Etikettarkiv: Anne Mäkinen

Vad håller AIK på med?

Publicerad den av
10

Om jag hade otur med målen förra omgången hade jag lite av jackpot den här helgen. I den match som jag såg på plats föll nämligen hela tio av de 15 damallsvenska mål som gjordes i dag. Samtliga föll bakom AIK-debutanten Serina Backmark.

AIK släppte alltså in tio mål. Men det är inte den enda anledningen till frågan i rubriken. En annan såg jag under eftermiddagen, alltså redan innan matchen. I den text på klubbens hemsida där man berättade om den överlånga skadelistan kunde man läsa:

  • Johanna Lindell – Underkropp. Beräknas vara tillbaka i kollektivträning tidigast september.
  • Emelie Jansson – Underkropp. Beräknas vara tillbaka i kollektivträning i augusti.
  • Nora Rönnfors – Underkropp. Prognos ca 12 månader.
  • Elsa Törnblom Von Schmalensee – Underkropp. Prognos oklart.
  • Ema Paljevic – Underkropp. Prognos oklart.
  • Adelisa Grabus – Underkropp. Prognos oklart.

Underkropp? Vad är det för trams? Personligen förstår jag inte ingenting av meningen med det här sättet att meddela skador. Eller snarare sättet att inte meddela skador.

På Valhalla satt jag för övrigt snett bakom Rönnfors och Paljevic. I paus kollade jag deras status. Paljevic berättade att hon har en ledbandsskada i ena knät, och att hon ännu inte vet om det blir operation. Därav oklar prognos. Rönnfors fick inte berätta vad hon har för skada. Och det gjorde hon inte heller.

Men räkna med att ”Underkropp. Prognos cirka 12 månader” rör sig om en korsbandsskada. Rönnfors var korsbandsskadad i högerknät som 16-åring, så det här är andra gången hon drabbas.

Men det var alltså inte bara genom det tveksamma sättet att meddela skador som AIK utmärkte sig i dag. I går skrev jag om att Solnaklubben har varit ojämn på sistone, och att om de skulle följa trenden skulle de åka på en storförlust på Valhalla.

Redan när jag såg AIK:s startelva kände jag att det tipset skulle kunna slå in. Och när jag såg försvarsspelet när Stina Blackstenius gjorde 1–0 efter drygt två minuter var jag övertygad om att dagens AIK-lag inte var nära damallsvensk klass.

Häcken däremot passade på att ha kul. De hade gjort 5–0 redan innan matchklockan nådde 25 minuter. Det slutade 10–0, men var mycket närmare 15–0 än 10–1. Häcken hade osannolika 29–1 i avslut, varav 16–1 på mål. Blackstenius gjorde tre mål och kopplade ett grepp om skytteligan. De snyggaste målen gjorde dock Milica Mijatovic, skott i krysset efter ett mönsteranfall, och Johanna Rytting Kaneryd, en läcker klack.

Den enda AIK-spelare som visade klass på Valhalla i dag var Rosa Kafaji. Hon är verkligen en sensationellt stor talang. Men inte ens sensationellt stora talanger klarar ensamma av att skapa målchanser mot ett lag av landslagsspelare. Och i dag var Kafaji väldigt ensam.

AIK spelade 5–4–1 i den första halvleken och 4–5–1 i den andra. I båda var laget pinsamt svagt. Den stackars 18-åriga målvakten Serina Backmark hade en mardrömsdebut, trots att hon räddade ett par frilägen. Backmark får nog slå en signal till Örebromålvakten Tove Enblom, som släppte in elva mål i sin debut, men som reste sig från den smällen och har utvecklats till en god damallsvensk målvakt.

Det konstiga med matchningen var att AIK:s manager Anne Mäkinen på presskonferensen sa att tidigare stabila Milla-Maj Majasaari hade kunnat spela, men att man valde att vila henne efter att hon varit i väg med det finländska landslaget. Schyst att slänga in en orutinerad 18-åring när man har stora delar av startelvan på skadelistan, och man skall möta mästarlaget på bortaplan.

Som grädde på moset bytte AIK:s lagledning in Vendela Persbeck som vänsterytter i minut 77. Det anmärkningsvärda här är att 17-åriga Persbeck också är målvakt. Hon är AIK:s tredjemålvakt, men fick alltså debutera i damallsvenskan som vänster yttermittfältare. Mäkinen motiverade med att det var det alternativet som AIK-ledningen hade, samt att: ”Hon har varit utespelare tidigare.”

Efter matchen diskuterade jag AIK:s agerande med en kollega. Vi kom fram till att den enda rimliga förklaringen till att man matchade sitt lag som man gjorde var att man ville skicka en tydlig signal till folk högre upp i klubben om att man behöver förstärka truppen. Och en så mycket tydligare signal än en förnedrande 10–0-förlust finns väl inte?

I övrigt i dag visade Hammarby att det fortfarande går att göra mål på Piteå. Att det var Madelen Janogy (2) och Nina Jakobsson som satte fullträffarna i Bajens 3–0-seger lär svida lite extra för Piteå. Släkten är…

Omvänt hade Jennie Nordin en riktigt mörk dag. Hon drog på sig en onödig straff i andra minuten, och gav därmed Hammarby kommandot i matchen. Sedan missade hon en straff i slutet – eller om jag kanske skall skriva att Anna Tamminen räddade?

I Örebro slog åskan ner, och bröt matchen. Kristianstad gjorde ett mål före blixtarna, och ett efter. Därmed blev det favoritseger, 2–0. Däremot blev det inga mål i Växjö, 0–0 mellan Växjö DFF och Djurgården var sannolikt ett resultat som gladde de andra lagen på undre tabellhalvan mest.

Vad menar Sundhage egentligen?

Publicerad den av
10

Malmö och Göteborg föll med totalt 12–1 i fyra möten med Lyon och Juvisy i Champions League.

Efteråt började diskussionerna om vad som är fel i svensk damfotboll. På twitter har det redan bland annat diskuterat omläggning till höst/vår. Det känns inte som något bra förslag. I varje fall inte för att få bättre resultat i Champions League.

För Danmark som spelar höst/vår tvingas ändå ha tre månaders uppehåll från slutet av november till slutet av mars. Deras liga var inte heller i gång när de första Champions League-kvartsfinalerna spelades – de hade premiär förra helgen.

Tyskland som har kortare uppehåll än Danmark har i stället haft mängder med uppskjutna matcher i vinter, till följd av frusna planer.

En förutsättning för att vi ens skall ha en chans att kunna spela höst/vår måste vi ha uppvärmda konstgräsplaner på samtliga arenor.

Och vad skulle alla vintermatcher få för effekt på redan dåliga publiksiffror? Knappast någon positiv i alla fall.

En annan fråga som väckts är den om alla utländska spelare i serien. Det var Pia Sundhage som tog upp den till Sydsvenskan. Hon säger:

”Inget ont om Lotta Schelin, men jag har alltså henne och tre svenska försvarare att titta på när ett svenskt lag spelar i Champions League.”

Och:

”För fem–sex år sedan var det annorlunda i allsvenskan. Inte la svenska lag större delen av budgeten på utländska spelare då. När Umeå gjorde resultat och vann Champions League var det kanske med tre–fyra utländska spelare.”

Ni som följer den här bloggen vet att jag ser de internationella inslagen i damallsvenskan som något positivt. Senast skrev jag om det här.

Jag anser alltså att 60–70 utländska förstärkningar är en förutsättning för att vi skall kunna ha en slagkraftig damallsvenska. Sundhage nämner att det var bättre för fem–sex år sedan. Men var det verkligen det?

Jag gick ytterligare ett år tillbaka, till 2006. Då vann Umeå damallsvenskan utan förlust. På 22 omgångar vann vårt dåvarande storlag 21 matcher, och kryssade i en. Målskillnaden blev 74–11, och marginalen ner till tabelltvåan blev till slut förkrossande 21 poäng.

Under den damallsvenska säsongen använde Umeå sex utländska spelare, nämligen:

* Marta, Brasilien
* Elaine, Brasilien
* Lise Klaveness, Norge
* June Pedersen, Norge
* Sanna Valkonen, Finland
* Anne Mäkinen, Finland

Totalt får jag det till att 41 utländska spelare spelade i damallsvenskan 2006. Samtidigt noteras att samtliga de 32 spelare som gjorde A-landskamper för Sverige det året tillhörde svenska klubbar. Samma sak för samtliga de 30 U21-spelarna.

I nuläget innehåller damallsvenskan 66 utländska spelare. Å andra sidan har vi 15 utlandsproffs. Sedan dess är det alltså ett tiotal svenska spelare som ”förlorat” sin speltid.

Då 2006 minns jag att debatten i ganska stor utsträckning handlade om att minska ner antalet damallsvenska lag till åtta eller tio. Det var helt enkelt för stor skillnad mellan topp och botten.
Hade de förslagen gått igenom hade ännu färre svenska spelare fått speltid i damallsvenskan.

Och jag har svårt att se att det bara varit negativt för det svenska landslaget att spelare som Lotta Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro, Sofia Jakobsson med fler har fått komma utomlands, och skaffa sig erfarenhet.

Som jag ser det går det inte både ha kakan, och äta den. Vi kan alltså inte ha en serie med rakt igenom svenska spelare, och tro att våra lag skall hålla högsta världsklass. Skall damallsvenskan kunna ligga kvar på topp sex av världens ligor så måste vi krydda med utlänningar.

Vad Sundhage är ute och fiskar efter förstår jag inte. Vill hon inte att hennes landslagsspelare skall få kämpa för sin speltid? Faktum är att jag tycker att flera av landslagsspelarna känns väl bekväma när man ser dem spela. Och att de borde tvingas träna hårdare än de gör.

När man tittade på hur Lyon agerade i går blev man däremot glad. Man hade vunnit med 5–0 hemma, och skulle bara åka till Malmö och säkra totalsegern. Trots det fuskade inte spelarna en millimeter i hemjobbet.
Varje gång Malmö ställde om till anfallsspel såg nio franska utespelare till att omgående hamna på försvarssida. Det fanns inga tendenser till bekvämlighet där. Bara Lotta Schelin låg kvar på mitten. Av sådan proffsighet byggs ett vinnande lag.

Med vass konkurrens i de damallsvenska klubbarna lär proffsigheten öka även här.

Dessutom är det väl så att Svenska Fotbollförbundet redan har hårdare regler än det Europeiska. För i damallsvenskan måste hälften av spelarna i varje matchtrupp vara svenska. I det europeiska cupspelet måste en tredjedel (sex av arton) av spelarna i varje matchtrupp vara inhemsk.

Hårdare än så tycker jag inte vi kan vara. För reglerna om fri rörlighet av arbetskraft mellan olika nationer är ju fantastisk. Att begränsa den mer än vi redan gjort känns nästan som ett slags rasism. Eller hur?