Får vi uppleva mirakel med den här spelidén?

Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.

Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.

För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.

Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.

Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.

Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.

Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.

Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.

Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.

Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.

I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.

Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.

Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.

Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.

Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.

Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.

Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…

Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.

Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.

Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.

Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.

Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.