen. I fjol såg 15678 åskådare München slå Frankfurt i final. Så vitt jag kan komma på slogs den publiksiffran bara av finalen i Champions League.

* I Italien vann alla de fem topplagen sina matcher i helgen. Både Stephanie Öhrström och Maria Karlsson spelade hela matchen när Bardolino Verona vann med 2–1 borta mot Riviera de Romagna. På det här klippet noteras att Öhrström var snett ute vid hemmalagets 1–0-mål, men att hon revanscherade sig genom två vassa räddningar i slutet av matchen.

* Apropå svenska målvaktsinsatser blev jag allt annat än imponerad av det man kan se av Sirius målvakt Emelie Almesjö på det här klippet från U23-landslagets 6–0-förlust mot USA:s dito.
Det är alltså gigantisk skillnad på att spela i svenska division I och den internationella fotbollen. Det gäller framför allt vid fasta situationer, något som Almesjö fick erfara. Hennes agerande vid samtliga de fyra första målen är väldigt långt ifrån den klass jag vill att en svenska landslagsmålvakt skall hålla.
Visst kan Almesjö ha haft en väldigt dålig dag, men när jag ser henne blir jag ändå frågande till vad Susanne Nilsson gjort Calle Barrling. För som jag ser det hade in Nilsson släppt in så många enkla mål.

U23-landslaget fick lite upprättelse när de vann avslutningsmatchen i La Manga med 1–0 mot Norge efter segermål från Jenny Hjolman. Sett till alla chanser svenskorna hade så borde det nog dock ha blivit ytterligare ett par mål. Se själv på det här klippet.

Det lilla man ser av Hanna Terry (nummer 7) så tycker jag att hon ser intressant ut. Hon är snabb, kan göra sin spelare och har en bra vänsterfot. Men som sagt, det är väldigt lite man får se, så någon mer ingående analys kan jag inte bjuda på.

Bra förresten att förbundet filmar matcherna, och lägger upp klipp efteråt. Hoppas vi får se det från fler landskamper under året.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

* Slutligen en liten koll på helgens träningsmatcher. Tyresö–Örebro slutade förresten 3–3, och ett 40 minuter långt klipp från första halvlek finns här. Och från andra halvlek här. Målskyttar för Tyresö är Hermoso, Marta och Lisa Dahlkvist. För Örebro slog Elin Magnusson till två gånger, dessutom gjorde Helén Eke ett mål på sin gamla hemmaplan. Fyra av de fem målen finns på klippet från den första halvleken. 0–1, eller 0–2 kommer efter 4,35. 1–2 efter 8,35, 1–3 efter 21,40 och 2–3 efter 38,35.

Annars var det mest intressanta i helgen LdB FC Malmös bortamöte med Frankfurt. Matchen slutade 2–1 till tyskorna, som gjorde sina båda mål redan de första 20 minuterna. Målskyttar var Kerstin Garefrekes och Tameka Butt. Malmö reducerade i andra halvleken genom Ramona Bachmann. Resultatet är väl ok, men då Lyon är minst en klass bättre än Frankfurt måste Malmö lyfta sig rejält under de två veckor som återstår innan man skall till Frankrike för att spela i Champions League.

Intressant också att Josefine Öqvist återigen gjorde mål för Kristianstad, som spelade 3–3 mot Köpenhamn. Vilket Köpenhamnslag det handlade om har jag inte lyckats lura ut. Men via Kristianstads-Bladet noteras att gästerna hade en man i mål – Simon Rittmo. Och att han var den som räddade laget från förlust.

När dyker Sundhages högerhand upp?

Publicerad den av
Svara

Om en dryg vecka samlas landslaget igen på Bosön. Ganska stort fokus på lägret kommer att ligga på försvarsspel. Det säger i alla fall Pia Sundhage i slutet av tv-klippet på den här länken.

Då kan man ju tycka att det är ganska olyckligt att förbundskapten Sundhage ännu inte har presenterat den assisterande förbundskapten som skall vara ansvarig för just försvarsspel.

Som bekant är Lilie Persson assisterande förbundskapten med fokus på anfallsspel. Den assistent som skall ta hand om försvarsbiten skulle presenteras vilken dag som helst, sades det i samband med landskampen mot Schweiz den 23 oktober.

Nästan två och en halv månad senare är ännu inte aktuellt namn avslöjat. Tvärtom har de namn som ansågs vara huvudkandidater strukits från listan ett efter ett:

* Tony Gustavsson – skall träna Tyresö.
* Anna Signeul – blir kvar som förbundskapten för Skottland.
* Jörgen Petersson – skall vara assisterande tränare för Östers IF i herrallsvenskan.
* Calle Barrling – blir förbundskapten för både U23- och F19-landslaget.
* Martin Sjögren – har förlängt sitt kontrakt med Linköping med 2+1 år.

Även om det skulle presenteras en assisterande förbundskapten med ansvar för försvarsspel under den vecka som återstår innan Bosönlägret, så känns det inte som att denne skulle få speciellt stor påverkan på landslagets spel. För hur försvarsspelet skall skötas måste ju Sundhage redan ha bestämt. Annars är det ingen idé att lägga viktig träningstid på det.

Apropå försvarsspel, så pratar Sundhage i det videoklipp jag länkade till i början av det här inlägget, om Nilla Fischer som mittback.
Och när vi är inne på omskolningar så säger Susanne Moberg i den här artikeln i Kristianstadsbladet att hon är tillsagd att hon i första hand konkurrerar som yttermittfältare i landslaget.

De båda sakerna talar för att det kan ligga något i Anders Nilsson:s blogginlägg om att EM-laget i princip redan är klart.
Jag hoppas att han har fel. För den startelva som presenteras där känns alldeles för offensivt balanserad. Där finns bara en bollvinnare på mittfält eller i anfall. Så offensivt balanserat är inte ens Barcelonas herrlag.
Blir det aktuell uppställning hade jag jublat om jag varit förbundskapten för Italien, Finland eller Danmark. Och jag hade redan nu börjat planera för att utsätta Sveriges högerkant för ett rejält hållfasthetsprov.

Tungt utspel från Seger

Publicerad den av
2
Thomas Dennerby i rutschbana

Håller Dennerby sig kvar?

Ojdå, nu händer det grejer. Caroline Seger går ut och önskar Thomas Dennerby:s omedelbara avgång både i Expressen och i Aftonbladet.

Det är ju på många sätt anmärkningsvärt. Speciellt som Dennerby har skräddarsytt sitt spelsystem kring just Seger.

Just det spelsystemet hugger för övrigt Lotta Schelin mot i den här artikeln från TT.

Tillbaka till Dennerby. Expressens bloggare Anders Nilsson verkar ha flera bra källor inne i landslaget. Han har i dag skrivit ett väldigt intressant inlägg om spelet bakom kulisserna. Läs det här.

Själv tänker jag återkomma i ärendet lite senare. Kanske redan i kväll. Nu finns det annat att göra. Utanför fönstret är det nämligen en underbar sensommardag med sol från klarblå himmel. Och på tv:n pågår både tennisfinal och ödesmatch för handbollsherrarna. Vi hörs.

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

Publicerad den av
Svara

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.