Klockan var 10.26 den 28 juni 2011 när jag tryckte på publicera för första gången i den här bloggen. Med några timmars marginal har bloggen nu alltså funnits i 15 år.

Jag har berättat om bakgrunden vid flera tidigare födelsedagar. Men jag tänker att det kan vara värt att köra en repris så här på 15-årsdagen.

Från början fanns det ingen plan på att det här skulle bli en så här genomgripande damfotbollsblogg. 2011 var mitt i ”blogg-eran”. Det skulle bloggas om allt.

Jag hade på kort varsel fått ta över BT:s bevakning av VM i Tyskland från en arbetskompis som plötsligt bytte arbetsplats. Naturligtvis skulle vi ha en VM-blogg.

Jag minns att det var lite tekniskt strul när jag kom ner till Tyskland, så bloggen kom igång först några timmar innan avspark i Sveriges premiär. Jag befann mig i presscentret i BayArena i Leverkusen när jag tryckte ut det första inlägget på den blogg som då hette ”BT på fotbolls-VM”.

Jag minns att bloggens premiärdag var sanslöst varm, att flera journalister kämpade med vätskebrist eftersom arrangören hade fått för sig att man inte fick leverera vatten till media under matcherna. Jag minns också att jag kördes gratis till arenan från centralstationen av en privatchaufför, som antagligen misstog mig för någon Uefa- eller Fifa-höjdare eftersom jag bar ackreditering.

Under VM körde jag på med många korta inlägg. På förhand såg de flesta kvartsfinal som en framgång för ett rätt nederlagstippat svenskt landslag. Men Sverige tog ju brons efter att ha vunnit fem av sina sex matcher. Så jag var kvar i Tyskland länge.

Jag minns att jag tyckte att det var skitkul att blogga från mästerskapet. Men eftersom det var en VM-blogg lades den ner efter att jag kommit hem. I två månader mellan slutet av juli och slutet av september skrevs inga inlägg. Och tanken var att det inte skulle bli något mer.

Men under de två månader som bloggen låg nere led jag av den torftiga vardagsbevakning som svensk media hade av damfotbollen. Bland annat gick det inte att följa i någon svensk nyhetsförmedling hur det gick för Lotta Schelin i Lyon.

Jag hade älskat att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade de stängda träningar, men de gick i princip att räkna på ena handens fingrar. Och spelarna och ledarna var ändå otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.

När man var van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, var det fantastiskt trevligt att mötas av en stor mängd positiv energi under några veckor.

Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige gjorde ett bra mästerskap i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.

Nämnda Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. Och det på ett otroligt positivt sätt.

I september 2011 slog tanken mig att jag kanske kunde hjälpa till att fylla ett tomrum. Och sedan jag återupptog bloggandet har jag inte haft någon längre lucka mellan två inlägg än drygt två veckor. Jag har hela tiden försökt att hålla bloggen levande. Nu på senare år har jag fått fin hjälp av alla er engagerade läsare som skriver inlägg i de olika forumen.

Under de här 15 åren har bloggen haft några olika namn. Efter ”BT på Fotbolls-VM” hette den ett tag ”Mot EM 2013”. Och på senare år har den som bekant hetat ”En blogg om internationell damfotboll” eller ”damfotboll.blog”.

I samband med bloggens tidigare födelsedagar har jag länkat till berättelser om varför bloggen kom till. Det gör jag även nu. Den riktigt utförliga berättelsen skrev jag i samband med ettårsdagen – där berättade jag bland annat att jag inte såg mig som expert när jag började blogga. Det gjorde jag däremot när bloggen nådde sin femårsdag.

Under de här 15 åren har damfotbollen verkligen förändrats, både till det bättre och till det sämre. Till det bättre genom att det är större professionalitet både på klubbar och spelare, bättre kvalitet på spelet – och betydligt större taktisk skicklighet. Negativa förändringar är att man börjat ta efter några av herrfotbollens baksidor, som större distans till supportrar och media genom stängda träningar och färre mediekontakter. Försämringarna tror jag faktiskt bara är negativa för svensk damfoboll. För de gör att vi som är intresserade inte känner att det är meningsfullt att följa våra landslag.

Men totalt sett har det varit 15 väldigt roliga år. Och i nuläget finns det inga planer på att lägga ner bloggen, även om just bloggar är väldigt ute.

I det här inlägget känns det extra kul att skriva om att det har varit en bra vecka för svensk damfotbolls framtid. I går kväll vann F19/07-landslaget sin premiärmatch i EM-slutspelet i Bosnien. Det blev 1–0-seger mot Polen efter mål av IFK Norrköpings Agnes Ekberg.

Det här svenska juniorlandslaget har verkligen hittat en härlig stabilitet. I andra kvalrundan släppte man bara in ett mål i en riktigt tuff grupp. Baklängesmålet kom i 2–1-segern mot Nederländerna. Sedan dess har Hanna Karlsson nu tre raka nollor mot Ukraina, Italien och nu Polen.

Närmast väntar värdnationen Bosnien klockan 17.00 på tisdag för F19/07-landslaget. Matchen går att se på Viaplay.

Noterbart kring gårdagens segermatch är ju att Sverige spelar EM-slutspelet utan vår klart största stjärna i årgången, Felicia Schröder. I går var inte heller vår bästa spelare från kvalet med, Hammarbys Fanny Peterson.