Tackar Ullevi
Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.
Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.
Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.
Kollar vi målskyttet fördelades det så här:
Stina Blackstenius
5 mål:
Stina Blackstenius.
3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.
2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.
1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.
Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:
Hedvig Lindahl
Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer
Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson
Hanna Glas
Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)
Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson
Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.
Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.
Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.
Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.
Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.
Peter Gerhardsson
Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.
För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.
Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).
Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:
Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28
Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.
Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.
Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.
Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.
Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.
Målvakter
Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.
Zecira Musovic
Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:
”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”
Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.
Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.
Backar
Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.
Jessica Samuelsson
Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:
”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”
Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.
Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.
Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.
Mittfältare
Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.
Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.
Fridolina Rolfö
Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.
Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.
Forwards
Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.
Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.
Mimmi Larsson
Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.
Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.
För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.
Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.
En blogg om internationell damfotboll 
Du visar återigen Rydén, med de klassificeringen du framställt att du kan väldigt lite om fotboll.
Denna världsfotboll, ska jag säga. Du kan ju mycket om svensk fotboll. Tyvärr är den ingen vägvisare för något utanför landet.
Som en inbäddad journalist i nära kontakter med gänget som styr och ställer landslaget är din objektivitet förstås bristvara.
I ärlighetens namn ska sägas att ingen svensk spelare håller ”världsklass eller hög internationell klass” Ingen är faktiskt nära det…
Att backar och folk i försvaret figurerar som -”toppspelare” på din lista är väl väntat, med tanke på ”fotboll” som spelas här. Eller rättare sagt antipropaganda av fotboll…
Jag är ingen ”Harder supporter”, som bekant, men skulle föredragit Danmark i kommande VM än Sverige, alla dagar i året. Då kan man se lite fotboll spelas från de här trakter
Sedan bedömer du spelare med de måttsätt som tar mig nästan till skratt, är också föga förvånande…
Låt mig börja från början; Fischer och Lindahl, bägge föredettingar, den första håller på att tappa sin plats i Wolfsburg därför blev det LFC avskedets arena för henne. den andra hade sett sina bästa -dagar komma förbi sedan länge och var en bänkvärmare av hyfsat mått i sitt klubblag..
Att försätta recensera ditt val kommer göra dig deprimerande Rydén, därför ger jag upp
Samuelsson, Ilestedt, Glas, internationell klass, ha,ha,ha…
Hurtig, Rolfö, Blackstenius, bra lövande spelare, men icke för Europa, bara Sverige
Listan som ska ”höja” självförtroende hos medelmåttor, det enda som återstår, bättre än så här kan de inte prestera så nu är media på tur att pumpa upp stämningen
Du är en fascinerande person, Axel. Du kan och vet ju precis allt. Du vet ju till och med mer om mina kopplingar till gänget som styr och ställer i landslaget än jag gör. Imponerande.
Eftersom du vet allt är din objektiva bedömning av det svenska landslaget förstås otroligt intressant för oss okunniga. Som bekant är Sverige rankat som nia i världen och vi hade med två spelare i den senaste världselvan.
Jag som inte har lika stora kunskaper som du förstår inte hur ett lag där ingen spelare är nära att hålla hög internationell klass kan vara nia i världen. Du får gärna förklara för mig. Sannolikt vill gärna Fifpro också att du lär dem vilka egenskaper som kännetecknar bra spelare.
Nu tar du din främsta vapen i snacket om fotboll, nämligen statistik. Ska man bedöma en spelare eller spelet utifrån statistik och diverse listor, eller något annat?
Typ sätet man spelar på, kreativitet i spelet, teknisk kunnande, improvisation, det skojiga i spelet mm
Hur mycket av den vara finns i det svenska landslaget, i de ”-världs spelare”, tycker du?
Är fotbollen för dig bara ”jobb att göra” och utifrån detta bedömer du?
Prova bedöma samt göra listan efter de ovannämnda kriterier.
Kan förstå att min åsikt gör dig upprörd. Den är högst kosmopolitiskt, precis som fotboll är det.
Däremot din lista siktar i förväntad inriktning..lite ”fake news” underlag, lite egna udda bedömningar..ganska nationalistiskt
Uppfatta mig inte fel Rydén, det är ju ingen fel att älska sitt land..men här snackar vi fotboll
Dina kopplingar då till landslaget skriver du i dina texter, man kan läsa de mellan rader..
Du vet alltid vilka spelare ska du ge beröm till- och vilka du ska såga. Detta oavsett deras prestanda, eller medverkan
Att något konstig synkronisering alltid finns på plats mellan det du skriver och det som sägs från landslagshål. Tillfällighet eller uppdrag?
.
Axel. Statistik är avgörande i fotboll. Om du inte visste det tidigare kan jag upplysa dig om att det lag som gör flest mål vinner matchen. Och det lag som tar flest poäng vinner serien.
Faktorer som kreativitet i spelet, teknisk kunnande, improvisation och spelglädje kan hjälpa till att vinna matcher. Men man får inte stilpoäng i fotboll. Det är målen som räknas. Och de som görs på kraft är lika mycket värda som de som görs på teknik och kreativitet.
Det svenska landslaget spelar inte den vackraste fotbollen. Men de vinner matcher. Närmare bestämt nio av tolv under 2018.
Oavsett vad du läser mellan raderna har jag inga kopplingar till förbundet och landslagsledningen. Eller. Om det är en koppling så jag vet att rätt många av dem läser den här bloggen.
Däremot finns det anledning att fundera lite över dina kopplingar. Hur opartisk är du egentligen?
Kul och intressant analys! Även om den går att vässa med fler parametrar och kriterier, så har jag inga stora invändningar mot det mesta du skriver. Dessutom betonar du att det är bedömningar. Annars är det lätt att tilldela siffror större betydelse än vad de rimligen borde ha.
Ja, Lindahl är kanske världsklass som målvakt, i alla fall i landslaget. Sedan kan man ju diskutera vad mindre speltid i klubblaget har för orsaker och om det kan tänkas påverka hennes prestationer i landslaget. Jag tycker också det är värt att notera hur Lindahl kommit att nå sin nuvarande stabilitet. Hon har fått spela i mängder av internationella matcher och spela som proffs i två bra ligor. Inga av de andra målvakterna har dessa erfarenheter. Jag tror det är några av huvudskälen till att hon är så självskriven och långt före alla andra målvakter. Så jag skriver som vanligt – spela in en eller två nya målvakter – nu!
Fischer världsklass? Njae…visserligen har hon spelat framgångsrikt i ett av Europas bästa lag och är lagkapten, men jag skulle nog önska lite mer snabbhet för att med självklarhet placera henne i världsklass.
Kanske väl tidigt att utnämna Glas till Internationell klass efter några månader i PSG. I landslaget är hennes tyngre meriter väl främst VM-kvalet till 2019. Ilestedt har mer tid som utlandsproffs, men även här har jag funderingar.
I huvudsak verkar skiljelinjen mellan internationell klass och hög nationell klass gå vid om man spelat utomlands i klubblag eller inte. Undantaget i första kategorin är Lina Hurtig (lite tveksam inplacering tycker jag) och i den andra (17 spelare) är det endast Banusic. Det verkar alltså enligt din bedömning vara mycket svårt att nå internationell klass i ett svenskt klubblag, trots många landskamper som för Schough, Larsson eller Folkesson. Detta apropå hur det diskuteras om olika ligors styrka och om Sverige halkar efter. Landslaget gör dem inte till så mycket bättre spelare (förutom då målvakterna)? Det skulle vara intressant att se hur många och vilka spelare i Tyskland, Frankrike, England och varför inte Norge och Danmark som spelar i hemlandet du skulle placera i de olika kategorierna.
Vad ser du för ”bubblare” till landslaget 2019? Spetsmark (igen), Janogy (ny), Nordin (ny), Angeldahl (igen)? som några exempel.
Hoppas du hittar lite tid att skriva ihop en krönika om klubbfotbollen 2018!
Här lite synpunkter på dina synpunkter:
1) Fischer var med i det senaste världslaget som Fifpro tog ut. Och de som platsar i världslaget håller väl världsklass? I och för sig rörde det laget huvudsakligen 2017, men jag tyckte not att Fischer var lika bra under 2018.
2) Jag skulle nog säga att man fortfarande kan nå hög internationell nivå i damallsvenskan. Och kopplingen mellan hög internationell nivå och spel i utländska toppklubbar är snarare den att de spelare som kommer upp på internationell nivå värvas av utländska toppklubbar. Man behöver alltså inte spela utomlands för att nå upp på den nivån, men de hamnar oftast där ändå.
3) Elin Rubensson är också en spelare som enligt min bedömning nått internationell nivå från att enbart spela i damallsvenskan. Och fortsätter hon att hålla den nivå hon höll på höstsäsongen skulle jag kunna tänka mig att peta upp henne ett snäpp till hög internationell klass.
4) Jag har lite för dålig koll på de inhemska norska och danska spelarna för att göra en liknande kategorisering av dem. Men i Norge håller ju spelare som Hjelmseth och Reiten internationell klass. Det lilla jag sett av Wolfsburgs nya värvning Ingrid Syrstad Engen gör hon det också.
Nu tänker jag på spelare som bara har spelat i hemlandet. I damallsvenskan har vi ju trots allt även Seger och Asllani.
5) Jag ser knappast några bubblare i landslaget före VM. Det känns som att det är för kort tid dit för att det skall hinna bli några sensationer. Inom truppen tror jag att Anna Anvegård kommer att ta sig allt närmare startelvan. Men till hösten skulle det kunna hända saker. Kanske att Nathalie Björn, Johanna Rytting Kaneryd och Ellen Löfqvist kan vara tre spelare för Gerhardsson då. Några långskott är Anna Welin och Michelle de Jongh.
6) Någon form av genomgång av de damallsvenska lagen skall det väl i alla fall kunna bli. Vi får se i vilken form.
Och här är lite synpunkter på dina synpunkter på mina synpunkter….
Särskilt kategorin ”Världsklass” borde nog vara färskvara och även ha de skarpaste kriterierna, eller? Någon svensk spelare som du tycker platsar i ett världslag för prestationer 2018? Är det Fischer och i så fall i konkurrens med vilka?
Jag menade inte (och skrev inte heller) att det var helt uteslutet att nå internationell klass genom spel i DA, bara att av din klassificering att döma tycks det vara mycket svårt, även för etablerade landslagsspelare.
Angående din fjärde punkt var det ju just de som bara spelat i hemlandet som jag syftade på. Jag förväntade mig inte att du skulle kunna räkna upp alla i alla länder. Min gissning är dock att du skulle bedöma betydligt fler i exempelvis Englands, Tysklands och Frankrikes landslag (för att inte tala om USA, Kanada och Australien) som endast spelat klubbfotboll i hemlandet, i internationell klass, hög internationell klass eller världsklass jämfört med svenska spelare. Det har naturligtvis sina orsaker. Det skulle också vara intressant att se hur din bloggarkollega på Hattrick bedömer tyska landslagsspelare enligt din klassificering.
Jag tänkte nog mer på ”bubblare” hela 2019, inte bara fram till VM. Själv tycker jag exempelvis Nina Jakobsson ska bli intressant att följa under säsongen.
Hur många världsklasspelare kan det rimligen finnas? Så att det räcker till en, två, tre….fyra…..startelvor?
@The Observer, om vi vänder på det, hur många mittbackar i världen tycker du är bättre än Nilla Fischer?
Jag skulle nog placera 35–40 spelare i kategorien världsklass.
Och tittar vi på vad Fischer och Lindahl gjort det senaste året tycker jag att de platsar. Se svar på Rolfs kommentar.
The Guardians lista över världens 100 bästa spelare är en bra bas. Jag skulle säga att ungefär 30 av de 35 främsta håller världsklass.
Tittar du på Guardians lista är Fischer näst högst placerade mittbacken. Hon borde alltså ha goda chanser att platsa i ett världslag för 2018. Jag tycker även att Lindahl borde vara med i diskussionen.
Kortfattat kan man säga att ju bättre en ligas toppklubbar är, desto större chans att spelare når internationell klass på hemmaplan.
@noone Om vi vänder på det – borde det inte finnas åtminstone sammanräknat en handfull mittbackar i England, Tyskland, Australien, USA, Frankrike och Kanada (och kanske några länder till) som kan bedömas vara minst lika bra, eller bättre, än Fischer? Det finns ju dessutom i Damallsvenskan en mittback som lätt skulle kunna ta upp kampen med Fischer….just det – Piteås Ikidi. Bara som exempel.
När jag var liten slogs vi (bildligt talat) om att få vara försteväljare när lagen skulle delas upp på skolans raster.
Inom europeisk damfotboll är Wolfsburg inte försteväljare, men väl andreväljare. De har väl inte tillgång till de bästa amerikanska mittbackarna, men till de övriga. Wolfsburg är en klubb som inte nöjer sig med en toppspelare per position, de tvekar inte på att värva på sig flera. Tror du att de hade valt att bygga sin backlinje kring Fischer om det fanns en massa bättre mittbackar?
Och tror du att hon hade spelat varje match den här säsongen, när det är klart att hon skall lämna, om Wolfsburg kände att det fanns en massa bättre alternativ?
Jag svarade på ”noone” fråga om ”mittbackar i världen”. Nej, det kanske inte finns ”en massa” (hur många det nu är) som är bättre än Fischer, men du Johan skrev ju själv att det sannolikt finns några åtminstone i USA. Jag tror det kan finnas flera än så också i andra länder. Jag ser det inte som självklart att det är just mittbackar Wolfsburg dammsugit efter. Svaret på vem eller vilka som är lika bra eller bättre än Fischer ur Wolfsburgs perspektiv får vi väl svaret på när hon lämnar klubben. Som några av er skriver om Fischer är det lätt att få uppfattningen att hon är totalt dominerande. Jag är inte lika övertygad. Wolfsburg är ett av världens främsta lag och med det följer en rad andra högkvalitativa spelare. Kanske är det till och med lite lättare att vara mittback i detta lag än i ett mittenlag i Tyskland – eller i Damallsvenskan. Det är nog knappast Fischer som allena gjort Wolfsburg till ett storlag, eller? När hon var i Linköping senast lärde hon sig mittbacksjobbet rätt mycket av Rohlin, men det är möjligt att hon nu blivit helt outstanding och självlysande i alla fall i Damallsvenskan. Vi får se på någon betongarena på Östgötaslätten efter VM….
Jag skrev att Wolfsburg inte kan välja de bästa amerikanska mittbackarna – det eftersom de tappar sina landslagsplatser om de spelar utomlands. Jag skrev inte att jag tycker att USA har någon som är bättre än Fischer.
USA har flera mittbackar som är snabbare än Fischer. Men ingen med lika bra uppspel och ingen som är lika stark i luftrummet. Jag tror inte att någon av USA:s mittbackar hade varit bättre i det svenska landslaget, eller i Wolfsburg, än Fischer.
Du har för övrigt inte nämnt en enda mittback som du tycker är bättre än Fischer, du har bara ifrågasatt henne. Jag förstår faktiskt inte riktigt vad du är ute efter.
Fel av mig. Du har nämnt en, Ikidi.
@Johan Mmmm….jag ser inte varför det nödvändigtvis skulle finnas någon motsättning mellan att Fischer spelar ”ända in i kaklet” samtidigt som det står klart att hon ska lämna. Tvärtom – självklart använder Wolfsburg sina spelare och kanske särskilt de som ska lämna. De behöver exempelvis ta mindre hänsyn till skaderisk och annat. Dessutom ställer man knappast över en lagkapten hur som helst. Ni har väl hört uttrycket att slita ut en generation i taget? Formiga, DeVanna, Milbrett och vår egen Kristin Bengtsson är tre exempel på utespelare som hållit länge, men Fischer är snart där (35 i år). När hon återvänder till Damallsvenskan är hon kanske inte ens bästa mittback med svenskt medborgarskap.
@Johan Nja, jag har inte ifrågasatt att Fischer är en utmärkt spelare och håller med om bland annat hennes offensiva kvaliteter i luften vid exempelvis fasta situationer. Däremot har jag ifrågasatt att hon med självklarhet bedöms som ”världsklass”. Med det vill jag också, vilket bör ha framgått, fundera på konkurrensen bland mittbackar och om några skulle kunna tänkas vara minst lika bra eller till och med bättre. Däremot har jag inget särskilt ärende att ”skriva ner” Fischer, om någon trodde det. Hon förtjänar många lovord, på flera sätt än ett.
Fischer fick bli ett exempel på en större och, tycker jag, intressant diskussion. Jag har varje gång världens bästa spelare ska utses eller, för den delen, nomineringar till svenska fotbollsgalan, funderat på om och i så fall vilka bedömningsgrunder juryn använder (om några). Klassificeringar är en sak liksom siffervärden, men om det inte kopplas specifika kvaliteter till kategorier och siffror blir det mer godtyckligt än nödvändigt och kanske också mindre trovärdigt.
För att verkligen avgöra vilka som kan betraktas som ”världsklass” som spelare tror jag man måste se till ett antal kriterier. Du har själv nämnt några saker som uppspel, styrka i luften. Andra saker kan vara snabbhet, teknik, passningsskicklighet osv. Ska man dessutom skilja mellan de olika kategorier du valt i sin analys (eller något annat kategorisystem) är det en fördel och styrka om det finns något kriterium eller värde som skiljer en kategori från en annan. Alltså: för att hamna i kategorin ”världsklass” ska kriterier för närmast lägre klassning uppfyllas plus något som tydligt särskiljer.
Johan Rydén – Intressant lista och den kan kanske diskuteras utifrån vad som gäller i dagsläget och spelarnas status nu och inte vad dom har presterat tidigare och på ren statistik. En del kanke ligger i en lite för hög nivå, men det kan säkert diskuteras och vi har ju lite olika uppfattningar:
Här är några ? tecken och funderingar:
Världsklass: Hedvig Lindahl och Nilla Fischer – kanske det, men båda har kanske nått sin peak och har sett sina bästa dar. Hedvig håller fortfarande platsen – för det mesta – i Chelsea men sitter ibland på bänken. Däremot är hon den mest givna spelaren i landslaget och en av de viktigaste, förhoppningsvis får hon fortsatt förtroende i Chelsea och får illräckligt med speltid. Fischer har också passerat sitt zenith, har blivit alltmer långsam vilket inte minst märktes i EM där t ex Nederländskorna sprang i 8:or runt Nilla. Nu kommer hon att lämna Wolfsburg och ”förstärka” Linöping FC förhoppningsvis, vilket behövs och hon kommer säkert att fortsätta att vara ett starkt kort i landslaget, men tror snart att hon kommer att utkonkurreras av Magdalena Ericsson, Linda Sembrant och Amanda Ilestedt, speciellt om vi skall spela trebacklinje. Nilla blir ju inte yngre och inte snabbare heller?
Hög internationell klass: Caroline Seger – tja, har kanske varit det – men knappast längre. Platsade inte i Lyon senaste tiden – fick inte spela i CL finalen sist och satt ofta på bänken och vände därför hem till DA och Rosengård. Visst håller hon i DA och i landslaget, men har blivit långsammare, spelar ofta i sidled och är nu mera en defensiv tillgång än en offensiv och creativ sådan, både i Rosengård och landslaget. Tror snart att hon kommer att bli utkonkurrerad av andra, ymgre och snabbare och hungriga mittfältare i landslaget. Kanske hon kan skola om sig till ren defensiv mittfältare? Kossovare Asllani, tja kanske men kanske inte HÖG internationell klass, Har ju spelat i flera utländska klubbar utan att göra någon större succe och har därför återvänt till Linköping. Tycker att hon borde kunna tillföra mer både i DA och i landslaget, är ojämn och försvinner ibland ur matchbilden och blandar och ger. Hon är inte den mest ideala 10:an som en del tycker även om hon tillför mycket i sitt spel när hon är på det humöret – kvick, påhittig och ibland väldigt creativ – men lite för sällan? Jessica Samuelsson – lite svårt att bedöma i dagsläget då hon ju varit skadad väldigt länge så man får väl sätta ett ? för hennes sttus, men i dagsläget är det tveksamt om man säga att hon håller HÖG internationell klass.
Internationell klass: Lina Hurtig håller kanske det, när hon inte är skadad. Kreativ, med spelsinne, smart med bollen och en av de få i landslaget som kan utmana ”och göra sin gubbe”. Förhoppningsvis kan hon spela mer kontinuerligt både i Linköping och i landslaget, Skadefri borde hon bli utlandsproffs. Är bekymrad för sttausen och formen för både Blackstenius och Jacobsson som får väldigt lite speltid i sitt Montpellier, vilket inte är bra varken för dom eller landslaget. Blackstenius har ju stannat i utvecklingen och kanske skulle må bra av att vända hem till Linköping? Jacobsson har blivit bättre med bollen och visar upp mer spelsinne än tidigare, då hon mest sprang och sprang. Förhoppningsvis får dom båda mer speltid och då håller dom kanske fortsatt Internationell klass men båda är ändå givna i landslaget, mest beroende på klen konkurrens. Fridolina Rolfö är ju tyvärr mycket skadad och svår att bedöma statusen på. Lite ojämn men kraftfull och med bra skott, även om hon missar ofta i avgörande läge. Men ingen utpräglad 10:a som Rydén tycker. Emma Berglund har ju inte spelat på evigheter så svårt att sätta någon status på henne. Hon är ju ganska långsam och blev ordentligt uppsnurrad i matcherna mot Brasilien i OS t ex. Hon har ju inte blivit yngre och snabbare med åren och svårt att se att hon skall kunna konkurrera med dagens mittbackar i landslaget. En som jag tror kan nå internationell status är hb Anna Oscarsson, Linköping som är hård, tuff, snabb och även kan delta i offensiven på sin kant. Nu tillfälligt skadad men om hon får utvecklas tror jag snart att hon kan bli en av dom som slåss om en backpost i landslaget och på sikt blir utlandsproffs,
Hög nationell klass: Musovic? ett stort frågetecken för HÖG. Ojämn, svag i luftrummet och gör med jämna mellanrum svaga ingripande och flera tavlor, både i Rosengård och inte minst i dom matcher hon gjort i landslaget. Svårt att se henne som ordinarie målvakt i landslaget och även som back-up. Hon är säkert talangfull, men hon måste jobba på att bli mer säker och på sina svagheter om hon skall bli bofast i landslaget. Hilda Carlén är ju mammaledig och var inte så helt lyckad i Linköping, även hon svag i luftrummet och vi får se vad som händer när hon gör come back i Linköping och event i landslaget. I nuläget tveksam till statusen HÖG klass.
Nationell klass: Inte så mycket att orda om, mer än att jag hoppas att Marija Banusic mentalt och spelmässigt återfinner sin normalt sett höga standard och får speltid i Montpellier, då borde hon kunna vara med och ta en plats i landslaget. Hon har i sina bästa stunder ett spelsinne och måsinne och kreativitet som saknas i dagens mittfält i landslaget. I toppform ett alternativ till 10:a i landslaget. Sen får jag hoppas att Loretta Kullashi kommer tillbaka skadefri och i den form hon visade i några landskamper och kan vara med att ta en plats i landslagstruppen. Gäller även Hanna Folkesson, som varit skadad tidigare och letar efter formen och förhoppningsvis hittar tillbaka till den i Djurgården. Fattar inte riktigt varför Rosengård släppte henne, tydligen har dom så gott om spelare eller också var det av ekonomiska skäl.
Det känns väl ganska rimligt att man håller ”hög nationell klass” om man bedöms vara en av de bästa inom landet, och således anses vara bra nog att tas ut i landslaget? Eller?
Intressanta synpunkter. Om jag uppfattar dig rätt tycker du knappt att någon spelare är undervärderad, däremot är nästan hälften av våra toppspelare övervärderade.
Här är en kort genomgång:
Världsklass: Fischer spelade 2018 i en backlinje som släppte in sju mål på 24 ligamatcher. Hon var lagkapten i ett lag som vann Frauen-Bundesliga, tyska cupen och spelade final i Champions League. Enligt min uppfattning var hon bästa spelaren på planen när Sverige säkrade VM-platsen i Viborg. Hon fick dessutom Diamantbollen som Sveriges bästa spelare 2018. Jag tycker absolut att hon håller världsklass.
Visst rullar Chelsea på målvaktssidan. Lindahl har spelat sju ligamatcher den pågående säsongen (18/19), och bara släppt in ett mål. Hon har spelat tre matcher i Champions League, och inte släppt in något mål. Hon har spelat en cupmatch, och släppt in ett mål. Hon har spelat fyra landskamper, och bara släppt in ett mål. Totalt tre insläppta mål på 15 matcher. Hon har inte förlorat en enda match. Hennes lag har noterat tolv segrar och tre kryss. Visst, det är statistik. Men definitivt statistik av världsklass.
Hög internationell klass: Caroline Seger har utvecklats till en utpräglad defensiv innermittfältare. Och hon gjorde en alldeles utmärkt säsong 2018. Jag tycker faktiskt inte det är någon tvekan utan att hon hör hemma på den här nivån. Att hon inte platsade i Lyon berodde ju på att hon konkurrerade med flera spelare som håller världsklass.
Kosovare Asllani är bättre än någonsin. I landslaget tillhörde hon de bästa spelarna i varje match under fjolåret. Du tycker inte att hon är den ideala tian. Vem är den ideala tian? Och i vilken position vill du ha Asllani?
Internationell klass: Jag skrev väl inte att Rolfö är en utpräglad tia? Jag skrev att hon har klarat tiarollen bra. Det är skillnad.
Jag skulle inte kalla Emma Berglund för långsam. Hon är väl tvärtom en av våra snabbaste mittbackar. Och självklart är Berglund och Samuelsson inplockade i min lista på gamla meriter.
”Kosovare Asllani är bättre än någonsin. I landslaget tillhörde hon de bästa spelarna i varje match under fjolåret.”———-Asllani har blivit mycket bättre på försvarsspelen och väsentligt sämre på anfall. –
Detta för att hon ”skolades” om för att vara service till toppforwarden., att prestera sådan spel krävs inte mycket kreativitet då, rena rama schablon
Faktum återstår dock att det svenska landslaget har mycket svårt att göra mål på sina motståndare, som en konsekvens av denna tankegång
Jag minns att du själv satte upp Asllani som central mittfältare när du kom med ett förslag till landslagselva för 1,5 år sedan.
Som påminnelse ville du efter EM 2017 du ha följande startelva i landslaget: Lindahl – Eriksson, Björn, Andersson, Samuelsson – Hurtig, Asllani, Rolfö, Schelin – Blackstenius, Banusic.
Det är för övrigt en elva som saknar utpräglat defensiva spelare på mittfältet. Asllani är den som har bäst defensiva egenskaper av mittfältarna. Hon hade sannolikt tvingats lägga stor energi på försvarsspel, och troligen inte orkat vara service åt toppforwards speciellt ofta.
Men det där var ju 1,5 år sedan. Jag är nyfiken på hur din landslagselva skulle se ut i dag?
Johan Rydén – Jo, detta kan diskuteras i oändlighet och det finns ju ingen absolut sanning, eller facit, bara personliga subjektiva åsikter. Tycker att en del spelare är lite övervärderade, ja men det är bara vad jag tycker.
1) Du skriver det självklara angående statistik och vad fotboll går ut på. Du skriver att det går ut på att göra mål och det lag som tar flest poäng vinner serien. Så är det men bakom varje vinst ligger kanske också ett bra målvaktspel, starkt försvarspel, vinna mittfältet, omställningar samt att bli 2 mot 1 både offensivt och defensivt.
2) Om kan skall ge en status liknande den som du gjort tycker jag man måste ha en tidsaspekt – jag menar att om man skall ranka spelare som Världsklass, hög internationell klass o s v så tycker jag man måste prata om statusen NU och i skrivande stund, inte om man hållt en viss klass för flera år sedan eller förra säsongen – utan NU. Därför är det svårt att ranka spelare som varit skadade eller inte spelat på en eller två säsonger, typ Emma Berglund och Jessica Samuelsson.
3) Om man ser till landskamperna så har Sverige blandat och gett, toppmatcher mot Danmark i VM kvalet (1-0), bra mot Kanada i Algarve Cup (3-1), bra mot Ukraina 3-0 och bra mot England i träningslandskampen (2-0) och okey mot ett reservfyllt Norge (2-1). Svagt borta mot Ukraina 0-1 och även mot Italien (0-1). Synd att vi inte fick spela finalen i Algarve Cup mot Nederländerna, hade varit bra att se vad vi hade åstadkommit mot EM-mästarna. Matchen mot Danmark var en toppmatch av Sverige och speciellt en perfekt försvarsinsats och laginsats. Mot Kanada spelade vi en bra kontringsfotboll och klart bra offensivt.
4) Att Fischer vunnit Bundesliga, tyska cupen samt spelat CL final ger per automatik inte epitetet ”Världsklass”. Hur mycket har hon spelat, hur mycket har hon tillfört? Vet inte riktigt hur mycket hon har spelat eller bidragit så jag passar på den frågan – att hon sen har vunnit den inhemska Diamantbollen i Sverige ger henne inte heller självklart henne statusen ”Världsklass” i dagsläget – kanske förra säsongen?Ger henne själv statusen ”Internationell klass”.
5) Förvisso har Hedvig Lindahl gjort det bra i både Chelsea och landslaget – men själv tycker jag ”Världsklass” är lite missvisande och lutar mer åt ”Internationell klass” i dagsläget. Att vara ordinarie i Chelsea och göra det bra och att vara tongivande i landslaget mot varierande motstånd räcker inte för epitetet ”Världskalss”. Vi får se om hon fortsatt är ordinarie målvakt i Chelsea under den pågående säsongen.
6) Caroline Seger har numera blivit en defensiv spelare som spelar säkert och mest i sidled och saknar den briljans som gjorde henne till en offensiv kraft av internationellt snitt för några säsonger sedan och gav henne ett proffskontrakt med Lyon. Hon är numera en habil def mittfältare i Rosengård och i landslaget – men knappast ”Hög internationell klass” och med tvekan ens ”Internationell klass”.
7) Kosovare Asllani har förvisso varit bra i de flesta matcherna i landslaget, framförallt bäst i matcher mot medelmåttigt motstånd och hon har inte varit speciellt dominerande i Linköping FC heller innevarande säsong. Hon är inte den ideala 10:an eller – vad man nu menar med det, kan ibland betyda tillbakadragen forward lika gärna. Hon skall vara tillbakadragen forward med en fri uppgift (gärna till vänster) men är ingen ideal 10:a tycker jag. Så det hon har gjort i landslaget och i Linköping ger henne inte statusen ”Hög internationell klass” utan mer ”Internationell klass”.
8) Fridolina Rolfö – oklart vad statusen är då hon i dagsläget är ett osäkert kort med skadebekymmer. Är en stark närkampsspelare som blandar och ger, med ett bra skott. Hon är ingen nummer 10:a och är tveksam till om hon ens spelat som 10:a i landslaget överhuvudtaget – så att du tycker ”att hon klarat 10 rollen bra” får stå för dig. Osäkert om man i dagsläget kan ge henne statusen ”Internationell klass”?
9) Emma Berglund – skadad igen och har inte spelat på evigheter och hur hon står sig mot dagens försvarspelare i Sverige är högst oklart. Så svårt att se vad hon har för status – ”Internationell klass” är väl möjligt men det gäller i så fall på gamla meriter och inte dagen status, vilket jag tidigare påpekat. Tror inte att hon tillför mycket i landslaget längre och tveksam om hon kommer tillbaka dit, oavsett hur snabb hon än är.
10) Jessica Samuelsson – samma där. Har inte spelat på evigheter, ny skada igen och status oklart, ett tag på gång tillbaka till Linköping men epitetet ”Internationell klass” stämmer kanske p gamal meriter, men fint om hon blev skadefri och kunde spela ordinarie i Arsenal och konkurrera om en högerbacksplats i landslaget.
Om man ser till den 100 listan som publicerades för ett bra tag sedan var väl enbart Fischer, Asllani och Blackstenius med – inte Lindahl eller Seger, rätta mig om jag har fel?
Jag orkar inte svara på alla dina punkter. Men här är några svar.
2) Tidsaspekten för bedömningen var 2018. Fast inte för de skadade två, utan dem bedömde jag från den nivå de hade innan sina skador, alltså nivån från 2017.
4) När man skriver att: ”Vet inte riktigt hur mycket hon har spelat eller bidragit” så kanske man inte skall ge sig in i debatten. För då har man ju inte koll på det man diskuterar.
Tittar du på matcherna i ligan och Champions League är Fischer den utespelare som spelat näst mest av alla i Wolfsburg den här säsongen. Bara Pernille Harder har mer speltid, närmare bestämt 17 minuter mer.
Förra säsongen var Fischer den utespelare med tredje mest speltid. Då hade Harder och Lena Goessling mer. Totalt över förra och denna är Fischer tvåa, 58 minuter efter Harder.
Hur mycket Fischer bidrar med är inte mätbart. Men Wolfsburgs tränare hade knappast använt henne så mycket om han tyckt att hon är i vägen.
7) Tian är en tillbakadragen forward. Tydligen tycker du ungefär som jag om Asllani, utan att du vet om det.
Ett landslagsanalys värd namnet!
Du tar upp bl a frågan om kreativiteten på mittfältet. Denna existerar ej sedan länge. Asllani spelade spel liknande ett ”service” till Lotta Schelin, nu till Blackstenius. Riktig kreativ tanke existerar ej, särskilt med spelare med begränsade egenskaper. Utveckling på Blackstenius talar om det
I landslaget därmed kör man på ett schablonartad spel baserad på primitiva ide om att man ska ”springa ifrån” sin motståndare. Det fungerar för tillfället för att damfotbollen befinner sig på den nivå, lite basics, lite för mycket kropp och styrka, lite för lite hjärna…och t o m Seger orkar inte längre tänka kreativt.
Sedan funderar du över utvecklingen på de yngre spelare. Den är i direkt proportion med stöd man får, både från ledningen, tränarna och inte minst media.
Vissa då får all stöd de behöver. t o m- för mycket av detta så de blir jämn skadade…som är ju synd, men talar också hur man ser på sina spelare
Vissa andra då,- de ses som verktyg för bearbetning, uppfostran i det egna värdesystem samt saker som har väldigt lite med fotbollen att göra..
Därför finns så få invandrartjejer i landslaget, även om visa av dem håller åtminstone internationell klass
Hej!! Skulle vara intressant om du förklarade vad riktigt kreativa tankar i ett anfallsspel är för dej??
Många intressanta analyser och kommentarer från alla håll, utom, som väntat, från en högeligen djupsinnig debattör – seriefiguren ”Axel”. Enligt dennes pseudorasistiska världsbild (vrångbild) kan ingen svensk kvinnlig fotbollsspelare med invandrarbakgrund göra sig rättvisa på grund av den massiva främlingsfientliga inställningen från alla ”svennar” i klubbar såväl som i förbund. Märkligt nog så coachas mängder av flick- och damlag, från division 4 och uppåt, av tränare med ”osvenska” efternamn. De får också ta hand om talangfulla unga kvinnor, vars fotbollskarriärer till alltför stor del bestäms av den kvinnoförtryckande kulturmiljö de tvingas leva i. Allt är dock inte helt nattsvart – det finns många exempel på spelare som bryter mönstret, faktiskt också med stöd av sina föräldrar. Känner till en del fall där flickor med – hör och häpna – somalisk bakgrund stöds och uppmuntras av sina fäder till att satsa på fotbollen. Kanske bara några ljusglimtar i mörkret, men ändå. När det handlar om verkligheten finns det nog få ledare eller tränare som låter det exotiska efternamnet på sina spelare avgöra urvalet till sin trupp. Skulle förbundskapten Gerhardsson låta en Janogy få stå tillbaka för en Larsson?
Dessvärre har Löfven vald sina regeringsmedlemmar, du har missat chansen…
Detta med tanke på den PK smörjan du vräkt ur dig..allt från sättet att spela fotboll på , som är ju, vad och än du tycker, dekadent samt enkelspårig, som alla inklusive invandrarna måste anpassa sig, -till ”fantastiska” pappor och föräldrar… ett anmärkning angående föräldrar och deras roll, borde de inte vara portade från all inblandning i deras barns fotboll, har Rydén nyligen sagt…
För övrigt då tar jag Rydéns vapen, nämligen statistik, ingen eller ytterst få invandrartjejer eller killar kan hävda sig i det svenska fotbollen…Slatan är undantag som bekräftar regeln och vad han sagt om hur han behandlades under sina år i Sverige tänker jag inte upprepa
-Som lathund till dig och förståelse om fotbollen, kika gärna hur det ser ut i de riktig stora fotbollsnationer, t ex Frankrike, Enkel fråga man kan ställa sig. hur fransmännen lyckades inkludera så många invandrartjejer/killar i sina respektive landslag men inte Sverige?
Det känns väldigt onödigt att kommentera detta svarsinlägg. Men vad gäller Frankrike – kan det inte bero på att urvalet av talangfulla spelare från före detta franska kolonier är oändligt mycket större än det från sporadiska invandrargrupper till Sverige?
Det finns jättestor urval i Sverige, också det.. problemet ligger annanstans
I Frankrike tar man ”materialet” /talangfulla spelare/ sedan bygger man systemet kring den..därför spelar Frankrike inte samma spel som i Platinis era, tjej fotboll likaså
I Sverige då har man ”systemet” för att sedan plocka x antal spelare/materialet/ som ska fungera i den. Därför spelet känns samma nu som i Sundhages tid när hon spelade..herr fotboll liknande
Ett rigid, traditionell syn på fotbollen mot ett modern
Helt förenklat sagt.
I stället för att bara hålla på att klaga kan du väl berätta hur du tycker att landslaget borde spela. Finns det något lag som spelar på det moderna sätt som du efterlyser? I så fall vilket?
Jag frågar också igen om vilka spelare du tycker att förbundskaptenen borde satsa på.
Håller med om i princip allt men personligen hade jag satt Kosovare Asllani i högsta klassen, jag tycker nämligen hon är rejält mycket bättre än övriga i klass II även om hon inte blir uttagen i världslag o d y l.
Asllani är helt klart där och nosar. Vi får hoppas att hon gör ett bra VM, då blir det världsklass nästa år.
Tror du inte det är för att kunskapen om spelet, lagbygge, defensiv, offensiv, balans, spelidé , funktionell teknik contra isolerad mm mm inte finns, som vi aldrig får nåt svar på detta??(:-)
Pingback: Sverige 2019 | Hattrick
Johan Rydén – Vi får väl vara överens om att vi inte är överens på en del punkter. Du verkar ibland blanda ihop fakta, statistik med åsikt och uppfattning. Statistik och att en klubb vinner en del titlar är inte den enda avgörande punkten för att värdera en spelares nuvarande status – inte heller hur mycket dom spelat i klubben. Även om titlar och speltid betyder en del – men kanske inte allt.
Så jag tycker inte att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer platsar som epitetet ”Världsklass” i nuläget och inte ens 2018. Vi får se vad hon åstadkommer i landslaget och i Linköping om ett halvår och Lindahls status i Chelsea är lite oklar med en del bänknötande, vilket är oroande på sikt.
Sen vet jag att en tillbakadragen forward kan nämnas som en 10:a men för den delen finns det en nyansskillnad på att vara en tillbakadragen forward och en 10:a. Att man spelar tillbakadragen forward gör inte att man inte är en utpräglad och ideal nr 10:a i alla lägen – vilket var min poäng. Så för tredje gången – Asllani spelar som tillbakadragen men är för den skull inte en idealisk nr 10 varken i landslaget eller i Linköping enligt min åsikt och definitivt inte Fridolina Rolfö. I dagsläget finns ingen idealisk nr 10 i landslaget – Banusic var väl tänkt som det men hon höll inte måttet men hon kanske återkommer i gammal god form spelmässigt och mentalt?
Sen skriver du att Fischer ”har så mycket speltid” och sen att det ”inte är mätbart” – om det inte är mätbart för hennes status som ”världspelare” så vad menar du?
Pingback: Mållöst i första landskampen | En blogg om internationell damfotboll
Hej. Jag är en polsk-amerikansk kille som har skrivit om den svenska damfotbollem i många år nu. I slutet av varje år, efter ha tittat på 300+ matcher, försöker jag att presentera min lista av 50 bästa svenska spelare som (engligt mig) presterade bäst i både klubb- och landslaget under det här året. Om du vill jämföra våra synpunkter, så hittar du min 2018 rankning nedan:
Mv
1. Lindahl (Chelsea) – hög internationell
2. C. Andersson (Piteå) – hög nationell
3. Holmgren (Hammarby) – hög nationell
4. Öhrström (Fiorentina) – hög nationell
5. Lind (LB 07) – nationell
Hb
1. Glas (PSG) – hög internationell
2. Björn (Rosengård) – internationell
3. Oskarsson (Linköping) – hög nationell
4. Klinga (Vittsjö) – hög nationell
5. Molin (Verona) – nationell
Mb
1. Fischer (Wolfsburg) – hög internationell
2. Eriksson (Chelsea) – hög internationell
3. Sembrant (Montpellier) – internationell
4. Ilestedt (Potsdam) – hög nationell
5. Kollmats (Göteborg) – hög nationell
6. N Karlsson (Växjö) – hög nationell
7. Carlsson (Kristianstad) – hög nationell
8. Adolfsson (Vittsjö) – hög nationell
9. Nordin (Växjö) – hög nationell
10. Ekroth (Juventus) – nationell
Vb
1. J. Andersson (Chelsea) – internationell
2. Wännerdahl (LB 07) – nationell
3. Ivarsson (Kristianstad) – nationell
4. C. Johansson (Göteborg) – nationell
5. A. Johansson (Hammarby) – nationell
Mittfältare
1. Rubensson (Göteborg) – hög internationell
2. Nilsson (Kristianstad) – internationell
3. Seger (Rosengård) – internationell
4. Karlernäs (Piteå) – internationell
5. Roddar (Göteborg) – hög nationell
6. Angeldahl (Linköping) – hög nationell
7. A. Welin (LB 07) – nationell
8. P. Johansson (Eskilstuna) – nationell
9. De Jongh (Vittsjö) – nationell
10. Boriero (Växjö) – nationell
Off. mittfältare och ymf
1. Asllani (Linköping) – hög internationell
2. Rolfö (Bayern) – hög internationell
3. Zigiotti (Göteborg) – hög nationell
4. Hurtig (Linköping) – hög nationell
5. Janogy (Piteå) – hög nationell
6. Jakobsson (Piteå) – hög nationell
7. Edgren (Kristianstad) – nationell
8. M. Persson (LB 07) – nationell
9. Spetsmark (Djurgården) – nationell
10. Schough (Göteborg) – nationell
Fw
1. Blackstenius (Montpellier) – internationell
2. Blomqvist (Göteborg) – hög nationell
3. Jakobsson (Montpellier) – hög nationell
4. Anvegård (Växjö) – hög nationell
5. Larsson (Eskilstuna) – nationell
Mvh,
Jared