Onsdag och torsdag avgörs sextondelsfinalerna i Champions League. De allra flesta dubbelmötena känns redan avgjorda.
Det var ju de seedade lagen som vann i nästan alla matcherna. Av de oseedade lagen har Arsenal 4–0 upp på Fiorentina. I övrigt var det bara tre oseedade lag som undvek förluster på hemmaplan, det var Breidablik, Anderlecht och Minsk.
Två av dem spelar under onsdagen:
Slavia Prag–Breidablik, står 2–3
BIIK Kazygurt–Anderlecht, står 1–1
Och på torsdag:
Zürich–Minsk, står 0–1
Där skulle det kunna bli någon seger för de oseedade lagen, även om mitt tips är att de seedade hemmalagen kommer att gå vidare ur alla de tre dubbelmötena.
Det är även fem seedade lag som ”bara” har med sig uddamålssegrar från bortamatcherna. Två av dem spelar under onsdagen:
Fortuna Hjörring–Vllaznia, står 1–0
Bayern München–Göteborg, står 2–1
…och tre under torsdagen:
Glasgow City–Chertanovo, står 1–0
Bröndby–Piteå, står 1–0
Atletico Madrid–Spartak Subotica, står 3–2
Av de fem dubbelmötena tror jag bara att det är Piteå som har chans att vända. Göteborg kommer exempelvis troligen att vila spelare för att ha starkast möjliga lag till söndagens viktiga hemmamatch mot Vittsjö i damallsvenskan. Det är verkligen tråkigt att det blir så. Alltså att de inkvalade klubbarna nästan pratar i ett helt år om hur kul det skall bli att spela Champions League. Sedan väljer de att prioritera ner turneringen.
Men för Piteå lever hoppet. Laget har lagt upp säsongen så man skall ha en frisk och formstark trupp just under Champions League. Hade det inte varit för det hackande målskyttet hade jag varit säker på att Piteå skulle vända mot Bröndby. För i själva spelet känns värt svenska mästarlag klart bättre än danskorna. Men målskytte är ju en ganska viktig detalj i fotboll…
När jag ändå är i gång tänkte jag titta tillbaka lite på gårdagens Fifa-gala, The Best. Där fick Megan Rapinoe med rätta mycket beröm för sitt tacktal.
Som jag skrev i det förra inlägget var det högst väntat att Rapinoe, Jill Ellis och Sari van Veenendaal skulle få de tre individuella priserna. VM är otroligt avgörande i den här typen av omröstningar. En annan sak som är otroligt viktig är gamla meriter.
Det märks på världslaget. Där ingår alltså Marta, men inte Sam Kerr. Det är ju värt att fundera över. Nu är inte statistik allt, men Marta och Kerr konkurrerade om forwardsplatser i världslaget, och för forwards är mål en väldigt viktig detalj.
Fifas pris gäller säsongen 2018/19. Så här ser målstatistiken ut från aktuell period för de tre uttagna anfallarna, samt för Sam Kerr:
NWSL, hösten 2018:
Marta: 3 mål
Rapinoe: 2 mål
Morgan: 2 mål
Kerr: 11 mål
Landslaget, säsongen 18/19 – ej VM:
Marta: 2 mål
Rapinoe: 7 mål
Morgan: 15 mål
Kerr: 7 mål
NWSL, våren 2019:
Marta: 0 mål
Rapinoe: 0 mål
Morgan: 0 mål
Kerr: 6 mål
VM:
Marta: 2 mål (båda straffar)
Rapinoe: 6 mål
Morgan: 6 mål
Kerr: 5 mål
Totalt får vi alltså:
Marta – 7 mål
Rapinoe – 15 mål
Morgan – 23 mål
Kerr – 29 mål
Lägg till att Kerr även spelat i Australiens W-league under perioden, och där gjorde hon 17 mål till. För mig är Kerr världens bästa målskytt, och given i ett världslag. Men jag har ju inte rösträtt i den här frågan… Det är ju spelarfacket Fifpro som organiserar omröstningen. Den här gången deltog 3500 spelare från 40 olika länder i valet av damernas världslag.
Noterbart i övrigt är att jag gick på en felaktig uppgift i går. Världslaget är uttaget enligt 4–3–3 – Rose Lavelle räknas som mittfältare och inte forward.
När det gäller de individuella Fifa-priserna är ju rösterna offentliga till prisen för utespelare och ledare. Där röstade våra svenska representanter så här:
Peter Gerhardsson:
Utespelare: 1) Rose Lavelle, 2) Vivianne Miedema, 3) Lucy Bronze
Ledare: 1) Joe Montemurro, 2) Reynald Pedros, 3) Sarina Wiegman
Caroline Seger:
Utespelare: 1) Amandine Henry, 2) Megan Rapinoe, 3) Ada Hegerberg
Ledare: 1) Gerhardsson, 2) Wiegman, 3) Montomurro
Lisa Edwinsson, Dagens Nyheter:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Hegerberg, 3) Bronze
Ledare: 1) Jill Ellis, 2) Pedros, 3) Wiegman
Och här är några andra intressanta röster:
Pia Sundhage, Brasilien:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Henry, 3) Bronze
Ledare: 1) Gerhardsson, 2) Ellis, 3) Wiegman
Marta Vieira da Silva, Brasilien:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Alex Morgan, 3) Sam Kerr
Ledare: 1) Ellis, 2) Gerhardsson, 3) Milena Bertolini
Jill Ellis, USA:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Morgan, 3) Julie Ertz
Ledare: 1) Wiegman, 2) Paul Riley, 3) Gerhardsson
Carli Lloyd, USA:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Lavelle, 3) Ertz
Ledare: 1) Ellis, 2) Wiegman, 3) Phil Neville
Sam Kerr, Australien:
Utespelare: 1) Ertz, 2) Miedema, 3) Bronze
Ledare: 1) Ellis, 2) Riley, 3) Montemurro
Christine Sinclair, Kanada:
Utespelare: 1) Kerr, 2) Henry, 3) Rapinoe
Ledare: 1) Wiegman, 2) Gerhardsson, 3) Bertolini
Pernille Harder, Danmark:
Utespelare: 1) Henry, 2) Rapinoe, 3) Lavelle
Ledare: 1) Ellis, 2) Gerhardsson, 3) Pedros
Portia Boakye, Ghana:
Utespelare: 1) Bronze, 2) Hegerberg, 3) Wendie Renard
Ledare: 1) Ellis, 2) Gerhardsson, 3) Neville
Sara Björk Gunnarsdottir, Island:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Lavelle, 3) Miedema
Ledare: 1) Ellis, 2) Pedros, 3) Gerhardsson
Ali Riley, Nya Zeeland:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Miedema, 3) Henry
Ledare: 1) Ellis, 2) Wiegman, 3) Gerhardsson
Noterbart i övrigt var att Peter Gerhardsson fick högsta poäng av lagkaptenerna från Barbados, Burundi, Dominica, Sverige (Seger) och Schweiz (Lia Wälti), samt av förbundskaptenerna från Österrike (Dominik Thalhammer) och Brasilien (Sundhage) samt av den ryska journalisten. Gerhardsson slutade på femte plats.
När det gäller målvaktskategorien var det en jury som utsåg vinnaren. Juryn placerade Hedvig Lindahl på tredje plats.
En blogg om internationell damfotboll 
Helt logiskt och rimligt att KGFC satsar mest och bäst där de har störst möjlighet att nå framgång och det är självfallet inte i WCL, hur mycket Bronsman och andra än babblade om WCL-final 2020 för några år sedan. Sedan Rosengård och i viss mån Linköping gick ner sig har svenska lag inte varit i närheten av en semifinal i WCL. Att klubbar och spelare pratar om WCL ser jag mer som ett sätt att uppfatta sig som en del av den stora fina världen utanför den egna pölen och möjligen att blidka några sponsorer. I själva verket är svenska lag numera bara ”kanonmat” i WCL. Fast jag förstår att den tanken är svårt att acceptera. Dessutom har det blivit ett ”tröstpris” och en bakdörr att slinka ut igenom för den klubb som missat SM-guldet.
Det är helt klart så att utöver Rosengård, som kommer att vara seedat i Champions League nästa år – för jag utgår ifrån att de kommer att kvala in – måste våra lag numera ha tur i lottningen eller överprestera för att ens nå kvartsfinal. Det är verkligheten.
Ändå kan man ju tycka att det är lite udda att man pratar om Champions League i nästan ett år, och sedan ger upp redan efter en match. Eller hur?
Rosengård är den enda svenska klubben idag som möjligen har i WCL att göra – men även de bara om de värvar in ytterligare toppspelare. Viss draghjälp har de fortfarande av sina tidigare och i fem år gällande rankingpoäng.
I min förra kommentar finns några förslag på varför olika klubbar pratar om spel i WCL. Att det oftast inte är mycket mer än snack är lätt att se, exempelvis i KGFC:s fall. Finns det någon hyggligt initierad som verkligen trott på WCL-final 2020? KGFC hade behövt värva in internationella toppspelare för att pratet om WCL-final 2020 skulle bli trovärdigt – och det senast till den säsong som nu snart är slut. De hade också en annan pratbubbla på gång – nämligen att bli den ledande damfotbollsklubben i Norden. Där ligger de i alla fall närmare, men inte heller det har realiserats.
Jag tror att sponsorsargumentet är det starkaste. Det är nog lättare att sälja in sin verksamhet till företag om man skall spela i Champions League.
När det gäller Göteborg och snacket om att nå finalen på hemmaplan i Göteborg i Champions League 2021 är det inget något som gällde för några år sedan. Jag har hört Peter Bronsman prata om det även i år. Men som du skriver, det känns inte ett dugg trovärdigt.
OK, 2021 ska det vara, men det förändrar knappast saken på ett avgörande sätt som läget är nu.
Taktiskt riktigt av KGFC att låta damallsvenskan gå före Champions League med tanke på den situation de befinner sig i. Man får väl tänka att KGFCs stora snack om Champions League tillhör tiden innan Pauline Hammarlund åter igen hamnat på läktaren för resten av säsongen pga en ny knäskada. Och att det var tiden innan Emma Berglund spelat sina två sekunder (känns det som) för KGFC innan hon slog upp en gammal skada och därmed också renderats helt frånvarande från matchspel.
Jo, så är det. Men snacket om att vinna Champions League 2020/21 finns fortfarande kvar. Och visst är det säkraste sättet att ta sig till den turneringen att sluta topp två i damallsvenskan.
Men man hade även behövt gå en bit i årets turnering för att förbättra sin ranking. Nu lär laget vara oseedat från start även nästa år – om man kvalar in.
Och om man verkligen varit seriösa i sitt snack om framgång i Champions League hade man behövt skaffa sig en bredare trupp. Det är i princip omöjligt att ta sig igenom en säsong utan skador – vilket hade behövts. Skall man kunna göra allvar av sina mål nästa år måste man ha 17–18 toppspelare nästa år – inte 14–15 som i år.
Varifrån kommer uppgifterna att Göteborg skulle vila spelare i kvällens match? Som jag tolkar Markus så ställer man upp med bästa laget och går för seger, men ni kanske har inside information.
Lantz sa häromveckan att UWCL var lägst prioriterat, och Balkander på GP skrev samma sak i dagens tidning. Men noterade att Göteborg inte vilade några spelare, utan gick för det. Och att man dessutom var nära. Kul.