En jaha-känsla som sitter kvar

Vid slutsignalen av Sverige–USA 0–1 hade jag känslan av ”jaha – vad skall jag skriva om det här?”

Jag har lyckats sätta ihop en krönika om matchen, men jaha-känslan finns kvar. För det blev en landskamp där jag tycker att de tydliga svaren lyste med sin frånvaro. Mer om det i kommande inlägg.

Den första halvleken var i stora drag bra från det svenska laget, sannolikt årets bästa halvlek. Den andra kändes länge väldigt avslagen. Fast de sista fem minuterna fick Sverige till en liten anstormning och borde ha fått med sig minst ett oavgjort resultat. Det är 10–6 i avslut och 10–3 i hörnor signaler om.

Och USA, oj vad svagt det nya USA ser ut att vara. Framtiden känns långt ifrån ljus för amerikansk damfotboll. Jag var förbluffad över hur dåligt det amerikanska laget och spelet var.

Innan jag packar ihop här på Gamla Ullevi så blir det lite kort spelarkritik. Många gjorde stabila insatser, inte minst i startelvan. Mina överbetyg går till Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Dessutom håller jag med Pia Sundhage om att Julia Spetsmark var pigg och visade att hon vill ha mer speltid. Däremot tyckte jag synd om Mimmi Larsson, som var tydligt övertaggad och kom helt fel in i matchen. Tråkigt för Larsson, som ju gjort en kanonvår.

Slutligen konstateras att Elin Rubensson skulle ha ingått i startelvan. Dock drog Göteborgsmittfältaren på sig en lättare bristning i framsida lår på gårdagens träning, vilket gjorde att hon tvingades stå över kvällens match. Jag pratade lite med henne på läktaren, och hon uteslöt inte spel på tisdag. Hon sa:

”Vi tar det dag för dag”

Men spontant vore det väl vansinnigt att riskera något på tisdag. Det är väl bättre att Rubensson vilar även från den matchen och ser till att vara frisk till själva EM-slutspelet.

7 thoughts on “En jaha-känsla som sitter kvar

  1. Ett vanligt svensk fysiskt spel mot ett schablonartad amerikanskt.
    Många fel i korta passningar på bägge håll.
    Amerikanskt lag känns nytt, med många nya spelare, det svenska laget vet vi att den är gammal.
    Så intensivt press under hela matchen gjorde skärpan i de avgörande lägen och passningar lysa med sin frånvaro, dessutom saknad av den typ av spelare, som t ex Banusic och Hurtig
    Samuelsson bäst i det svenska laget Lloyd i det amerikanska
    Målet borde blåsas bort, Lavelle var i offside, tror jag

  2. Jag fortsätter att förundras över den massiva kritik Jonna Andersson får efter varje match, det är som om media och ”experter” bestämt att varje mål är helt och hållet hennes fel och varje liten miss ska förstoras upp något enormt. Visst blandar hon och ger i den här matchen men det gör ju Sembrant och Fischer också. Sembrant genom sitt bristande samarbete med Andersson och Fischer genom bedrövligt passningsspel matchen igenom. Det var som vanligt bara Jessica Samuelsson som var felfri matchen igenom och då återstår ju frågan varför Sundhage envisas med att alltid spela henne 90 minuter då hon inte har något att bevisa. Kan tänka mig Björkegren och övriga i LFC:s lagledning satt och svor över Sundhages bristande respekt och omtanke om sin nyckelspelare.

    På mittfältet så var väl Seger och Dahlqvist ”bra” men de är inga spelare som matar offensiva spelare med bollar att göra mål på. Jag skulle gärna se att någon med större offensiva kvalitéer (Almqvist ?) får chansen istället då två grovjobbare är en för mycket i ett redan defensivt balanserat lag.

    Offensivt var Spetsmar helt ok men varför hon och Larsson går före Blackstenius är ju helt obegripligt. Faktum är ju att både Stina och hennes gamla lagkamrat Magdalena Eriksson trots väldigt lite speltid han skapa rejält och jag tycker nog man bör försöka få in Eriksson från start då hennes hörnor är helt överlägsna både Asllanis och Schoughs i den här matchen.

    • Jag måste säga att jag är förundrad över hur du kan förundras över kritiken mot Jonna Andersson.

      Först vill jag säga att jag förstår att det kan kännas jobbigt för Andersson, och tycker synd om henne som person. Det är självklart inte roligt att hela tiden bli skärskådad, och det är säkert lätt att ta kritiken personligt – även om man förstås inte skall göra det. Jag vet också att jag är medskyldig till den hårda granskningen.

      Med det sagt tycker jag att det är självklart att spelare i landslagets startelva granskas. I Anderssons fall är det ju tyvärr fler än vi svenskar som uppmärksammar att hon har problem med tempot. Det är högst sannolikt att alla motståndare i EM kommer att försöka se till att hon har bollen så mycket som möjligt i uppspelsfasen, motståndarna kommer garanterat även att lägga in lite extra anfallskraft på Sveriges darriga vänstersida.

      Jag har nu sett om den första halvtimmen av gårdagens match. Jag har gjort det med förhoppningen att jag skulle kunna ställa mig på din sida i den här frågan. Och jag håller med om att Fischer har ett par riktigt farliga bolltapp samt att Sembrant är snett ute i ett par situationer.

      Men när det gäller brister är det ändå vänsterkanten med Andersson och Schough som sticker ut. Det är där som Sverige har flest ”enkla” bolltapp. Det är där som passningskvaliteten är sämst. Och som landslagsspelare kommer Andersson och Schough få acceptera kritik ända tills de vuxit in i landslagskostymen.

      Som nämnts av flera här har exempelvis Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson fått gå igenom liknande granskningar tidigare. Båda har tagit jättekliv de senaste två åren och är nu landslagets två kanske allra mest stabila spelare. Jag hoppas att både Andersson och Schough också kan få liknande utvecklingar. Men så länge som de är lagets svagaste kort får de nog tyvärr acceptera att bli skärskådade.

      • Det där med ”kritik mot” spelare är intressant. Jag ser det mer så här: det finns starka drivkrafter att spela i landslaget. Alla (nästan) spelare vill dit. Alla gör sitt bästa på planen. Ibland är det lysande, ibland räcker det inte till och – kanske mestadels – är det i alla fall godkänt. Det går lite upp och ner för de flesta spelare, även de i landslaget. Se på Lindahl, Schelin och Asllani för att ta några exempel, men de har hängt i och jobbat på och (åtminstone de första två) haft Sundhages förtroende över tid. Var Schelins ”dåliga” VM 2015 ett resultat av att hon var dålig eller av att Sundhage lastade på henne allt – lagkapten, ensam anfallare och med orden: ”stjärnorna skall lysa!”? Kritik mot enskilda spelare kan lika gärna ses som kritik mot de som ställer dem på plan och ger dem uppgifter som är mer eller mindre möjliga att lösa givet deras nuvarande form. När hände det senast att en spelare tackade nej till spel och sa: jag är inte bra nog just nu?!
        Troligen ser de flesta spelare snarare att de fått ett förtroende både av FK och kanske t o m av svenska folket (jo, det låter högtravande) och då vill de säkert motsvara det förtroendet.

        Sverige har, trots allt, tillräckligt många bra spelare för att i princip kunna dubblera på varje position. Om sedan FK väljer att inte spela in alternativa spelare på kritiska positioner är det olyckligt, dels för att, kanske tillfälligt, formsvaga måste fortsätta spela, dels att de med hög lägstanivå måste spela oavbrutet.

  3. Kommenterade Sundhages korkade uttalande 24/5 om att hon var oroad över att Seger hade fått för lite speltid i Lyon och inte skulle hinna komma i form till EM.
    Sundhage satte därmed ribban och lade över fokus på Seger och hennes dagsform. En icke-story som blev en story p g a Sundhage – och Seger var irriterad över journalisternas många frågor om hennes form efter matchen.
    Sundhages uttalande och icke-fråga kommer antagligen att plåga Seger ända till efter EM….

    http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/PbWKp/seger-nu-far-ni-faktiskt-sluta

  4. Oansvarigt, ja, och rent ut sagt helkorkat av Sundhagegänget, med tanke på kommande EM, att ”köra skiten” ur en så viktig spelare som Jessica Samuelsson, med tanke på hennes skadeproblem. Mot USA blev det som väntat dryga 90 minuter för Samuelsson och var så säker på att hon är tänkt att spela ytterligare 90 minuter i den betydelselösa matchen mot Skottland. Det är helt uppenbart att för Pia Sundhage är det mest primära att VINNA varje drabbning även till priset av utslitna och skadade (dock ej döda) spelare.

    Helt galet att inte klubbarna och deras medicinska team kan eller får sätta ner foten i frågan om de egna spelarna och slitaget på dem. Visst finns det kompetenta läkare och fysiologer till hjälp inom Damlandslaget, men de tvingas väl dansa efter lagledningens pipa och springa till undsättning med sina ispåsar vid behov…

    När det gäller vänsterbacken Jonna Andersson är det uppenbart att hennes förehavanden granskas under en särskilt stark lupp. Hon är med andra ord scapegoat för dagen – och det är inget nytt fenomen. För inte så länge sedan var det Hedvig Lindahl som var föremål för alla ”gnällkäringars” överdrivna intresse i tv, i sportspalterna och i det allmänna snacket. Nu tycks ju ändå Jonna stå ganska högt i kurs hos Pia och då vet vi att hon sitter säkert i sadeln – så länge Chefen bestämmer!

  5. Om man nu driver åsikten att det närmast var en förolämpning att låta Jessica Samuelsson göra 90 min måste man väl i samma andetag inse att Jonna Andersson måste förtjäna sin plats = visa kapacitet mot bättre motstånd. Ett misstag är ett misstag, sedan sade ju Sundhage: ”Vi tänker spela Jonna Andersson där (som vänsterback) väldigt mycket”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s