Woods allvarliga anklagelser

Igår kväll var jag trött. Dels märktes det på att jag återigen tryckte publicera innan jag var klar med ett inlägg, dels på den svaga nyhetsvärderingen.

För det modiga och anmärkningsvärda blogginlägget från norska Australienproffset Lisa-Marie Woods var ju definitivt värt en egen rubrik.
I sitt inlägg anklagar den före detta landslagsspelaren en nu aktiv, manlig tränare i toppserien för sexuella trakasserier mot en kompis, samt för sexuellt utnyttjande av en annan, ung spelare.

Jag ser på olika norska hemsidor att anklagelserna väcker stor uppmärksamhet, och lär vara det stora samtalsämnet inom norsk damfotboll för tillfället. För även om Woods inte nämner några namn är det ju bara tolv klubbar i toppserien, så för insatta lär det ju inte vara jättesvårt att räkna ut vilka det här handlar om.

Här, här, här och här är länkar till några artiklar om Woods anklagelser. Där konstateras att det norska förbundet agerat snabbt, och att damfotbollschefen Heidi Störe skall sätta sig ner och prata med den utsatta spelaren.

Om det är sanning i det Woods skriver så lär vi inom kort se ett tränarbyte i en norsk elitklubb. För det är ju självklart att det är helt oacceptabelt att en tränare utnyttjar sin maktposition på det här sättet.

Utnyttjande av det här slaget har jag tidigare hört talas om på lägre nivå inom damfotbollen. Jag har både hört om fall där manliga och kvinnliga tränare har utnyttjat sin maktposition till att få till sexuella relationer med spelare.

Skall man problematisera lite så är det här något som tyvärr känns mycket mer vanligt inom damfotbollen än inom herrarnas dito. Sannolikt är det en tråkig följd av att det förekommer fler relationer mellan tränare/spelare och spelare/spelare i dam- än i herrfotbollen.

Kärlek är ju i grunden vackert. Men tyvärr leder ju kärleken ibland även till elände av olika slag. Lisa-Marie Woods påtalar ett missbruk av den tråkigare kategorien. Och även om det känns tveksamt så får man hoppas att det till slut ändå kan komma ut något positivt ur det här för de utsatta spelarna.

Kul med Hurtig och Banusic

Pia Sundhage är svårläst när hon tar ut sina trupper. Hon väljer sällan den raka vägen, utan slingrar sig fram mot det stora målet – EM.

För när man i princip hade räknat bort att Lina Hurtig och Marija Banusic skulle få chansen att visa upp sig i landslagstruppen före EM så fick dom just chansen att visa upp sig. Kul.

Med tanke på att F19-landslaget inte har någon landskamp där i mitten av juni är det förstås bättre ur F19-synpunkt att de tas med nu, än att det var med mot Norge. Förhoppningsvis besväras in Kristianstadsspelaren för mycket av sin handskada, utan kan göra sig själv rättvisa om ett par veckor.

Ni har säkert redan sett och gått igenom truppen noggrant, och noterat att Hedvig Lindahl slår ut Carola Söberg, samt att Stina Segerström och Elin Magnusson är de spelare som Sundhage valt som backuper i mittförsvar respektive på centralt mittfält.

Fast på mittfältet såg Sundhage enligt Anders Nilsson:s blogg ytterligare en tänkbar joker. Hon sa nämligen så här på presskonferensen om jakten på centrala mittfältare:

”Det skulle kunna vara Elin Magnusson. En riktig kämpe som löper mycket. En lojal spelare som är vänsterfotad och kan konkurrera om en plats centralt eller till vänster på mittfältet. Det skulle också kunna vara Lina Hurtig.”

Jag ser ju kanske helst Hurtig som lekkamrat till Lotta Schelin – de borde kunna passa klockrent ihop. Men just att Hurtig är så mångsidig borde tala för henne i en EM-trupp. Att Banusic är så irrationell, och är ett vapen på frisparkar och hörnor, borde tala för henne. Men mot dem talar ju att om de kommer med till stora EM får de inte spela i F19-EM – som är kval till nästa års U20-VM. Och det vore ju väldigt synd för svensk fotboll. För där vill vi ju vara med.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Den där nya regeln om att man inte får dubblera känns inte så kul. Jag förstår tanken, men tycker ändå att regeln slår fel.

Det om landslaget. Nu till några andra noteringar:

* Pernille Harder fortsätter att visa att hon är det stora hotet mot svensk premiärsuccé i EM. Danskan blev återigen matchhjälte för sitt Linköping, när man vann med 2–1 borta mot Piteå i går. Piteå har det däremot tungt. De har bara tagit en poäng på de senaste sex matcherna – trots att alla verkar ha varit ganska jämna. Jag har tidigare varit inne på deras brist på spets. Sannolikt är det där skon fortsätter att klämma.

En tråkig nyhet för Linköping i matchen var att bosniska Potsdamlånet Lidija Kulis tvingades kliva av med skadat knä. Det låter på den här artikeln som att det kan vara illa.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

* Lyon hade som väntat inga problem att vinna omspelet mot Montpellier i semifinalen av franska cupen. 4–0 vann mästarlaget med efter att Schelin blivit tvåmålsskytt.

Man kan inte låta bli att lida med Montpellier som ju faktiskt blev bestulet på segern i första mötet av en okunnig domare. Visst fick laget en andra chans – men blixten slår sällan ner på samma ställe två gånger i rad. Så chansen att man skulle skrälla mot Lyon en gång till kändes ju närmast obefintlig.

Nu ligger banan öppen för Lyon att ta dubbeln i Frankrike. För i finalen på lördag kväll väntar Saint-Etienne – ett lag Schelins gäng brukar köra över rätt komfortabelt.

* I dag är det viktiga poäng på spel för flera av lagen i damallsvenskans bottenskikt. Fyra av seriens fem lägst placerade lag är i farten. Mest intressant känns mötet i Värmland mellan Mallbacken och Vittsjö. Skånelaget har inte vunnit sedan premiären – då den andra nykomlingen Sunnanå besegrades på bortaplan. Blir det en repris i eftermiddag?

Övriga två matcher spelas i kväll mellan Kristianstad och Sunnanå samt mellan Jitex och Umeå.

I England spelas också en intressant match i kväll. Det är nämligen Londonderby i WSL mellan Arsenal och Sofia Jakobsson:s Chelsea.

En kul nyhet – och en missad match

Noterar i kväll att Anders Nilsson:s damfotbollblogg åter har fått liv. Den finns numera på den här adressen, http://ingavisor.wordpress.com/.

Det var en välkommen nyhet. För det är kul och viktigt med fler starka röster om damfotbollen.

Däremot är jag inte lika nöjd med mitt försök att kolla in Sveriges blivande EM-motståndare, Danmark. Jag hade ju tänkt att se gårdagens match mot Brasilien.
Först gick jag efter det danska fotbollsförbundets hemsida, som sa att avspark var 20.50. Det visade sig vara fel.
Då gick jag på uppgiften att det var 20.50 brasiliansk tid – alltså 02.50 svensk tid. Men när jag klev upp för att se matchen var den redan spelad. Avspark var tydligen 23.50 svensk tid.

Men jag vet att matchen slutade 2–2, och jag vet hur målen gick till. De går att se på det här klippet.
Där noteras att det var ett straffmål i respektive riktning (Andressa och Johanna B Rasmussen), och att Brasiliens 2–0-mål (Fabiana) föregicks av en grov miss av danska backen Janni Arnth Jensen. Kvitteringen nickade Sofie Junge Pedersen in på ett snyggt högerinlägg från Theresa Nielsen.

Eftersom Brasilien vann gruppspelet vann de turneringen – som ju heter Torneio Internacional Cidade de São Paulo de Futebol – på oavgjort.
Därför krävdes det således dansk seger för totalseger. Och danskorna skapade tydligen en bra målchans att vinna matchen. Men de danska målen gjordes i minuterna 84 och 88, vilket gav lite väl kort tid att även få till ett segermål. Men i matchens allra sista sekunder hade danskorna enligt det här referatet en bra dubbelchans.

Hursom helst hade jag hoppats få lite bättre koll på danskorna i går, men så blev det alltså inte. Det enda jag noterat på klippen med höjdpunkter från Sao Paulo är att Nielsen slagit flera riktigt vassa inlägg från högerkanten. Där har danskorna ett fint anfallsvapen som vi får se upp med.

Mål av Asllani och Jakobsson – men mörker för Thunebro

Dags för en genomgång av helgens fotboll runt om i världen. Där noteras tre svenskmål – två av Kosovare Asllani och ett av Sofia Jakobsson.

* Asllani gjorde sina två första mål i den franska ligan i går. Hon satte dit det första och det fjärde målet när PSG slog Toulouse med 6–0. Även 18-åriga amerikanskan Lindsey Horan blev tvåmålsskytt i matchen.

PSG:s seger hamnade dock i skymundan av Lyons 13–0-seger mot formstarka Vendenheim. För Lyon blev trion Camille Abily, Elodie Thomis och Laetitia Tonazzi tremålsskyttar, medan Laura Georges och Eugenie Le Sommer stod för vardera två mål.

Juvisy föll mycket överraskande borta mot Yzeure Allier med 1–0. Målet kom redan i fjärde minuten av Cynthia Gueheo-Djetou. Samma Yzeure som Lyon bortabesegrade med 8–0 häromveckan…

Lyon är så överlägset i Frankrike för tillfället att det nästan är löjligt. Att både PSG och Juvisy inlett ligan halvdant gör att känslan är att det knappast blir ren ligafinal i den sista omgången den här säsongen.

Lyons främsta utmanare om titeln ser ut att kunna bli Montpellier. Här är ett klipp från deras 5–0-seger mot Toulouse från förra veckan. Två av målen gjordes av Marie-Laure Delie.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

* I Ryssland går Rossiyanka på knockout. I dag tog de femte raka segern via 7–0 hemma mot CSP Izmailovo. Sofia Jakobsson satte det fjärde målet – hennes andra ligamål för säsongen.

För Linnea Liljegärd har det däremot varit en tung upptakt på Rysslandsäventyret. Först var hon inte spelklar. Och nu när hon är det så kollapsade hon.

Har ni inte redan hittat dit kan jag meddela att Liljegärd har en i högsta grad läsvärd blogg från Ryssland. Den hittar du här. Där kan man läsa om kollapsen, och mycket mer. Det är helt klart den bästa svenska spelarbloggen för tillfället.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

* I Tyskland var det cuphelg. Jag trodde möjligen att det innebar att Sara Thunebro äntligen skulle få speltid i FFC Frankfurt. Så blev det inte. Utan vår svenska landslagsspelare fick återigen sitta kvar på bänken. Högst obra.

Ännu sämre för Thunebro var att laget överraskande förlorade reprisen på vårens cupfinal, mot Bayern München. Cupmästarinnorna vann efter straffar. Därmed har Frankfurt bara ligan kvar att koncentrera sig på. Kanske positivt för laget, men inte för spelarna. För med den extremt breda, och namnkunniga trupp som man har, så kommer många spelare att bli utan speltid. Händer inget dramatiskt måste nog Thunebro flytta på sig i vinterfönstret.

För Antonia Göransson och Turbine Potsdam blev de seger. 5–3 slutade hemmamötet med Essen-Schönebeck. Göransson spelade från start, men förblev mållös fram tills hon byttes ut efter 54 minuter. Däremot blev Genoveva Anonma tremålsskytt.

Två lag från Frauen-Bundesliga slogs ut av lag från lägre divisioner. Det var de båda nykomlingarna Gütersloh och Sindelfingen. Gütersloh föll med 3–1 mot Herforder SV. Och Sindelfingen föll efter förlängning med 6–4 mot Hoffenheim. Hos Hoffenheim gjorde Birgit Prinz comeback. Den forna storstjärnan har sagt att hon är tillgänglig för Hoffenheim om de hamnar i spelarnöd. Tydligen var det så nu.

* I England avslutade Arsenal WSL med att spela 1–1 mot Birmingham efter ledningsmål av Emily Simkins för Birmingham och kvittering av Ellen White för Arsenal. Resultatet innebär dels att Arsenal gick igenom serien obesegrade. Det innebär dels att Birmingham slutar tvåa i tabellen.

De båda lagen möts för övrigt igen på onsdag, i cupfinalen.

* I Norge känns guldstriden återigen som en kamp mellan två lag – Lilleström och Stabaek. För när Arna-Björnar och Röa spelade 1–1 i går spelade de båda klubbarna troligen samtidigt bort varandra från guldchansen.

Röa blev dessutom fråntagna två poäng i veckan, på grund av deras dåliga ekonomi. Därmed är Röa sex poäng bakom LSK, och Arna-Björnar är fyra bakom.

Lilleström (LSK) hade fem olika målskyttar när man vann med 5–0 mot Trondheim-Örn. En av de fem var kanadensiska OS-bronsmedaljören Diana Matheson. Hon och landsmanninan Rhian Wilkinson har förstärkt LSK i höst. En poäng bakom LSK återfinns Stabaek, efter gårdagens 5–1-seger borta mot Fart. Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre av målen, och 17-åringen leder nu skytteligan i toppserien på 24 mål – sju fler än tvåan.

* I den danska 3F-ligan är favoriterna Bröndby och Fortuna Hjörring på god väg mot slutspel. Bröndby har inlett med nio raka segrar, medan Hjörring faktiskt tappade poäng i lördags, via 2–2 borta mot bottenlaget Skjold.

Bakom de båda topplagen är det vidöppet mellan fem lag om de två andra platserna i 3F-ligans slutspel.

* I Finland har svensklaget Åland United satt lite press på mästarinnorna PK-35 Vantaa inför veckans avslutande matcher. Men vinner PK-35 i morgon mot HJK och på lördag mot ONS är guldet försvarat.

* I Italien spelade båda svenskorna 90 minuter när Bardolino Verona vann med 5–1 borta mot Torino. Matchbilder ser du här. Där noteras att Maria Karlsson spelade fram till ett av målen.

Efter tre omgångar är Bardolino obesegrade. Man är dock redan fyra poäng bakom obesegrade duon Sassari Torres och Riviera de Romagna.

Nahomi Kawasumi utbytt

Nahomi Kawasumi

* Slutligen till Japan, där Inac Kobe Leonessa gjorde ett riktigt guldryck i helgen. Man vann med 7–2 mot JEF United, samtidigt som NTV Beleza bara fick 1–1 mot Iga Kunoichi. Ett inslag från Japans sportnytt med målen från Belezamatchen, och ett par från Inacmatchen ser du på den här länken.

Ett längre inslag med höjdpunkter från Inacs 7–2-seger finns här. Ett par av målen är riktigt snygga. Inte minst Shinobu Ohno:s 2–1-mål och Nahomi Kawasumi:s skott i krysset till 4–1. På klippet ser du också Megumi Takase göra tre mål. Hon leder nu skytteligan på 17 mål, just tre före Belezas Asano Nagasato – som för övrigt gjorde sitt lags mål i den här omgången.

Inac har bara tappat två poäng på 13 omgångar, och leder nu med sju poängs marginal. Fem omgångar återstår. Och ja, det är redan klart vart guldet kommer att hamna.

Ett guld som Japan gärna hade velat vinna var det i F17-VM. Och som jag ser det har japanskorna också världens bästa F17-lag. Men efter en riktig genomklappning, och förlust med 1–0 i kvartsfinalen mot Ghana är man redan utslagna.
Japan hade inför kvartsfinalen inte släppt in något mål varken i VM-kvalet eller i gruppspelet. Det första baklängesmålet blev en gigantisk målvaktstavla. Du ser den i det här klippet.

Semifinalerna spelas i morgon, och sänds på Eurosport enligt följande: 14.00: Frankrike–Ghana och 17.00: Tyskland–Nordkorea.

Göteborg FC är i en klass för sig

Fotbollsmässigt iigger Göteborg FC på sjätte plats i damallsvenskan, och har varit en av seriens besvikelser så här långt.

Men i en annan gren är Göteborgsklubben i absolut världsklass. Utan att ha totalkoll skulle jag nog vilja säga att man till och med är bäst i världen.

Vad jag tänker på?

Jo, bloggande. Ni kanske minns att jag listade ett gäng bloggande fotbollstjejer i det här inlägget i april.

Men jag gjorde ingen ranking. Det tänkte jag inte göra nu heller. Utan jag nöjer mig med att slå fast att Göteborg FC står i särklass.

Och framför allt är det amerikanskornas förtjänst. För nyförvärvet Yael Averbuch har sannolikt damfotbollsvärldens mest lästa blogg. Hon bloggar åt New York Times, och hon gör det riktigt bra.

I ett aktuellt inlägg analyserar hon USA:s möjligheter att behålla sin plats som världsledande inom damfotbollen. Intressant. Inlägget har för övrigt fått 64 kommentarer. Det är ungefär vad jag får i den här bloggen på ett halvår…

Jag tycker även om tonen i Ingrid Wells blogg. Hon skriver inte bara fotboll, utan mycket om hur hon upptäcker nya platser, och nya saker. Hon är alltid läsvärd.

Men bäst är ändå Christen Press. Det är verkligen ett rent nöje att läsa hennes inlägg. Välskrivna, genomtänkta och roliga. Hon har verkligen en skön självdistans.

Biten i det senaste inlägget om när hon spelade mixeddubbel i bordtennis med Neymar är fantastiskt. Läs.

Det verkar vara något med Göteborg FC och bloggar. För även Sempan och Dalas blogg startades ju när de var i GFC, liksom Lisa Ek:s. Även om hennes nu har ny adress. Den enda som bloggar på svenska i GFC nu är Johanna Almgren, som gör det här.

Så när vi snackar blogg så vinner Göteborg FC helt klart Womens Champions League. Frågan är om de kan ta en dubbel, och även vinna på planen…

Hur kunde jag hamna här?

Som jag skrev i förra inlägget fyller den här bloggen ett år i dag. Under den tiden har jag ställt frågan i rubriken vid flera tillfällen. Hur kunde jag hamna här?

Ni som följt bloggen under året minns kanske att jag lovade i ett inlägg i våras att besvara en twitterfråga från Vittsjös klubbchef Markus Nilsson. Den handlade om hur ofta jag ser de olika damallsvenska lagen. Det har blivit hög tid att svara.

Samtidigt tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv, min bakgrund och hur den här bloggen kom till.

Sanningen är den att jag inte på något sätt såg mig som någon damfotbollsexpert när den här bloggen startades för ett år sedan.
Visst, jag är uppväxt med damfotboll. Jag tror att jag från mitt barndomshems trädgård skulle kunna nå Ramnavallens närmaste hörnflagga på två stenkast.
Där spelade Kronäng i damernas högsta serie under min barndom. Dit kom Jitex, Öxabäck, Stenkullen, Nittorp och andra storheter. Där spelade även Kronängs och Byttorps herrlag sina hemmamatcher. Jag var oftast där. Och jag såg ingen skillnad på om det var män eller kvinnor som spelade. Jag såg bara fotboll.

Fast det är inom herrfotbollen och IF Elfsborg jag har min bakgrund. Efter att ha spelat i klubben upp till och med juniorlaget, blev jag sedan ganska direkt värvad till ledarstaben för just Elfsborgs juniorlag. Där ingick jag i sex år, och såg på nära håll spelare som Anders Svensson, Tobias Linderoth och Johan Wiland utvecklas till allsvenska stjärnor.
Under de åren fick jag en grundlig fotbollsutbildning som jag haft stor nytta av i mitt jobb som journalist.
För 1999 fick jag heltidsjobb på Borås Tidning, och lämnade Elfsborg. Man kan säga att jag bytte sida. Från att jobba för klubben, till att kritiskt granska den.

Under åren har jag aldrig slutat att titta på damfotboll. Jag har följt landslagets matcher, och damallsvenskan, via tv. Sedan 2007 har jag dessutom varit tränare för ett damlag i division fem. Så jag har under senare år haft bra koll på damfotboll på gräsrotsnivå.

Men på allsvensk nivå har det varit sämre. Problemet är ju det att vi inte hade något damallsvenskt lag i Boråstrakten från Öxabäcks sorti 1998 till Dalsjöfors oväntade debut ifjol.
Apropå Öxabäcks IF så skrev jag under hösten 1999 för övrigt dödsrunan över deras makalöst framgångsrika – och historiskt viktiga – damfotbollssektion.
Jag åkte till Antikhuset i Öxabäck och sammanfattade cirka 30 fantastiska år tillsammans med några av eldsjälarna i svensk damfotbolls barndom, Ebba Andersson, Kerstin Johnson och Anki Lindkvist. Åk förresten gärna till Antikhuset och se Kerstin Johnsons fina museum över svensk damfotbolls första storlag om du har chansen – det rekommenderas varmt.

Så till svaret på Markus Nilssons fråga.
Under fjolåret såg jag elva damallsvenska matcher på plats – vilket innefattade totalt tio lag. I år har jag sett fem lag på plats, och ytterligare fyra på tv. Det är egentligen för lite. Jag anser nämligen att man på ett år behöver se ett lag åtminstone fyra–fem gånger live för att ha så bra koll att man skall kunna kalla sig expert på det.

När det gäller landslaget känner jag däremot att jag har nått det stadium där jag kan kalla mig expert. Jag har nämligen varit på plats och sett elva landskamper på 13 månader.
Och det var just genom landslaget som den här bloggen först kom till. Den startades under VM i Tyskland, och var tänkt att stängas ner efter mästerskapet. Så blev det också. Först.

Men när man har följt 22 spelare på nära håll under närmare en månads tid, blir det lätt så att man även vill kolla hur det går för dem efteråt.
Och jag försökte göra det under hösten. Jag surfade runt på svenska sidor. Men upptäckte att informationen inte fanns någonstans.
Jag märkte att inte ens svensk damfotbolls viktigaste hemsida, http://www.damfotboll.com, följer våra största stjärnor. Vill man veta något om Lotta Schelin:s framfart i Lyon får man leta på franska sidor. För att följa Sofia Jakobsson får man plugga ryska. Och så vidare.

I slutet av september i fjol kände jag att jag själv kunde göra en insats. Så jag öppnade bloggen igen. Jag riktade in mig på hur våra utlandsbaserade landslagsspelare skötte sig. Och på EM-kvalet.

Damallsvenskan skrev jag inledningsvis inte så mycket om. De enda lag jag hade riktig koll på i höstas var ju Dalsjöfors Goif och landslaget.
Men det tar sig. Nu har jag även nått expertstatus på USA, Japan, Göteborg FC och Jitex.

När jag väl var i gång, och började närgranska svensk damfotboll märkte jag snabbt hur damfotboll.com blundar för allt som är negativt.
Ta bara den här veckans exempel. I måndags hade Dalsjöfors Goif en presskonferens där ledningen berättade om att klubben har gått 1,4 miljoner kronor back i år, att kassan är tom, och att alla lönutbetalningar har frusits.
Damfotboll.com berättar utförligt om alla Dalsjöfors matcher. Men att serieledarna i söderettan är i akut kris och riskerar konkurs, har inte nämnts med ett enda ord.

Jag funderade på varför det saknades kritisk granskning. Jag kom fram till att Damfotbollssverige är ganska litet, att alla är kompisar med alla, och ingen vågar säga obehagliga sanningar. Eller ens ställa kritiska frågor.
Själv känner jag inte så många i Damfotbollssverige att jag behöver vara rädd för att förlora några vänner. Så de frågor jag har snubblat över under resans gång har jag lyft fram.

Nu har alltså bloggen varit i gång i ett år. Det har varit väldigt roligt att dyka ner i en delvis ny värld. Men det har också tagit väldigt mycket mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Jag kommer att köra vidare så länge jag tycker det är kul, och så länge jag känner att bloggen fyller någon funktion. För skulle exempelvis damfotboll.com börja följa våra proffs – och ställa kritiska frågor – så blir ju min blogg överflödig.

I första hand är tanken att jag skall blogga fram till och med nästa års EM. Du hänger väl med?

En födelsedag jag inte trodde jag skulle få uppleva

I dag är det exakt ett år sedan Sverige spelade VM-premiär mot Colombia på BayArena i Leverkusen.
Det innebär samtidigt att den här bloggen fyller år för första gången. För det var ju där i BayArenas pressrum som den uppstod, med avsikten att ge BT:s läsare lite mer än bara den dagliga VM-bevakningen.

Här är det första inlägget. När det skrevs var tanken att bloggen bara skulle finnas under VM, för att sedan försvinna. Så blev det också först. För mellan den 27 augusti och 28 september skrev jag ingenting.
Bloggen återuppstod dock den 29 september. Varför tänker jag berätta i ett senare inlägg.

Nu skall jag uppehålla mig kring vad som har hänt under det här året. Att det hänt mycket kan man se på mig. För där i Leverkusen för ett år sedan såg jag ut så här:

Johan Rydén

Snaggad på BayArena

…och nu så här, ett (h)år senare:

Jag i juni 2012

Oklippt i Borås.

Hur har då det första bloggåret varit?

Inledningsvis skrev jag för några få tappra. Fram till årsskiftet snittade bloggen på färre än 50 sidvisningar per dag. Då hände det att jag undrade varför jag egentligen höll på med det här.
Men när trogna läsare hörde av sig med beröm gavs jag energi att köra vidare. Så ett stort tack för all feedback.

Under de tre första månaderna i år dubblades antalet sidvisningar, det dagliga snittet var alltså på över 100.
Sedan lossnade det på allvar när damfotboll.com tillfälligt lades ner. Sedan dess har bloggen bara fått fler och fler läsare för varje vecka. Och nu i juni har snittet legat på en bit över 400 sidvisningar per dag.

I går passerade bloggen 50000 sidvisningar totalt. I går krossades också det gamla rekordet för en dag. Det ökade från 668 till hela 1263. Glädjande.

Det är numera 18 personer som prenumererar på inläggen. Och det har blivit 109 kommentarer. Fast den siffran tycker jag är för låg. Kommentarer är kul, så tyck gärna till oftare…

Jag har skrivit hela 510 inlägg. Och har med glädje noterat att förbundsfolk, klubbledare, journalister och spelare har hittat till bloggen. Det är förstås också kul att proffs och landslagsspelare som Hedvig Lindahl, Sofia Jakobsson, Lene Mykjåland och Maria Karlsson har länkat till några av inläggen.

Nu går i och för sig de flesta direkt in på huvudsidan, vilket gör att det är svårt att veta exakt vilka inlägg som har haft flest läsare. Men här är i alla fall listan över de tio (eller snarare elva) mest klickade:

1) Sofie Andersson slår alla rekord
2) Bilder av USA
3) Så går det i silly season 2011/12
4) Jo, det är sant – Vittsjö kan hålla hela vägen
5) Sofia Jakobsson är en bloggare
6) Hammarströms bronsmål – det var höjdpunkten under 2011
7) Den stora guiden: Så hänger du bäst med på twitter
8) Underkänd – men extrainkallad till landslaget
9) Är Ronja yngst någonsin?
10) Sembrant om hur Lisa Dahlkvist använder musen
10) Här hittar du alla twittrande fotbollsstjärnor

Bland de där inläggen finns ett par av mina favoriter. Här är ytterligare några inlägg som jag är nöjd med:
* Bilder av svenskt bronsfirande
* Bilder av Japans guldfest
* Var är damfotbollens starka röster?
* Riktigt pinsam kunskapsmiss av förbundsbasen
* Med Bock blev det Juli(g)en för göteborgska rubriksättare

Fast allra mest nöjd är jag nog ändå med det här inlägget, som dock alldeles för få har läst:
* Bäst och sämst i VM 2011

Det är härmed dags att ta steget in i ett nytt år. För jag kör på ett tag till. Exakt hur länge får vi se. Men som namnet antyder så är avsikten att bloggen även skall få fira sin tvåårsdag. Vi hörs.