Nu är det Rosengård i topp

Inlägget uppdaterat med slutresultatet i kvällsmatchen

Rosengård tog tre blytunga poäng när man vann den tidiga seriefinalen mot Göteborg med klara 3–0. Därmed leder nu Malmöklubben serien med elva måls marginal.

Jag har ju flera gånger skrivit om att Göteborg varit bättre på att skapa lägen, medan Rosengård är effektivare när chanserna väl kommer. Det stämde väl in på dagens toppmöte. Göteborg vann avsluten på 12–7 – det blev 6–6 i avslut på mål – och hörnorna med 8–2. Ändå vann Rosengård hur säkert som helst.

Firma Mimmi Larsson och Anna Anvegård avgjorde matchen redan fyra minuter in i den andra halvleken. Emma Kullberg har många styrkor. Men hon har också en svaghet i att hon oftast vill göra allt väldigt snyggt och konstruktivt. Så såg det ut när 3–0-målet kom. Kullberg försökte täcka ut en boll i stället för att rensa. Mimmi Larsson såg det och utnyttjade misstaget.

Larsson vann bollen och spelade in till Anvegård, som var iskall i avslutningen. Mimmi Larsson var för övrigt näst sista Rosengårdsspelare på bollen vid alla tre målen. Starkt. Larsson hälsade även Emily Sonnett välkommen till damallsvenskan med en riktig tung och schysst tackling i 61:a minuten.

De sista 40 minuterna var det Göteborg som hade mest boll. Men de kom inte till speciellt många farliga chanser. Rosengård hade fin kontroll, och vann en både imponerande och hyperviktig seger. Plötsligt är det Göteborg som har pressen på sig, och måste jaga.

I Göteborg saknades Vilde Bøe Risa:s passningsspel mer än tidigare. Göteborg hade väldigt svårt att spela sig igenom Rosengårds lagdelar. Där är norskan expert. Eftersom Göteborg inte bytte in henne antar jag att hon inte är redo för start nästa vecka heller.

I Rosengård var det taktiken med spelvändningarna som blev avgörande. En annan väldigt avgörande sak var att Rosengårds 1–0-mål tydligen borde ha dömts bort. SVT:s kommentatorer hade närgranskat det, och kommit fram till att Caroline Seger var offside. Det målet var det som gjorde att Malmöklubben fick kontroll. Innan dess var Göteborg det bättre laget. Att få ett feldömt mål i det läget var förstås otroligt viktigt.

I kvällsmatchen i Växjö leder Linköping med 1–0 i halvtid. Det lilla jag sett har Växjö tillbringat väldigt mycket tid på Linköpings planhalva, och bland annat haft en boll i stolpen. Målet kom i 31:a minuten när Lina Hurtig nickade in en hörna från Frida Maanum. Olyckligt för LFC var att nyförvärvet Yuka Momiki haltade av redan efter drygt tio minuter.

Tillagt i efterhand: Det blev värre för LFC i halvtid, när även målskytt Hurtig tvingades till byte. Linköping vann ändå till slut med 1–0, och kliver upp på tredjeplatsen igen. Fast LFC skall vara lyckligt att det var ett svagt Växjö man mötte. För östgötarna var riktigt dåliga i den andra halvleken.

I princip tillbringade Växjö hela halvleken på offensiv planhalva. Men Växjö kan ju inte göra mål, så LFC kunde hålla undan. Det trots att hemmalaget vann avsluten med 6–2 (4–2 på mål) och hörnorna med 10–4.

18 tankar på “Nu är det Rosengård i topp

  1. LFC var bara marginellt bättre i första halvlek och för mig är det tydligt att något gått väldigt fel vad gäller fysträningen man haft innan och (antar jag) under säsongen. Så här många skador och så slitna spelare är inte normalt, vi blir söndersprungna i varje match och alla spelare går på knäna från minut 55-60 och framåt.

    • Är det verkligen huvudförklaringen till lagets underprestation i de senaste matcherna – dålig ork p.g.a. bristande fysisk träning? I så fall är det väldigt illa och ett riktigt svårt tjänstefel av hela lagledningen. Jag gissar dock att det finns fler negativa faktorer med i bilden och då är inte skadeproblemen de allra värsta.

        • Klart att smällarna mot Kristianstad och Rosengård kan ha satt sig i huvudena.

          Men från vad man ser på tv verkar i alla fall sammanhållning och stämning vara bra.

      • Jag tror snarare det är tvärtom, d v s att man tränat för hård fysträning och därigenom slitit ut spelarna snarare än att bygga upp dom. Att man dragit på sig så enormt många skador kan förstås i teorin vara ”otur” men att man tar slut så tidigt i matcherna och ofta ser rätt sega ut redan innan halvtidsvilan tyder på att spelarna är enormt slitna fysiskt på ett helt annat sätt än konkurrenterna.

    • Gissar att man inte har haft så mycket fysträning under seriespelet. Matcherna har legat så tätt att lagen troligen bara kört lätta träningar för att hålla nere slitaget.

      Kommer inte ihåg hur skadesituationen var i LFC under coronauppehållet. Men om man har en tunn trupp med flera skador hamnar man lätt i ett moment 22. Man har för få spelare för att få till matchlika träningar, vilket gör att man får dåliga träningar och riskerar att åka på ytterligare skador när matcherna börjar.

  2. En annan stor skillnad var coachningen. När Göteborg låg under med 3-0 och var i desperat behov av att förändra något är det istället Rosengård som gör ett trippelbyte. Wijk och Csiki är inte spelarna som ska bära laget framåt, däremot var det de som visade mest vilja och attityd i slutet när de kom in. Emily Sonnett är helt givet en klasspelare men att peta Berglund som dessutom är vikarierande lagkapten i årets viktigaste match kändes som ett riktigt dåligt drag även på förhand. Nu visade det sig att det var rutin, trygghet och någon som kunde samla laget som behövdes mest. Inte minst för att kompensera för de unga spelarna på mittfältet som hänger med huvudet vid motgång.

    • Vet vi om Berglund är helt frisk? Hon fick ju ingen speltid senast mot Umeå heller. Gissar att hon och Vilde Bøe Risa inte är fullt speldugliga, och att det var därför de inte spelade något. Och utan dem har plötsligt inte Göteborgs tränare så många alternativ. Då var ju Rosengårds bänk betydligt mycket starkare och bredare.

      Sedan var det tidiga bytet på Stina Blackstenius olyckligt för Göteborg. Jag tycker att hon var lagets bästa spelare i den här matchen.

      Men visst, Rosengård vann coachmatchen klart. Deras taktik med spelvändningar ner på ytorna bakom Göteborgs kantspelare var ju grymt bra. Man kan tycka att Göteborg borde ha uppfattat det tidigt, och försökt göra något åt det. Men man fortsatte att trycka upp sina kantspelare högt.

  3. Att vi inte vet tycker jag tyder mer på att hon inte är skadad. Om Bergund hade varit skadad är väl Curmark ett bättre alternativ i backlinjen ändå.

    Håller med om Blackstenius. Jag hade helst sett Blomqvist som 10a från start. Jag tycker Blomqvist gör mycket rätt men det syns tyvärr att hon inte har det självförtroendet hon hade förra säsongen, vilket i och för sig inte är konstigt när hon fått så lite speltid.

    Man måste ha uppfattat Rosengårds taktik tidigt. Men just att göra en förändring verkar inte vara Gren/Ericsons styrka. Var detta förresten första gången i år som Göteborg inte gjorde första målet i matchen?

  4. OBOS Damallsvenskan lever, så här i början av ”Akt II”. Det är som ett långdistanslopp där Rosengård och Göteborg växeldrar i täten medan klungan där bakom kämpar om placeringarna. Det är ändå kampen om placeringarna 3 till 12 som håller spänningen vid liv. Det kan vi inte minst tacka Umeå och Djurgården för. Båda lagen visar en stadigt uppåtgående form, som för DIF:s del mest bottnar i att man har en trupp med kvalitet nog att konkurrera om höga placeringar. Inga förstärkningar av världsstjärnor, bara en massa rutin och talang – plus Olivia Schough.

    Olycksdrabbade Vittsjö har förmodligen kommit till en vändpunkt där mängden nyförvärv, inklusive lån, ska ge laget tillräcklig stadga för att trygga hösten. Vi får väl se. Däremot får Uppsala finna sig i att vara en av avstigningskandidaterna. Efter det inledande glädjeruset över att ha stått pall så bra mot namnkunnigare motståndare kommer orutinen att ta ut sin rätt. Tufft, riktigt tufft också för Piteå, som går på smäll efter smäll och ännu inte upplevt någon ”Janogy-effekt”. Kanske en sådan ger sig tillkänna i sinom tid?

    ”Desperation föder motivation”. Hm… Låter som bästa förklaringen till att lag i utsatta lägen repar mod, kavlar upp ärmarna, spottar i nävarna (slut på klyschorna) och ger sitt allra sista. Som Växjö mot Linköping. Trots slagpåserollen gav man LFC ett bevis på motsatsen och föll med fanan högt. Ja, detta Linköping – vissa stunder och första halvlekar med fina prestationer, sedan snudd på korpseriefotboll.

    Och ingen fotbollshelg utan en s.k. domarskandal. Tack och lov handlar det om sport och inte om domslut i rättsliga instanser, om ”capital punishment” och liknande…

    • Eller, i värsta fall, ett par månader med rehab och försiktig matchning. Vi får hoppas på det bästa alternativet för Stina, för landslaget och naturligtvis för klubben om Gbg ska kunna bjuda Rosengård på en hård fight in i det sista. Som gammal Blacksteniussupporter håller jag tummarna!

  5. Jag har haft tid de senaste dagarna att kolla om söndagens damallsvenska seriefinal för att leta detaljer. Som jag redan skrivit gjorde ju Rosengård sina två första mål på spelvändningar ut mot vänsterkanten. Kantspelet var matchavgörande.

    Men när jag kollade om matchen slog det mig ganska omgående att Rosengård inte bara hittade blottor bakom Göteborgs kantspelare. Malmöklubben vann även en fullständig utklassningsseger på centralt mittfält. 

    Jag har klagat en hel del på trion Caroline Seger, Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard för brister i offensiven tidigare på säsongen. 

    Och jag tycker även att det fanns lägen där de var för passiva i anfallsspelet i den här matchen. Både Cankovic och Troelsgaard hade exempelvis fantastiska skottlägen just utanför straffområdet i första halvleken. Ingen av dem reagerade rent reflexmässigt på att det var läge att avsluta, utan tvekade, tog extra tillslag och gick iväg riktigt dåliga skott. Här saknas den offensiva instinkt som man vill se mot lag som parkerat bussen.

    Nu parkerade inte Göteborg någon buss. Tvärtom tryckte göteborgarna i många fall upp sitt lag högre än de med facit på hand borde ha gjort.

    Det skapade en matchbild som Rosengårds gillades av Rosengårds tre centrala statusspelare. Alla tre var riktigt bra och de fullständigt åt upp Göteborgs mittfält i den här matchen.

    Allra jobbigast hade Filippa Angeldahl. Hon var inte nära att fixa tempot från start, och hade fyra livsfarliga bolltapp redan första tio minuterna. Även fortsatt i matchen levde hon gång på gång farligt genom att spela plottrigt och svårt.

    Faktum är att jag tycker att Angeldahl sett ut att ha haft det tungt ett tag. Hon har exempelvis ett fantastiskt tillslag, men i år tycker jag nästan att alla hennes skott går utanför eller över. Hon har varken gjort mål eller assist i år.

    Angeldahl var dock långt ifrån ensam om att ha farliga bolltapp. Väldigt många göteborgare stod för sådana. Även Rosengård hade flera. Inte minst Seger tappade bollen fyra–fem gånger. Men Rosengårds bolltapp blev inte lika kostsamma. Mycket för att Malmöklubben jobbade otroligt bra i sin återerövringspress. Man var även väldigt bra på att komma ut och blocka Göteborgs skott.

    På många sätt var Julia Roddar den som var olyckligast på området bolltapp. Hon var inte den som tappade bollen mest – men sämst. Båda de två första målen kom nämligen efter att Roddar förlorat bollen.

    Upprinnelsen till de målen hade faktiskt stora likheter. I båda fallen bröt Roddar dåliga passningar från Caroline Seger. Men i inget av fallen hann Roddar få riktig kontroll innan hon tappade bollen, som båda gångerna gick till Sanne Troelsgaard. Sedan blev det på olika sätt spelvändning över till Ali Riley på Rosengårds vänsterkant.

    Vid första målet var det Nathalie Björn som satte bollen förbi Göteborgs mittfält till Mimmi Larsson. Björn är tveklöst Malmöklubbens allra bästa spelare när det gäller att spela förbi lagdelar. En förmåga som jag tycker att hon får för lite beröm för. Att kunna spela igenom lagdelar är otroligt viktigt för backar och mittfältare. Som parentes kan nämnas att i Göteborg var det Emma Kullberg som var mest framgångsrik i den här grenen i seriefinalen.

    Tillbaka till målen. Jag har nu närmare kollat reprisbilden på 1–0-målet, och SVT-kommentatorerna har rätt i att det borde ha dömts bort. Med hjälp av målområdeslinjen kan man se att Caroline Seger är några decimeter offside. Hon är dessutom precis mittemellan målskytt Riley och målvakt Jennifer Falk, så Seger skymmer tveklöst Falk i skottögonblicket.

    Det är ingen jättestor offside, så det går knappast att kalla för en domarskandal. Men lik förbaskat kan det här innebära att Pernilla Larsson och hennes assisterande domare Almira Spahic (som är från Göteborg) får väldigt avgörande roller i guldstriden, roller de nog helst varit utan.

    För Göteborg var det första gången laget kom i underläge i år. Och då blev det också för första gången tydligt att kvartetten Beata Kollmats, Elin Rubensson, Emma Berglund och Vilde Bøe Risa saknades på planen.

    Med fyra potentiella lagkaptener borta från spel tyckte jag inte att jag såg något riktigt tydligt ledarskap på planen. Göteborgs spel brukar kännetecknas av hårda och distinkta passningar samt rejäla löpningar. Så såg det inte ut speciellt ofta på Malmö IP. Den enda göteborgare som såg riktigt pigg ut var Stina Blackstenius, som ju också är den i laget som har klart mest rutin av sådana här stora matcher. Tyvärr för Göteborg och Blackstenius tvingades hon ju till ett tidigt byte och blir nu borta i minst en månad.

    Rosengårds lag kändes både mycket kraftfullare och mer bestämt. Det illustrerades inte minst av Mimmi Larsson vid 3–0-målet.

    Det var ju inte ens ett anfall. Men det blev mål när Emma Kullberg gjorde ett grovt misstag och trodde att hon skulle hinna täcka ut en förlupen boll. Larsson hann sno bollen och servera Anna Anvegård. Den senare var fantastisk i situationen. Många hade stressat upp sig, men Anvegård var så lugn, så iskall, när bollen kom. Först sulade hon bort bollen från Natalia Kuikka, och sedan avslutade hon fint i bortre hörnet. Det ser ut som att hon använde en klassisk tåpajjare.

    Rosengård vann alltså matchen både på kanterna och centralt. Det gjorde de eftersom de hade bättre taktik, bättre ledarskap på planen, större bestämdhet och betydligt större kyla i avsluten. Det är således logiskt att Malmöklubben numera leder damallsvenskan.

  6. Göteborg har de senaste åren värvat ungt och satsat på att talangerna ska växa in i rollen tillsammans med några få rutinerade. Som du säger, när de är borta visas det tydligt att rutin inte ska underskattas. Rosengård vinner inte bara genom snabba vändningar och effektivitet utan framförallt den samlade rutinen som finns i laget och klubben

    • Jag kan inte förstå varför Göteborg inte valde en mer defensiv strategi mot Rosengård. De visste ju redan på förhand att Vilde Böe Risa skulle vara borta och att Mimmi Larsson är glödhet just nu. I det långa loppet hade det varit bättre för Göteborg att satsa på en noll-noll-match och försöka behålla sin ledning. Göteborg spelade övermodigt mot ett superstabilt Rosengård och nu får de leva med konsekvenserna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.