Sofia Jakobsson har inte spelat en enda minut i EM. Men i semifinalen mot England är Jakobsson med i startelvan. Det är en startelva där även Hanna Glas finns med.
Jag trodde nog att det skulle bli spel med tre mittbackar i den här matchen. I uppställningen finns i och för sig fyra mittbackar. Men laget är i alla fall uppställt som 4–4–1–1 med Amanda Ilestedt som högerback och Nathalie Björn som central mittfältare. Glas är alltså tillbaka, men står uppsatt som vänsterback. Vi får se om det stämmer.
I den officiella elvan är Sofia Jakobsson vänsterytter, så Glas och Jakobsson är uppsatta tillsammans. Det innebär att Fridolina Rolfö är flyttad ut till höger. Om det stämmer antar jag att Peter Gerhardsson tänker att Jakobssons snabbhet passar bättre mot Lucy Bronze och Mille Bright, samt att Rolfö skall testa de defensiva kvaliteterna hos vänsterbacken Rachel Daly – som ju normalt är forward.
Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Fridolina Rolfö, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.
Noterbart i övrigt att Jonna Andersson är med i matchtruppen. Det är däremot inte Elin Rubensson och Olivia Schough. Det är för övrigt nu bekräftat att Schough har covid.
Från kvartsfinalen är det Amanda Nildén och Johanna Rytting Kaneryd som har fått ge plats åt Glas och Jakobsson.
Den engelska startelvan är exakt likadan som i de fyra tidigare matcherna. Faktum är att inget lag hade startat med samma elva matcher i fyra matcher i rad i EM-historien. Således har inget lag heller gjort det i fem raka matcher.
Tyvärr fortsätter covid att vara en faktor i det här mästerskapet. Senaste spelare att drabbas är Tysklands skickliga vänsterytter Klara Bühl, en spelare jag hade med in i det sista i funderingarna kring mitt allstarlag. Det här är alltså ett tungt bakslag för det tyska laget.
I Sydamerika är ett finallag klart i Copa America. Det är Colombia som i natt vann med 1–0 mot Argentina efter mål i den andra halvleken av 17-åriga jättetalangen Linda Caicedo. Colombia har varit borta från världsscenen sedan OS 2016, där man oväntat tog poäng av USA i sista gruppspelsomgången.
Sedan dess har det varit massor av bråk mellan spelare och förbundsledning. Men sedan några tillbaka har man en liga med proffsstatus, och när Copa America nu avgörs på hemmaplan har laget radat upp fem raka segrar.
Den här bloggen startades i Leverkusen 2,5 timmar innan Sveriges VM-möte med just Colombia den 28 juni för elva år sedan. Dagen innan hade jag kollat de 15 öppna minuterna på sydamerikanskornas träning, och min spaning löd:
”Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer.”
Elva år senare är drygt en handfull av de spelarna som mötte Sverige i VM kvar i landslaget och utgör en rutinerad stomme. En stomme som nu har lett Las Superpoderosas, som landslaget kallas, till ett tredje VM-slutspel. För utöver finalplatsen i Copa America innebar semifinalsegern att Colombia spelar VM-fotboll igen nästa år.
I natt 02.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Paraguay och Pia Sundhage:s Brasilien. Den matchen går att se på Viaplay.
En blogg om internationell damfotboll 
Colombia är även klart för os i Frankrike .
Korrekt. Frankrike, USA och Colombia har säkrat varsin OS-plats. Ju mer man tänker på det, desto sjukare är det att Europa bara har två platser att kvala om. Inte minst när Sydamerika (som bara består av tio lag) också har två platser.
OS är en liten turnering sett till antalet lag, och man måste nog låta minst två representera varje världsdel )exklusive Oceanien) för att det ska kännas rättvist. Vilket förstås betyder att turneringen borde ha 16 lag istället. 🙂
Nej, väck med kvoterna. Fotbollen har sina egna fester som är goda nog. Låt OS vara en elitturnering. Och så med 16 lag förstås. Något av dessa saker måste införas, annars kan man lika gärna lägga ner skiten.
Så, vad tror folk är tanken med elvan? Och hur korrekt är den i positionerna? Jag är ärligt talat aningen undrande mest över hur planen ser ut här. Ska Ilestedt gå i djupled igen, ska glas bara täcka till defensivt, kommer vi ligga stenhårt på kontringar eller försöka vinna mittfältet? Ytterst konfunderad här.
Så, är det nu det tar slut för Sverige? Är det nu den förlustfria sviten bryts och Gerhardssons stjärna falnar? Eller är det nu laget vaknar i triumfartad stil? Eller kanske ett ”perfekt” mellanting med en förlust på straffar, så att sviten behålls?
Jag gillar inte uppställningen, känns inte bra. Sofftränaren här tänker att detta är ett solklart fall för trebackslinje.
Och så COVID-jiddret som fortsätter och gör mig ytterligare förbannad över deras beteende och attityd som sänker laget.
Har Glas spelat vänsterback tidigare eller är hon där för att hon är bra en-mot-en och ska ta bort Mead?
Vilket hon inte har lyckats med alls. Tycker hon varit halvdan hittills i turneringen och att spela henne efter covid på fel position känns rent ut sagt dumt. Om Gerhardsson nu inte tycker det är kul att spela spelare på fel position så undrar jag över vad hon tycker sig vinna på det?
Instämmer.
Typiskt Sverige att stå och sova i avgörande lägen. Oändligt med tid och ytor för England vid målet. Björn bombar runt och bort. Någon av er optimister som kan säga hur det här ska gå?
Dags för Gerhardsson att avgå. Han kan inte ta det här laget längre.
Jaha. 0-4.
Hoppas att detta var Hedvig Lindahls sista landskamp. Och även Caroline Sergers. Tack för många väl genomförda landskamper, men nu är det dags att låta andra ta över.
Jag vill faktiskt inte döma ut dessa spelare trots deras bleka insatser. De höll absolut världsklass och var i sina livs form förra året. Man kan inte gå från det till avdankad på bara ett år. De har helt enkelt varit ur form nu. Vilket väldigt många andra också har varit. Ingen riktigt bra ersättare har funnits till någondera, och jag anser det var rätt att försöka spela Lindahl i form.
Nej, jag påstår inte att de är avdankade. Däremot vill jag påstå att de inte längre är så bra att de ska hålla en plats i det svenska landslaget. De har hållit världsklass, men gör det inte längre och att platsa på gamla meriter håller inte idag. Och att försöka ”spela Lindahl i form” har jag hela tiden varit kritisk till – potentialen finns inte där längre.
Nu är det dags för Gerhardsson & Co. att säga tack och adjö till Lindahl, Seger, Jakobsson och kanske några till, och säga hej och välkommen till våra blivande stjärnor.
Så här när man kan vara efterklok känns PGs beslut att låta Lindahl spela som hans sämsta beslut på många år. Hon var en säkerhetsrisk hela turneringen, och mot England direkt dålig.
Fast det är klart möjligt att Falk/Musovic varit ännu sämre.
Angående Copa América och att turneringen fungerar som VM-kval också. Varför spelar Sydamerika inte VM-kvalet på samma sätt som i Europa? Två grupper med dubbelmöten hemma och borta hade gjort mycket för att utveckla damfotbollen i Sydamerikas länder och hade dessutom varit rättvisare. Det borde inte vara omöjligt att organisera.
Det är dessutom OS-kval. Damfotbollens status har inte varit så hög i Sydamerika. Många länder har fram till nyligen bara haft damlandslag var fjärde år, i samband med Copa America. Men nu när statusen är på väg att höjas borde man absolut kunna ha separata kval.