I natt svensk tid inträffade en riktig megaskräll i det nordamerikanska VM-kvalet.
Precis när klockan blev 01.00 svensk tid gräts det glädjetårar bland Panamas spelare. Och det kom tårar av besvikelse från Mexikos. Panamas Canaleras hade nämligen slagit ut Mexiko.
Panama är ett landslag där jag inför den här kvällen inte kände till en enda spelare. Jag har i och för sig läst att landet har startat ett ligaspel för damer, men tog ändå för givet att Mexiko skulle vinna lagens inbördes möte och ta sig till semifinal.
Mexiko är på stark frammarsch. Landet har en ny liga (Liga MX Femenil) med höga publiksiffror och deras ungdomslandslag har de senaste åren varit jämnstarka eller till och med bättre än USA:s.
När jag kom hem från jobbet satte jag på matchen, fast utan avsikt att kolla på den. Men när jag såg att det fortfarande var 0–0 i slutminuterna av den första halvleken blev jag lite nyfiken. Panama hade ju bättre målskillnad än Mexiko, och gick vidare på kryss.
Det blev ännu mer intressant när Mexiko fick straff på övertid i den första halvleken, där man totalt även hade tre ramträffar. Straffen slog av den spanska ligans skyttedrottning Charlyn Corral – och räddades av Panamas 17-åriga målvakt, Yenith Bailey.
I paus googlade jag Bailey, och noterade att hon hade hyllats av både motståndare och experter efter 5–0-förlusten mot USA.
Bailey och det mållösa resultatet gjorde mig lite nyfiken, och jag gav den andra halvleken en chans. Det ångrar jag inte, för redan i den andra minuten tog Panama sensationellt ledningen genom Karla Riley. Och precis efter hade de även ett stolpskott för 2–0.
Med pressen på favoriterna att göra minst två mål slutade mexikanskorna att passa runt bollen, vilket de brukar vara duktiga på. De började istället sparka boll, vilket passade Panama väl. Visst fick Bailey visa klass några gånger, och hon är verkligen en oslipad diamant. Men Mexiko skapade totalt sett inte så mycket som de borde.
Och i 85:e minuten slog blixten ner igen. Inhopparen Lineth Cedeno gjorde 2–0 för Panama.
Några minuter senare var skrällen ett faktum. Mexiko missar VM 2019, vilket förstås är förödande för mexikansk damfotboll.
Det roliga här är ju att damfotbollsvärlden växer. Nu talar det mesta för att vi får en direkt avgörande match om Nordamerikas tredje VM-plats mellan Panama och Jamaica. Och förloraren där får en extra chans i playoff mot Argentina senare i höst.
Innan jag går och lägger mig några korta nyheter med svensk koppling. Dels såg jag att Hannah Wilkinson är korsbandsskadad igen. Det är förstås en väldig dålig nyhet för ett Vittsjö som kämpar för kontraktet. Värst är det förstås för Wilkinson själv, som sannolikt missar nästa års VM-slutspel. Det går i och för sig att ta sig tillbaka till spel på nio månader, men det brukar ju tyvärr behövas lite längre tid än så.
Wilkinson skadade sig när Vittsjö åkte ur Svenska cupen mot Jitex förra veckan. Apropå cupen har Kristianstad, LB07 och Växjö tagit sig vidare till gruppspel de senaste dagarna.
När jag häromdagen skrev om spelare födda på 2000-talet och ställde frågan om vilken svensk 2000-talist som blir först att nå A-landslaget hade jag tänkt att haka på konstaterandet att vårt F18/00-landslag förlorade mot Slovenien i sista EM-kvalmatchen. Fast det föll bort då.
Men slovenskorna vann i Vittsjö med 1–0, ett resultat som antyder att F18/00-landslaget inte är någon av våra bättre årgångar. Tyvärr har det varit rätt blekt sedan 97:orna. Vi får hoppas att det är vassare kullar på gång.
Slutligen konstaterar jag att vi har fått vårt första futsalproffs. Det är Boråstjejen Nanna Jansson, som senast har spelat sin fotboll i Böljan, som har skrivit på för det italienska Serie A-laget Olimpus Roma. Kul.
En blogg om internationell damfotboll 
Inget Mexiko i VM alltså. Än en gång ser vi prov på vad som händer om man inte förvaltar målchanserna. Delvis visar det också på vådan av kvalformatet. Med formatet som Concacaf m.fl. använder så kan en dålig insats (eller som i Costa Ricas match felaktiga domslut) bli nästintill omöjliga att reparera. Hittills är det bara Uefa som använder samma kvalformat som herrfotbollen. Det innebär att lagen har flera matcher på sej och att en dålig match kan repareras. Dessutom får alla deltagande lag spela många tävlingsmatcher och visa upp sej på hemmaplan. Uefa kritiseras ofta på goda grunder för ointresse för damfotbollen, men Uefas kvalspelsupplägg gynnar damfotbollen i Europa.
Ja, Europas upplägg för kvalen till VM och EM (kontinentmästerskapet) är bättre än övriga kontinenters. Däremot har ju Europa det sämsta formatet av alla när det gäller OS-kvalet. Där kan man bli utslagen utan att ha mött ett enda europeiskt lag.
Märkligt, minst sagt, att FIFA har regler som tillåter nyckelspelare att vara borta från spel i egna klubben, mitt under brinnande säsongsspel, för att i stället delta i en internationell turnering. Ta exemplet kvalturneringen CONCACAF och Linköpings FC:s förstamålvakt Stephanie Labbé. Eftersom Kanada tycks bli ett av lagen i finalen (det andra är USA), så kommer hon att ha varit borta från sitt Linköping i ca tre veckor. Med andramålvakten på skadelistan – eller i osäker dagsform – så har laget bara reserven från F19 att tillgå. Ja, hon heter Julia Nyström. CONCACAF-finalen spelas den 18 oktober och dagen före möter Linköpings FC Paris SG i första ”åttondelen” i Champions League. Kan nog bli en riktig upplevelse för unga Julia, som dock bör vara ganska härdad(?) efter elddopet uppe i Piteå…
Det här är naturligtvis inte bara ett problem för LFC, men om vi ska hårdra det hela är det som att låta Damallsvenskan rulla på som vanligt medan VM eller OS pågår.
Fifas regler är väl ändå att klubben har förtur utanför de internationella fönstren – om inget annat är avtalat. Och i fallet Labbé tar jag för givet att hon har i sitt kontrakt att hon ska få åka och spela de Nordamerikanska mästerskapen.
Annars har väl de damallsvenska klubbarna ett avtal om att inte släppa spelare utanför Fifa-datum. I varje fall har man haft ett sådant tidigare.
Ja, givetvis har Labbé avtalat med Linköping om att få delta i denna viktiga turnering, och då är det inte FIFA:s bord, s.a.s. Samtidigt är väl den (alls)mäktiga organisationen underkunnig om allt som sker på ”lägre nivåer”, bland nationsförbund och klubbar.
Så din förra kommentar var egentligen överflödig eftersom du redan visste detta…..
Frågan om att släppa spelare fler eller färre datum än vad den internationella kalendern stipulerar har ju varit uppe då och då, exempelvis kort efter att Sundhage tillträdde som FK. Kanske talade hon utifrån sina erfarenheter som coach i USA där landslaget har längre samlingar, vilket också hon ville ha i Sverige. Om jag minns rätt var elittränarna mycket kallsinniga, bland annat med argumentet att tre av fyra år är mästerskapsår och då är de som är landslagsuttagna borta ungefär 100 dagar från sin klubb. Det här leder naturligtvis över till diskussionen om ersättning från förbund till klubbar när deras spelare ”arbetar” för en annan ”arbetsgivare”. Det skulle sannolikt inte accepteras i någon annan samhällssektor. Den frågan hänger väl fortfarande i luften, eller har det kommit till något acceptabelt avslut?
…..såg just nyss att FIFA aviserar höjning av prispengar för damerna och ersättning till klubbar för spelares deltagande i landslag.
Pingback: Nu är VM:s startfält komplett | En blogg om internationell damfotboll