Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.
Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.
I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:
”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”
Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.
I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.
Även Johan Esk på Dagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:
”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”
Och berättar om tystnaden på Maracana:
”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”
I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.
”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”
I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.
I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:
”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”
Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar: