Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.

Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.

Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.

Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.

Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.

Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.

Lieke Martens

I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.

Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.

Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.

Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.

Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen till attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.

Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.

Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:

”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”

En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.

Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.

Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.

Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.

Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:

”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”

I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.

När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.

Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.

Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.

Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.

Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.

Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?

Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.

Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.

Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?

Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.

I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.

Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.

8 thoughts on “Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

  1. Sundhage vill vinna matcher och landskamper, oavsett hur viktiga eller oviktiga de är. Det är ett sätt att förstå hennes laguttagningar (särskilt startelvor) och att det slits på vissa spelare i onödan. Schelin är också, vilket jag brukar hävda, något av Sundhages ”snuttefilt” – det är något som saknas i Sundhages värld om inte Schelin är med. Därför är hon med och helst på planen.

    Sundhage bygger också på sitt eget varumärke (möjligen monument) och CV – ju fler vunna matcher och titlar eller medaljer, desto bättre ser det ut. För vem intresserar sig för att någon som FK haft en bra relation till klubbar och tänkt på spelares utveckling och träningsmöjligheter när historien skrivs? Nä, ingen – DET har Sundhage fattat.

    Sundhage är, givet detta, nervös inför vad som komma skall i sommarens EM – hennes avskedsföreställning. Medalj där och hennes CV och varumärke pumpas upp ytterligare några snäpp. Samtidigt skulle det bli ett svar som heter duga till hennes kritiker, kanske till och med en käftsmäll: ”Titta, jag hade rätt hela tiden!”. Att vinna matcher inför EM är också en slags besvärjelse på att allt är bra och allt står rätt till. Den psykologin ska inte underskattas. Det är klart att man spelar de bästa (i hennes tycke) spelarna då – konsekvenserna för redan frostiga förbindelser är ointressanta när man bara ”kör på”.

    Det här tror jag är en stor del av rationaliteten bakom Sundhages agerande. Att hon sedan helt plötsligt ömmar för att Schelin ska kunna spela i DA-premiären är mer att se som ett misstag i arbetet i kombination med vanan att babbla såpbubblor i media. Att hon själv bidragit till att problemet uppstod – det har hon lägligt nog ”glömt” och flata journalister vågar inte heller konfrontera henne, nä – det ska vara mysigt med ”Pia”! Sundhage kanske aldrig hörde uttrycket: Don´t piss on my back and tell me its raining!” under sin tid i USA?

    Sundhage levde nog i ett slags euforiskt tillstånd i början som FK och hon valde väg redan då. När hon sedan såg vissa konsekvenser var det för sent att ändra, vilket en del citat från artikeln ovan indikerar – och så är vi tillbaka till andra och tredje stycket ovan.

    Att Domanski Lyfors skulle ingripa var och är ytterst osannolikt. Så gör väl inte en kompis till en kompis till en kompis till….. Alla på SvFF är nöjda – ordförande Karl-Erik låter damchefen Domanski Lyfors hantera ”tjejbacillerna”, så slipper han och kan istället dyka upp lägligt på någon gala, klippa band och jobba på sin internationella karriär (och det går ju tydligen bra). Mot den bakgrunden är det självklart att Sundhage fick som hon ville, nämligen att vara kvar över EM, trots kompakt motstånd från elitföreningarna.

    EFD verkar för övrigt vara rätt mycket av en ”lam anka” i sammanhanget. Bjäbbar emot lite lagom, men har ingen power att verkligen förändra något.

    Majgaard säger det som kan förväntas och viss substans finns det förstås. Jag undrar om det bara är Sundhage han är kritisk till och hennes sätt att slita på spelare, eller gäller detsamma för exempelvis Hollands FK? Det kanske rent av är en välsignelse för FCR och Majgaard att han inte har flera spelare i landslag, exempelvis Asante? Det kanske också är en välsignelse att sådana som Berglund och Ilestedt är rätt långt från en startelva och att Wieder inte tagits ut ännu? Majgaard kanske ska vara tacksam, på det hela taget, mot Sundhage istället för kritisk?

    Hur kommer det att låta efter EM – vilka spelare kommer tillbaka då, sönderspelade eller slitna – var det värt priset? Vad kommer Sundhage att göra? Långsemester? Skriva bok? Föreläsa om ”ledarskap” (hmmm)? Klubbtränare i KIF Örebro (hörde ni jubelropen?)?

    • Ett nöje att läsa, du satte på pricken problemet och hur det hela såkallade SvFF är lagom intresserade av en radikal förändring inom damfotboll. Det har gått upp nu att vi ska aldrig mer klaga på trupper. Sundhage tar ut de spelartyper hon gillar, ex J Johansson som ångar på, springer, springer, springer istället för Almqvist som får ut nåt och bygger anfall. Under hennes tid kommer aldrig en Banusic eller Almqvist få speltid. De fyller inte i hennes (!) krav.

      • Behöver man tekniska spelare, spela då inte Dahlkvist mot Moldavien och ta inte ut Johansson, hon är bra på annat. In med Almqvist, Banusic, Helin så får vi nåt konstruktivt. Läste en intervju med Banusic där hon sa att hon inte fick vara den spelare hon ville i ex Eskilstuna och Chelsea men att det ordnat sig i LFC. Intressant, eftersom det är anledningen till att hon inte är i landslaget, hon måste löpa löpa löpa på djupet. Läste också att Vittsjös tränare Mårtensson ansåg Emma Lundh vara en världsklass-spelare och jämförde henne med Sjögran. Intressant, det kan vara nåt för Gerhardsson! Man kan ju inte annat än längta till efter EM och se hans första trupp!

  2. Bra text. Det finns många anledningar att vara kritisk till Pia Sundhage men inget är svart eller vitt. Att det blev en ”kulturkrock” när Sundhage blev svensk förbundskapten efter att ha lett USA är uppenbart. Samtidigt har Sundhage betytt mycket för intresset för svensk damfotboll och som påpekas så är hon lättillgänglig för media och bra på att marknadsföra sporten.

    Sundhage satsar hårt på kontinuitet i startelvan, vilket har fördelar. Dock har det drivits väl långt – i ett landslag ska det vara konkurrens om alla platser. Att spelare känner sej säkra på en plats i laget hämmar utvecklingen. Till sist en vild spekulation om Sundhages framtid efter EM. I USA är Jill Ellis starkt ifrågasatt efter en rad fiaskoresultat. Kanske öppnar det för en återkomst av Pia Sundhage som förbundskapten för USA efter sommaren. Kom ihåg var ni läste det först!

  3. Ping: Inför matcherna 2-6 i omgång 2 | Hattrick

  4. Faktum är att spelarna i högre grad borde säga nej till landslagsspel. Då skulle förbundet till slut tvingas ordna upp den här ekonomiska orättvisan. Om det vill ha ett landslag med klass förstås.

    • Spelarna kommer inte att tacka nej till landslaget eftersom det är en ära att få representera sitt land. Sen ska vi betänka att lönen får man ändå (ifrån klubben) så spelarna känner inte av ngn ekonomisk orättvis, sen är det ju kul att åka utomlands med polarna.

      • USA:s landslagsspelande ishockeydamer lyckades ju sätta hårt mot hårt gentemot sitt förbund och fick betydligt förbättrade villkor. Fast… ja, det var hockey, det – och tuffa amerikanskor. Det skulle aldrig kunna hända i undergivna Sverige!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s