Tidigare i veckan hade jag ett inlägg med rubriken: Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Jag svarade på den frågan med en egen teori om spelsätt. Men det finns ju någon som har bättre inblick i frågan än jag, så jag åkte tidigare i dag till Hisingen för att ställa frågan direkt till Johanna Rytting Kaneryd själv. I eftermiddags gjorde ju nämligen 24-åringen från Kolsva i Köpings kommun tävlingsdebut för BK Häcken FF.

Det var en intressant cupmatch mellan Häcken och Växjö DFF som vanns av Häcken med 1–0 efter segermål från just Rytting Kaneryd i den första halvlekens 40:e minut.

Jag tog upp mobilen en gång under matchen för att knäppa en matchbild till sociala medier. Det råkade bli en bild på målet. Här ser ni Filippa Angeldahl driva fram bollen. Strax efter frispelade hon Rytting Kaneryd till höger.

Det var en intressant match på många sätt. Häcken var verkligen hyperoffensivt. De spelar ett 3–5–2 som långa stunder snarare ser ut som 3–3–4.

Jag blev verkligen förvånad över hur högt Häcken stod. Jag såg aldrig Göteborg på plats förra året, men mina minnen från tv-soffan är att laget inte var lika offensivt balanserat i fjol som det var i dag. Med Lotta Ökvist som en av tre backar och med duon Anna Csiki och Hanna Wijk på kanterna får laget en väldig offensiv framtoning.

Det var något Växjö hade noterat. Den första halvleken var spelmässigt jämn, och jag tror egentligen att småländskorna var klart nöjdast med matchbilden.

Växjö flyttade ut sina forwards på kanterna, de låg brett utanför Häckens centrerade trebackslinje. Och gästerna fick en hel hög fantastiskt fina kontringslägen. Där saknades det dock ganska mycket både i beslutsfattandet och passningskvaliteten. Växjö får helt enkelt åka hem och träna på kontringsspel.

Dock noteras att Signe Holt Andersen i 27:e minuten hade ett skott som small i ribbkrysset bakom Jennifer Falk. Som tur var för Häckenmålvakten gick skottet i ribbkrysset och ut. Otur däremot för Växjö som hade varit förtjänt av oavgjort in i pausen.

I den andra halvleken var Häcken det bättre laget, och hemmasegern var till slut fullt rättvis – och kanske något mål för liten. Det höll Växjökaptenen Emmi Alanen med om efter matchen. Samtidigt som hon var missnöjd med att ha förlorat konstaterade hon att:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

Jag får hålla med. Även om Göteborg skapade väldigt mycket efter paus så kändes Växjö både stabilt och spännande. Och man levde ju hela vägen till slutsignal borta mot det lag som vann SM-guldet i fjol.

Jag satt för övrigt rakt bakom Växjös bänk, vilket var intressant. Huvudtränare Maria Nilsson är lugn och tyst. Men hon har en ny assisterande tränare som lär komma att höras i damallsvenskan.

Assistenten heter Stefan Karlsson och har spelat en bit över 100 allsvenska matcher för  Djurgården, Östersund och Jönköpings Södra. Han avslutade spelarkarriären i fjol i Öster, och gör nu debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Domare Tess Olofsson orkade bara höra hans klagomål på hennes domslut i drygt en halvtimme. Sedan var hon ute och sa till honom att: ”Nu räcker det.”

Domarna i damallsvenskan kommer säkert att få anledning att komma med fler tillrättavisningar av Karlsson i år. Men mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av.

För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg. Det var exempelvis intressant att höra hur de båda bänkarna agerade vid Häckens hörnor. Först lät Växjö tre spelare ligga kvar högt för att kontra. Man minskade det till två, men fick Häckens bänk att vråla på sina spelare att slå korta hörnor för att ”locka ut” Växjöbackarna.

Häcken vann alltså, och det var på många sätt Johanna Rytting Kaneryds förtjänst. Nyförvärvet från Rosengård glänste – hon var inblandad i det mesta i hemmalagets offensiv. Hon gjorde alltså segermålet, men kunde även ha haft flera assist.

Men hon insåg också att det kunde ha varit ett annorlunda resultat i paus, om Växjö haft bättre kvalitet i sitt offensiva omställningsspel.

”Som tur är har vi starka spelare där bak, som kan rädda upp det. Jag vet inte hur många maxlöpningar ”Kullis” tog idag och räddade oss ur situationen. Det är väl det som både är det bra och dåliga med vårt presspel – det är risktagande, men det kan också leda till mål.” 

”Kullis” är Emma Kullberg, som verkligen är hyperviktig för Häckens försvarsspel med sin snabbhet.

Offensivt lider Häcken av att Stina Blackstenius fortfarande har väldigt dåligt självförtroende. Jag kan ha missat någon, men antecknade sex 100-procentiga målchanser för landslagsforwarden efter paus. Avsluten var tyvärr långt ifrån 100-procentiga. Rytting Kaneryd hyllar dock Blackstenius: 

”Hon är som en duracell-kanin och springer i djupet och kommer till bra lägen. Det kommer att sitta. Hon tar sig ofta själv till lägena genom att vrida, vända och löpa – hon är väldigt stark. Det är skönt att spela med en sådan spelare som både löper för oss andra också, så att vi får ytor.”

Och så var då det då den där frågan i det tidigare inlägget. Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Här är hennes eget svar:

”Jag tror att den här miljön är rätt för mig, jag får ut så mycket mer av mitt fotbollsspel. Jag får vara mig själv, får både löpa i djupet, kunna hitta kombinationer – liksom utnyttja mina spetskvaliteter. Det är väl det som mest är skillnaden om jag jämför med Rosengård.”

Kände du dig lite låst där?

”Ja, det gjorde jag, helt klart. Jag fick inte ut mina spetskvaliteter. Sedan har det självklart att göra med speltid också – det är säkert en mix där. Tänker jag på de matcher som jag spelat här så har jag fått ut så mycket mer av mig själv: Jag får bollar i fart, och får bara göra det jag är bra på. Man bara njuter liksom.”

Mot Växjö spelade hon som tia från start, men flyttade ut på kanten som wingback när Julia Zigiotti Olme kom in i den andra halvleken. Jag frågade Rytting Kaneryd dels var hon trivs bäst, dels var hon tror att hon kommer att spela i år:

”Det är väl både som tia och wingback. Det är svårt att välja, för det är olika från match till match. Just nu känner jag att jag får ut jättemycket som tia. Andra matcher när vi spelar mot lite mer kompakta lag får jag ut mer som wingback där jag kan löpa i djupet bakom deras backlinje. Jag gillar båda rollerna, och känner att jag kommer till bra lägen.”

En helgardering alltså. Däremot fick jag ett klarare svar när jag kollade med henne hur hon gör med sina efternamn. Det står ju bara Kaneryd på matchtröjan.  

”Jag brukar använda båda mina efternamn, men eftersom båda inte får plats på ryggen får jag alltid välja ett där. Jag tycker att Kaneryd passar bättre på ryggen. Jag tror att mamma är lite besviken – men pappa är nöjd…”

I övrigt i dag vann Hammarby, Djurgården, Umeå, Kristianstad och Linköping sina inledande cupmatcher. Som jag ser det var det rakt igenom favoritsegrar. Det som stack ut var väl att Bajen vann med så stora siffror som 3–0 borta mot Kif Örebro. Hammarby går från klarhet till klarhet den här våren.