Hedvig-gate, Fraine, F20-VM och Ellen White

I dag har Vittsjö vunnit med 2–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag såg den första halvtimman. Det var 30 rätt chansfattiga minuter. Men de innehöll en intressant situation. Det var när Katie Fraine tog bollen med händerna utanför straffområdet.

Eskilstunas målvakt fick bara gult kort för förseelsen. Det var väldigt snällt av domaren. Jag är inte domare, och vet inte vilka instruktioner de har kring den här typen av situationer. Men personligen tycker jag att kortet borde ha varit rött.

Det skall det vara om hon anses förhindra en målchans.

Man kan diskutera om Linda Sällström hade hunnit före Emma Östlund till bollen. Men även om Östlund var något steg före tycker jag att det borde ha varit rött. För mig är det nämligen tydligt att Fraine vet var hon befinner sig, och att hon känner sig tvungen att ta bollen med händerna. Hon vågar inte stå kvar i straffområdet och vänta in bollen. Och när hon passerat straffområdeslinjen vågar hon inte låta bollen studsa förbi. Hon bedömer det som en målchans för Vittsjö. Och då borde väl domaren göra samma bedömning?

Men Fraine fick alltså vara kvar. Och hon var ute på en ny utflykt utanför sitt straffområde när Vittsjö tog ledningen i den 64:e minuten. Joanna Bækkelund slog en bakåtpass i blindo. Bollen gick förbi Fraine, och Clara Markstedt hann fram och stötte in ledningsmålet.

I och med Vittsjös seger är både Vittsjö och Eskilstuna nu tio poäng från Champions Leagueplats. Med nio omgångar och 27 poäng kvar att spela om känns det inte rimligt att ta in tio poäng på andra topplag.

Trots Fraines utflykter är det ju en annan målvakt som stått i centrum för dagens damfotbollsdiskussioner, Hedvig Lindahl. EM-målvakten har hamnat i fokus, dels för att hon på twitter berömde Hammarby för deras fina publiksiffror…

…dels för att hon skrev autografer till Bajensupportrar efter 3–0-förlusten i derbyt på Tele 2 Arena.

Det här anser Djurgårdens sportchef Jean Balawo vara så allvarligt att han i dag kritiserar sitt målavktsförvärv i en TT-artikel. Personligen har jag väldigt svårt att vara upprörd över det här.

Och om Djurgårdens supportrar är arga på Lindahl får de väl börja gå på damernas matcher. Grunden till tweeten är ju att Bajen har 2 888 åskådare i publiksnitt i år, medan Djurgården bara har 726. Bajen är således fyra gånger så bra som Djurgården. Sportchef Balawo kan kanske också lägga lite av sin tid på att locka publik?

Och autografskrivningen är verkligen inget att bli upprörd över. Tvärtom är det väl väldigt fint, både att en ung Bajensupporter vill ha en motståndarspelares autograf, och att Lindahl inte gör skillnad på barn efter vilken tröja de har på sig.

Det hat som alldeles för ofta omger herrfotbollen behövs inte i damfotbollen. Självklart skall det vara laddning och prestige under matcherna, Men före och efter matcherna väljer jag den kärlek som finns i damfotbollen före herrfotbollens konflikter alla dagar i veckan.

Innan jag lämnar damallsvenskan konstaterar jag att Rosengård även i dag har bekräftat att Jelena Cankovic lämnar för England. Vi får se om Malmöklubben hinner få ihop sitt nya lag till onsdagens prestigemöte med Häcken.

I Costa Rica är det bara fyra lag kvar i F20-VM. Det var ytterst nära att Europa fick med tre lag till semifinal. Jag såg ungefär halva den sista kvartsfinalen, den mellan Japan och Frankrike. När jag började kolla efter drygt 60 minuter så ledde Japan med 2–1 och spelmässigt hade man närmast total kontroll.

Japanskorna spelade fantastisk passningsfotboll och fick fransyskorna att framstå som klumpiga och orörliga. Men efter två egna byten tappade Japan flytet. Plötsligt var det Frankrikes raka och fysiska spel som bar frukt. Frankrike kvitterade, och hade en boll i ribbans underkant precis innan slutsignalen.

I förlängningen gjorde Frankrike sedan 3–2, vilket då var rätt logiskt, då Japans anfallsspel helt hade kommit av sig. Men matchen fick en dramatisk avslutning. På övertid i förlängningen fick Japan en VAR-straff.

Jag reagerade spontant på att den franska målvakten slog en japanska i huvudet när hon försökte boxa undan en boll. Det är dock något domare inte brukar bry sig om. Fast VAR-rummet reagerade, och efter en lång diskussion blev det straff – och 3–3.

Nästan direkt efter kvitteringen var det slut. Det blev straffar. Och där vann Japan. För japanskorna väntar Brasilien i semifinal på fredag morgon 04.00. Tre och en halv timme tidigare gör Spanien och Nederländerna upp om den andra finalplatsen.

En spelare som nyligen spelade en stor final har i dag tackat för sig på den stora fotbollsscenen.

Det är Englands skyttedrottning Ellen White som beslutat sig för att lägga av. Spelmässigt har hon inte presterat lika bra i år som tidigare säsonger. Men när man lägger av som färsk EM-guldvinnare måste man väl ändå säga att hon verkligen sluter på topp.

White har under sin karriär vräkt in mål i det engelska landslaget och i både liga och cuper. Jag kommer att minnas henne för att hon alltid låg och högg på gränsen till offside, ofta över.

Framför allt kommer jag att förknippa henne med ett väldigt speciellt mål. Den geniala frisparken från 2015 var inte bara Whites första mål för Notts County. Det var på alla sätt ett mästerverk med lysande skådespelande från Laura Bassett och Alex Greenwood, och ett koncentrerat avslut från White.

Tack för den godbiten, och grattis till en fin karriär, Ellen White.

15 tankar på “Hedvig-gate, Fraine, F20-VM och Ellen White

  1. Varför kan det inte få vara laddning, lite hets mot motståndarna och provocerande ord som får upp temperaturen inför och även efter matcherna inom damfotbollen? Bristen på detta i Sverige är tyvärr en orsak till det låga intresset för klubblagsfotbollen. Det saknas en nerv inför, under och efter många matcher. Den nerven som behövs tror jag lockar en del åskådare. Det mesta är för snällt i damfotbollen eftersom de flesta spelarna och ledarna är för bra kompisar eller har en kärleksrelation med någon, antingen inom det egna laget eller hos en motståndare i samma serie. Jag tycker det är uppfriskande att läsa om händelserna kring Hedvig. Äntligen händer det något som har lite hetta. Även åsikterna och debatten om domarna efter cupfinalen i våras bjöd på lite intressant hetta.

    • Äntligen någon som förstår mig! Det är absolut inget fel med med den vägen damfotbollen har valt att gå. Men på det här sättet kan vi inte tro att publiksiffrorna ska öka. Vill vi ha den här kompis-känslan mellan lagen i ligan så kan vi inte räkna med att så många supportrar från föreningens herrlag kommer stötta damlaget. De kommer stå för långt ifrån varandra rent inställningsmässigt. Främst är det väl dem som vi ska försöka locka över till att stötta även sina damlag. Eller har jag fel? Vart ska vi hitta helt nya supportrar som inte ens går och kollar på fotboll? Jag kan tycka det är väldigt trevligt att det är så många barn som går på damallsvenska matcher och att det är dem som hörs mest många gånger. Om vi är nöjda med det så är det okej för mig. Men det låter ju samtidigt som att många vill ha bättre drag på matcherna och fler i publiken. Någonstans måste man ju bestämma sig hur man vill ha det.

      Eller vilka målgrupper är det vi vill få till matcherna? Är det barnfamiljer, pensionärer, medelålders män eller kvinnor? Jag kan bara konstatera att det är väldigt många kvinnor som går och tittar på herrfotboll i Sverige. Hur ska vi få över dem kvinnorna till damfotbollen?
      Jag står fast vid att damfotbollen och herrfotbollen står väldigt långt ifrån varandra i svensk fotboll. Inställningen till varför man går på matcher varierar kraftigt.

      Titta nu på det som händer i England. Där Emma Hayes och Eidevall redan har byggt upp en otrolig rivalitet mellan sina lag. Sådant gör att intresset ökar. Där skulle inte Leah Williamson ens få för sig att skriva en autograf till en Chelsea-supporter efter ett derby! Det handlar också om att bygga profiler i en liga, damallsvenskan tycker jag är ganska profilfattig. Det är sällan någon som sticker ut hakan. Det behövs någon som kan komma med lite trashtalk mot lag och spelare ibland. Sådant höjer också temperaturen och intresset.
      Mellan Häcken och Rosengård har det börjat bli lite så, där är det ofta lite gnälligt och det blir efterspel. JRK anklagade ju Rosengårdsspelarna för att maska. Sådana personligheter behövs, dem som säger saker rakt från hjärtat utan att vara så medietränade och tänker efter så mycket. Jag tycker JRK var damallsvenskans största profil under våren. Inte bara för att hon var riktigt bra, hon hade en aura kring sig och kunde sticka ut hakan ibland. Det är lite därför hon har blivit en personlig favorit för mig. Hon har alla ingredienserna för att bli en stor spelare både på och utanför planen. Seger och Curmark gör det också då och då.

      Vi måste börja bygga våra profiler. Tyvärr är det ju bara Lindahl av hemvändarna den här sommaren som är profilstark. Andersson och Anvegård är lite mer tillbakadragna.
      Ett förslag jag har är att lyfta fram alla duktiga talanger istället. Lyft fram Hanna Wijk, Anna Sandberg, Felicia Saving eller Matilda Vinberg som gjorde jättefina insatser i helgen allihop. I Womens Night football som viaplay stoltserar med är det ett ypperligt tillfälle att göra det. Men där gav man dem inte mycket utrymme.

  2. Upprördheten över att en mångårig landslagsspelare som såklart har supporters bland alla klubbars fans skriver autografer efter en match är helt obegriplig. Jag minns en svinkall blåsig kväll på Valhalla i Göteborg där Nilla Fischer både skrev autografer och tog selfies efter att hon hade förlorat med Linköping och det var inget som jag kände den minsta vrede för.

    Det kan absolut vara så att ”nerven” från herrfotbollen skulle kunna locka en del av de hårdföra herrlagssupportrarna till matcherna om det blev samma sak inom damfotbollen, å andra sidan är risken att det skulle skrämma bort den publik som idag väljer damfotboll framför herrfotboll just för att slippa den delen av sporten.

    Jag vänder mig också mot bilden att det skulle saknas rivalitet mellan lagen och därmed även deras supporters i Damallsvenskan, det tar sig bara ett annat uttryck än man ser på herrsidan. Matcherna mellan mitt Linköping och Rosengård, även i den klubbens tidigare skepnader, har t ex alltid haft en helt annan prestige och intensitet än vad som är fallet i serielunken.

    När båda lagen satsade som hårdast så tyckte jag mig även kunna se att de matcherna betydde lite mer för båda lagens spelare och ledare vilket gjorde att de satsade lite extra i alla lägen med relativt frekventa ordkrig både innan och efter matcherna.

    • Tycker också det är konstigt att man blir upprörd över att en legend inom svensk damfotboll tar sig tid att skriva autografer till fans. Just nu har vi i damallsvenskan några av de mest inflytelserika spelarna för svensk damfotboll genom tiderna i Seger, Fischer och Lindahl, att man då som fotbollsfan ska bli nekad en autograf för att man bär motståndarlagets tröja känns småaktigt.

      Tycker Lindahl själv hade en bra tanke om detta ”Och jag vill faktiskt hellre att framtida fotbollsspelare kan komma på våra matcher och få förebilder, än de gängen som verkligen trycker ner andra lag.”

      Jag hoppas varje gång Rosengård kommer till Vittsjö att Seger ska ha en dålig dag och snubbla in ett självmål eller två men när 90 minuter är spelade har jag inget annat än respekt för henne.

      Rivalitet bör vara eggande och bygga upp nerv inför kommande drabbningar men aldrig leda till hat eller att man släpper på medmänskligheten bara för att någon annan håller på ett annat lag.

    • Det som jag har läst om vad djurgårdsfansen är upprörda över är det inte bara att hon skrev autografer åt Bajensupportrar, utan att hon inte tackade bortasupportarna, och det i kombination med autografskrivandet. Om det var så vet jag inte, jag stod på andra kortsidan och följde inte med den delen, men det är ju inte ett strålande beteende isåfall. Överlag tror jag inte att alla enskilda delar skulle ha gjort djurgårdens supportar arga i isolation, men kombinationen av dem under en så kort tid och att hon dessutom tappade in 1-0 målet var för mycket för vissa. Skulle det ha varit en spelare i laget jag håller på skulle jag också ha blivit irriterad.

  3. Jag drog i en annan kommentar här på bloggen parallellen till Oscar Linnér som fick sparken från GIF Sundsvall, efter att ha talat nedvärderande om att befinna sig i det laget. Hedvigs uttalande om publiksiffrorna är inte lika illa. Det jag tycker var sämst omdöme – som du inte nämner, Johan – är att hon sade i en intervju att hon var tveksam att gå till Djurgården eftersom ”de har dåligt rykte”. Om jag förstod kontexten rätt så handlade det uttalandet om träningsfaciliteter, att DIF inte är väl rustade där. Men ändå; det uttalandet ser inte så snyggt ut.

    Uttalandena kombinerat med att den sportsliga inledningen för Lindahl sett svag ut, skapar nog tyvärr lite mer oro än alla skulle önska.

  4. Kanske Hedvig Lindahls val av Djurgården var något förhastat? Vi vet inte om hon fick fler anbud från andra håll. ”Back in Sweden” var nog det som gällde, men topplagen på den övre halvan av OBOS DA var inte intresserade. Om det här hade skett för några år sedan gissar jag att anbuden hade haglat över Lindahl – från de klubbar som hade haft råd med kontraktet…

      • Det förtjänar du!👍 Jag hittade den här bloggen för ungefär ett år sedan och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Jag gillar att du tar upp alla delar av damfotbollen med allt från den absoluta eliten i världen till en division 1 match i slutet av oktober. De finns en charm med det och något som verkligen uppskattas från min sida😀

        Själva uttagningen i sig var väl ändå väntad. Situationen med Jakobsson verkar vara lite besvärlig. Jag undrar om det börjar närma sig slutet för henne i landslaget?! Vi har ju alla sett vad som hänt med Julia Roddar efter att hon flyttade över Atlanten. Hon har sakta men säkert gått mot en petning och nu tror jag inte vi får se henne mer i landslaget. Det finns en risk att Jakobsson går i samma fotspår där.
        Att Lindahl, Seger och Fischer inte är med var ju väntat.

        Det är egentligen bara 2 positioner jag är orolig för som är högerback och en av mittfältsplatserna. Hanna Glas är enda alternativet där och under EM när hon inte fanns med så hade vi svårt på högerkanten. Tur att de finns två lovande spelare i Hanna Lundqvist och Hanna Wijk som om några år förhoppningvis kommer vara redo att ta klivet in där.

        Jag skrev tidigare i ett inlägg att situationen för Filippa Angeldahl börjar bli ohållbar i City. Hon verkar vara långt ned på tränarens lista. Deras nyförvärv verkar gå före henne direkt. Hade jag varit henne skulle jag ha letat efter en ny klubb. För Hanna Bennison tycker jag var minst lika bra i somras och hon kommer bara bli bättre med de förtroendet hon numera får i Everton. Kanske är det påväg att bildas ett nytt innermittfältspar som ska leda Sverige framåt. Med Hanna Bennison och Nathalie Björn? Händer det inget för Angeldahl snart så är min fasta övertygelse att hon kommer få det svårt att hålla Bennison bakom sig framöver.

        Ska bli spännande att se hur Gerhardsson angriper den här matchen. Gör han som vanligt och går på sina rutinerade spelare eller kommer han spela med dem som visar bäst form för tillfället, det får framtiden utvisa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.