I morgon klockan 12.00 är det dags för vinterns kanske allra mest intressanta klubbmatch i Europa. Då är det nämligen seriefinal i Frauen-Bundesliga mellan ettan Frankfurt och tvåan Wolfsburg.

Båda lagen är obesegrade efter tio omgångar. Men Frankfurt är två poäng och tio mål före i tabellen, och skulle koppla ett rejält repp om seriesegern vid seger. Så Nilla Fischer och de andra i Wolfsburgförsvaret gör bäst i att täta till.

Nilla Fischer

Det är svårt att veta framför allt hur det är med lagens form. Wolfsburg såg ju okej ut förra helgen mot Cloppenburg, även om laget inte var så blixtrande som de var för ett år sedan. Men de har fått en tävlingsmatch i benen inför seriefinalen, vilket kan vara nyttigt.
Frankfurt däremot har inte spelat tävlingsmatch på två månader. För dem kom uppehållet väldigt olägligt, för laget gick som en slåttermaskin innan jul. Man står därmed på sex raka trepoängare i ligan. Och på de fyra sista ligamatcherna i fjol noterade man makalösa 28–2, alltså ett snitt på 7–0,5. Måldrottningen Celia Sasic satte nio av de där 28 målen.

Celia Sasic

Under den där fina perioden slog även Frankfurt ut just Wolfsburg ur tyska cupen med 1–0 efter mål av Kerstin Garefrekes. Den segern kan kanske innebära att hemmalaget har ett mentalt övertag i morgon.

Matchen direktsänds av svenska Eurosport (sändningen startar 11.45) och skall vara perfekt att klämma in mellan Charlotte Kalla:s guldjakt på 30 kilometer skidor och herrarnas första slalomåk… Ni som inte har Eurosport kan se matchen med tysk kommentator på DFB-tv.

I Tyskland är det även möte mellan ligans trea och fyra i helgen. Det kan bli debut för Olivia Schough i fyran Bayern München hemma mot Turbine Potsdam på söndag 14.00. För Bayern är det en riktig måstematch – om man skall ha en chans att vara med och slåss om de två Champions Leagueplatserna. För Potsdam är det en måstematch om man skall vara med och slåss om guldet. Ligatoppen ser ju ut så här:

Frankfurt     10    +36     26
Wolfsburg   10    +26     24
Potsdam     10    +17     23
Bayern        10     +8      18

* I Frankrike är det vanlig ligaomgång. Alla de fyra topplagen har överkomligt motstånd, och lär vinna – vilket gör att jag inte lägger något större fokus på de matcherna nu.

* Däremot är det alltså en betydligt mer intressant i Australiens W-league. Där är det alltså Grand final mellan Melbourne Victory och Brisbane Roar. Alltså möte mellan Jessica Samuelsson och Nadine Angerer… Den finalen spelas på söndag klockan 05.00 svensk tid.

Jessica Samuelsson

När lagen möttes för två veckor sedan vann Brisbane med 1–0 efter mål av 21-åriga Katrina Gorry. Fast då spelades matchen i Brisbane, och var av ganska liten betydelse. Nu är det Melbourne som har hemmaplan – om det nu är till nytta. För den minnesgode kommer kanske ihåg att laget även hade hemmafördel i fjolårets final. Men förlorade.

Och i årets seriespel noterade Melbourne fyra segrar och två förluster på hemmaplan, medan Brisbane var bättre borta än hemma, och totalt i W-league har 5-1-1 på bortaplan.

Hos Brisbane är förstås lagets enda utlänning, Angerer, den stora stjärnan och nyckelspelaren. Men man har även ett antal landslagsmeriterade australier, som de fyra VM-spelarna från 2011 Laura Alleway, Elise Kellond-Knight, Clare Polkinghorne och Tameka Butt. Katrina Gorry var inte med i VM, men har slagit sig in i landslaget de senaste två åren. Hon är lagets bästa målskytt den här säsongen, med fem.

I Melbourne Victory finns fem utlänningar i Samuelsson, Jessica Fishlock (Wales), Lauren Barnes (USA – lån från Seattle Reign), Katie Hoyle (Nya Zeeland) och Gülcan Goca (Turkiet). Fast egentligen är det bara fyra, för Goca är så mycket hemmaspelare man kan bli – uppvuxen i just Melbourne som hon är. Men hennes turkiska rötter, har gjort att det turkiska landslaget har fått henne att spela för dem.

Melbournes stjärnspelare är Fishlock och Lisa De Vanna – i den ordningen. De har även i australiska landslagsspelare i nyblivna NWSL-värvningen Steph Catley och före detta Linköpingsmålvakten Brianna Davey. Man skulle ha haft en tredje, men 19-åriga Ashley Brown har fastnat i knäskadeeländet. Hon valdes till årets unga spelare i W-league 2012 och slog sig in i landslaget när hon drog av korsbandet. Brown fick hela 2013 förstört, och i sin comeback i december vek sig knät efter bara 30 minuter på planen. Det var en ny korsbandsskada, och även 2014 är förstört för talangen.

Till roligare saker, som Jess Fishlock. Hon är en underbar karaktärsspelare. Hon backar inte för en närkamp. Hon gjorde sig ett namn i NWSL (Seattle) i fjol, och skall tillbaka till USA i år. Det borde vara klockrent att ha henne i laget i en sådan här final – om hon inte är övertänd.

Fishlock gav häromveckan sin syn på fotbollslivet i Australien i den brittiska podcasten som kallas Women’s Football Podcast. Klicka på länken, och gå 17.30 in i episode 15 för att höra Wales lagkapten. Där pratar hon även om hur fantastiskt bra hon tycker att Seattle har fått ihop sin trupp inför årets NWSL. Och så hyllar hon Seattlecoachen Laura Harvey rejält.

Melbournes bästa målskyttar är De Vanna och Caitlin Friend, som gjort sju mål vardera. Just Friend och Katie Hoyle skall för övrigt spela i engelska WSL för Notts County i år.

Sett till spelarmaterialet tycker jag att Melbourne Victory är favoriter att ta sin första mästerskaps-victory någonsin. Men final är final – och…

Skulle jag hitta någon stream till finalen, kommer jag att lägga upp länken här.

* Ett antal damallsvenska lag kommer att spela träningsmatcher i helgen. En spelades redan i dag, det var Linköping som vann med hela 8–0 (4–0) mot finska mästarinnorna Åland United. Jag hade på matchen på datorn samtidigt som jag tittade på OS på tv:n.

Det gjorde att jag blev ganska okoncentrerad på matchen, och faktiskt lyckades missa alla fyra LFC-mål före paus. Man fick bara en chans, för det var en mycket enkel produktion utan repriser. Vilket som var det inte svårt att notera LFC:s överlägsenhet. Pernille Harder gjorde stundtals som hon ville, och blev fyramålsskytt. Kristine Minde visade sin snabbhet till vänster, och gjorde två mål.

Pernille Harder

Jag var spänd på några av spelarna i Linköpings backlinje. Men Åland var så uselt, så backarna inte sattes på några prov. Faktum är att om inte LFC är i en makalös toppform för tillfället så är Åland ett lag som inte hade haft en chans att hänga kvar i damallsvenskan. Inte ens nära. För vad jag såg skapade de inte en enda målchans. Åland hade inte ens tendenser till spel förrän sista åtta minuterna – när LFC hade bytt bort rytmen.

Tillagt i efterhand: På den här länken finns nu målen från LFC:s storseger.

På söndag spelar Linköping igen i Finland. Klockan 13.30 möter man PK-35 Vantaa – och vinner troligen med lika stora siffror igen. Troligtvis direktsänds även den matchen på Huukaja tv.

Lite undangömd på LFC:s hemsida finns för övrigt i dag den glada nyheten att Magdalena Ericsson inte drog av korsbandet mot Örebro senast. Skönt.