I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.

Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?

Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.

Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?

Pia Sundhage

Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:

* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.

Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.

Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.

Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:

* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.

Pia Sundhage och Alex Morgan

* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.

* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.

Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.

Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.

Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.

Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.

Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.

För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?

Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.

Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).

När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.

Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.

Nadine Angerer

* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.

* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.

* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.

Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.