För några timmar sedan kom bekräftelsen på att de båda amerikanska landslagsspelarna Rose Lavelle och Emily Sonnett skall spela i Europa i höst.
Lavelle ansluter till Manchester City, precis som Sam Mewis tidigare gjort. Och Sonnett går till Göteborg, som bloggen igår, som första svenska media, kunde berätta. Det handlar om ett korttidskontrakt, och inte ett regelrätt lån.
Otroligt kul med en världsmästare i damallsvenskan igen. Den senaste damallsvenska spelaren som har ett VM-guld hemma i prishyllan var ju Anja Mittag förra våren. Och den senaste regerande världsmästaren i svensk fotboll var Christen Press just i Göteborg våren 2018.
Det skall sägas att Mittag och Press hade större del i sina länder respektive VM-guld än Emily Sonnett hade förra året. Den 26-åriga backen gjorde bara ett åtta minuter långt inhopp för Abby Dahlkemper i slutet av segermatchen mot Chile.
Men totalt har Sonnett ändå gjort imponerande 45 landskamper för USA. Hon har framför allt spelat antingen ytter- eller mittback, vilket gör att hon borde passa väldigt bra i Göteborgs trebacksupplägg.
När jag tänker Emily Sonnett tänker jag snabb, aggressiv nickstark – och glad. Jag tänker att Göteborg har fått över en riktig glädjespridare, något som verkligen kan vara guld värt i höst.
Min bild är att Sonnett är otroligt populär både bland med- och motspelare. Jag får snabbt bilden i mitt huvud av Amandine Henry som inför en landskamp mellan Frankrike och USA står och väntar på sina gamla lagkompisar i Portland, Lindsey Horan och Sonnett:
Det är alltså framför allt i luftrummet och i sitt aggressiva närkampsspel som Sonnett utmärker sig. Hon är väldigt nyttig både på defensiva och offensiva fasta situationer. Passningsspelet är helt okej, även om hon sällan är spelaren som slår ut motståndarnas lagdelar. Men det är något hon kommer att få gott om möjligheter att träna på i passningsorienterade Göteborg.
Det blir för övrigt spännande att se hur Göteborgs lag kommer att formeras med Sonnett på plats och med Vilde Bøe Risa på väg tillbaka. En gissning är att ett helt ordinarie Göteborg ser ut så här: Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Kullberg, Emma Berglund – Emma Koivisto, Vilde Bøe Risa, Rebecka Blomqvist, Julia Zigiotti Olme, Natalia Kuikka – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
Det skulle innebära bänkplatser för Julia Roddar, Filippa Curmark och Filippa Angeldahl. Möjligen att man beroende på motstånd skulle kunna tänkas plocka in Curmark, flytta upp Zigiotti ett halvsteg och peta Blomqvist.
En blogg om internationell damfotboll 
Sverige är enda landet som har två domare med i Champions League-slutspelet som drar i gång 21 augusti.
Alltid något att glädja sig åt…
https://aktiva.svenskfotboll.se/nyheter/2020/8/uwcl-domare/
”Jag tänker att Göteborg har fått över en riktig glädjespridare, något som verkligen kan vara guld värt i höst.”—————————————–kvalificerad smörja tyvärr! Att damfotbollen eller något lag behöver en spelare som ska ”sprida glädje” är det mest sexistiska, korkad- grej, jag har läst på länge
Dessutom sänker du damfotbollen till ”Big brother” nivån Ryden..
Rent praktiskt hur glädjen kommer spridas; kommer hon skicka via gruppens chatt godnattsången, eller kommer hon rekommendera ny salva som mjuknar de hårdaste musklerna på de exalterade medspelarna?
Hur i hela världen tänkte du Rydén? Damfotbollen och dess utövare minst av allt behöver en ”glädjespridare” för att spelet de sysslar med är en definition av glädje…de som ännu inte fattat det bor ses om och syssla med något annat
Käre axel. Inser från det du just skrev i din kommentar att du aldrig kan ha ingått i ett lag.
För om du någon gång hade tillhört ett lag skulle du ha vetat hur viktigt det är att man har glädje, trygghet och sammanhållning för att kunna göra bra resultat.
Det finns spelare som ger energi till gruppen, och så finns det spelare som stjäl energi från sina lagkompisar.
Energigivarna är drömspelare för alla tränare. Framför allt förstås de energigivare som dessutom är duktiga fotbollsspelare – som Emily Sonnett. De spelare som stjäl energi måste däremot vara otroligt bra på planen för att få plats i en trupp. En energitjuv som inte presterar på absolut toppnivå vill man som tränare bli av med fortast möjligt.
Det här har inte med kön att göra, utan gäller alla lagbyggen. Att ha glädje och harmoni i ett lag är självklart minst lika viktigt i herrlag. Att påstå något annat är kvalificerad smörja.
”Energigivarna och energitjuvar” , vad är det för något? Den nya beteckning på en fotbollsspelare i en sekulariserad, politiskt korrekt ordning eller bara dimridå i syfte att dölja i grund och botten, okunnighet, strävan till manipulation, likriktning
Ett gegga av fotbollslag, som ”vi” duktiga ledare ska styras med ”glädjespridare”..du talar utifrån en tränarkultur, som värderar sig högre än själva utövare av spelet..men du har aldrig spelat något sport på ett hög nivå, du kan inte mycket om det, varken om dynamik eller improvisation…för att man kan inte ”utbildas” för det..antagligen ”har du det” eller du har det inte..därför förstår du inte hur ordet glädjespridare låter så korkat
Det som du påstår är inlästa manualen- Rydén, inget annat , du upprepar dig , som på befallning i syfte att promovera, i det här fallet denna amerikanskan…
Din journalism blandas med aktivism därmed förlorar du en del trovärdighet
Tala istället klart fotbollsspråk, kom ej med de grejer..annars du låter som big brother ankare; med top of the line i stilen; nu kommer nya deltagare, Eva, till vardags jobbade hon med ensamkommande barn, nu ska hon ”sprida glädje” här hos oss…välkommen!
Jag förstår om du inte har någon som helst erfarenhet av vad som händer när man sprider glädje. Huvuddelen av dina kommentarer här i bloggen indikerar energitjuv, inte energigivare.
Utifrån dina kommenterar har jag förstått att du inte har någon kunskap i hur man maximerar en grupps prestation. Du verkar tro att allt hänger på spelarnas individuella egenskaper.
Och visst, spelarnas individuella egenskaper är absolut jätteviktiga. Men allra viktigast är att få ihop spelarna till ett väl fungerande lag. Här kommer gruppdynamik in i bilden. Du skulle nog må bra av att läsa på lite om det.
Gruppdynamik funkar för övrigt likadant inom elitidrott som i alla andra typer av grupper. En grupp där personerna trivs ihop och har kul tillsammans gör i princip alltid bättre resultat utifrån deltagarnas individuella kapacitet än grupper där deltagarna arbetar ihop utan att känna samvaro.
Jag noterar att du konstant nedvärderar allt som har med ledare och ledarskap att göra. Du verkar ha en uppfattning om att ledarskapet har minimal påverkan på hur ett lag presterar. Hur förklarar du att de lag som leds av Jürgen Klopp når framgång var han än kommer? Slump?
Slutligen så roas jag av sina påståenden om att jag utövar aktivism. Vilka grupperingar tycker du att jag företräder i min aktivism?
Du får förresten bara max en replik till i det här replikskiftet. Sedan sätter jag stopp för pajkastningen för den här gången.
”Glädjespridare” och ”duktig lirare” är ju inga oförenliga begrepp inom fotbollen. Både klubbarna och landslaget har glädje av individer som gärna bjuder på sig själva. Här hemma heter två goda exempel Caroline Seger och Olivia Schough, och tidigare fanns i landslaget en muntration vid namn Josefine Öqvist. ”Jossan” hade den inofficiella uppgiften att sprida glädjebaciller i truppen, parallellt med rollen som speedig anfallare.
Angående strömmen av sena nytillskott till allsvenskan förstår jag inte riktigt den mediala turbulensen kring de spelare som hittills anlänt. Det gäller främst de amerikanska. Med reservation för min bristande kunskap om de utländska ligorna känner jag inga ”vibbar” av upphetsning inför vad de kan ställa till med för exempelvis Göteborgs och Linköpings del. Om de nu hinner bli spelklara före säsongsslutet med tanke på den utdragna pappersexercisen hos berörda myndigheter… Detta om detta – finge jag önskedrömma om namn- och fotbollskunniga stjärnor till högsta serien skulle transatlantiska namn som Tobin Heath, Christen Press och Christine Sinclair finnas med, kanske något till åren komna, fast på topp. Från vår kontinent får ”nygamla” Claudia Neto (en fröjd att beskåda) finnas med i bilden, för att inte tala om det nederländska undret Vivianne Miedema. Ojojoj!
Du får ju betänka att damallsvenskan befinner sig i en helt annan position än för sex-sju år sedan. Då kunde våra klubbar ha spelare som Marta och Pernille Harder. Sedan dess har lönerna stått still i Sverige samtidigt som de ökat med många 100 procent i England och nere på kontinenten. Nu är nog Japans tia och en amerikansk landslagsavbytare typ det bästa vi kan få hit.
Självklart är det som du skriver. Fotbollsvärlden, den kvinnliga delen, har förändrats en hel del på ett decennium, till det bättre, förstås. Sveriges storhetstid är för alltid förbi, får vi anta. Märkligt att tänka tillbaka 15-20 år då det svenska fotbollsundret representerades av Umeå IK, framförallt. Fast då var ju inte den internationella konkurrensen direkt mördande. Sverige kommer att fortsätta glida bakåt – jag vill däremot inte tro att vi hamnar i någon världsfotbollens ”gärdsgårdsserie”. Men visst är det skönt ibland att blunda, drömma och tänka på fornstora dagar!