I går kväll meddelade EFD att starten av damallsvenskan och elitettan nu definitivt är uppskjuten. Man meddelade samtidigt att man nu jobbar efter att en plan där de båda elitserierna för damer skall dra i gång i slutet av maj, eller början av juni.
Min spontana reaktion i går kväll var att upplägget lät orimligt och att vi nog kan glömma att det spelas någon elitfotboll i Sverige vid den tiden.
Statsepidemiolog Anders Tegnell använde kanske inte just de orden när han intervjuades av Olof Lundh, men Tegnell verkar ju knappast tro att det spelas någon elitfotboll inför publik i början av juni i alla fall. Han säger:
”Om vi kan vara där i början på juni? Tveksamt skulle jag nog ändå känna just nu. Men vi följer det här vecka för vecka och ju närmare vi kommer desto bättre blir prognoserna.”
Tegnell säger också att sjukdomskurvan löper över två–fyra månader, och att det är troligt att det tar ungefär en månad efter kulmen innan man är nere på nivåer som innebär att man kan leva som vanligt. Just nu säger ju prognoserna att vi skall ha kulmen i Sverige i mitten eller slutet av maj.
Därmed känns min killgissning om att det inte är rimligt att vi kan ha i gång damallsvenskan förrän allra tidigast kring midsommar som betydligt mer rimlig än den plan som EFD nu jobbar efter.
Det känns tyvärr också alltmer som att det här kommer att bli ett ekonomiskt helvetesår för svensk damfotboll på klubbnivå. Det rimliga är ju många företag kommer att tvingas minska sin sponsringsbudget, vilket lär leda till klart minskade intäkter. Vi lär få se ett stort antal konkurser, vilket gör att klubbarna inte ens kan räkna med att de får in de sponsorspengar som de har avtal om.
För klubbarna innebär en komprimerad säsong också att man tvingas till fler matcher på vardagskvällar, vilket leder till ökade kostnader. Framför allt gissar jag att det här kommer att slå hårt mot lagen i elitettan.
Det kommer nog att finnas anledning att återkomma till de här frågorna framöver. Nu till lite fotboll.
För den sista chansen på ett tag att njuta av en riktig toppmatch i damfotboll ges på lördag morgon 5.30, svensk tid. Då spelas finalen i Australiens W-league mellan storfavoriten Melbourne City och regerande mästarinnorna Sydney FC.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg har vi som befinner oss i ett land dit de inte har sålt sändningsrättigheter tidigare kunnat se W-leagues tv-sända matcher live på MyFootballs youtubesida. Där bör vi även kunna se finalen.
Tittar vi på laguppställningarna har Melbourne City Sverigebekanta spelare i Lydia Willams (Piteå), Aivi Luik (Kalmar) och Milica Mijatovic (Hammarby). Hos Sydney hittar jag ingen spelare som spelat i Sverige.
Det är även klart övertag för Melbourne när det gäller landslagsmeriter. Utöver de tre nämnda har man spelare som japanska världsmästaren Yukari Kinga, nyzeelandska veteranen Rebekah Stott, skotska VM-spelaren Claire Emslie samt australiska profilerna Steph Catley, Ellie Carpenter, Emily van Egmond och Kyah Simon.
Hos Sydney är största profilerna Alanna Kennedy, Princess Ibini, amerikanska Sofia Huerta och kanadensiska Lindsey Agnew.
En blogg om internationell damfotboll 
Man kan spela men med maximalt 400 åskådare till att börja med, för det är viktigt att komma igång så fort som möjligt. Att inte spela alls skadar nog damallsvenskan mer än vad en maxgräns för publiken gör.
Det låter i alla fall både hoppfullt och trösterikt att det talas om en återkomst av fotbollen någon gång i framtiden, till och med senare i år. Allt kommer förstås att bero på om hela landet inte ligger förlamat av viruset, med svenska folket i ”husarrest” eller på överfyllda sjukhus. Risken är dock försvinnande liten att Sverige utplånas som nation tillsammans med den övriga världen. Däremot kommer vi att få se dödligheten öka bland våra svagaste idrottsföreningar när sponsorer försvinner och publiken uteblir, precis som du Johan antyder. Gäller för elitklubbar och neråt. När pengarna och lönerna torkar in, vad ska då spelarna ägna sig åt för att få sin försörjning? Gissar att en hel del väljer att – eller snarare tvingas – avsluta karriären. En sak är säker: idrottssverige kommer aldrig att vara sig likt efter annus horribilis 2020…
Att spela damallsvenskan utan publik är nog inte omöjligt.
Experten Anders Tegnells uttalande var angående spel inför publik. Så om lagen redan varit sjuka och blivit friska eller om spelarna är friska så borde det ju gå?
Vad vet jag. Men man ska nog inte blanda ihop det hela. Efd sa nog inget om att spela inför publik, så jag utgår från att de är ok med att spela utan publik.
Samtidigt lär det dröja länge innan läget är lika fördelaktigt som det är nu. Om man väljer att skjuta upp cupomgångar nu, när smittan inte ens nått en promille av folket, då är frågan om man vågar spela tätt inpå en eventuell topp. Det förutsätter ju nästan att alla spelare och ledare har varit sjuka, så att de inte riskerar att sprida smittan vidare. Men det här är ju förstås spekulationer. Vi får se vad som händer.
Håller med. Läget att börja blir knappast bättre av att vänta. Lika bra att köra igång efter de villkor som råder. En publik på 400 är ju trots allt betydligt bättre än att spela utan publik.
Tror någon att det finns en möjlighet att Damallsvenskan kan komma att spelas samtidigt som landslaget är samlat för ett eventuellt OS? Alltså att OS på grund av tidsbrist får bli som på herrsidan en turnering där klubbarna själva får välja om de är villiga att släppa sina spelare.
Det som jag känner talar för det även om det är otroligt är att det känns tufft från FIFAs sida att tvinga in ett FIFA datum i ett väldigt tajt schema som det kommer bli för Damallsvenskan?
Knappast en killgissning kommer från professor Christian Drosten, chefvirolog på anrika sjukhuset Charité i Berlin och faktiskt en i teamet som utvecklade det första COVID-19 testet i januari. Han frågades i Tyskland om när vi ser arenafotboll igen i Tyskland och svarade att han tror att detta tidigast kommer att ske under våren 2021. Det är nog mer den tidsramen man måste ha i åtanke enligt denna professorsgissning.
Det skulle jag säga är helt otänkbart. Samhället måste rulla igång mycket snart för att inte konsekvenserna på ekonomi och arbetslöshet ska bli astronomiska. Detta vägs in mer och mer nu i den politiska diskussionen.
Oavsett hur många liv vi behöver offra?
Massarbetslöshet kostar också liv och för att undvika det måste samhället igång igen och det mycket snart, definitivt före sommaren. Det är den avvägningen våra politiker står inför nu. Jag avundas dem inte.
Att gå tillbaka till jobben kan vi göra om vi vill offra miljoner. Ekonomin kommer inte att fungera om folk hela tiden smittar andra och hela avdelningar eller företag blir sjuka och folk dör i massor på akuten. Ensam förstås. Med ett sista telefonsamtal med de älskade.
Inte heller kan vi stanna hemma 18 månader. Inte alla i alla fall.
Vi behöver en tredje väg. Och den hoppas jag våra kloka folkvalda håller på att förbereda: Vi behöver miljoner testkits soim skiljer infekterade från helt friska. Och sedan behöver vi testkits som hittar antikroppar. Folk med antikroppar kan jobba. De andra så länge inte folk som har viruset kommer emellan. Miljoner tester.
Jag hoppas och går utifrån att statsministern håller på att lägga fram beslut för produktion av skyddskläder i mycket stor skala för sjukvården. Den ska översvämmas av skyddsutrustning.
Sedan kan vi successivt återgå till hur det var förr. Och nästa vår kommer vaccinet. När vi alla är vaccinerade ska det bli fest. Och vi minns de som dog. Det blir hur som helst alldeles för många.
Kommer ju en gräns när mer offras av att inte dra igång samhället igen jämfört med antal döda i coronasmitta. Ingen lätt avvägning att göra speciellt i ett så tidigt skede som vi ännu nu befinner oss i.
Faktum är att vi alltid gör dessa avvägningar i samhället där liv offras för vinster antingen i ekonomi, individuell frihet eller mänsklig närhet.
300 döda i trafiken varje år är inte ett skäl att jobba hemma, rökning som inte har någon positiv effekt för samhället är fortfarande tillåtet och trots att personal och släktingar länge varit en stor smittkälla för våra äldre kommer mänsklig kontakt och besök åter att uppmuntras när situationen är mer hanterbar.
Rökning dödar 12000 varje år och orsakar 8% av hela Sveriges sjukdomsbörda, med samma mängd insatser som nu införs för corona hade säkert de siffrorna kunnat minskas rätt drastiskt.
Lyckas man enligt de svenska planerna sprida ut smittspridningen så att inte vården överbelastas bör inte ett normaliserande av samhället under sommarmånaderna vara omöjligt gissar jag.
Låt oss vara ärliga alla, även professorer gissar just nu (även om deras gissningar är bra mycket bättre belagda än våra).
Tills vi vet mer är det ta det lugnt, slicka inte på människor eller dörrhandtag och tvätta händerna som gäller.
När detta… ja, världskrig mot mikrober är över och vi kan summera resultatet, så får vi också se vilka länder som lyckats bäst med strategin. Tydligen har Kina tagit hem första slaget, i alla fall har man läget under bra kontroll. I mångmiljonstaden Wuhan, där viruspandemin startade, syns en återgång till det normala. En enpartidiktatur som Kina har helt andra möjligheter att bestämma strategin. I smygtagna filmer såg vi hur resolut man gick tillväga, bland annat gick arbetslag runt och svetsade fast portdörrar för att husets invånare skulle hålla sig inomhus. Sådana drakoniska åtgärder har jag svårt att tro skulle kunna tillämpas i exempelvis Stockholm eller Berlin.
I den militära vokabulären finns ett uttryck, ”acceptable loss”, en något cynisk term som syftar på hur pass stora förluster som är rimliga i en mer eller mindre lyckad militär operation. Mellan fem till tio procent är nog en ”idealisk” siffra, medan 50 procent stupade är oacceptabelt, snudd på katastrof. Allt bedöms dock i ljuset av slutresultatet, framgångarna. Herrar (och damer) experter och epidemiologer gissar (ja, verkligen) på en ”förlustsiffra” (dödstal) på ett par procent i Coronavirusets fotspår, dock stämmer inte detta om vi kollar statistiken från exempelvis Italien. Men! Nu är det ju också så, att det finns ett stor mörkertal beträffande smittade, ej svårt sjuka. Detta är förstås till föga tröst för den som är under intensivvård, eller för alla som oroar sig hela vakna tiden. Själv tillhör jag den äldre, större riksgruppen, men oroar mig inte för egen del, däremot för nära och kära och mänskligheten i allmänhet.
Hittade för övrig en väldigt bra intervju med tidigare nämnda Christian Drosten.
https://www.zeit.de/wissen/gesundheit/2020-03/christian-drosten-coronavirus-pandemic-germany-virologist-charite
Så kom det väntade beskedet: inget OS i år! Logiskt och förnuftigt, men vilken OSis för många idrottare i slutet av karriären, främst de som tänkt avrunda sin aktivitet på hög nivå med att delta i Tokyo. Hur många damfotbollsstjärnor med de bästa åren bakom sig kämpar vidare mot 2021? Enligt uttalanden eller underförstådda ord från landslagsveteraner som Fischer, Seger och Sembrant är iallafall minst ett OS till – alltså det som skulle ha gått av stapeln denna sommar – ett av etappmålen innan det är dags att granska siffrorna i det röda pensionskuvertet.
”Min spontana reaktion i går kväll var att upplägget lät orimligt och att vi nog kan glömma att det spelas någon elitfotboll i Sverige vid den tiden.”——————–du som gammal fotbollstränare borde veta om denna tumregeln, även om jag själv allmänt inte gillar tumregel begreppet, nämligen att krävs det dubbel så mycket tid för en spelare att uppnå den form han hade vid tidpunkten han upphörde med träningar och lagt sig i viloläget tills han börjat träna igen. Ex 1 månads vila då krävs det 2 månader att komma till statusen vid avbrottet på de fotbollsaktiviteter.
Därmed hur har du tänkt -dig att tävlingen ska börja även om spelarna inte tränade något innan?
Tävlingen för tävlingens skull eller?
Sedan att sosse styret leker med människors hälsa, bl a genom att inte stänga ALLA skolor, är jag inte speciellt förvånad över. I stället då borde de överlämna saken till experter…inte till de allierade- med makten
Vidare så, denna pandemin avslöjar globalisternas fulla tryne genom förkastlig agerande, både på företag men också politikers sidan..Volvo permitterade 10–tusentals arbetare och växlade ansvaret på svenska staten, detta i källvatten av 12 milrd kronor avkastning till sina ägare..allt utifrån principen ”riskerna är offentliga men vinsterna är alltid privata”
Vad är det som är fel med de företagsledare, kan de inte lära sig någonting av andra, tex Scania folket?
Politikerna i respektive EU länder har plötsligt blivit ”nationalistiska”, …ingen hjälp till Italien, sades från ett mängd länder…EU visar att ”raison d`etre” saknas och kommer så småningom upplösas, är jag övertygad om
Tur för italienare att det finns ryssar och kineser, som de enda som ställde upp för ett EU land som befinner sig i akut kris..imorgon kan det vara Sveriges tur-
Mitt i Corona krisen och med Damallsvenskan uppskjuten på obestämd tid (?) så läser man följande:
Göteborg FC och Linköpings Fc gör upp i Svenska fotbollsförbundets skiljenämnd. Det gäller en eventuell övergång av Stina Blackstenius från LFC till Göteborg FC. Transfern skall vara påbörjad och GBFC anser sig vara överens med LFC vilket dom senare har en annan syn på. GBFC vill inte i nuläget kommentera händelsen och inte heller Stina Blackstenius vill göra något uttalande.
Vet inte var det slutar men o Stina vill flytta men om hon blir tvungen, eller tvingad att stanna kvar är det ingen bra förutsättning för henne.
Fortsättning följer.
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/kJjR96/klubbarna-i-tvist-om-landslagsstjarnan
Om Stina Blackstenius verkligen vill bort från Linköpings FC ska klubben givetvis släppa henne! Dock på vissa villkor: en skälig ekonomisk ersättning från den ”täta” bryggeriklubben i Göteborg – lämpligt vore också en bot från spelaren för kontraktsbrottet, men sådant tillämpas ju inte inom svensk damfotboll. Ska Blackstenius tvingas ”härda ut” i LFC resten av kontraktstiden (som, oavsett om OBOS Damallsvenskan kommer igång eller ej detta år), så gör hon det under mycket tyst protest. Hon är inte känd för att vara den bråkiga och högljudda typen, som bekant. I vilket fall kan det inte vara till någon fördel för klubben att ha en spelare med kroppen i Linköping, men tankarna i Göteborg…
Som gammal LFC-supporter oroas jag ändå en smula över den s k turbulensen i klubben. På mindre än ett år har två namnkunniga spelare (Asllani, Larsson) slutat ganska oväntat och nu vill en till bort. Det är inte så att stjärnorna flyr på löpande band, fast ändå. I LFC:s stolta devis heter det bland annat: ”Det ska inte finnas någon bättre plats för att utvecklas som fotbollsspelare än här hos oss.”
Man vet ju inte varför Stina Blackstenius vill lämna, kanske vill ha en ny utmaning och är lockad av ett byte till Göteborgs FC som ju har två relativt framgångsrika år bakom sig med CL plats bl a. LFC har ju knappast haft lyckade säsonger bakom sig. Håller med The Independent om att det är ju ingen lyckad situation att Stina event skulle spela under tvång. Sen har man inte bara tappat Asllani och nu denna säsong Mimmi Larsson utan även Anna Oscarsson, Filippa Angeldahl (till just Göteborgs FC) samt målvakten Holmberg (eller vad hon hette). Kännbara tapp om nu även Blackstenius skulle försvinna.