Läsning om en historisk finalplats

Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.

Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.

I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:

”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”

Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.

I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.

Även Johan EskDagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:

”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”

Och berättar om tystnaden på Maracana:

”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”

I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.

”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”

I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.

I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:

”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”

Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar:

8 thoughts on “Läsning om en historisk finalplats

  1. Att konsekvent gneta sig igenom två matcher med förlängningar och tilläggstid mot världslag och sedan vinna på straffar är naturligtvis fantastiskt bra. Sverige är minst lika mycket värda att vara i OS-final som någon annan nation. Sverige har ju faktisk slagit ut två av de tre titelfavoriterna. Att det skulle bli en heleuropeisk final trodde nog ingen.

    Jag vet inte hur många som mitt i alla hyllningar tål en litet nyktrare blick på prestationen de två senaste matcherna. Jag chansar…

    Förvandlingen från ”fart och fläkt” som ambition till ”parkerad buss” är sannerligen uppseendeväckande. Sundhage var naturligtvis klok nog att förstå att om Sverige skulle ha vinstchans mot USA och Brasilien så måste det till en stor förändring mot gruppspelet. ”Omvändelse under galgen” är ett passande uttryck. Mot bakgrund av detta och den kritik Sundhage naturligtvis är medveten om (även om jag tror att hon hållit fokus på landslagets framgång) var beslutet att ”parkera bussen” varken svårt eller riskabelt. Det var vad som återstod och så blev det – framgångsrikt. OM det inte hade lyckats hade Sundhage och landslaget kunnat svära sig fria – ”Vi gjorde allt vi kunde, offensivt och defensivt”, vilket också är sant. Alltså: det var mycket låg risktagning att spela som man nu gjort mot USA och Brasilien. Inte desto mindre var det väl genomfört.

  2. Bortsett från nationalistisk yra som präglar de flesta kommentarer så har Sundhage ett gyllene tillfälle att kliva av och gå till historien som en vinnare
    Då kan hon göra sällskap med den tyska förbundskapten Neid, som helt rätt, lämnar sin plats till nya ideer och nya människor så fort OS är över.
    Svensk damfotboll behöver vidare utvecklas på många olika sätt, mest rent fotbollsmässigt, tycker jag
    Fotbollen som spel är mångsidig, komplex samtidigt enkel. Att höja upp intresse för damfotbollen då behöver man ha just denna synen
    då samarbete mellan de allsvenska klubblag och damlandslaget skulle inte spela någon stor roll, såsom Sundhage ofta hade som förklarning när resultat med landslaget uteblev.
    Sundhage ser på sin roll som något privat projekt där hon låter sig inte influeras av andra, där kritiska synpunker tar hon inte till sig.
    Istället så väljer hon sitt eget ”gäng”, de ålderstigna spelare krydad med några få framtidsnamn och spelide som lyser med sin frånvaro.
    Då allt man behöver göra är att motivera sina senior spelare..sedan påhejad av okritisk media håller hon på med ett sådan ”utveckling” de sista åren..
    Värdig sorti eller envis fortsättning..

  3. Läsvärda kommentarer av Torbjörn Nilsson, en fotbollsgigant på sin tid. En bra text rakt igenom, men TN:s påpekande om risken för att banden klipps av mellan Linköpings Hockey Club och Linköpings Fotboll Club är ”obsolet”, så att säga. Alla gamla band mellan de båda klubbarna är redan klippta, en process som pågått länge med samma klubbars välsignelse. Inte en krona till ett LFC just nu uppenbarligen på väg in i en svår ekonomisk kris – men det sistnämnda är en annan historia… Samarbetet LHC och LFC har från början bara handlat om marknadsföring och vissa administrativa frågor. Det enda gemensamma som återstår är klubbsymbolen, loggan, det ”skräckinjagande” lejonhuvudet.

    • Njae Uffe, jag tror du sneddade lite väl mycket i hörnen när det gäller samarbeten och kopplingar mellan LHC och LFC. Det viktigaste sitter nog dessutom fortfarande i huvudet och i personkontakter mellan olika befattningshavare. Dessa band är knappast klippta…

  4. Ping: Tyska röster | Hattrick

  5. STORT grattis till OS-finalen alla spelare och ledare. Det står 0-0 vid avspark och med samma flyt som mot Brasilien och USA kan kanske guldet hamna i Sverige. Visst blir man stolt över dessa kämpande tjejer. Däremot inte av fotbollsspelet så tyvärr är min slutsats fortfarande att Sundhage absolut behöver bytas ut mot någon som tänker offensiv och dynamisk anfallsfotboll med en mycket välstrukturerad spelartrupp.

    Heja Sverige
    Christoffer

  6. OK, bäste ”The Observer”, det ligger mycket i vad du säger! 😉 Vi kanske skriver om samma sak, fast från olika vinklar/hörn. Jag syftar dock på vad som höga vederbörande i Linköpings FC sagt om att avsluta allt formellt förehavande mellan LHC och LFC – inte av osämja eller uselt samarbete, utan för att markera att fotbollsklubben (föreningen) står på helt egna ben. LHC är ju den egentliga modern till den framgångsrika avkomman LFC och även om navelsträngen sedan länge är kapad så består givetvis de symboliska och emotionella banden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s