Den stora analysen av Sverige–England 0–4

Det var semifinal i EM mellan värdnationen England och världstvåan Sverige.

Engelska Lionesses var ganska klar förhandsfavorit. Inte bara för att man hade imponerat mer rent spelmässigt utan också för att värdnationen hade fått sköta turneringsupplägget. Då hade man ordnat så att man fick två fler vilodagar från kvartsfinalen än sin semifinalmotståndare.

Det engelska favoritskapet förstärktes av att Sverige hade fått in covid i truppen efter gruppspelet, vilket dels gjorde att man saknade spelare, dels ledde till en oro i truppen.

Försnacket dagarna inför matchen handlade mycket om just vilka spelare som skulle kunna komma till spel. Den svenska lagledningen försökte lägga dimridåer. Och det fanns frågetecken för Jonna Andersson, Hanna Glas, Caroline Seger, Olivia Schough och Kosovare Asllani.

Kosovare Asllani

När laguppställningen kom fanns Glas och Asllani med i startelvan. Andersson och Seger satt på bänken, medan Schough saknades med bekräftad covid. Dessutom stod Elin Rubensson utanför matchtruppen, hon hade så kallade symtom.

En annan fråga som hade diskuterats i försnacket var huruvida Sverige skulle spela med fyrbackslinje eller med tre mittbackar. Arsenaltränaren och TV4-experten Jonas Eidevall tyckte att Peter Gerhardsson borde välja tre mittbackar.

Förbundskaptenen valde dock fyrbackslinje. Totalt hade han faktiskt fyra mittbackar i startelvan. Precis som i kvartsfinalen mot Belgien var dock Amanda Ilestedt högerback och Nathalie Björn defensiv innermittfältare.

Sammansättningen av backlinjen var den femte på fem matcher. Kontinuitet i försvaret var inte något svenskt adelsmärke i den här turneringen.

Det som överraskade mest i startelvan var ändå att Sofia Jakobsson fanns med. USA-proffset hade inte fått en enda spelminut tidigare i turneringen. Nu gick hon in från start i semifinalen.

I sin helhet såg den svenska startuppställningen ut så här: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda SembrantMagdalena Eriksson, Hanna Glas – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.

Sarina Wiegman

Om det fanns frågetecken kring den svenska elvan var den engelska högst väntat. Sarina Wiegman ställde upp med exakt samma spelare som i de fyra tidigare matcherna. Det var unikt. Aldrig tidigare i EM-historien hade något lag startat med samma elva i fler än tre matcher i rad.

De spelare som startar för England i EM är: Mary EarpsLucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel DalyGeorgia Stanway, Keira WalshBeth Mead, Fran Kirby, Lauren HempEllen White.

Semifnalen spelades i duggregn och just under 20 graders värme inför 28 624 åskådare på ett utsålt Bramall Lane i Sheffield.

Sverige–England
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
3–0 i målchanser
1–0 i hörnor

Trots att England hade avspark blev det en svensk rivstart. Andrabollen efter att Millie Bright. lyft långt hamnade hos Georgia Stanway. Hon avväpnades dock av Fridolina Rolfö precis innan mittlinjen. Domare Esther Staubli från Schweiz kunde ha blåst engelsk frispark, men friade.

Esther Staubli

Rolfö fick fortsätta och satte bollen till Stina Blackstenius på vänsterkanten. Samtidigt gjorde Sofia Jakobsson en jättelöpning in från högerkanten. Blackstenius passade in bollen till Jakobsson på ytan bakom långsamma Bright.

Efter 19 sekunder hade Sverige ett superläge att ta ledningen. Jakobssons vänsterskott mot bortre hörnet räddades dock av Mary Earps, som sträckte ut vänsterfoten.

När Sverige strax efter kom i en kontring hade Blackstenius återigen sökt sig långt ut till vänster. Det var nog ingen slump. Den svenska anfallsstrategin verkade gå ut på att anfalla bakom det engelska högerförsvaret med långsamma Bright och hyperoffensiva Lucy Bronze.

En annan tydlig strategi var att Kosovare Asllani i defensiven skulle ta bort passningsskickliga Keira Walsh. Manchester Citymittfältaren kom till semifinalen med turneringens bästa passningsprocent. Och då skall man veta att Walsh inte bara slår sjumeterspassningar bakåt eller i sidled. Hon är även mästerlig på att byta kant med svepande krosspassningar.

När England fick ett inkast högt upp på deras vänsterkant blev Walsh närmast punktmarkerad av Asllani. Mittbacken Leah Williamson kunde då avancera och ostörd slå ett inlägg mot bortre stolpen. Där dök Beth Mead upp – och nickade utanför.

Det var det närmaste en målchans England kom under den första kvarten. Mead var nära mål, men nicken kändes egentligen aldrig speciellt farlig.

Nämnda Williamson är bra på att spela genom lagdelar med sin fina högerfot. Hon skall helst inte få slå passningar in i straffområdet ostörd. Men tydligt var att Sverige hade större respekt för Walshs spelvändningar – och för Millie Brights långpassningar. För Stina Blackstenius låg hela tiden tätt på Bright, vilket gjorde att Williamson fick mycket tid med bollen.

Efter några minuter där det engelska laget haft ett litet övertag hjälptes Amanda Ilestedt och Nathalie Björn åt att vinna bollen mitt på egen planhalva. Björn spelade Asllani som tog med sig bollen några meter innan hon spelade framåt.

Under tiden hann Blackstenius löpa ut till vänster. När passningen kom var Stina helt fri. Ett par dåliga tillslag försämrade dock läget. Men det studsiga vänsteravslutet tvingades ändå Earps att sträcka ut för att rädda till hörna. Det var åttonde minuten och Sveriges andra 100-procentiga målchans.

Stina Blackstenius

På hörnan kom den tredje. Återigen var det Blackstenius. På Asllanis hörna in i målområdet höll svenskan undan målvakt Earps och nickade – i ribban.

När Sverige vann senast mot England, i bronsmatchen i VM 2019 var Sverige effektivt i matchupptakten. Det var 2–0 efter 20 minuter efter mål av Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. Nu hade man skapat tre superlägen på nio minuter. Men inte gjort något mål.

Det var för övrigt väldigt händelserikt under matchens 15 första minuter. I nästa engelska anfall borde Björn fått ett gult kort när hon drog ner Lauren Hemp för att stoppa en engelsk kontring. Och i det svenska anfallet efter det var Blackstenius återigen nära att glida igenom till vänster. Den här gången framspelad av Rolfö.

Det svenska hemjobbet var så här långt föredömligt bra. I 13:e minuten, när Fran Kirby hade chansen att kontra var åtta svenska spelare blixtsnabbt på rätt sida om bollen. Precis efter det snodde Rolfö bollen av Bronze. Skottet satt dock i burgaveln.

Det sista som hände under den första kvarten var att Magdalena Eriksson nickade ett inlägg från Mead till engelsk hörna. Det var onödigt, och orsakat av dålig kommunikation i det svenska straffområdet. Precis bakom Eriksson kom Hedvig Lindahl, som kunde ha plockat bollen.

Det missödet var ett av få i det svenska laget så långt. Av den förväntade engelska anstormningen från start hade det bara blivit en halvchans. Och även om spelet hade varit lite mer böljande än jag hade föredragit så var det här Sveriges kvart. Lagets bästa i turneringen.

Man skapade tre 100-procentiga målchanser och ytterligare några halvchanser. Det var bara målet som saknades.

Sverige–England
Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
0–0 i målchanser, totalt 3–0
1–2 i hörnor, totalt 2–2

Den andra kvarten fick en mycket bra svensk start. Efter den engelska hörnan bet sig Sverige fast i ett långt anfall som slutade med Sveriges andra högerhörna.

Precis som vid den första hörnan blev det oro i det engelska försvaret när Asllani slog in bollen. Via Magdalena Eriksson:s mage blev bollen liggande mitt i målområdet. Där var det dock bara engelska spelare, och Rachel Daly kunde rensa.

Efter 20 minuter var det 67–33 i bollinnehav till England. Men det var bara Sverige som skapade lägen.

I 22:a minuten såg jag något som gjorde mig glad. Fridolina Rolfö sköt in ett tidigt inlägg på ytan mellan Earps och den engelska backlinjen. Nu var en engelsk spelare först på bollen, men den gick till Sofia Jakobsson som slog ett liknande inlägg från andra kanten. Även det kunde engelskorna nicka undan.

Det var ändå den typen av inlägg man har saknat tidigare i turneringen. I den här matchen slog Sverige däremot många. Jakobsson hade exempelvis även slagit ett åtta–nio minuter tidigare.

Sofia Jakobsson

Precis mitt i halvleken gjorde Jakobsson en ny lång, parallell löpning över mot vänsterkanten. I andravågen fick hon bollen som vänsterytter, och slog ett inspel snett bakåt. Vid straffpunkten kom Filippa Angeldal. Tyvärr för svensk del gjorde Fran Kirby ett stort hemjobb, kastade sig och fick bort bollen precis framför fötterna på Angeldal.

Defensivt såg det fortsatt bra ut för svensk del. Hela den 26:e minuten höll England exempelvis bollen i sitt vänsterförsvar, utan att komma någonstans. Sverige låg i väldigt bra positioner och hade god kontroll på de engelska spelarna. Efter en minuts skuggboxning drog Leah Williamson iväg en långboll som Amanda Ilestedt kunde vinna.

I slutet av den andra kvarten fick England sin andra hörna. På tv-bilderna kan man se att Sverige ställde upp i zonförsvar, medan det engelska laget hade fem spelare ganska samlat på bakre ytan. Längst bak fanns Lucy Bronze.

Det blev också högerbacken som fick bollen. Hon nickade dock från långt avstånd, samtidigt som hon var lätt störd av Hanna Glas. Nicken gick utanför.

När matchen nådde 30 minuter hade man fortsatt en bra känsla. Totalt sett var det den bästa halvtimma Sverige gjort i turneringen.

Landslaget hade inte skapat lika mycket som under den första kvarten. Men det var bättre defensiv kontroll. I början kunde England då och då spela förbi den svenska pressen, med följden att lagen bytte anfall med varandra. Nu hade Sverige stängt till på ett bra sätt.

Sverige–England
Period 3: 31–45 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–1
0–1 i målchanser, totalt 3–1
0–0 i hörnor, totalt 2–2

Tredje kvarten började med att lagen bytte anfall med varandra. Först anföll England till vänster efter att Fran Kirby vunnit en närkamp med Nathalie Björn. Därefter anföll Sverige till höger när Jakobsson slog ett tidigt inlägg mot Blackstenius.

Nästa gång England fick tid i sin anfallsuppbyggnad släppte man tanken på att spela igenom det svenska laget. Istället valde ytterbacken Rachel Daly att prova lyckan längs vänsterkanten. Hon avancerade en bit innan hon spelade loss Lauren Hemp bakom det svenska högerförsvaret. Hemps inlägg missade dock sin måltavla – Ellen White. Bollen gick istället över på en tom yta på andra kanten.

I det skedet kändes farligheten över. Det var sex eller sju svenska spelare i straffområdet mot tre engelska.

De svenska spelarna verkade dock inte beredda på att Lucy Bronze skulle slå in bollen på första tillslaget. Hanna Glas hamnade i ett ingenmansland och Magdalena Eriksson, som hade fallit vid Hemps inlägg, hann inte upp i tid. Plötsligt var glödheta Beth Mead helt ensam med bollen bara elva meter från mål.

Mead smällde in 1–0 efter 33.38. Bollen gick bakom ryggen på Eriksson och ställde Hedvig Lindahl chanslös, även om den svenska målvakten touchade bollen med högerhanden.

Englands första målchans blev mål. Extra tungt eftersom det ju inte ens kändes som en målchans när Bronze sprang fram mot det förlupna inlägget.

Målet gav förstås energi till England. 3,5 minut efter målet stod Magdalena Eriksson för två missar på kort tid, båda gångerna bjöd hon Georgia Stanway på bollen i svenskt straffområde. Båda gångerna misslyckades dock Stanway med sina inspel, vilket Sverige skall vara nöjt med.

Även om jag inte räknade in någon mer 100-procentig engelsk målchans före paus kom de till tre–fyra halvfarliga lägen i halvlekens slutskede. En bra svensk halvlek hade fått ett jobbigt slut.

England hade plötsligt hitta vägar förbi den svenska pressen med följden att Fran Kirby kom med i det engelska anfallsspelet. Den engelska tian hade inte haft bollen rättvänd många gånger de första 35 minuterna.

Rent taktiskt hade Gerhardsson ändå lyckats rätt bra så här långt. Upplägget att anfalla bakom Bronze och Bright var smart, jokern Sofia Jakobsson hade kommit in med energi och utöver målsituationen hade kantförsvaret funkat helt okej.

Det var bara det där med effektiviteten. Trots att Sverige hade 3–1 i 100-procentiga målchanser var det England som ledde matchen. Det var förstås väldigt negativt. För i en match mellan två lag som är bra på att kontra är det otroligt viktigt att få ledningen.

Skall man ändå vara positiv i paus så var det kul att se att Sverige spelade ett snabbare anfallsspel än tidigare i turneringen. Det var inte en massa kladdande på kanterna, utan man slog in rejäla inlägg direkt när chanserna kom.

Möjligen hade Sverige lite för snabba anfall. Det var full fart framåt så fort man fick bollen, det var sällan aktuellt att ta chansen att vila med bollen.

Sverige–England
Period 4: 46–60 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–2
1–2 i målchanser, totalt 4–3
0–1 i hörnor, totalt 2–3
Svenska byten: Filippa Angeldal och Sofia Jakobsson ut i minut 51. Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd in. Amanda Ilestedt ut i minut 55. Jonna Andersson in.

Tidigt i den andra halvleken hade Amanda Ilestedt ett par olyckliga sekunder. Först försökte hon brytnicka till Filippa Angeldal. Men nicken missade sitt mål och hamnade hos Fran Kirby. När Kirby spelade in bollen på ytan bakom Ilestedt föll svenskan vilket gjorde att Lauren Hemp ostört kunde slå ett inspel mot Beth Mead. Hanna Glas fick dock fram en fot och täckte till hörna.

Den slog Mead mot bakre ytan. Precis som på Enlands andra hörna hade det engelska laget överbelastat den bakre ytan. Och den här gången räknade de svenska spelarna fel. Nathalie Björn och Hanna Glas hamnade på samma yta, den där Mille Bright löpte in. Ingen hade koll på Lucy Bronze som återigen kom längst bak.

Lucy Bronze

Först trodde jag att det var Björn som skulle ha bakre ytan. Men efter att ha rullat repriserna några gånger lutar jag istället åt att det var Glas som hade det ansvaret. Hon föll dock in några meter, blev bolltittare och glömde helt att kolla vad som dök upp bakom ryggen.

Där kom Bronze och nickade in Englands 2–0 efter 47.09. Det var ingen otagbar nick. Men det var inte heller lätt för Hedvig Lindahl som dels var skymd. Dels gick bollen mellan benen på både Ellen White och Linda Sembrant vilket ytterligare försvarade för målvakten.

Inte heller det här avslutet borde ha varit speciellt farligt. Men mål blev det. England hade visat supereffektivitet, och den svenska uppförsbacke som var tung redan i paus har nu blivit brant som en klättervägg.

Noterbart är att målet VAR-kollades för offside på Lauren Hemp, som skymde Lindahl. Den engelska yttern bedömdes dock vara några centimeter på rätt sida. Det trots att Hemps fot faktiskt ser ut att vara bakom Filippa Angeldal:s på VAR-bilden. Återigen hade Sverige centimetrarna mot sig.

Om det här med de hårfina offsidebedömningarna har Jonas Eriksson haft en hel del åsikter under EM-slutspelet. Här är ett bra klipp:

2–0-målet fick Sverige att förbereda sina första byten. När de genomfördes i minut 51 förvånade det mig att Peter Gerhardsson tog ut Sofia Jakobsson. Jag tyckte nämligen att hon hade varit en av Sveriges piggare spelare. Däremot var det högst rimligt att ta ut Filippa Angeldal som hade haft en väldigt tung kväll i Sheffield. En kväll där hon i princip missade alla offensiva passningar – det som brukar vara hennes styrka. In kom Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd.

Efter bytena fick Sverige till ett riktigt fint anfall där Linda Sembrant lyfte uppspelet till Fridolina Rolfö. Hon tog emot, vände och spelade loss Hanna Glas på vänsterkanten. Äntligen kom ett inlägg från en ytterback. I straffområdet var det fyra mot fyra. Inlägget gick mot den bortre stolpen där den andra ytterbacken – Amanda Ilestedt – dök upp.

PSG-backen hade ett superläge. Men hon missbedömde bollen, trodde att det gick att nicka när hon borde ha valt volley. Följden blev att bollen i princip träffade Ilestedt – och gick utanför.

Strax efter byttes Ilestedt mot Jonna Andersson, vilket gjorde att Glas flyttade över som högerback. Bland det första Andersson gjorde var att kombinera med Rolfö på vänsterkanten. Den senare slog ett inlägg som Stina Blackstenius kom högst på. Hon fick dock backa lite, och nicken från fem meter blev både lös och gick utanför.

Nästa chans gick till England, och var ett superläge. Nyss inbytta Alessia Russo gav Hemp öppet mål. Men Manchester City-yttern lyckades dra bollen stenhårt i ribban från tre meters håll.

När den andra halvlekens första kvart var färdigspelad hade Sverige lyft spelet till offensiv planhalva. Men känslan var ändå långt ifrån bra. Underläge med 2–0 innebar ju ett extremt jobbigt läge. Ett läge landslaget inte hade befunnit sig i på tre år.

Sverige–England
Period 5: 61–75 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–3
2–1 i målchanser, totalt 6–4
4–0 i hörnor, totalt 6–3

De första fem minuterna av den här kvarten spelades på engelsk planhalva. De avslutades med att Sverige skapade en hörna från höger. Den slogs av Jonna Andersson och blev till en superchans.

I andraläget nickade Fridolina Rolfö in till Linda Sembrant. Mittbacken styrde bollen från två meters håll. Den räddades dock på mållinjen, oklart om det var av målvakt Mary Earps eller Rachel Daly.

Det skulle bara dröja tio sekunder till nästa svenska jättechans. Då var det Caroline Seger som lyfte in bollen från vänstersidan. Stina Blackstenius avslutade med vänsterknät. Earps sträckte ut och gjorde en jätteräddning när hon styrde bollen över ribban.

Det var nu 6–4 till Sverige i 100-procentiga målchanser. Men 2–0 till England i mål, trots att de hade missat sin klart bästa chans.

Strax efter missbedömde Glas en rätt enkelt boll totalt, vilket var början på ett långt engelskt tryck. Under en minut höll sig det engelska laget kring det svenska straffområdet innan Alessia Russo kunde klacka in 3–0.

Målet kom efter 67.40, och började med att Glas återigen var olycklig. Hon hamnade på fel sida om Fran Kirby, vilket gav den engelska tian fri yta i straffområdet. Inspelet till Russo var läckert, inhopparen blev helt ren från nio–tio meter. Lindahl gjorde dock en fin räddning på första skottet.

Returen blev dock mål. Russo klackade bollen precis bredvid Jonna Andersson och mellan benen på Lindahl. På många sätt är det ett mål man inte får släppa in. Framför allt inte när man redan ligger under med 2–0.

Spontant kändes det som en målvaktstavla, men med lite distans tycker jag ändå inte att det går att hänga varken Lindahl eller Andersson. Russo gör något väldigt oväntat, och för Lindahl kommer bollen från en position hon knappast kan förvänta sig.

Men totalt under anfallet var det lite för många gånger som Sverige hade chans att avstyra, utan att lyckas. 3–0 med bara en halv halvlek kvar att spela var förstås ridå ner.

Det var för övrigt tredje målet i matchen som kom mot ett samlat svenskt försvar. Hur det kunde ske är något att fundera på för förbundskapten Gerhardsson och hans team.

Strax innan matchen gick in i sin slutkvart var det 318–198 i passningar till England. En fundering är att de uppställda baklängesmålen kanske kan handla om att Sverige hade för korta anfall, och till slut inte orkade hålla uppe koncentrationen när England hade bollen?

Det sista värt att notera från matchens femte kvart var att Nathalie Björn fick det gula kort hon kunde ha fått i matchupptakten. Hon fällde Georgia Stanway efter att Magdalena Eriksson slagit ett uppspel rakt på den engelska mittfältaren.

In i slutkvarten var det 3–0 till England, och det kändes på alla sätt avgjort. Sverige var helt enkelt för svagt i båda straffområdena.

Sverige–England
Period 6: 76–90 minuter:
0–1 i mål, slut 0–4
0–2 i målchanser, slut 6–6
0–1 i hörnor, slut 6–4
Svenska byten: Stina Blackstenius och Linda Sembrant ut i 76:e minuten. Lina Hurtig och Hanna Bennison in.

Slutkvarten startade med att Sverige gjorde ett dubbelmöte. När spelet startade hände saker så snabbt att TV inte hängde med. Plötsligt hade Fran Kirby en fri yta i högerläge. Hedvig Lindahl hade händerna på Kirbys lobbskott, men inte mer än att bollen ändå gick i mål.

England hade 4–0 efter 75.58. Återigen ett mål som mer eller mindre kom från ingenstans. Och som hade gått att rädda. På en repris kan man se att det återigen var ett mål som föll mot ett samlat svenskt försvar. Upprinnelsen var att Lucy Bronze kastade ett inkast ett par meter in på egen planhalva.

Magdalena Eriksson vann bollen, men inte bättre än att den damp ner hos Beth Mead. Hon satte bollen med höger yttersida på ett tillslag i djupled till Kirby – som sköt på ett tillslag.

Och det totala mörkret sänkte sig över det svenska laget. Samtidigt som den engelska jubelfesten nådde någon form av kulmen.

De tio sista minuterna blev plågsamma för Sverige, inte för att det var utspelning utan mer eftersom matchen redan var förlorad. De minuterna började dock illa med att Georgia Stanway slog en tunnel på Fridolina Rolfö och Nathalie Björn fick en snedträff som höll på att gå in i eget mål. Men som gick en bit över ribban.

Sverige hade ett okej anfall när Rolfö lyfte in ett inlägg mot Hurtig. Men matchen var ju avgjord, så de engelska spelarna behövde inte vara oroliga. I slutminuten var Alessia Russo nära att hinna fram och styra in Lauren Hemp:s inspel till 5–0.

När slutsignalen ljöd bröt först det stora segerjublet ut. Sedan drog segersångerna igång en efter en. Under Neil Diamonds Sweet Caroline blev en tårögd Caroline Seger intervjuad av TV4.

Hennes karriärs sista EM-match hade varit en rätt konstig historia. Min statistik visar 6–6 i målchanser. Ändå blev det Sveriges tangerat största förlust genom tiderna. Och känslan efteråt var att landslaget hade blivit överkört av en ångvält.

Den stora skillnaden mellan lagen fanns i straffområdena. England vann på knockout både i sitt eget och i det svenska. Eftersom en mycket stor majoritet av alla mål görs just i straffområdena är det en bra grund om man kan vara bäst där.

När Peter Gerhardsson analyserade matchen var det skillnaden i effektivitet han tryckte på. Frågan är vad den berodde på?

Förutsättningarna var egentligen goda för svensk del. Ofta var det svenska försvaret bättre samlat vid de engelska anfallen än tvärtom. Ändå gjorde England fyra mål och Sverige noll.

En jobbig detalj var förstås att alla de engelska målen på många sätt kändes väldigt billiga. Jag tror att det finns väldigt många delförklaringar till att det blev som det blev. Två huvudskäl är bristen på kontinuitet i backlinjen och Hedvig Lindahls matchovana. Lindahl gjorde ingen bra turnering.

I min BT-krönika efter matchen skrev jag att det är dags att matcha in en ny målvakt i landslaget. Med lite sömn på saken känner jag ändå att man inte skall skriva av Hedvig Lindahl för insatsen i den här EM-turneringen, utan att hon bör få chansen att hitta formen igen i Djurgården.

Jennifer Falk eller Zecira Musovic borde stå före i kön till höstens landskamper. Men om Lindahl har kvar motivationen, och hittar tillbaka till storformen är det dumt att stänga dörren helt.

Jennifer Falk

Lindahl fick för övrigt underkänt betyg av mig i matchen. Jag delade ut ytterligare sex ettor: Glas, Sembrant, Angeldal, Björn, Seger och Rytting Kaneryd. När jag kollade om matchen i lugn och ro insåg jag att ettan på Björn var väldigt orättvis. Hon var faktiskt en av Sveriges bästa spelare, och skulle faktiskt ha kunnat få en trea, ett betyg nu bara Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö fick. Sofia Jakobsson var nära.

Defensivt var det alltså två faktorer till den bättre engelska effektiviteten att de hade en matchvan målvakt och ett betydligt mer samspelt försvar. Offensivt skulle jag säga att en avgörande faktor var att England anföll på färre tillslag.

Just i semifinalen kom Sverige till snabbare anfall med bättre och tidigare inlägg än man gjort tidigare i turneringen. Det var något att bygga vidare på. För nästa steg blir för spelarna inne i straffområdet att lära sig vilka ytor olika lagkompisar slår sina tidiga inlägg mot. Det var de engelska anfallarna mycket bättre på att läsa av.

Härmed har jag analyserat klart Sveriges femte och sista EM-match. Tanken är att återkomma med lite funderingar kring Sveriges totala prestation i turneringen, och om framtiden.

12 tankar på “Den stora analysen av Sverige–England 0–4

  1. Borde inte Emma Holmgren nämnas?
    Hanna Lundkvist?
    Felicia Saving?
    Matilda Vinberg?
    Evelina Duljan?

    Dessa är spelare med individuella egenskaper som kan avgöra matcher. OM DOM FÅR FÖRTROENDET.

      • Jag funderar mycket på vem som på allvar kan ta Hedvig Lindahls plats i landslagsmålet. Jag undrar också om inte Serina Backmark kommer att köra om Jennifer Falk och Zecira Musovic. Men det kan dröja två år. Nu tror jag Falk/Musovic//Holmgren blir målistrion som kör 2022/2023.

        • Ja, det är lite det jag menar – hon flåsar dem i nacken. Inte kommer hon att dem nu utan som du säger om ett par år. Dröjer kanske inte ens så länge förrän hon petat Holmgren.

        • Håller med, Backmark kan ta tredjeplatsen bland målvakterna tidigare, framför allt om inte Emma Holmgren byter klubblag.

    • Känns fortfarande som dessa spelare är rätt långt bort från landslaget.
      Emma Holmgren drömmer om att få lika lika mycket speltid som Lindahl fått i Madrid.
      Serina Backmark har spelat 5 matcher i damallsvenskan och släppt in 11 mål om statistiken jag hittat är korrekt. Därmed inte sagt att hon är dålig men hon spelar i ett bottenlag och har väldigt få matcher ännu.

      Evelina Duljan är väl den som just nu kan vara på väg att blomma ut efter fint spel i F19-EM men hon är ännu inte en regelbunden startspelare i Kristianstad.

      Sen en drös Hammarbytalanger som alla kan bli något men som ännu inte platsar mer än i mittenlag i damallsvenskan.
      När dessa spelare börjar bära sina lag match efter match blir de säkert upplockade av Häcken eller Rosengård och då kanske det kan bli tal om att närma sig landslaget.

      • Nu har jag inte sett Backmark så mycket i AIK men att vara sista utposten där är nog inte alltid så lätt!
        Däremot såg jag henne i F19-landslaget och nog är hon bra!

    • Duljan var grym i U19 EM. Tycker att Nelhage var grym också. Bra passningsfot, lugn och faktiskt rätt så snabb speciellt om man jämför henne med landslagets ordinarie backlinje (kanske Jonna undantagen). Dessutom knäckte hon England med att nicka in det vinnande målet. Wijk blandar och ger – bra inlägg men ibland ger hon bort bollen alldeles för lättvindigt. Sprung (inte nämnt än men värt att nämna) var lite av en besvikelse i U19 EM men hon har varit väldigt duktig i klubblaget. En till som inte nämnts i sammanhanget är Emilia Larsson – lite äldre, från (enligt Johan) den förlorade generationen (född 1998) är också duktig på att utmana en mot en.

  2. Russos 3-0 hade varit än mer klassiskt om bollen gått, som du menar, mellan benen på både Hedvig och Jonna, ”tyvärr” går den bredvid Jonna. Syns på reprisen snett bakifrån.

  3. Sverige fick fram 2 fina generationer med 93- respektive 96/97-kullarna som var bäst i Europa. Dessa kullar är inte lika starka i andra landslag så som England, Tyskland och Frankrike. Det är därför Sverige har stått på toppen i några år nu. Men nu börjar andra nationer få fram sina gyllene kullar. England med sina 99/00:or och Tyskland med 01/02. Däremot kan man inte räkna med att Sverige ska kunna få fram så fina spelare i varje årskull. Nu blir det ett litet glapp ner till 03-04 och 05:orna som kan liknas med 96/97-kullen. Där är det många spelare som kommer gå långt.
    Stina Blackstenius är den enda spelaren född 96 och Amanda Nilden den enda född 98 i landslaget. Där har jag mina aningar om vad som gick snett. 96-kullen var äckligt bra när de drog igång. Stina Blackstenius har alltid varit en fysisk naturbegåvning och var redan då lagets stora stjärna. Men det fanns fler riktigt bra spelare vars karriärer har förstörts av skador. Både Olivia Welin ( som sågs som ännu bättre än Blackstenius) har haft flera korsbandsskador. Precis som Tove Almqvist som även hon var en stor stjärna. Dem två hade utan deras skador säkerligen dominerat det svenska mittfältet idag.
    Samma sak hände med en drös av 98:orna som också var en stark kull från början. Med spelare som Sara Melouk, Ebba Wieder Therese Simonsson i spetsen. De har drabbats av liknande öde med tunga skador.

    Därför gör det jäkligt ont att se lirare som Ellen Wangerheim, Rosa Kafaji redan nu har dragit på sig svåra skador. Är det bara en tillfällighet att många av våra största talanger drabbas av svåra skador redan tidigt i deras karriärer? JRK har ju även hon haft 2 tuffa skador. Får dem rätt hjälp och stöd när hjärnan kanske vill mer än kroppen klarar av!?

    Med det sagt tycker jag det finns en drös med spelare födda 99-02 som är riktigt bra också. Får Kullashi ordning på sina skador kommer hon bli en av våra viktigaste spelare om några år. Vi har Paulina Nyström som har gått fram som en ångvält under våren, hon kan också bli riktigt bra. Lägg därtill två av Sveriges mest intressanta mittfältare i Linn Vickius och Felicia Saving som jag tror kan vara dem som tar över i landslaget om några år. Det är två innermittfältare som inte växer på träd i Sverige. Hanna Lundqvist är också väldigt duktig.

    Men jag måste säga att jag är sjukt imponerad av hur Tyskland numera fostrar sina spelare. Det jag imponeras av mest är att alla spelare inte verkar stöpas i samma form vilket är fallet i många länder. Klara Buhl är mycket power, tyngd med en härlig teknik.
    Lena Oberdorf som är en personlig favorit är en spelartyp som knappt ens existerade för fem år sedan. Hon är den första av den nya generationens innermittfältare på damsidan. Hon är redan nu unik i sitt sätt att spela fotboll inom damfotbollen. Den fysiken har jag aldrig sett på en innermittfältare förut. Det ser ut som en herrspelare när hon lirar om ni förstår vad jag menar, det tycker jag är jäkligt häftigt. Hon får en ju att tänka tillbaka på Sebastian Schweinsteigers glansdagar fast nu på damsidan. Hade jag inte vetat att det är en dammatch hade jag inte märkt det när hon spelar. Det är häftigt att damfotbollen har kommit så långt nu. Spelarna som nu kommer fram liknar mer herrspelare och har en helt annan fysik och teknik än tidigare. För inte ens 10 år sedan var jag en av dem som tyckte damfotboll var ljusår från herrfotbollen.
    I andra sporter syntes inte skillnaden lika mycket som i handboll eller innebandy. Där var det på något sätt ett högre tempo och bättre kvalitet, då blir det roligare att se på.

    Därför är det kul att man äntligen börjar ge damfotbollen de resurser som den förtjänar. Idag finns Oberdorf som likt ett mittfältsankare styr sitt lag. Vi har Putellas och Bonmati som talar för sig själva. Deras bollteknik och spelsinne är fantastiskt. Vem saknar ens Xavi och Iniesta liksom när man har dessa 2. Vi har Miedema, Katoto och Kerr som är minst lika fantastiska att titta på som Kane eller Benzema. Nu ser man att dem inte är ett dugg sämre än sina manliga diton. Kerr och Benzema skulle jag säga är världens bästa avslutare på dam- respektive herrsidan. Miedema och Kane har båda blivit mer spelfördelare än bara avslutare på senare år. Frågan är om inte Miedems har ett ännu bättre spelsinne än Kane🤔
    Hemp och Buhls teknik i hög fart häpnar man av att se minst lika mycket som Mbappe eller Luis Diaz och jag bara älskar det.

    Även om Sverige kanske får det tuffare framöver så är det numera en fröjd att sätta sig framför TV:n och se en Champions league match mellan Wolfsburg och Barcelona. Det är minst lika underhållande som att se en herrmatch vilket jag inte kunde sägs för 5 år sedan.

  4. Pingback: Kul beröm av Gerhardsson – tråkigt besked från Berger | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.