Etikettarkiv: Michael Kallbäck

Janogy, Linköping, Ballon d’Or, Chawinga och UWCL

Posted on by
8

Madelen Janogy

Madelen Janogy har bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.

Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.

Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.

Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.

Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.

I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.

Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.

Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.

En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.

Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.

För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?

De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.

Jag läste att Rainer Fussgänger på sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.

Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.

En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.

Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.

Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.

När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.

Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.

PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.

Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.

Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.

Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.

För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.

Det första asiatiska klubbmästerskapet vanns för övrigt av japanska NTV Beleza närmast före Chawingas klubb.

Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:

När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:

1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan

Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.

När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.

I veckan har även engelska The Guardian presenterat sin lista över världens 100 bästa spelare. Där såg pallen ut så här:

1) Sam Kerr
2) Lucy Bronze
3) Megan Rapinoe

Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.

Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…

På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:

33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas

En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.

Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.

Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.

Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.

1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.

2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.

3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.

Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.

Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.

 

Banusic lämnar Linköping för Kina

Posted on by
36

Marija Banusic

Dagens stora svenska damfotbollsnyhet är att Marija Banusic som väntat lämnar Linköping. Hennes nya klubbadress blir kinesiska Beijing BG Phoenix FC, som tränas av hennes tidigare tränare Kim Björkegren, och där Elena Sadiku är assisterande tränare. Bland de nya lagkompisarna finns bland annat den före detta Tyresöspelaren Vero Boquete.

Klubbvalet är inte helt överraskande, då trion Björkegren, Sadiku och Banusic har samma agent – Michael Kallbäck.

Att Banusic skulle lämna LFC har känts ganska självklart ett tag. Hon har en riktigt jobbig vår bakom sig, där hon bland annat tappat den landslagsplats hon spelade till sig i fjol. Under Marcus Walfridson var hon dock förstavalet i rollen som tia bakom Natasha Dowie i LFC.

Utfallet på planen var dock långt ifrån bra, Banusic hade inte bara det tungt i spelet, hon visade också stor frustration. I 1–0-ledning borta mot Kristianstad fick hon ett spel och skickade iväg bollen ut på den tennisbana som finns bakom ena målet på Kristanstads nya fotbollsarena.

Efter den matchen skrev jag att:

”Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.”

Den matchen visade sig dock bli Walfridsons sista som Linköpingstränare. Och när Henrik Jensen tog över var ett av hans första drag att placera Banusic på bänken. I Jensens debut vann också LFC mot Göteborg. Hans andra match var cupfinalen mot Rosengård. Även där började Banusic på bänken. Hennes inhopp slutade dock illa – hon fick grovt rött kort efter en sen och våldsam satsning mot Sanne Troelsgaard.

Banusic fick chansen i startelvan i förlustmatchen mot LB07, men i övrigt har hon varit bänkad sedan tränarbytet. Och det är svårt att kritisera Henrik Jensen för det valet.

Efter nio omgångar i damallsvenskan har Linköping nämligen bara tagit fyra poäng av tolv möjliga med Banusic i startelvan – ett snitt på en poäng per match. Däremot har det blivit hela tio poäng av 15 möjliga utan Banusic – två poäng i snitt. Linköping har alltså dubbelt så bra facit utan Banusic i startelvan.

Även om man tittar målmässigt har laget vunnit på att spela utan Banusic. Man har målskillnaden 4–6 i damallsvenskan under de 379 minuter som hon har varit på planen. De 431 minuter hon varit vid sidan har Linköping däremot gjort 7–4.

I dag säger Jensen så här om Banusic till SVT:

”Hon har inte haft det så lätt spelmässigt, hon har inte spelat så mycket 2018 på grund av den konkurrenssituation vi haft. Men hon har betytt mycket för oss, framför allt 2017.”

Jensen själv har hyllats för sitt sätt att leda laget. Nyligen beklagade storstjärnan Kosovare Asllani i Corren att Jensen kommer att lämna LFC nu i sommar:

”Det är tråkigt att han lämnar, det måste jag säga. Jag tycker att han varit en ‘perfect match’ för oss. En otroligt bra tränare, troligen en av de bästa som jag har haft i min karriär. Jag tror inte riktigt att han förstår hur bra han är.”

Marija Banusic kan däremot möjligen ha en omvänd självbild, alltså att hon uppfattar sig bättre än vad hon är. Det senaste året har hon nämligen inte varit bra, något som känns onödigt.

När det gäller speluppfattning och bolltouch har ju nämligen Banusic klart störst potential i Sverige, och hon ligger även mycket högt i en internationellt jämförelse. Problemet är att hennes löpförmåga är långt ifrån elitnivå.

Det senaste året har hon mest stått stilla på planen, vilket har gjort henne till ett enkelt offer för motståndarnas försvarsspelare. Hon har gjort två mål i år, båda har kommit på fasta situationer. I spelet har hon däremot inte fått ut mycket. Känslan är att hon har blivit sönderläst av de andra lagen i damallsvenskan.

Det finns ju inga stillastående världsspelare, varken inom herr- eller damfotbollen. Folket runt Banusic behöver få henne att inse att hon måste förbättra sin löpstyrka rätt rejält om hon skall kunna ta nästa steg. Hoppas att Björkegren och Sadiku kan göra det, för en rörlig Marija Banusic vore en fantastisk tillgång för vårt landslag.

Hoppas således att den här övergången kan vara starten för ett riktigt lyft för Banusic. Det är ju bra för spelare att bekanta sig med olika spelsätt och kulturer. Och det asiatiska sättet att spela fotboll borde passa henne bra.

Det om dagens svenska nyhet. Lördag och söndag har det spelats fyra damallsvenska matcher, som ytterligare packat ihop toppskiktet i vår högsta serie. Jag har inte sett någon av matcherna koncentrerat, men såg i alla fall rätt delar av lördagens matcher.

Då vann Hammarby mot Rosengård och Göteborg mot Växjö. Göteborg var i underläge med 2–0 när Växjömålvakten Katie Fraine drog på sig ett rött kort efter att ha sprungit ner Adelina Engman i en sådan där hänsynslös utrusning som är rätt typiskt Fraine. Hon mejade även ner en forward första gången jag såg henne live.

Med en kvinna mer på planen vände Göteborg till 3–2-seger, Rebecka Blomqvist nickade in segermålet på slutet. Det var ett mål som innebär att göteborgskorna nu bara är två poäng ifrån SM-guldet.

Rosengård tog ju nämligen inte chansen att ta över serieledningen. Trots tre raka förluster är Piteå kvar i tabelltopp. Det jag såg av lördagens match var Rosengård uddlöst. Jag tycker alltså att Malmölaget verkar vara sämre nu än man var i serieupptakten.

Anja Mittag känns livsviktig för lagets offensiv. När hon inte är på topp förmår inte de andra att skapa tillräckligt mycket. Nu skall det ju sägas att jag tycker att Rosengård borde ha haft en straff i den första halvleken vid ställningen 0–0. När de väl fick straff var det 1–0 till Bajen, och då räddade Emma Holmgren skottet från Iva Landeka. Och efter det upplevde jag det som att Stockholmslaget hade de klart bästa målchanserna.

Under söndagen spelade Djurgården och Kristianstad 1–1. Jag såg den första halvleken, och det var spelmässigt sett en riktigt dålig halvlek, där hemmalaget kändes helt uddlöst. Senare på dagen tog Eskilstuna tre livsviktiga poäng via 1–0 borta mot LB07. Mimmi Larsson gjorde segermålet på övertid.

Med sju matcher kvar av vårsäsongen är det verkligen hysteriskt jämnt. När Växjö ledde med 2–0 i lördags var laget uppe på tredje plats i tabellen. Hastigt och mindre lustigt rasade man ner i bottenstriden. Nu ligger Växjö bara två poäng över nedflyttningsstrecket. Laget kommer dock inte att kunna rasa ner under innan semestern, ens vid förlust mot Rosengård på torsdag. Vittsjö och Djurgården möts ju nämligen på lördag, och båda kan inte passera Växjö.

I övrigt på nyhetsfronten sedan förra inlägget så har Arsenal gjort klart med schweiziska Lia Wälti, senast i Turbine Potsdam.

Lyon har varit i Tyskland och hämtat sina två senaste nytillskott. Målvakten Lisa Weiss hämtas från Essen och Caroline Simon från Freiburg.

Och Montpellier har också värvat i Freiburg. Den franska svenskklubben har nämligen gjort klart med Österikes landslagsspelare Sarah Puntigam.

I USA har Christen Press gjort sitt första mål för Utah Royals:

Jag har redan ställt mig frågan om varför Fifa anlitat Deyna Castellanos till att marknadsföra nästa års VM-turnering. Här är en till som är lika frågande.

Jag slutar väl där det här inlägget började, med nyförvärv till den kinesiska superligan. I dag har även brasilianska Fabiana da Silva Simoes skrivit på för Wuhan Jianghan University.