Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.
Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.
Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.
Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.
Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.
Hur bra är då den svenska EM-truppen?
Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.
Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.
Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.
Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.
Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.
Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.
När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.
Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.
Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.
Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).
Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.
Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.
Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.
Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.
Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.
Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.
Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.
UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.
En blogg om internationell damfotboll 
Jag vet inte om jag tycker att konkurrensen och spelarmaterialet är så himla bra som alla verkar tycka. Är det egentligen så mycket bättre än vm-truppen 2019 eller i OS förra året. Det var ju i stort sätt samma spelare som konkurrerade om platserna då. Amanda Nilden är väl den enda nya spelaren som har tillkommit i diskussionerna sedan OS. Några spelare har gått framåt i sin utveckling och några har haft det tuffare. Startelvan kommer förmodligen se ungefär likadan ut som i OS. Det är väl högerkanten som är mest öppen för mig. Bredden i truppen känns inte större än i OS. Absolut är det säkert så som Gerhardsson säger, att det har varit tufft att ta ut en trupp. Men frågan är om det beror på att alla spelare är på en så hög nivå? Eller är det kanske så att många är på ungefär samma nivå men kanske inte håller hög internationell klass? Bara för att det är svårt att ta ut en trupp behöver det inte betyda att den är superstark. Ska vi vara helt ärliga finns det frågetecken kring en hel del spelare, frågetecken som inte fanns inför OS.
Jag tycker det har blivit tydligt att när några bärande spelare från startelvan som Seger eller Asllani har varit borta så har vi svårt att backa upp det. Tyder inte det på att övriga spelare som ska ersätta kanske inte håller en så hög nivå som vi vill tro? Truppen är absolut riktigt stark men inte någon större skillnad mot tidigare mästerskap om ni frågar mig. Jag har svårt att se vad som är så speciellt med just den här truppen.
Med det sagt är det absolut en stark trupp som jag håller som favoriter tillsammans med England. Startelvan är minst lika stark som hos övriga lag och det finns många spelare som kan hoppa in och förändra en matchbild.
Jag såg England i några träningsmatcher i våras mot både Tyskland och Spanien och de imponerade stort på mig. De har en bred trupp om något, jag skulle nog säga att dem har den bästa truppen i EM. Sarina Wiegman är en skicklig tränare som verkligen har fått ihop laget bra. Sedan får vi se om dem pallar pressen, det är mitt enda frågetecken?
Glöm inte att Linda Sembrant var skadad i fjol. Vill förstås inte jinxa något. Men vad jag kan minnas är det här första gången på länge som inte någon given spelare finns på skadelistan.
Jag tyckte nog att det fanns en hel del frågetecken inför OS. Jag tippade exempelvis att Sverige skulle åka ut i kvartsfinal, och gav bara vårt landslag 20 procents chans att ta medalj. Det trots att de kom till mästerskapet med tolv raka landskamper utan förlust.
https://damfotboll.blog/2021/07/19/den-stora-guiden-till-os-2021-del-2-de-aker-ut-i-kvartsfinal/
Även Pauline Hammarlund var korsbandsskadad i fjol. Hon var väl inte given, men definitivt en kandidat till OS-truppen. Hon är väl också den som inte haft möjlighet att konkurrera fullt ut i år. Rehaben har tagit lite för lång tid.
Jag håller med om att truppen inte känns direkt bättre än tex inför OS. Det känns jämnare dock, känslan (med betoning på det ordet) är att fler kan ta en startplats i en match än det ofta varit tidigare. Däremot tycker jag den saknar lite olika typer av spelare framåt vilket tyvärr kanske kan inverka på vår möjligheter att vinna Em. Vilket kanske ryms i det du skriver om att du inte tycker bredden är bättre än i OS?
England tycker jag känns väldigt upphaussade, visst har de en tränare som är bra, visst har de bra spelare, men de har också en hel drös spelare jag verkligen inte tycker är som bra som det påstås. Lea Williamson är bra men efter att ha sett henne en massa i Arsenal undrar jag hur någon kan tycka hon är en av världens bästa mittbackar (som hon tex rankades i The Guardians lista), Bright är hård men rätt trög och går bort sig rätt ofta, Jess Carter har varit antingen bra eller katastrofal i Chelsea-matcherna hon spelat, Målvakterna är ok, de jag jag sett några matcher med är bra men de är inte minnesvärt bra. Mittfältet och Anfallet är en mix av bra, eller i några fall fantastiska, spelare och ett antal som verkligen känns som utfyllnad bara. Visst har England gjort en del imponerande resultat, de kan sätta sanslösa mängder mål mot svagare motstånd, men både Tyskland och Spanien gjorde rätt släta figurer i Clark Cup och England som vann spelade 1-1 med Kanada, 0-0 mot Spanien och slog Tycksland (utan en massa ordinarie spelare) med 3-1. Jag såg inte alla matcherna men jag blev milt sagt inte imponerad. Sedan räknar jag med att de kommer bli ett tufft lag att slå som det brukar vara men de är inte på något sätt en favorit att vinna för mig.
Jag hoppas du har rätt Björnis. England är ett lag jag har väldigt svårt för. Varför jag har England som favorit efter Sverige är helt enkelt för att de andra lagen inte har visat något heller. Spanien, Frankrike och även just England har aldrig pallat för trycket och viker ofta ned sig mot bra lag i stora matcher. England spelar på hemmaplan och de lagen vet man av tidigare erfarenhet ofta har marginalerna med domare och andra yttre faktorer med sig. I Arnold Clark cup tyckte jag det var dem som hade hunnit längst. Sedan är det faktiskt Wiegman som gör att jag tror mycket om dem. Hon har redan lett ett lag till guld på hemmaplan förut. Även om deras backlinje kanske är lite överskattad ser jag inte så många lag som har bättre. Det är i så fall Sverige eller Frankrike. Jag har bara en jobbig känsla av att England kommer ta sig långt med mycket flyt på vägen lite som Chelsea gjorde i Champions league förra säsongen. Lag som jag inte gillar brukar tendera att ha mycket flax så det är baserat på mycket känslor 😅Jag hoppas dock de kollapsar och att de unga spelarna inte klarar av att bära det ansvaret ännu. Spanien ser ganska uddlösa ut och nu med Hermoso skadad tror jag inte de tar sig till final. Deras mittfält kommer inte räcka för att ta ett guld. I Champions league-finalen blev hela backlinjen synad. De hann inte med när det gick snabbt i djupled, det kommer alla lag som möter Spanien utnyttja. Frankrike har väl kanske den bästa och mest kompletta startelvan av alla lag men de lyckas sällan få ihop gruppen. Tyskland och Nederländerna vet hur man går långt i mästerskap men de har inte sett särskilt bra ut under den senaste tiden.
Min känsla är att namnen må vara desamma, men att flera spelare blivit bättre. Ilestedt, Glas, och Rolfö är ju högsta elit, och Björn, Blackstenius, Hurtig, och Blomqvist är inte långt ifrån. Alla dessa är 25-29 år, och borde vara på topp. Om ikonerna Seger, Asllani, och Sembrandt kan komma upp i förra årets klass, och Nildén steppar upp på vänsterbacken, blir laget otroligt svårslaget.
Spanien och Frankrike har de bästa trupperna, Tyskland, Holland, och Sverige inte långt bakom, Norge har en väldigt bra första uppställning och i Hegerberg och Graham Hansen två riktiga ess. England är galet överskattade.
Borde bli en riktigt bra turnering.
En stark trupp. Saknar Madelen Janogy, som har speciella egenskaper som jag tycker att övriga svenska anfallare saknar. Hon är teknisk, individuellt skicklig med bollen, kan utmana motståndare och bryta mönster. Känslan är att Sofia Jakobsson kom med på gamla meriter. Svårt att ta ut en trupp i den konkurrens som råder, som många redan har konstaterat. Jag är optimistisk inför EM, men det blir stenhårt.
Mitt lag hade match under eftermiddagen så jag har inte sett något av dagens fem damallsvenska matcher. Välkomnar rapporter, inte minst från Bravida. Häcken är nu tio poäng bakom Rosengård. Det lär man inte ta in. Göteborgarna får nog vara nöjda om de slutar topp tre.
Kollade just in den andra halvleken mellan Häcken och Vittsjö. Utifrån de 45 minuterna tycker jag att Vittsjö vann hur rättvist som helst. Häcken anföll segt och med bristande kreativitet, medan Vittsjö var snabbt och vasst i sitt anfallsspel. Rytting Kaneryd blixtrade till i början, men försvann sedan ur matchen.
Först vid 1–3 visade Häcken lite tyngd genom att spela mycket rakare och mata in inlägg i straffområdet. Samtidigt föll Vittsjö hem ganska lågt för att försvara sin ledning. Nu är ju Vittsjö väldigt starkt i luftrummet, men Häcken kändes ändå bättre när de spelade med lite större desperation.
Häckens problem är att de inte har några linjer i spelet över huvudtaget. Ge bollen till Kaneryd så får hon lösa allt, lite så känns det. De kan ju knappt slå 3 passningar inom laget innan någon stressar iväg en passning och så blir det en kontring emot dem. Blir inte förvånad om Vilahamn får kicken under sommaren. Det är han som är ansvarig för att spelet ser ut som det gör. Laget sitter inte ihop och det är knappast spelarnas fel.
Skadan på Rosa Kafaji känns allt mer kostsam ju längre säsongen går.
Matchrapporter önskades så här kommer min från Linköping Arena:
Det var tydligt att AIK fått ett lyft av vinsten mot Piteå och man gjorde en rätt bra match skulle jag säga. Deras målvakt som var riktigt bra förra omgången mot Piteå var matchens förgrundsfigur och stod för flera mycket vassa räddningar, något som tillsammans med ett antal ramträffar för LFC ledde till ett något jämnare resultat än vad som borde varit fallet sett till matchbilden.
För LFC:s del så såg man med några undantag, framförallt evighetsmaskinerna Stina Lennartsson och Heidi Ellingsen, lite sega ut och jag tror uppehållet efter nästa match är rätt så välkommet för dom. Det är dock imponerande att laget hittat ett spelsätt i år där de skapar många målchanser och vinner även när man inte gör en toppinsats.
Slutligen vill jag uppmärksamma på en intressant detalj som en supporterkollega påminde om: LFC har genom de tre poängen idag tangerat poängskörden man hade på 22 matcher ifjol och dessutom med MYCKET bättre målskillnad, det om något säger en del om hur mycket man faktiskt har höjt sig från dess till i år.
Att på 14 matcher ha lika många poäng som på fjolårets 22 matcher är bra, men att målskillnaden är mycket bättre är helt logiskt och föga förvånande.
Det finns också en annan delförklaring till att LFC (som bloggaren ser som enda positiva överraskningen hittills) ökat poängskörden. De har, med ett undantag, lyckats hålla sig borta från ”oavgjort-spöket” som exempelvis Häcken och Vittsjö råkat ut för. Som vi vet är det ju poängmässigt bättre att vinna en match och förlora en match än att ha två oavgjorda.
Bajen hemma mot Kalmar blev en enkel historia efter 1-0 på hörna i andra minuten. Lite symptomatiskt för ett lag i motgång att släppa in ett mål på det sättet och då i matchen.
Gästerna var inte ofta inne i offensivt straffområde, men fick ändå fram några halvfarliga halvchanser. Noterbart är att HIF är väldigt sårbara på höjdbollar, där all säkerhet plötsligt kan vara bortblåst. Tror att det bl a är därför som Eskilstuna är deras mardrömsmotståndare, eftersom de anammar lite mer av ”sparka och spring” i sin offensiv, och det är inte Hammarby särskilt bekväma med.
Nu är det 2022 och inte 2016, men den säsongen utgjordes Linköpings startelva oftast av detta gäng: Cajsa Andersson, Jonna Andersson, Stina Blackstenius, Magdalena Eriksson, Fridolina Rolfö, Jessica Samuelsson (nu Wik) samt, inte minst, de utländska Janni Arnth, Pernille Harder, Kristine Minde, Claudia Neto och Renée Slegers. Ett intressant tankeexperiment är hur långt denna illustra årgång hade fört LFC idag…
Apropå Häcken, de spelar mot Hammarby borta inför sommaruppehållet. En förlust i den omgången och Häcken kan befinna sig på tabellens undre halva. Frågan är om inte det är dags för Vilahamn att byta (eller åtminstone modifiera) spelsystemet? Han envisas med den intensiva pressen och bollinnehavet men laget förmår inte göra mål på sina chanser. Om man släpper lite på bollinnehavet så är det möjligt att de kan få fler kontringschanser och kanske därmed bättre mållägen. Spelarmaterialet för detta finns – många snabba spelare… Eller har Vilahamn gått i Janne Anderssons skola och vägrar byta system när det visar sig inte hålla?