Fotbolls-VM och politik hör ihop

I samband med stora idrottstävlingar görs alltid politiska utspel på olika nivåer. Damfotbollens mästerskap är inga undantag – tvärtom passar spelare och ledare på att hugga mot det mesta när de hamnar i fokus.

Räkna alltså med att det kommer att bli en hel del utspel före och under VM-slutspelet.

Jag förstår att man passar på – det är självklart att damfotbollen skall försöka förbättra sin position när möjligheten finns. Men är alla utspel berättigade? Kanske inte.

Här kommer en liten genomgång av en del saker som hänt på den här fronten de senaste veckorna.

Det var väl inte ett utspel, men det internationella fotbollsförbundet Fifa har förbjudit Tv4 att kalla VM för fotbolls-VM i marknadsföringen. Mästerskapet skall tydligen heta dam-VM. Där tycker jag nog att Fifa gör ett rejält självmål, för inte kallade de väl mästerskapet i Brasilien i fjol för herr-VM? Men självmål gör ju Fifa-pamparna ganska ofta nuförtiden…

I dag hålls det ju val av Fifa-president och trots de senaste dagarnas skandaler verkar Sepp Blatter få sitta kvar vid makten. Det är ju en jätteskandal i sig.

För någon vecka sedan kallade sig för övrigt Blatter för ”Gudfadern av damfotboll”. Det uttalandet fick Alex Morgan att skratta – eller möjligen gråta. Morgan hävdar nämligen att Blatter inte visste vem hon var vid Fifagalan i januari 2013.

Då var Morgan närvarande eftersom hon var nominerad som en av världens tre bästa spelare.

Alex Morgan skall intervjuas

Alex Morgan

Enligt den här artikeln hävdar Abby Wambach att Blatter vid en Fifagala – möjligen samma gala som Morgan refererar till – trodde att Wambachs fru Sarah Huffman var Marta.
Att inte världens högsta fotbollsbas känner igen den spelare som blivit framröstad som världens bästa fem gånger är generande. Gudfader Blatters intresse för damfotboll känns ju äkta…

Den italienske före detta fotbollsbasen Felice Belloli hade däremot inget intresse av damfotboll. Hans homofobiska uttalanden var värda alla möjliga fördömanden och det var ju även högst berättigat att förbundsstyrelsen sparkade Belloli under förra veckan.

Även på hemmaplan har det gjorts flera politiska utspel den senaste tiden. Umeås tränare Maria Bergkvist bjöd nyligen på följande anmärkningsvärda uttalande:

”Vi borde få större medel av förbundet. I dag får du betydligt mer pengar för ett herrlag i Superettan än vad ett lag i damallsvenskan och det tycker jag fan är sinnessjukt. Hur kan det vara så? Varför händer inget?”

Personligen tycker inte jag att det är sinnessjukt att en serie med mer än dubbelt så högt publiksnitt som damallsvenskan har högre tv-intäkter.

Ett annat anmärkningsvärt uttalande läste jag i en GP-intervju med Moa Svan, som har varit fotbollsreporter för tidningen Feministiskt Perspektiv. Hon sa bland annat att:

”Vi måste sluta stötta herrlandslaget in absurdum. Mitt mål är att herrarnas stöd ska slås ur balans och i stället falla på det riktiga landslaget (damlandslaget), att de ska bli nummer ett.”

Det är bra med engagemang, men det här låter lite som att rasera den grund man står på. Det är ju herrlandslaget som över tid har dragit in de pengar som betalat för dam- och flicklandslagens verksamhet. Varför så avundsjuk? Det måste väl finnas plats för framgångar både för herrar och damer.

Personligen unnar jag alla elitidrottare att kunna leva på sin sport. Men är det rimligt? Och vad skall hända för att det skall bli möjligt?

När jag läser uttalanden som Maria Bergkvists väcks en massa frågor. Är det bara de svenska fotbollspengarna som skall fördelas jämnt? Eller alla idrottspengar? Vem skall betala för basket, handboll och innebandy? Eller är deras utövare inte lika mycket värda som fotbollstjejer?

Det finns massor av vinklingar på de här frågorna. En intressant är att man i många sammanhang hör damfotbollsfolket säga att herr- och damfotboll är två olika sporter. Men när det kommer till pengar tvekar inte damfotbollen att försöka åka snålskjuts på herrfotbollen. Då är löner och intäkter jämförbara utan några som helst problem.

Visst tjänar delar av herrfotbollen snuskigt mycket pengar och det är önskvärt att de rika är generösa mot de fattiga. Men i botten tycker jag ändå att det är rimligt att man får lön efter vad ens företag/klubb drar in på sin egen verksamhet.

En verksamhet som skall vara hållbar över tid bör inte bygga på bidrag och lån. Den bör gå runt av sig själv.

För damfotbollen finns det bara en väg – det handlar om att fortsätta öka intresset och engagemanget bland folket. Det handlar om att öka publiksiffrorna för landslaget och för matcherna i damallsvenskan. Det handlar om att göra en bättre produkt.

Tyvärr gör svensk damfotboll en hel del självmål i det arbetet. VM-slutspelen är den bästa marknadsföringen som finns för sporten, men det svenska marknadsföringsarbetet inför slutspelet i Kanada får underkänt betyg.

När landslagsledningen borde göra allt för att synas har man gjort tvärtom. Det mediaupplägg som är ligger inför VM innebär ett nytt rekord i otillgänglighet. Det är verkligen vansinnigt tråkigt. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för övrigt om bristerna i den här krönikan.

3 tankar på “Fotbolls-VM och politik hör ihop

  1. Håller inte med dig om din analys (annars är ju din blogg asbra!!!). Det är för mycket diskriminering i Sverige, vilket ju är lite pinsamt, eftersom landet framställs som jämställt. Först sa man; ni får inte spela fotboll för att ni är kvinnor, sen ok, ni får spela, men ni spelar så dåligt, så vi ger inga pengar. Män har aldrig diskriminerats och har därför alltid ett försprång. De får alltid pengar, även om det går dåligt. Ett typexempel på detta är Åtvidaberg. Klubben hade stora skulder i höstas och kommunen gick in och stöttade; varför? Jo, det är ju herrfotboll och kultur. Saken är den att män värderas högre (även av kvinnor) och det är det som är grundproblemet. För att nå jämställdhet måste de som är privilegierade avstå från vissa förmåner som de inte förtjänat (mer än att ha fötts med ett visst kön).

    • Först tycker jag nog att du är snett ute när du säger att män alltid får pengar. Jag kan räkna upp hysteriska många manliga idrottare eller klubbar som har svårt med finansieringen.

      Men jag håller ändå med om att män ofta har fördelar. Men framför allt har klassiska klubbar fördel av att de är klassiska och oftast har byggt upp ett brett stöd i sina hemkommuner. Klassiska herrfotbollsklubbar har inte bara fördel mot damfotbollsklubbar, de har även fördelar mot exempelvis handbolls-, speedway- och innebandyklubbar.

      Men det är fortfarande så enkelt som om de damallsvenska klubbarna ökar sitt publiksnitt till ett par tusen kommer intresset öka från TV-kanalerna och spelarnas löner att höjas. Så länge vi bara är en bråkdel av folket som uppskattar damfotbollen tillräckligt mycket för att betala för matcherna är sporten inte förtjänt av mer pengar än den får.

      Det här följer samma princip som att vissa artister får betala sina inspelningar själva medan andra tjänar miljoner för varje låt. Folket som avgör vilka som blir rika på sin sysselsättning. Jag tycker exempelvis inte att Beyonce är skyldig att avstå från delar av sina inkomster för att gynna folkmusiken. Hon får gärna göra det, men det är inget tvång. I grunden tycker jag att var och en måste ta ansvar för sin egen försörjning.

      Jag tycker att det är intressant att höra vem/vilka du tycker bör stå för finansieringen av damfotbollen? Svenska Fotbollförbundet? De herrallsvenska klubbarna? Sponsorer? Någon annan?

      Sedan är det intressant att höra vad du tycker om att rika herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG och Lyon pumpar in så mycket pengar i sina damlag att de konkurrerar ut klassiska damfotbollsklubbar. På ett sätt är det ju just den utveckling som många inom damfotbollen önskat. Samtidigt förstör det ju den damfotboll vi har vant oss vid och slår sönder engagemang i andra klubbar. Exempelvis gör ju storklubbarnas satsningar att de damallsvenska klubbarna kommer allt längre ifrån Europatoppen.

  2. Att rika herrfotbollsklubbar pumpar in pengar i sina damlag är en utveckling som bara kan ses som positiv för damfotbollen i stort och även om det blir svårare att få de bästa utländska stjärnorna till Damallsvenskan så tror jag paradoxalt att det kommer vara positivt även för vår serie på längre sikt.

    Ska man se på det krasst så är det ju uppenbart att Damallsvenskan trots en ‘kapprustning’ mellan lagen (som nära nog knäcker många av dom) har väldigt svårt att locka pubik och därför tror jag inte att man har så mycket att förlora intressemässigt på en framtid med fler svenska spelare och färre utländska stjärnor i lagen. Vad man däremot kommer vinna på är ju ekonomin då den osunda kulturen där lagen lägger allt större del av sin budget på sina elitlag kommer bytas ut mot en större satsning på ungdomsverksamheten, ungefär som lagen i herrallsvenskan får göra, då det blir den enda ekonomiskt hållbara modellen.

    Detta kommer förhoppningsvis också leda till en jämnare serie i framtiden, även om Rosengård är fortsatt överlägsna ekonomiskt så kommer de ha svårt att dra ihop ett lika överlägset lag av internationella storstjärnor när övriga ligor i Europa drar i dom.

    Det är extra glädjande att se att ‘topplagen’ i Damallsvenskan ligger i framkant där då både Rosengård och Linköping har en bra verksamhet för flickspelare då man ju även i Rosengård inser att det blir svårt att klara konkurrensen från utlandet utan en stomme av spelare från de egna leden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.