Sydafrika–Sverige slutade 0–0. Den första halvleken kunde det nästan inte ha blivit några mål, för den var kliniskt fri från 100-procentiga målchanser. Sverige hade några lägen och Sydafrika ett, men det blev aldrig mer än just bara lägen.
Fast Sverige borde haft en riktigt bra målchans. För nog borde Kosovare Asllani ha fått straff i 40:e minuten?
Halvleken kännetecknades av rätt dåligt passningsspel från båda lagen. Spelarna halkade omkring, dessutom hade de ofta svårt både med tajming, bollkontroll och med att få med sig bollen. I halvtidsintervjun i TV12 berättade Olivia Schough om ett torrt underlag där bollen lätt fastnade i gräset. Det bekräftade det jag hade anat.
Framträdande svenska spelare före paus var framför allt Magdalena Eriksson, Caroline Seger och Jonna Andersson. Men Stina Blackstenius bör nog också nämnas – hon inledde väldigt piggt.
I halvtid klev Seger av till följd av en smäll mot nacken. Noterbart att hon ersattes av Julia Karlernäs. Jag trodde att Julia Roddar var backup till Seger, och att Karlernäs egentligen var tänkt i den lite mer offensiva roll som Julia Zigiotti Olme hade från start.
Roddar kom in för just Zigiotti en kvart in i andra halvleken. Lite synd, för jag tyckte att Zigiotti hade börjat komma in i matchen på allvar i det skedet. En kvart in i den andra halvleken fick även Madelen Janogy göra landslagsdebut (Sofia Jakobsson gick ut), plus att Linda Sembrant avlöste Amanda Ilestedt.
De sista dryga 20 minuterna kom målchanserna. Den första gick till Schough efter inlägg från Hanna Glas. Djurgårdsförvärvets avslut var helt ok, men hemmamålvakten gjorde en fin räddning.
Sydafrika och Linda Motlhalo stack emellan med en bra volleychans innan Glas först serverade pigga Janogy en nickchans och sedan själv drog ett vänsterskott i ribbans underkant.
Med bara nio sekunder kvar hade Sydafrika en frispark som touchade utsidan av stolpen, ända uppe vid ribban. Totalt 3–2 till Sverige i klara målchanser, och 6–0 i hörnor. Men 0–0 var ändå ganska logiskt. Sverige hade inte den där riktiga spetsen.
I den andra halvleken är Zigiottis kvart, Janogys inhopp och Hanna Glas sista 20 minuter värda att lyfta. Även Anna Anvegård:s tolv minuter på planen var lovande. Hon och Mimmi Larsson kom in i 78:e istället för Asllani och Blackstenius.
Totalt sett är det försvarsspelet som skall lyftas, backlinjen skötte defensiven utmärkt. Debuterande Cajsa Andersson skötte sitt, men sattes egentligen aldrig på några svårare tester.
Offensivt var det däremot en svensk insats som andades ringrost. Det är även värt att konstatera att vi saknade många viktiga spelare. Enligt min hemmasnickrade analysmetod från helgen skulle den svenska startelvan få 22 poäng, vilket är en förhållandevis låg siffra. Som jag skrev i länkat inlägg bör vi ligga kring 30 under VM för att kunna nå framgång.
Men vi är ju tidigt på säsongen, och det är ju nu man skall testa olika spelare.
Det spelades totalt fyra landskamper under tisdagen. Ilaria Mauro gjorde båda målen när Italien vann med 2–0 mot Wales. Och när Kanada besegrade Norge med 1–0 hette målskytten föga överraskande Christine Sinclair.
Hon är nu uppe på 178 landslagsmål. Det är därmed bara sex kvar tills hon tangerar Abby Wambach:s världsrekord. Dagens mål var en nick på inlägg från Kif Örebros nyförvärv Jenna Hellstrom. Målet kommer efter 65.45, och går att se här nedan.
I Alicante kom 9182 åskådare för att se Spanien–USA 0–1. Där blev Christen Press segerskytt i den andra halvleken.
Slutligen har vi här även de tre målen från måndagens landskamp mellan Island och Skottland:
En blogg om internationell damfotboll 
Nu ska man ju inte gnälla på det, men… domaren var bedrövlig. Tror aldrig jag sett en match där 50-50-situationerna så konsekvent blåsts till fördel för ett lag, i detta fallet Sydafrika. Alla tveksamma frisparkssituationer, inkast, hörnor. SAMTLIGA till Sydafrika.
Ja….när domaren flyttade svenska muren flera meter för långt bort var det nästan skrattretande. De svenska spelarna protesterade dock inte särskilt mycket. Men om det varit en tävlingsmatch?
Defensiven var i stort sett bra, som dom flesta nämner, Magdalena Eriksson ser mer ut som en ledargestalt och den som skall axla Nilla Fischers roll i en framtid. Det missades en del i markeringen ibland och man låg fel i positioner mot snabba Syd Afrikanskor men som tur var hade dom svårt att skapa några riktigt farliga målsituationer mer än några enstaka. Cajsa Andersson lugn och placeringssäker. Hanna Glas var en av de bästa i laget för dagen, ofta spelbar, deltog i spelet och skapade en hel del framåt, både med bra uppspel, inspel från kanten och en fin prestation när hon drev in från kanten och halvlobbade bollen i ribban. Jonna Andersson helt okey medan Ilestedt missade en del i uppspelen och tappade boll onödigt. På mittfältet hade man svårt med positionerna, missförstod varandra med missade passningar som följd. Zigiotte-Olme, försökte och ville mycket och Schoug likaså men fick inte ut så mycket. Zigiotte-Olme byttes ut när hon hade börjat hitta rätt vilket var synd, man borde bytt ut Schoug i stället som inte bidrog med mycket, mer än 1 bra skott. Asllani, som offensiv mittfältare för dagen försökte ta initiativ och rörde sig bra och stod för en hel del creativt (bra passning till Blackstenius i friläge) men körde fast ibland och kan ibland släppa bollen lite tidigare men Asllani var en av dom som försökte skapa något offensivt. Seger gjorde det hon är bäst på numera, höll i bollen men ibland för länge, kommer numera i tidsnöd vilket ofta leder till att hon blir upphunnen av motståndare vilket resulterar i bolltapp eller bakåtpass eller i sidled vilket stoppar upp spelet i stället för att spela bollen till spelare som försöker visa sig och är spelbara. Byttes ut i halvlek och det blev inte sämre för det på mitten i andra halvlek, snarare bättre, speciellt när Madelene Janogy kom in i 60 min, en frisk fläkt, företagssam, bra på att hålla i bollen, drev upp bollen på mitten och bra på att utmana motståndarna. Hade en bra nick strax över. En av dom som bröt mönstret mot den förutsägbara och lättlästa spel som man bjöd på för det mesta i offensiven. Mycket bra debut som gav mersmak. Stina Blackstenius började bra, försökte göra sig spelbar och rörde sig mycket men ibland kom passningarna för sent eller inte alls, förlorar ofta närkamper vilket hon inte gjorde så ofta tidigare, mattades mot slutet och byttes ut. Samma med Sofia Jacobsson som letar efter formen liksom Stina, försöker men kör ofta fast, kommer inte runt sina motståndare och utnyttjar inte sin snabbhet på rätt sätt, fick inte heller så mycket bra bollar att jobba med och byttes ut i andra.
Det var således ömsom vin och mest vatten – ojämt spel och defensiven helt okey, mer struktur på mittfältet och det finns betydligt mer att önska offensivt. Glas och Janogy utropstecken, Eriksson styrde backlinjen med pondus och Asllani försökte på mitten, men kan bättre, Blackstenius och Jacobsson letar fortfarande efter formen.
Men det var första landskampen, tidigt på säsongen, många av dom inhemska spelarna är ringrostiga (utom Janogy) men tror inte P Gerhardsson blev så mycket klokare. Inte vi andra heller.
Tillägger att Asllani naturligtvis skulle haft straff i första halvleken när hon blev bryskt påhoppad och fälld utan att motståndaren verkade gå på bollen. Klar straff, men det var väl inte det enda som domare missade?
Det var inget svenskt VM-guldlag vi såg i aktion igår – men vem hade väntat sig det? Galet att kräva att en landslagstrupp bestående av matchtränade utlandsproffs och försäsongsrostiga svenska spelare ska prestera på högsta nivå, tydligen nu också på ett snustorrt gräsunderlag. (Har läst att vattenbristen är ett växande problem i Kapstaden, men någon liten skvätt hade man kunnat offra på gräsmattan.) Fast det berodde nog inte helt på underlaget att det blågula anfallsspelet tycktes ha torkat in – åtminstone de första 60 minuterna. Det skulle ändra sig, lite i alla fall. Medan slutet av andra halvlek blev ”sönderbytt” med alla ut- och inspringande spelare, så piggnades det till och målchanserna radade upp sig, relativt sett. Kul att se denna spännande Madelen Janogy ta för sig direkt, säkert inte första och sista landslagschansen för henne.
Så fick då min favorit bland målvakterna debutera i hela dryga 90 minuter. Talar förstås om Cajsa Andersson! Lugnet och säkerheten personifierad, även om hon inte behövde jobba sig fördärvad denna eftermiddag.
Saknade ett inslag från den pampiga arenan: var i h-e var vuvuzelorna?