Alexandra Popp blev tungan på vågen när laget Tyskland vann en jämn drabbning mot individualisterna i Frankrike.
Just när jag skriver det här hör jag Daniel Nannskog prata om att Frankrike saknade Marie-Antoinette Katoto, som han säger: ”Deras stora målskytt”.
Jo, Katoto är en utmärkt avslutare, lagets bästa. Men. Så länge Katoto var med hade Frankrike en given uppspelspunkt. Hon var fantastisk på att skarva ut bollar på högerkanten till klubbkompisen i PSG, Kadidatou Diani.
Med Katoto på planen fick Diani bollar i steget bakom motståndarnas backlinje. Utan Katoto har Diani fått gå ner och hämta bollar i höjd med motståndarnas mittfält, och hon har fått ta emot dem stillastående. Så det var inte bara Katoto som försvann med hennes korsbandsskada, utan hela anfallsspelet på högerkanten.
Totalt sett i onsdagens semifinal tycker jag att Tyskland var det något bättre laget. Matchen var länge stängd. Men den öppnades sista sex minuterna efter att Alexandra Popp vräkt sig fram och gjort ett läckert volleymåll till tysk ledning.
Frankrike fick lite turligt en kvittering i slutminuten när Dianis stolpskott tog i ryggen på målvakt Merle Frohms och gick in. I slutminuten av nionde halvleken sprack därmed Frohms nolla i turneringen.
I den andra halvleken var det först tysk kontroll. Sedan gjorde Frankrike några bra byten och fick energi. Lyons vänsterback Selma Bacha har i den här turneringen varit lite som den där välkända fågeln i Kalle Anka på julafton – hon har dykt upp överallt.
Med Bachas och Clara Mateo:s entré fick Frankrike plötsligt energi. Och det var fransk dominans när Popp återigen slog till. Hon flög fram när hon nickade in segermålet. Popps kraft, vilja och beslutsamhet i straffområdet tog Tyskland till final.
Frankrike tog ingen medalj den här gången heller. Nu har de varit i semifinal i såväl VM, OS som EM utan att ta medalj. När bryter man den förbannelsen?
Tyskland däremot möter England på Wembley på söndag 18.00. När vi inte kan få Sverige i finalen så är det väl ändå en liten drömfinal. En match som på förhand skulle kunna sluta hur som helst. Det är verkligen otroligt svårtippat.
Det spelas ytterligare en stor final på söndag, där värdnationen är ena parten. 02.00 på morgonen ställs Colombia mot Brasilien i det Sydamerikanska mästerskapet Copa America. Pia Sundhage:s lag tog sig till finalen genom att vinna med 2–0 mot Paraguay i nattens semifinal.
Därmed är Colombia och Brasilien inte bara klara för final. De har även kvalat in till såväl VM som OS. Kvalet till Paris-OS 2024 är sjukt på många sätt. I och med att mästerskapet går i Frankrike har det franska landslaget en direktplats.
Utöver Frankrike kvalar de europeiska lagen nästa år om två platser i OS. Två. Det är ju absurt. I Sydamerika finns det bara totalt tio lag. De tio kvalar också om två OS-platser.
En blogg om internationell damfotboll 
Tyskland vinner EM, sade jag före turneringen. Svenska Spel gav 8 ggr pengarna.
Jag tackade och kommer att ta emot pengarna på söndag. Om Tyskland förlorar ska jag äta upp alla skor jag äger.
Såg att Tyskland tydligen har hela 7 spelare födda på 2000-talet i laget, inte nog med att de redan är enormt bra utan de har goda förutsättningar att åter bli totalt dominanta inom några år. Visst kan det vara tråkigt att ”tjata” om hur gammalt vårat svenska landslag är i jämförelse men jag tycker ändå att det måste till en diskussion kring varför det tar sån tid för våra spelare att få chansen på riktigt i landslaget.
Finns det sakliga skäl och om det helt enkelt är så att våra ”ungdomar” med undantag för Bennison är för dåliga så är det likväl en anledning till oro för mig. Det är lätt att tala om fina årskullar hit och dit men det var väl inte direkt så att vår gyllene årgång med Blackstenius i spetsen lika snabbt fick möjligheten att utgöra en ny stomme som tyskornas motsvarighet verkar ha fått här.
Individuellt sett är det sjukt att konstatera att Popp fortfarande är så sjukt bra, minns jag imponerades av henne redan 2009 när hennes Duisburg slog ut LFC ur Champions Leaguespelet och nu nästan 13 år senare avgör hon en EM-semifinal med två häftiga mål.
Det är även galet att konstatera att Lena Oberdorf är 20 år gammal och spelar med sådan enorm pondus i den svåra balansrollen på mittfältet att man kunde trott hon varit 27-28 istället, vilket fantastiskt landslag de har fått fram igen.
Sanningen är ju att det i princip inte finns några unga svenska spelare att plocka in. Årskullarna 1998–2002 är tunna. Och spelarna från den duktiga 2003-kullen behöver ett par år till innan de är redo för A-landslaget. De måste dominera i damallsvenskan först. Det positiva är att 93:orna och 97:orna bör kunna hålla ut till talangerna i årskullarna 2003–2005 är redo.
Men låt oss äntligen släppa fram 93:orna och 97:orna. Det är fortfarande 80-talisterna som har makten och som alla ska se upp till.
Nja. Tycker nog att den förskjutningen har kommit ganska långt. Inför EM var det väl ändå mest fokus på Magdalena Eriksson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius? Sedan var det åldringen Asllani som var bäst och snodde uppmärksamheten i turneringen.
Att Tyskland saknade Lea Schüller och Klara Bühl i denna semifinal bör nog omnämnas. Två nog startspelare i Tyskland
Schüller har i och för sig suttit på bänken i de två senaste matcherna. Även om hon kan lida av sviter av covid är väl ändå det mest troliga att hon har petats av glödheta Popp.
Kanske. Popp ersatte Schüller med den äran i matchen mot Danmark i andra halvlek men både Schüller och Popp på planen är nog det bästa. Dom tyska spelarna verkar röra sig över hela planen så det finns nog plats för både Popp Och Schüller
Jag är inte helt säker på att Martina Voss-Tecklenburg har samma åsikt – om det inte handlar om en forcering för att jaga kvittering. Men vem vet, Popp och Schüller kanske startar ihop på söndag.
Nyckelordet för Englands och Tysklands framgångar är effektivitet. För Sveriges vidkommande sammanfattas det relativa misslyckandet med ordet ”ineffektivitet”. Det upprepas till leda, ändå räckte det till en delad tredjeplats (eller fjärdeplats) i detta EM. Oerhört mycket bättre än Norges totala magplask. Nej, ”vi” har ingen Mead eller Popp i truppen, däremot Blackstenius och Hurtig, vilka under normala(?) omständigheter brukar leverera, som det heter. O, ja – visst drabbades man av en del elände: Covid-19; Segers fotproblem; formsvackor, kanske av värmen eller av maten på lyxhotellet. Sedan hade Blackstenius otur med ”VAR-ulvar” som sabbade för henne; en annan bov är Barcelona som skolat om Rolfö till försvarare; sist men inte minst finns det spelare som knappt känner varandra, träffas bara på landslagsläger ett par gånger årligen.
Som en försynt kommentar till det ovannämnda kan vi ju påminna oss om att också andra nationer – Nederländerna, Frankrike, Tyskland – tappade storstjärnor under turneringens gång. De förstnämnda blev av med veteranen och stjärnkeepern van Veenendaal i matchen mot Sverige, men hon ersattes av 22-åriga ”rookien” Daphne van Domselaar, som skötte sig med den äran – och för att anknyta till ämnet så undras om detta mästerskap var början till slutet för Epoken Hedvig Lindahl? Det är mycket möjligt – men! Nu när Hedvig landar i Djurgårdens IF kan det bli en positiv effekt av det hela. Att byta bänksittandet i någon utländsk klubb mot att ständigt få vara på tårna och svettas i mediokra DIF måste innebära betydande fördelar när det gäller form och kondition. Det här kan mycket väl bli något som håller henne vid prima liv fram till nästa års VM. Den som lever får se.
Jag undrar om inte Sverige har förlorat på att ändra runt i startelvan och byta spelsystem till höger och vänster. Eftersom landslaget träffas så pass lite, är det då inte bättre att satsa stenhårt på ett spelsystem. Även om spelarna säger att de är lika bekväma med både 3 och 4-backslinje så måste det vara både lättare och mindre tidskrävande att bara behöva lägga energi på ett spelsystem. Tittar man på de lagen som har gått långt i turneringen är kontinuitet nyckelordet för dem.
De ändrar inte om ifall de inte är tvungna. Gerhardsson och gänget ändrar mer än gärna både system och startspelare inför varje match. Även om det inte behövs, ibland känns det som han övertänker och ändrar om så det blir till det sämre. Nu spelade han en backlinje i kvartsfinalen och bytte till semin. Absolut att Nilden är oerfaren och att han inte vågade chansa. Det kan jag köpa, men nu kom Glas in där från sjukstugan på en position som hon aldrig spelar på. Sätt ut Magda där istället, flytta in Ilestedt och ut med Glas till höger om han nu inte vill ha Nilden där. Helst av allt hade jag som sagt sett samma backar som i kvarten.
Jag tror iallafall att Sverige behöver hitta en tydligare identitet i hur de verkligen vill spela fotboll. Både hur de försvarar sig och anfaller. För mig som utomstående känns det väldigt spretigt och inte särskilt organiserat. Lägg mer krut på att hitta tydligare linjer i spelet istället för att hela tiden byta system. Tycker det var flera spelare som såg vilsna ut och inte visste vad som förväntades av dem på planen.
Visst hade dem otur med ytterbackarna men de hade inte behövt ändra på så många positioner som de gjorde. Framöver hoppas jag att de lärt sig att man vinner turneringar genom kontinuitet.
Det tar emot att säga men jag hoppas Gerhardsson släpper taget om Seger och Lindahl nu. I ärlighetens namn är både Falk och Muzovic bättre målvakter för tillfället och jag har svårt att se det ändras.
Seger är viktig men om ytterligare ett år kommer hon knappt ens behövas på planen. Fotbollen som spelas om ett år kommer gå ännu snabbare och det är inte till Segers fördel. Låt Björn växa i den rollen istället. Sedan tycker jag inte Sembrant klarar av tempot så bra heller. Hon får väldigt jobbigt när det går fort runt omkring henne. Jag skulle satsa på att spela in Ilestedt och Magda nu och sedan låta dem växa för att bli det där stabila backparet kommande år.
Jag själv hade föredragit 4-3-3 med två offensiva mittfältare i merparten av Sveriges matcher eftersom de allt som oftast är spelförande.
Min framtida elva:
Musovic ser jag helst ta över, tycker hon har tagit stora steg senaste säsongen och stod en hel del i Chelsea. Falk var inte helt stabil under våren.
Backlinje blir Glas-Ilestedt-Eriksson-Nilden, mittfält med Björn som ankare och Angeldahl/Bennison och Asllani som offensiva. Sedan Rolfö-Blackstenius-JRK/Blomqvist.
Tidigare har ju Gerhardsson i princip bara bytt spelare mellan ”enkla” och ”svåra” matcher. Framförallt har det handlat om att anpassa laget för matcher som till 90+ procent spelas på offensiv planhalva. Gissar att tanken var att göra likadant i EM, men att alla skador och sjukdomar ställde till det.
Tror os är lite mer för mångfalden skulle va konstigt tex ha 6 lag ifrån Europa på tolv lag . Om man ska gå på klass. Bara ett exempel. Skulle man ta de bästa lagen skulle ju bara va Europa Kanada och ev Brasilien. Som skulle va med. Så tycker ej det är så konstigt. Som någon sa mer logiskt utöka lagen så det blir 16 lag.