Ett elektriskt inhopp efter åsksmäll

Sverige gjorde vad som förväntas i VM-premiären – man vann mot Chile med 2–0. Jag hade 11–1 i målchanser i svensk favör, så segern var helt i sin ordning.

Periodvis undrade jag dock varför inte vårt landslag tog alla chanser de fick att lyfta in bollar i Chiles straffområde. Våra spelare kändes ju klart vassare i luftrummet än chilenskorna. Framför allt reagerade jag när vi rullade igång frisparkar på offensiv planhalva, i stället för att flytta fram våra mittbackar och testa lyckan i luftrummet.

Länge var känslan att vi kunde åka på ett tungt poängtapp mot en klart sämre motståndare.

Madelen Janogy

Efter ett ganska långt åskavbrott satte förbundskapten Peter Gerhardsson in sin joker – elektriska Madelen Janogy. Pitespelaren låg bakom 1–0 genom att suga in ett rätt svårt uppspel från Nilla Fischer. Och sedan satte Janogy 2–0 på egen hand.

Jag tycker att det är läge att testa Janogy från start mot Thailand på söndag. Men det kändes i TV4-intervjun efter matchen som att Gerhardsson inte är redo för det, och det är ju han som bestämmer.

Men jag tror säkert att Gerhardsson funderar mycket på sin anfallslinje. Ingen av Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius eller Sofia Jakobsson gjorde någon blixtrande insats i VM-premiären. Jag tror ändå att Gerhardsson kommer att ge trion förtroendet även i nästa match. Men där lär trion behöva visa klass – annars kommer Janogy med fler att ta över deras platser.

En positiv sak är att Kosovare Asllani såg ut att vara på väg mot formen. Inte bara för att hon gjorde segermålet, utan även för det hon gjorde tidigare i matchen. Det kändes flera gånger att hon var nära att hitta rätt.

Defensivt testades inte det svenska laget i premiären. Det lär det knappast göra på söndag heller. Thailand visade ju sig nämligen vara ett väldigt svagt lag. I kväll föll thailändskorna med rekordsiffrorna 13–0 mot USA. Alex Morgan gjorde fem av målen, och kopplade därmed ett tidigt grepp om skytteligasegern.

USA:s seger innebär också att Sverige får svårt att vinna grupp F på kryss nästa torsdag. Det lär krävas seger mot amerikanskorna i Le Havre för svensk gruppseger. Jag tror att Sverige vinner säkert mot ett svagt Thailand på söndag. Men Sverige gör sällan fler än fyra–fem mål. Det innebär att hoppet om svensk gruppledning efter två matcher i första hand kommer att stå till chilensk poäng mot USA. Och det känns tyvärr inte rimligt.

Jill Roord

I dagens första match sköt inhopparen Jill Roord tre poäng till Nederländerna. Men det satt riktigt hårt inne. För Nya Zeeland gjorde en riktigt bra match, och var faktiskt förtjänt av en poäng. Framför allt imponerade The Ferns defensiv, där Ali Riley höll Shanice van de Sanden utanför matchen, och där CJ Bott reste sig efter en tuff start och fick hyfsad kontroll på Lieke Martens.

Nederländerna är intressanta att följa, inte minst eftersom de är en trolig motståndare för Sverige i åttondelsfinal. I dag avslöjade Nya Zeeland defensiva brister hos de orangeklädda. Anfallsduon Sarah Gregorius och Rosie White var bättre än jag sett dem tidigare. Om inte Sari van Veenendaal gjort en fin insats skulle Ferns ha gjort ett par mål.

I och med tisdagens matcher har alla 24 lagen visat upp sig. De som har imponerat mest så här långt är storfavoriterna Frankrike och USA. Men det är inte i första matchen man vinner VM. Det roliga har varit att alla lag utom Thailand har visat kvaliteter.

7 thoughts on “Ett elektriskt inhopp efter åsksmäll

  1. Först det positiva: Vinst, två mål och en mästerskapsdebutant som målskytt. That´s it!

    Nu till det tyvärr lika förväntade som tråkiga. Det finns de som drömmer om medalj för Sverige. Då är det rimligt att jämföra med andra medaljkandidater som exempelvis Frankrike och USA. Vad ser man då? Jo, ett Sverige som är minst ett par snäpp sämre i det mesta – att våga, passningsskicklighet, tempo med mera. Det var också ett Sverige som stod för mängder av ”alibipassningar”, det vill säga omotiverade sido- eller bakåtpassningar eller framåtpassningar med liten chans att lyckas. Slå bollen och lämna över ansvaret till nästa spelare, det är bättre än att försöka vara offensivt konstruktiv själv. Då ser det i alla fall nästan ut som att du spelar fotboll – alibispel. Så såg det ut i mina ögon och inte bara vid enstaka tillfällen. Sverige saknade nästan helt den attityd USA visade och som sannolikt krävs både mot bättre motstånd och för att gå långt i turneringen. Det hjälper inte att tugga om ”tålamod”, viktiga svenska spelare och hur alla njuuuuter av att spela VM. Uppdraget är att vinna klart och tidigt mot nationer som Chile och Thailand, inte att såsa omkring med stigande och självförvållad frustration i mer än 80 minuter. Jag kan tänka mig att ”tålamod” kan vara på sin plats när Sverige möter tekniskt och attitydmässigt överlägsna länder som USA, när Sverige ligger lågt och satsar på några kontringar, inte annars.

    Det har inför mästerskapet från svenska spelare talats om att chanserna sannolikt blir få och att de man får måste resultera. Hur många chanser hade Sverige och hur vassa var de på avsluten? Nej, just det – chanser fanns, men nästan helt utan skärpa. EN spelare ville, vågade och lyckades! Det räcker inte Sverige! Nu är det 10-0 mot Thailand som gäller, inte 3-1 och omotiverade hyllningar till ett lika gulblekt landslag som matchdressen. Och Gerhardsson – låt slutelvan mot Chile bli startelva mot Thailand!

    • Något jag tänkte på när jag såg matchen var Sveriges eviga passande 2 steg bakom spelaren, nästan varje anfall stoppades upp för att mottagaren behövde stanna eller springa tillbaka och hämta bollen istället för att passningen kom till den yta spelaren var på väg till.
      Grundläggande sak som dessa spelare brukar klara av utan problem i damallsvenskan så tycker inte man kan skylla på passningsskickligheten. Kändes mer som de var inriktade på att inte slå bort bollen till chilenskorna än att passningen skulle kunna leda till något framåt.

  2. Det är lika förväntat som att solen går upp i öster, att det ropas på att landslagsdebutanter, tillika s.k. inhoppare bums ska få en plats i startelvan efter någon lyckad insats – som i ”fallet” Madelen Janogy. Denna mycket talangfulla spelare har förvisso bevisat vad hon kan i par landskamper och hennes soloprestation i matchen mot Chile talar ju inte emot påståendet. Men innebär det automatiskt att förbundskapten Gerhardsson måste göra om ritningarna inför fortsättningen av VM? En inslussning av typen ”sakta-men-säkert” är uppenbarligen planen för vår kloke FK. Janogys tid kommer, var så säker! Diskussionen påminner om då någon nästan okänd, yngre spelare får hoppa in i slutminuterna av en allsvensk match och glänsa med ett avgörande och snyggt mål. Genast kräver den blandade kören av sportjournalister, hemmasupportrar och allmänna tyckare att just hon måste belönas med en plats i startelvan, helst permanent.

    Läste att Rosengårds legendariska sportchef Therese Sjögran anser att ”Madde”Janogy ska in som startspelare i VM-laget. Man hade varit mindre förvånad om det varit någon röst från Piteå som ställt kravet, Janogy tillhör ju inte ens Rosengårds trupp. Kanske antyder Sjögrans uttalande att klubben har för avsikt att sätta klorna i spelaren med rötter i Falköping och karriärstationer i Mallbacken och Piteå?

  3. Det känns som att det är lite ”ombytta roller” just nu. Om jag inte helt missminner mig (det finns nog många här inne med bättre koll på statistiken än jag), så är det inte alltför många år sedan (OS 2016?) då Blackstenius började på bänken i inledningen av mästerskapet och var den som gjorde inhopp som verkligen gjorde skillnad. Vad jag minns kom hon då in med mod, självförtroende, kraft och styrka – och gav känslan av att ”jag vill och kan avgöra”. Precis som jag tycker Janogy gör nu. Hon har formen och självförtroendet och då studsar bollen rätt. När det där sista självförtroendet saknas – som jag upplever att det gör hos de svenska anfallare som startade matchen – då hinner det fladdra någon extra tanke genom huvudet och man spelar inte längre på ren instinkt och med den där självklarheten som finns hos en spelare i toppform. De där extra tankarna gör att bollen allt som oftast studsar lite extra tokigt i mottagningen, medtagningen blir några decimeter åt fel håll, felbeslut tas om när man ska passa eller utmana, passningen blir lite bakom istället för framför… Små saker som kan göra hela skillnaden på den här nivån.

    Om jag inte minns fel var det liknande tongångar då för några år sedan: ”in med Blackstenius från start”. Då var det Stina som hade självförtroendet och självklarheten, som övriga svenska forwards saknade. Om jag inte missminner mig helt fick hon till slut starta mot slutet av turneringen, men utan att hon gjorde en dålig match blev det inte riktigt samma ”power-effekt”. Jag säger inte att det behöver bli likadant med Janogy, men historien kanske ändå har lärt oss att det är viss skillnad på att hoppa in i mot slutet av en match där man man är full av energi och verkligen taggad på att ”ge järnet” den begränsade speltid man får – och motståndarna dessutom börjar bli trötta, mot att spela en hel match. På många sätt är det ju fantastiskt att kunna ha såna spelare på bänken som Janogy, som kan komma in med den höga energinivån och modet, och verkligen avgöra matcher. Det i sig kan ju visa sig bli helt avgörande.

    • Kloka tankar. Det är svårare att starta matcher. Blackstenius kom in från bänken i OS 2016. Hon var faktiskt inhoppare även från start i EM 2017.

      Det skulle vara intressant att testa vilken effekt det fått att ha Blackstenius och Jakobsson som inhoppare. Samtidigt är det en risk att de tappar självförtroende om de petas ur startelvan.

      • Ja, kloka tankar från ”Petra”. Sådana skulle jag gärna se flera av bland kommentarerna. Själv är jag inte övertygad om att det är lättare att komma in sent i en match – övriga i laget är i en annan fas och du har ytterst lite tid att komma in i spelet och åstadkomma något. Dessutom kanske du tyngs av kraven att vara ”gamechanger”. De som däremot startar en match får/tar sig oftast en stund att komma in i spelet, både individuellt och kollektivt. Den möjligheten har inte en sent inbytt.

        Jag tycker byten ofta kommer för sent med kanske bara 10-15 minuter kvar. De borde oftare ske redan till andra halvlek (åtminstone en spelare), eller senast med en halvtimme kvar för att inbytta ska kunna göra sig själva rättvisa och prestera för att komma närmare en startelva – för det är ju trots allt där de flesta tycker att de bästa spelarna finns…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.