Hur kunde jag hamna här?

Som jag skrev i förra inlägget fyller den här bloggen ett år i dag. Under den tiden har jag ställt frågan i rubriken vid flera tillfällen. Hur kunde jag hamna här?

Ni som följt bloggen under året minns kanske att jag lovade i ett inlägg i våras att besvara en twitterfråga från Vittsjös klubbchef Markus Nilsson. Den handlade om hur ofta jag ser de olika damallsvenska lagen. Det har blivit hög tid att svara.

Samtidigt tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv, min bakgrund och hur den här bloggen kom till.

Sanningen är den att jag inte på något sätt såg mig som någon damfotbollsexpert när den här bloggen startades för ett år sedan.
Visst, jag är uppväxt med damfotboll. Jag tror att jag från mitt barndomshems trädgård skulle kunna nå Ramnavallens närmaste hörnflagga på två stenkast.
Där spelade Kronäng i damernas högsta serie under min barndom. Dit kom Jitex, Öxabäck, Stenkullen, Nittorp och andra storheter. Där spelade även Kronängs och Byttorps herrlag sina hemmamatcher. Jag var oftast där. Och jag såg ingen skillnad på om det var män eller kvinnor som spelade. Jag såg bara fotboll.

Fast det är inom herrfotbollen och IF Elfsborg jag har min bakgrund. Efter att ha spelat i klubben upp till och med juniorlaget, blev jag sedan ganska direkt värvad till ledarstaben för just Elfsborgs juniorlag. Där ingick jag i sex år, och såg på nära håll spelare som Anders Svensson, Tobias Linderoth och Johan Wiland utvecklas till allsvenska stjärnor.
Under de åren fick jag en grundlig fotbollsutbildning som jag haft stor nytta av i mitt jobb som journalist.
För 1999 fick jag heltidsjobb på Borås Tidning, och lämnade Elfsborg. Man kan säga att jag bytte sida. Från att jobba för klubben, till att kritiskt granska den.

Under åren har jag aldrig slutat att titta på damfotboll. Jag har följt landslagets matcher, och damallsvenskan, via tv. Sedan 2007 har jag dessutom varit tränare för ett damlag i division fem. Så jag har under senare år haft bra koll på damfotboll på gräsrotsnivå.

Men på allsvensk nivå har det varit sämre. Problemet är ju det att vi inte hade något damallsvenskt lag i Boråstrakten från Öxabäcks sorti 1998 till Dalsjöfors oväntade debut ifjol.
Apropå Öxabäcks IF så skrev jag under hösten 1999 för övrigt dödsrunan över deras makalöst framgångsrika – och historiskt viktiga – damfotbollssektion.
Jag åkte till Antikhuset i Öxabäck och sammanfattade cirka 30 fantastiska år tillsammans med några av eldsjälarna i svensk damfotbolls barndom, Ebba Andersson, Kerstin Johnson och Anki Lindkvist. Åk förresten gärna till Antikhuset och se Kerstin Johnsons fina museum över svensk damfotbolls första storlag om du har chansen – det rekommenderas varmt.

Så till svaret på Markus Nilssons fråga.
Under fjolåret såg jag elva damallsvenska matcher på plats – vilket innefattade totalt tio lag. I år har jag sett fem lag på plats, och ytterligare fyra på tv. Det är egentligen för lite. Jag anser nämligen att man på ett år behöver se ett lag åtminstone fyra–fem gånger live för att ha så bra koll att man skall kunna kalla sig expert på det.

När det gäller landslaget känner jag däremot att jag har nått det stadium där jag kan kalla mig expert. Jag har nämligen varit på plats och sett elva landskamper på 13 månader.
Och det var just genom landslaget som den här bloggen först kom till. Den startades under VM i Tyskland, och var tänkt att stängas ner efter mästerskapet. Så blev det också. Först.

Men när man har följt 22 spelare på nära håll under närmare en månads tid, blir det lätt så att man även vill kolla hur det går för dem efteråt.
Och jag försökte göra det under hösten. Jag surfade runt på svenska sidor. Men upptäckte att informationen inte fanns någonstans.
Jag märkte att inte ens svensk damfotbolls viktigaste hemsida, http://www.damfotboll.com, följer våra största stjärnor. Vill man veta något om Lotta Schelin:s framfart i Lyon får man leta på franska sidor. För att följa Sofia Jakobsson får man plugga ryska. Och så vidare.

I slutet av september i fjol kände jag att jag själv kunde göra en insats. Så jag öppnade bloggen igen. Jag riktade in mig på hur våra utlandsbaserade landslagsspelare skötte sig. Och på EM-kvalet.

Damallsvenskan skrev jag inledningsvis inte så mycket om. De enda lag jag hade riktig koll på i höstas var ju Dalsjöfors Goif och landslaget.
Men det tar sig. Nu har jag även nått expertstatus på USA, Japan, Göteborg FC och Jitex.

När jag väl var i gång, och började närgranska svensk damfotboll märkte jag snabbt hur damfotboll.com blundar för allt som är negativt.
Ta bara den här veckans exempel. I måndags hade Dalsjöfors Goif en presskonferens där ledningen berättade om att klubben har gått 1,4 miljoner kronor back i år, att kassan är tom, och att alla lönutbetalningar har frusits.
Damfotboll.com berättar utförligt om alla Dalsjöfors matcher. Men att serieledarna i söderettan är i akut kris och riskerar konkurs, har inte nämnts med ett enda ord.

Jag funderade på varför det saknades kritisk granskning. Jag kom fram till att Damfotbollssverige är ganska litet, att alla är kompisar med alla, och ingen vågar säga obehagliga sanningar. Eller ens ställa kritiska frågor.
Själv känner jag inte så många i Damfotbollssverige att jag behöver vara rädd för att förlora några vänner. Så de frågor jag har snubblat över under resans gång har jag lyft fram.

Nu har alltså bloggen varit i gång i ett år. Det har varit väldigt roligt att dyka ner i en delvis ny värld. Men det har också tagit väldigt mycket mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Jag kommer att köra vidare så länge jag tycker det är kul, och så länge jag känner att bloggen fyller någon funktion. För skulle exempelvis damfotboll.com börja följa våra proffs – och ställa kritiska frågor – så blir ju min blogg överflödig.

I första hand är tanken att jag skall blogga fram till och med nästa års EM. Du hänger väl med?

4 thoughts on “Hur kunde jag hamna här?

  1. Hej Johan, tack för en mycket bra blogg om Damfotboll. Kommer att fortsätta att följa din Blogg och intresanta artiklar både om det positiva och kritiska artiklarna kring Damfotboll. Du behövs för att spegla både det internationella och nationella utblicken.

  2. Ping: Treårsdagen firas med herrfotboll | En blogg om internationell damfotboll

  3. Ping: Firar fyraårsdagen med lite siffror | En blogg om internationell damfotboll

  4. Ping: Stor dag på bloggen – firar femårsjubileum | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.