Lika kul som det är att se Häckens framfart i Champions Leauge, lika ont gör det att se FC Rosengård. Under torsdagskvällen hade den skadedrabbade Malmöklubben verkligen inget att komma med mot ett rätt reservbetonat Barcelona.
Visst är Barca Europas bästa lag, och deras reserver är rakt igenom högklassiga spelare. Men Rosengård kändes på alla sätt blekt, uppgivet och andefattigt. Jag kan inte säga att jag hade speciellt höga förväntningar när jag satte mig för att kolla in matchen. Men jag hade ändå hört att Rosengård stundtals spelade rätt bra på hemmaplan förra veckan.
Därför var jag ändå lite spänd på att se vad Rosengård hade för taktiska tankar när man vann bollen. Den spänningen försvann fort. För jag insåg nästan omgående att det svenska storlaget var alldeles för dåligt för att ens hinna tänka några offensiva tankar. Bollinnehaven var helt enkelt för korta.
Det slutade 21–1 i avslut på mål. Som jag ser det hade Rosengård en målchans. Den skapade Olivia Schough i princip helt själv åt Bea Sprung. Men avslutet gick i burgaveln, och det här var en dag där det mesta gick snett för Rosengård. Schough sammanfattade så här till DAZN:
”Barca var bättre i dag än förra veckan och vi var sämre. Det är därför det blev 7–0, eller vad det blev. Vi har haft en lång säsong och i dag kände jag att vi inte hade energin för att hålla uppe det defensiva arbetet på ett så bra sätt som man måste mot Barcelona. … Den positiva saken var väl Angel Mukasa i vårt mål. Utan henne känns det som att vi hade kunnat förlora med 20–0.”
Visst är Rosengård väldigt skadedrabbat. Men det känns inte längre som någon hållbar ursäkt. När skadeeländet pågår så länge som det gjort i klubben så tycker jag att det talar för att det handlar om något annat än otur. Jag vet inte hur Rosengård jobbar. Men det är ju tydligt att något är fel, och att man inte har tillräckligt bra verktyg för att känna av enskilda spelares belastning, så att man inte kör sönder dem en efter en.
Klart nu är att FC Rosengård är detroniserat som Sveriges bästa lag. Och då tänker jag inte i första hand på att Hammarby vann SM-guldet och att Rosengård bara slutade på sjunde plats.
Jag tänker på att Rosengård varit Sveriges högst rankade lag på Uefas klubblagsranking sedan 2013. Men tio års herrevälde tog slut nu i höst när Häcken vann mot både Paris FC och Real Madrid.
Det gav Häcken tillräckligt många rankingpoäng för att avancera förbi, och över årsskiftet är nu Göteborgsklubben det högst rankade svenska laget. Och med tanke på att Rosengård inte har kvalificerat sig till nästa års Champions League-kval talar mycket för att Häcken kommer att vara kvar på toppen i flera år.
Den känslan förstärks när man ser lagen spela. Mot Chelsea visade Häcken att man både hade en tydlig idé – och spelare som kunde utföra den. På planen fanns en bra balans mellan defensiva grovjobbare, duktiga bollhållare och snabba djupledslöpare.
Rosengårds lag känns inte alls lika välbalanserat. Och nu väntar en otroligt viktig vinter för klubben. Sedan förra hösten har tränarna Renee Slegers och Joel Kjettselberg inte lyckats få ut det man hoppats på av truppens kapacitet. Som parentes kan sägas att jag vet att det är Ieva Cederström som officiellt är uppsatt som huvudtränare. Men det är ju bara en papperskonstruktion.
Oavsett vem som är huvudtränare är ju årets fiaskosäsong långt ifrån bara tränarnas fel. Det största misslyckandet ligger nog ändå på den sportsliga ledningen med Therese Sjögran i spetsen. Det är hon som skall värva ihop laget, och det känns som att hon satt ihop en väldigt felbyggd trupp.
En trupp som innehåller sisådär tusen mittfältare, där många av dem är ungefär samma typ av spelare. Som jag ser det borde exempelvis kvintetten Hanna Andersson, Olivia Holdt, Emilia Larsson, Sofie Bredgaard och Emma Jansson konkurrera om en och samma plats i en startelva.
Däremot finns bara en utpräglad forward i truppen, japanska Mai Kadowaki. Hon är dessutom en av två spelare som gärna springer i djupled. Den andra är Ria Öling. Men henne placerar man ofta i backlinjen, eller på andra positioner där hennes löparkvaliteter inte kommer till sin rätt.
De två senaste transferfönstren har Rosengård presterat katastrofdåligt. Men har gjort sig av med offensiv kraft, och tagit in bredd på mittfältet. Nu måste nog sportchef Sjögran göra ett kanonår – annars är risken att FC Rosengård har gjort sitt i toppen av svensk damfotboll.
Lokalkonkurrenten Malmö FF är uppe i elitettan. Och även om man ännu inte värvat några riktiga toppspelare så kommer MFF sannolikt över tid att bli en övermäktig motståndare till Rosengård. Men om FCR spelar korten bra i vinter har man ändå chansen att behålla positionen som storasyster i något år till. Men då måste man alltså göra två riktigt bra transferfönster under 2024.
Minns ni hur Rosengård förändrade sin tupp under årets båda fönster? Här är en påminnelse:
IN:
Vinterfönstret: Emma Jansson (mittfältare), Emilia Larsson (mittfältare) och Isabella Obaze (back).
Sommarfönstret: Mai Kadowaki (forward), Eartha Cumings (målvakt) och Hanna Andersson (mittfältare).
UT:
Vinterfönstret: Mimmi Larsson (forward), Stefanie Sanders (forward), Olivia Welin (mittfältare), Matilda Eriksson Kristell (mittfältare), Charlotte Grant (back) och Frederikke Thøgersen (mittfältare),
Sommarfönstret: Teagan Micah (målvakt), Bianca Schmidt (back), Gina Chmielinski (mittfältare), Karin Lundin (forward) och Loreta Kullashi (forward – utlånad till i sommar).
Positivt är ju att man övergivit det misslyckade tyska spåret. Men som synes har man gjort sig av med fyra forwards och bara värvat en ny. Anfallskraft måste stå högt på Sjögrans önskelista i vinter.
Dessutom bör hon värva minst en mittback till. Starka Emma Berglund är ju konstant skadedrabbad, och personligen tycker jag inte Gudrun Arnardottir håller i ett mittbackspar på hög damallsvensk nivå. Om Rosengård gör som Häcken, och börjar spela med tre mittbackar kanske isländskan kan ha en plats. Men jag tycker att hon har det tufft med bara en annan mittback bredvid sig.
En blogg om internationell damfotboll 
Ja, tråkigt för Rosengård men min teori är ju att klubbarna kommer förflytta sig så att de hamnar mer i paritet med var deras herrlag ligger, över tid. Det är så klart ingen naturlag och kommer att ske i mindre och större utsträckning. Men som generell tes så tror jag det håller. Lag som MFF, Blåvitt, Elfsborg är nog på marsch mot högsta serien. Kanske även ÖSK, Halmstad.
Inom 5-10 år kommer de två högsta serierna vara ganska förändrade. Vittsjö, KIF Örebro, Växjö, Rosengård kommer få svårt att hänga med. Jag tror faktiskt Kristianstad, av de rena damklubbarna, har bäst förutsättning att bli kvar i allsvenska toppen.
Det är ju ett faktum att de klassiska herrklubbarna har större utrymme för misstag, eftersom de har större ekonomi. Samtidigt är damsatsningen där helt beroende av hur bra det går för herrlaget. Det är trots allt inte helt lätt för herrklubbarna att komma upp i en åttasiffrig spelarbudget, vilket väl i princip krävs för damallsvensk medalj.
Personligen tror jag att lag som Linköping och Piteå borde kunna klara sig rätt bra också, eftersom de inte har någon herrjätte inom sin region. Rosengård hade haft ett bra läge, om man inte kommit från Malmö där MFF i princip har monopol på folkligt fotbollsengagemang.
Linköping kan nog hänga med ett tag. Beror på jur stor satsning IFK Norrköping gör, kanske.
Piteå kommer nog under det kommande decenniet hamna i Elitettan eller ettan, är min gissning. Piteås herrar spelar ju i ettan, känns som en rimlig nivå. Potential att kliva en division högre kanske.
Jag tror också att man överskattar vissa herrklubbars satsning. Bajens F19 som blev mästare skulle förmodligen enkelt hålla sig kvar i division 1, kanske tom utmana om topplaceringar (akademichefen i Bajen tror att de skulle klara Elitettan, men det tror jag är lite optmistiskt), så det behövs faktiskt inga enorma satsningar för att ta sig till division 1, och egentligen inte så mycket mer för att gå upp ett steg till Elitettan. I år har ju tex IFK Göteborg inte imponerat nämnvärt, och Elfsborg missade väl uppflyttning från div 2 för en par år sen om jag inte minns fel.
Jag tror det kommer dröja längre än många tror innan det bara är herrallsvenska lag i damallsvenskan, Förutom Bajen (som ändå haft damlag sen 1970), Häcken (som fick ett starkt damlag i famnen) och Malmö FF så är det inte så många storsatsningar. Gemensamt för de tre är att damlagen förmodligen kostar mer än de hämtar in, men att man tror att det är en långsiktig investering, ett tankesätt som ännu inte verkar ha spridit sig. Norrköping kanske kan vara ett undantag, Djurgården är svåra att bedöma för det verkar som de satsar, men att det bara inte leder nån vart.
Tror nog att Häckendamer håvat in en hel del pengar tack vare WCL den här säsongen…
Det jag tror att många missar med Malmö FF är att klubben som helhet drar in minst 50 miljoner per år i rena sponsorintäkter. 2022 var det till och med så mycket som 74,7 miljoner enligt Ernest & Youngs rapport i våras. Även om man bara tar en del av det och ger till damlaget i nuläget så räcker det långt. Det är också pengar som sponsorerna får tillbaka när damerna får mer och mer exponering ju längre upp i seriesystemet de tar sig.
Det rapporterades för övrigt i lokalpressen att en duktig mittfältare från Bajen F19 provtränade med Trelleborg i slutet av november, men hon har inte fått kontrakt (så här långt).
Hammarby har senaste åren gått om sina lokalkonkurrenter i sponsorintäkterna, och enligt de ansvariga är en av de avgörande orsakerna att man lyckats med det att sponsorerna gärna syns i samband med föreningar som satsar på sitt damlag.
Blev väldigt nyfiken på vilken F19-spelare det handlar om!
Enligt Trelleborgs Allehanda var det Ebba Lilliehöök.
Att ett F19 lag inte klarar Elitettan såg vi i år då Häckens utvecklingslag åkte ut. Dom har ett stort fotbollskunnande men inte det fysiska spelet som fodras i elitfotbollen.
Känns som allt Häcken gör är väldigt genomtänkt. Nu senast med värvningen av Alice Bergström, kan hon bli nästa års JRK i damallsvenskan kanske med rätt utveckling. Eftersom jag är från Malmö hör man ju hur snacket på stan går och ärligt sagt är det väldigt få som pratar om FCR. MFF har all makt i staden och det lilla som rör FCR är att det är dags att byta ut både Erling Nilsson och Sjögran och ta in någon med betydligt större kunskap än dessa. Tror att MFF träffat helt rätt med Kim Björkegren och tar de steget upp 2024 tror jag att många attraktiva spelare kommer stå på kö för att komma hit.
Ja, apropå Alice Bergström; har DIF några spelare kvar? Eller har man redan planerat för Elitettan?
Kim Björkegren gör förvisso resultat i de klubbar han är i men det bör påpekas att huvudanledningen till att hans sejour i Linköping bara blev ettårig var betydande missnöje från spelartruppen.
Med reservation för att även tränare kan utvecklas och att det ändå var 6 år sedan han tog laget till SM-guld så är det tveksamt från min sida om han har så gott renommé bland spelare idag. Att många vill till MFF handlar nog mer om ett lönelyft och att MFF är den största fotbollsföreningen i Sverige.
I Pazzapodden beskrev han situationen i Linköping ganska väl, hur många som han kände tyckte att han var en idiot som tog jobbet i Linköping där det bara kunde gå sämre än säsongen före (t.ex. genom förluster av offensiva spelare som Blackstenius, Harder och Rolfö). Och hur det enklaste hade varit att bara kopiera Martin Sjögrens plan, men att risken då hade varit att laget bara blivit en blek kopia av det laget. Istället valde han att göra om, försöka sätta sin egen prägel. Sedan berättar han att han efter guldet ville att Linköping skulle satsa mer på egen akademi och att bli självförsörjande på spelare, men att klubben blev lite för bekväma och då ville han inte vara med på resan.
Hur som helst har jag svårt att tro att han skulle ha fått göra två år som huvudtränare i världens bästa liga (säsongerna 2022 och 2023) om han var en dålig tränare. Att Malmö FF också värvade Jonas Valfridsson som assisterande ser jag snarare som att man stärker upp med hög kompetens i staben, samtidigt som Björkegren nu också får det utbyggda akademitänk (med integrerad skolverksamhet) som han efterlyste i Linköping 2017.
Det finns mycket att skriva om FC Rosengårds misslyckade säsong. Dom många skadorna pekar på ett grundläggande fel i träningsupplägget. Lägg till det en rad misslyckade/ogenomtänkta värvningar. Tyvärr är det nog så som många är inne på att FCR får svårt att hävda sig mot Malmö FF på lång sikt. Redan när MFF spelade i division 4 hade spelarna ersättningar som få damallsvenska klubbar kunde matcha.
Vi har tre systrar Welin som lämnar MFF efter bara en säsong, två till Trellebors FF och en till Helsingborgs IF.
En sak kring Rosengårds skador! Hur är det med deras konstgräsmatta? Håller den och deras träningsplaner måttet eller? Känns som samma matta har legat där länge nu, eller? Ett dåligt underlag ökar även det skaderisken med krånglande baksidor och onda fotleder. Var bara en tanke som slog mig.
Läste i en artikel på fotbollskanalen att budgeten för nästa säsong är mindre än tidigare vilket är helt rimligt. Det är ett antal spelare som kommer lämna och två nyförvärv är klara och kommer snart presenteras. Någonstans kommer dessa nyförvärven bli en fingervisning på vilken hylla Rosengård kan handla ifrån, för de ska enligt utsago gå rakt in i startelvan.
Jag tänkte först att en av dom hade kunnat vara Bergström men så blev det alltså inte. Och helt ärligt, vilken ung spelare som vill ta nästa steg skulle välja Rosengård i dagens läge? Swedman väljer Piteå, Koivisto LFC och nu Bergström till Häcken. Snart finns det inte så många potentiella fynd kvar inom Damallsvenskan eller Elitettan och då får man titta utomlands vilket är ganska riskabelt.
Samtidigt gör många lag runt omkring dom väldigt mycket bra saker med smarta värvningar men inte minst jobbar många lag efter en tydlig modell och värvar spelare därefter. Damallsvenskan utvecklas men Rosengård med Sjögran vid rodret lever kvar i en tid som inte finns längre. Den tempofattiga fotbollen som Rosengård länge har stått för biter inte nu när de möter lag som springer sönder dem. Kort sagt hinner dem helt enkelt inte med i det tempot som nu är i Damallsvenskan.
Jag gissar att en av de två startspelarna är en högerback som ersätter Fiona Brown. Om det är en svensk spelare blir min vilda spekulation Ronja Aronsson (Piteå) med Stina Lennartsson som wild card (varför hon nu skulle lämna Linköping, men inget nytt kontrakt påskrivet ännu).
Spelare nummer två borde bli en forward. Tillgängliga anfallsspelare med startpotential inom Sverige är dock inte så många, men Hanna Ekengren från Vittsjö skulle kunna vara en sådan. Piteås Katrina Guillou skulle kanske också vara en möjlighet, men känns som fel typ av spelare i nuläget.
Jag tror att dom flesta av dom etablerade spelarna som valt att inte signera något kontrakt ännu kommer att gå utomlands.
Tack redaktör’n, äntligen någon som ”vågar” recensera Rosengårds haveri.
Fortsätter med några tankar:
I alla klubbar finns en styrelse med en ordförande; Håkan Wifvesson heter han som är chefen och ytterst ansvarig i föreningen. Läser en intervju i Sydsvenskan, lokalblaskan som ännu aldrig fällt en kritisk kommentar om FCR eller ställt några obekväma frågor.
Ordföranden fastslår – trots på väldigt många sätt ett katastrofår (sjunde plats i ligan, inget europaspel, usla publiksiffror, dåliga spelarköp, ännu sämre spelarförsäljningar, rekord i skador):
”Therese Sjögran är kvar i sin roll, Erling Nilsson jobbar vidare (81 år ung) och hela tränarstaben kommer att vara kvar”.
Med över 20 skador, (enl SVT), konstant 7-8 på skadelistan, ifrågasätts inte organisationen (varken tränana eller fysioteamet).
I ett herrlag hade de fått sparken. Bums!
Har tittat på några spelare som lämnat FCR under 2023 – de spelar nu match varje vecka i sina nya lag. Hur kan det komma sig?
Redaktör’n har belyst snedfördelningen i truppen och bland nyförvärv. Framför allt på forwardssidan.
Man gjorde sig gladeligen av med Kullashi och Lundin, ersatte med en collegespelare….Möjligen är/var ekonomin så dålig att det inte fanns några alternativ.
Läser att två ”startspelare” är klara. Hmmmm….Vilka har Sjögran hittat den här gången? Eller lyssnar hon endast på agenterna?
Spännande fortsättning följer. Men tror på en trist framtid för gamla mästarlaget.
God Jul
Ny intervju med Therese Sjögran i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/y6q0xe/therese-sjogran-om-historiskt-daliga-sasongen-och-slutet-i-rosengard
Hon snackar en del om Malmö FF och tycker att man kan ifrågasätta värvningen av Ellie Junetoft ”på många sätt”. Intressant dock att när Malmö FF värvade en supertalang som var 14 år inför säsongen i Division 1 (Thelma Persson Welin) var det ingen som reagerade. Kanske handlar det mest om att det var en spelare som plockades från Hammarbys ungdomsverksamhet, istället för en som plockades från en A-trupp i Division 1 (Södra Sandby IF).
Angående nyförvärv så är prio nummer 1 för Sjögran och FC Rosengård en klassisk nummer 9, i stil med Cathinka Tandberg. Och, såvida det inte är rökridåer, låter det som att man tittar mest utomlands vad gäller nya spelare för tillfället.
Fast det är väl ändå stor skillnad på att värva en 14-åring i egna regionen och en som måste flytta?
Thelma Persson Welin är från Höllviken och hade ju längre resa till Södra Sandby än till MFF. Och hon gick dessutom till en bättre klubb i samma division. Så det kändes väl som en rätt rimlig övergång.
Ellie Junetoft går till en klubb i en lägre division, 60 mil bort. Det är anmärkningsvärt, och händer ju även väldigt sällan på pojksidan. Fifa har ju för övrigt regler som säger att man inte får värva utländska talanger som är under 18 år – om de inte avståndet mellan klubbens och spelarens adress är mindre än tio mil. Så om Junetoft hade bott i exempelvis Oslo eller Odense hade det här varit en förbjuden värvning.
Om jag hade varit Sjögrans arbetsgivare och läst intervjun så hade jag varit fundersam. Lite för mycket gnäll och lite för lite ansvarstagande. Men samtidigt säger hon att hon är peppad inför 2024, det är väl det positiva. Sedan om det räcker att ”köpa en nummer 9”, det får vi väl se.
Fast nu är ju Malmö FF Dam en klart högre nivå än Hammarbys F19 (där det var tänkt att hon skulle spela under 2024). Det är ju inte så att MFF har värvat en spelare från en trupp i Damallsvenskan. Att unga spelare går från ungdomslag i en klubb till A-lag i en annan är inte ovanligt, det är den låga åldern och, som du skriver, avståndet som sticker ut.
Flera som har kommenterat övergången av Junetoft hävdar att det är olagligt att skriva kontrakt med en 14-åring, men fallet Thelma PW i MFF (som inte lett till några åtgärder vad jag har sett) visar att det går. Gissar att det har något att göra med åldersgränsen för att skaffa agent, men jag kan inte exakt regelverk. Annars var det så klart en geografisk rimlig övergång för Persson Welin, precis som övergången till Trelleborg i år.
Jag måste nog säga att jag håller med Sjögran om att man bör ifrågasätta Junetofts övergång. Jag har ingen inblick i det aktuella fallet och hoppas verkligen att det går bra för Junetoft.
Men rent allmänt så tycker jag att det blinkar stora, feta röda varningslampor kring den här typen av övergångar – om de är rent fotbollskopplade. För jag ser ingen vettig anledning för en 14-åring som spelar för den klubb som vunnit SM-guldet och som har debuterat i damallsvenskan att flytta 60 mil för sin fotbollsutvecklings skull. Ingen alls. Risken är stor att en sådan flytt förstör mer än den tillför.
Pingback: Gott nytt 2024 – året avslutas med tankar om silly season och diamantbollen | En blogg om internationell damfotboll