Almanackan visar måndagen den 28 juni 2021. Det har gått tio år sedan jag startade den här bloggen i Leverkusen den 28 juni 2011, några timmar innan Sverige gick in i VM-turneringen i Tyskland.

Jag minns att bloggens premiärdag var riktigt het, flera journalister kämpade med vätskebrist eftersom arrangören hade fått för sig att man inte fick leverera vatten till media under matcherna. Jag minns också att jag kördes gratis till arenan från centralstationen av en privatchaufför som antagligen misstog mig för någon Fifa-höjdare, eftersom jag bar ackreditering.

Jag befann mig i presscentret i BayArena när jag publicerade det första inlägget i den blogg som då hette ”BT på fotbolls-VM”. Det var tänkt just som en VM-blogg, och efter hemkomsten från Tyskland låg också bloggen nere i två månader mellan slutet av juli och slutet av september.

Under de två månaderna som bloggen låg nere led jag av den torftiga vardagsbevakning som svensk media hade av damfotbollen. Bland annat gick det inte att följa i någon svensk nyhetsförmedling hur det gick för Lotta Schelin i Lyon.

Jag älskade att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade de stängda träningar, men inte så många – och spelarna och ledarna var ändå otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.

När man var van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, var det fantastiskt trevligt att mötas av en stor mängd positiv energi under några veckor.

Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige gjorde ett bra mästerskap i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.

Nämnda Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Och trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. På ett otroligt positivt sätt.

I september 2011 slog tanken mig att jag kanske kunde hjälpa till att fylla ett tomrum. Huruvida jag gjort det får andra bedöma. Det jag vet är att jag sedan jag återupptog bloggandet inte haft någon längre lucka mellan två inlägg än drygt två veckor. Utan jag har försökt att hela tiden hålla bloggen levande.

Den har haft några olika namn. Efter ”BT på Fotbolls-VM” hette den ett tag ”Mot EM 2013”. Och på senare år har den som bekant hetat ”En blogg om internationell damfotboll” eller ”damfotboll.blog”.

I samband med bloggens tidigare födelsedagar har jag länkat till berättelser om varför bloggen kom till. Det gör jag även nu. Den riktigt utförliga berättelsen skrev jag i samband med ettårsdagen – där berättade jag bland annat att jag inte såg mig som expert när jag började blogga. Det gjorde jag däremot när bloggen nådde sin femårsdag.

Under de här tio åren har damfotbollen verkligen förändrats, både till det bättre och till det sämre. Till det bättre genom att det är större professionalitet både på klubbar och spelare, bättre kvalitet på spelet – och betydligt större taktisk skicklighet. Negativa förändringar är att man börjat ta efter några av herrfotbollens baksidor, som större distans till supportrar och media genom stängda träningar och färre mediekontakter.

Men damfotbollen är ändå fortsatt härligt jordnära.

Under söndagen gjorde jag en utflykt till Malmö för att kolla in det damallsvenska toppmötet mellan Rosengård och Häcken. Efter matchen gick jag och en kollega en sväng in i stan för att käka lite. När jag gick tillbaka till Malmö IP för att hämta bilen såg jag en liten folksamling på parkeringen.

När jag kom fram såg jag Anna Anvegård och Nathalie Björn sitta på asfalten och prata med Sanne Troelsgaard, Hanna Bennison och Mimmi Larsson – fem landslagsspelare på en parkering. En av dem, Nathalie Björn, körde strax efter elsparkcykel hem.

Motsvarande scen har jag inte varit nära att se efter en herrelitmatch på många år. Damfotbollen är fortfarande betydligt mer tillgänglig och jordnära än herrfotbollen, och det är också därför det är så kul att följa den.

För övrigt var det en trevlig match på Malmö IP i går. Rosengård vann fullt rättvist med 2–0, och har nu kopplat ett järngrepp om SM-guldet.

En tanke när jag startade bloggen var att erbjuda en mer kritisk granskning än vad som erbjöds av exempelvis dåtidens huvudbevakare av damallsvenskan, damfotboll.com. Som ett led i den där granskningen har jag ofta varit skeptisk till hyllade stjärnspelare.

En spelare som jag ofta följt med kritiska glasögon är Jelena Cankovic. Men efter söndagens match är det bara att kapitulera. Jag hade på de där kritiska glasögonen när jag kollade in henne lite extra under matchen. Men jag insåg snart att det inte fanns så mycket att kritisera, utan kom fram till att hon var fullständigt lysande. Hon var i en klass för sig i en match med många bra spelare.

I och med segern leder Rosengård nu tabellen med åtta poängs marginal efter tio omgångar. Jag roade mig med att kolla hur det sett ut i den damallsvenska tabelltoppen efter tio omgångar de tidigare år som den här bloggen existerat. Här är facit:

2021: 1) FC Rosengård 28 poäng, 23–2 i målskillnad, åtta poängs ledning.
2020: 1) Kopparbergs Göteborg FC, 26 poäng, 25–4, en poängs ledning.
2019: 1) FC Rosengård, 21 poäng, 27–7, en poängs ledning.
2018: 1) Piteå IF, 21 poäng, 15–12, två poängs ledning.
2017: 1) Linköpings FC, 27 poäng, 25–10, fem poängs ledning.
2016: 1) Linköpings FC, 28 poäng, 34–8, samma poäng och målskillnad som FC Rosengård, men med fler gjorda mål (30–4).
2015: 1) Eskilstuna United, 24 poäng, 21–9, en poängs ledning.
2014: 1) FC Rosengård, 27 poäng, 33–7, tre poängs ledning.
2013: 1) Tyresö FF, 26 poäng, 35–7, tre poängs ledning.
2012: 1) Tyresö FF, 24 poäng, 27–6, samma poäng som LdB FC Malmö (30–14).
2011: 1) LdB FC Malmö, 26 poäng, 27–7, en poängs ledning.

Noterbart här är att under de här elva säsongerna är 28 poäng högsta noteringen under de första tio omgångarna – alltså precis den skörd som FC Rosengård nått i år.

Unikt är däremot att ha ett så stort försprång som åtta poäng med tolv omgångar kvar att spela. Unikt är också att bara ha släppt in två mål på de där tio matcherna, en otroligt imponerande siffra.

Just nu talar allt för att guldet skall hamna i Malmö i höst. Men snart öppnar transferfönstret, och kanske att diverse spelaraffärer kan komma att förändra saker i vår högsta serie. Flera av de där Rosengårdsspelarna som firade segern på Malmö IP:s parkering omges ju exempelvis av flyttrykten.

Det är för övrigt många rykten om värvningar för tillfället. AIK skall ha fyra nya spelare, Växjö och Rosengård några vardera och Häcken har redan värvat två. Dessutom är flera av våra utlandsproffs på gång att byta klubbar.

Det kommer garanterat att finnas mycket att skriva om när den här bloggen går in på sitt elfte år. En höjdare kommer redan i morgon, då skall ju Peter Gerhardsson presentera de 22 spelare (18+4) som skall åka till Japan. Vi hörs.